I dessa tider har pacifismen närmast blivit tabu. Men att tro att trasiga människokroppar är vägen till fred är inget annat än en dystopi, skriver den norska författaren Linn Stalsberg och pläderar för en återläsning av Nobelpristagaren Berta von Suttner.

Fredsmuseet i Hiroshima är packat med turister och skolklasser. Men det är helt tyst.

Det kan vara någon som viskar, eller någon som gråter, och jag kollar ännu en gång att ljudet på mobilen är avstängt, för allvar råder. Precis som i koncentrationslägret Auschwitz i Polen är fredsmuseet i Japan ett tyst rop om några av krigets värsta konsekvenser: Så här kan det sluta om du inte vidtar åtgärder nu. Detta är krigarens sista anhalt.

Stora ord användes när atombomberna släpptes över städerna Hiroshima och Nagasaki i Japan i augusti 1945. Detta var vapnet som var tänkt att avsluta allt krig. Det var så bland andra Robert Oppenheimer, som ledde arbetet med att utveckla atombomben i USA, motiverade och försvarade skapandet av massförstörelsevapen. Det kan till och med vara så att han verkligen trodde på detta själv. Även efter första världskriget 1914–18, med 18 miljoner döda människor, 23 miljoner skadade och ännu fler miljoner sörjande och traumatiserade släktingar, trodde man detta: Denna katastrof skulle leda till slutet på alla
krig.¹

Nio länder i världen sitter på mer än 13 000 kärnstridsspetsar, och cirka 1 800 av dessa är redo för omedelbar uppskjutning.

Men det blev inte slutet på alla krig. Tvärtom. Sedan andra världskriget slutade 1945 har 285 väpnade konflikter dokumenterats över hela världen. Dessa konflikter ökar i antal och varar längre än tidigare.² Sedan 1945 har fler än 2 000 kärnvapenprovsprängningar utförts. Nio länder i världen sitter på mer än 13 000 kärnstridsspetsar, och cirka 1 800 av dessa är redo för omedelbar uppskjutning.³

Organisationen No to Atomic Weapons hävdar att omkring 2,4 miljoner
människor har förlorat eller kommer att mista livet i cancer på grund av provexplosioner.⁴

När USA:s president Harry Truman öppnade upp för att använda kärnvapen i Koreakriget 1950, ökade antalet självmord i den japanska staden.

Under en guidad rundtur i Hiroshimas fredspark fick jag veta att när USA:s president Harry Truman öppnade upp för att använda kärnvapen i Koreakriget 1950, ökade antalet självmord i den japanska staden.⁵

Tanken på att katastrofen kunde hända igen, även om den drabbade andra, var outhärdlig för vissa. Detta var vapnet som skulle stoppa kriget. Är det inte också så att när vapen finns så kan de användas? Eller, nu när världen rustar upp, beror det inte på att någon tror att dessa vapen som produceras, säljs och köps ska kunna användas en gång? De är knappast till prydnad, i bästa fall för tyst “avskräckning”, som vi har lärt oss att kalla det.

Men med tanke på de krig vi lever med när jag skriver det här är det ingen tvekan om att det finns mer skräck än avskräckning när det kommer till vapnen runt omkring oss. Världens totala militära utgifter ökade åtta år i rad fram till 2022, med ett preliminärt rekord på $2240 miljarder dollar. ⁶ Detta var alltså före krigen i Ukraina och Palestina.

Det är summan som världen spenderar på allt militärt varje år – i fredstid. Föreställ dig: den första januari varje år börjar det igen. Ytterligare 24 000 miljarder svenska kronor. ”Allt militärt” betyder allt som behövs i form av utrustning och personal för att kunna föra ett krig eller ett militärt försvar: Alla typer av vapen som ska produceras och utvecklas, löner och uniformer för anställda, utländska operationer, byggnader och baser över hela världen, stridsflygplan, båtar över och under vatten, underrättelsetjänst och massor, massor av annat, från forskning om militära möjligheter i rymden till eftervård av krigsveteraner. I motsats till globala militära utgifter kan vi komma ihåg att en skandinavisk statsbudget är cirka 1 665 miljarder svenska kronor.

Föreställ dig: den första januari varje år börjar det igen. Ytterligare 24 000 miljarder svenska kronor. Det är summan som världen spenderar på allt militärt varje år – i fredstid.

År 2022 exporterade norska företag vapen, militär utrustning, tjänster och teknik för närmare nio miljarder kronor. Det var en hel miljard mer än 2021. Det är Nato- länderna som köper flest vapen från Norge.⁷

USA:s årliga militärbudget uppgick, före krigen i Ukraina och Palestina, till 7 243 miljarder kronor.⁸

Det är den häpnadsväckande summan 20 miljarder varje dag. Dessutom kommer landet under de kommande tio åren att spendera 2 600 miljarder kronor enbart på modernisering av sina egna kärnvapen.⁹
Kinas årliga militärbudget ligger på 2 380 miljarder kr.¹⁰

Rysslands ligger på 917 miljarder.¹¹

Indiens årliga militärbudget ligger på 732 miljarder kr.¹²

Krig en enorm industri. Stater investerar enorma summor i vapen och militären. Det är mina och dina skattepengar som används. Vissa tjänar mycket pengar på krigföring. Myndigheter i ett land tillåter sig att använda resurser som mark, människor eller statsbudgeten för att omsätta militarism i praktiken. Militarism är idag en naturlig del av en marknad, precis som allt annat. Det finns ekonomiska vinnare i krig.

Men i det stora hela undviker vi att prata om blod, skrik, brända kroppar, skräckslagna pojkar, armar och ben som blåst bort från de kroppar de tillhörde, ruttnande lik utan namn eller ansikten – alla de som är offer för vapnen som tillverkas.

I boken Down at Arms (Ned med vapnen), som österrikiska Bertha von Suttner skrev 1889, återfinns citatet: “Det tar lång tid för folk att vakna upp och se sanningen, men när de väl får tag i den släpper de den inte.” Romanen blev en överraskande bästsäljare och von Suttner blev en världsberömd och kompromisslös antikrigsaktivist, i en tid då soldater och kriget hade en aura av hjältemod och status. En av anledningarna till bokens uppmärksamhet och framgång var hennes brutala och realistiska beskrivningar av döden och lidandet på slagfältet, så oändligt långt från de praktfulla uniformerna, fanfaren när trupperna marscherade iväg och berättelserna om oändligt mod från nationens pojkar och män.

En av anledningarna till von Suttners litterära framgång var hennes brutala och realistiska beskrivningar av döden och lidandet på slagfältet, så oändligt långt från de praktfulla uniformerna.

von Suttner hade själv undersökt vad som faktiskt hände på slagfälten som de flesta aldrig såg, in i minsta detalj. I 1800-talets Europa var det en självklarhet att ens son skulle bli soldat och kämpa för fosterlandet, både de rika och de fattiga. I von Suttners bok ifrågasätts plötsligt all denna självklarhet, genom dialoger mellan ivriga pappor som vill ha sonen ut på slagfältet och skräckslagna soldatmammor som fruktar att de aldrig kommer att få se sin pojke igen. Romanens huvudperson, som har många likheter med författaren själv, följer sedan soldaterna ut på slagfältet, där inga föräldrar eller andra civila visste vad som pågick: Det ligger högar med lik på vägen, det är lätt att se att många av de döda har haft en fruktansvärd kamp – de ligger med fingrarna nedgrävda i jorden och i vridna, krampaktiga ställningar. Ögonen är onaturligt uppspärrade och tänderna har bitit sig fast i läpparna.

När von Suttner gav ut boken 1889 var pacifismen något marginell. Kriget var att betrakta som ett slags naturtillstånd. Därför var det chockerande för många att höra henne säga saker som att militären bygger på ett förnekande av möjligheten till fred, ett förakt för människovärdet och ett accepterande av viljan att döda. Bertha von Suttner fick Nobels fredspris 1905 för sin kamp mot krigets grymheter och för fred.

Att vara pacifist är en legitim moralisk position att inneha. Det är ett tankegods och idéer med historiska rötter som är stadigt förankrade i filosofi och praktik. Pacifism kommer från latinets “pax” som betyder fred, samt “pacere” som betyder att göra. Det har med andra ord ingen samband med ordet “passivitet” även om orden liknar varann och motståndare till pacifismen ofta blandar ihop begreppen. Passivitet härstammar från latinets “passivus” som betyder att vara inaktiv, att lida och acceptera.

Vad innebär det egentligen att vinna ett krig? Ett svar på denna fråga är: Att förstöra så många människor och så mycket material som möjligt hos motståndaren.

Vad innebär det egentligen att vinna ett krig? Ett svar på denna fråga är: Att förstöra så många människor och så mycket material som möjligt hos motståndaren. I en essän Injury and the Structure of War från 1985 skriver den prisbelönta essäisten och Harvardprofessorn Elaine Scarry: “Huvudsyftet och resultatet av krig är att skada. Även om detta faktum är självklart och så massivt att det inte direkt kan utmanas, kan det ändå indirekt utmanas i många avseenden, och kan försvinna ur vår synvinkel på många olika sätt. Det kan försvinna ur vår åsyn bara genom att lämnas utanför: man kan läsa många sidor med historiska eller strategiska berättelser om särskilda militära operationer, eller lyssna på många nyhetssändningar om vad som händer i ett pågående krig idag, utan att inse att innebörden av vad som beskrivs är att förändra (bränna, explodera, förstöra, skära av) mänsklig vävnad, tillsammans med att förändra ytan, formen och
helheten hos föremål som människor anser vara förlängningar av sig själva.”¹³

Man kan lyssna på många nyhetssändningar om vad som händer i ett pågående krig idag, utan att inse att innebörden av vad som beskrivs är att förändra (bränna, explodera, förstöra, skära av) mänsklig vävnad.

Att skada en kropp är ingen olycklig bieffekt av krig, men det är centralt för krigets logik, skriver Scarry. Hon sätter därmed den trasiga kroppen i centrum för att förstå kriget, snarare än krigets teknik och militära strategi. Hon gör oss medvetna om vad vi pratar om när vi pratar om krig, och vilka ämnen vi sällan ger oss in på.

I linje med Scarrys essä bör vi påminna oss själva om att det i den militära värnplikten också finns motsatsens skyldighet att skydda; att förstöra andra människors liv och allt omkring dem som ger livet mening. Pratar vi med värnpliktiga ungdomar om detta? Har de ens möjlighet att reflektera över detta? Har någon av oss?

Scarry skriver att krig skiljer sig från andra former av konkurrens, genom att det inte handlar om att skapa, utan snarare om att avskapa vår värld, vare sig det handlar om byggnader, städer eller mer exakt; kroppar. En förstörd eller förändrad kropp, skriver hon, underbygger själva kriget, och är nödvändigt för att kriget ska fungera som ett politiskt instrument. Detta är idén om krig, det är själva anledningen till att man går i krig: att skada fiendens folk. I vilken utsträckning man är kapabel till detta är markören som talar om för oss var maktbalansen ligger. Det är de döda och trasiga kropparna i ett krig som materialiserar de
ord och idéer vi använder för att rättfärdiga kriget, skriver hon. Det gäller även när det som
ska försvaras är demokrati eller frihet, stat eller nation.

Om vi ​​vill bli av med krig helt och hållet – och några av oss vill – måste vi först börja prata om vad krig faktiskt är, i linje med Scarrys reflektioner. Vi måste prata om och föreställa oss vad som rent fysiskt händer när en kropp sprängs i bitar och ligger styckevis och uppdelat på en åker eller på en stadsgata, som von Suttner gjorde i sin bok.

Scarry skriver att krig skiljer sig från andra former av konkurrens, genom att det inte handlar om att skapa, utan snarare om att avskapa vår värld, vare sig det handlar om byggnader, städer eller mer exakt; kroppar.

Pratar vi tillräckligt om hur skräck och rädsla sätter sig i en ung kropp på ett sådant sätt att personen aldrig kommer att bli densamma igen, inte ens decennier senare? Om hur politiska konflikter mellan nationer kan resultera i att skapa hat mellan människor inom ett land och mellan länder, och förstöra relationer i flera generationer efter ett krig?

Det är snart 80 år sedan andra världskriget utkämpades och bland oss ​​finns det fortfarande äldre människor som är livrädda för att deras grannar ska upptäcka att deras föräldrar var medlemmar i NS (Vidkun Quislings parti Nasjonal Samling: reds anm) på 1940-talet. Några av dem lever med kronisk smärta i kroppen efter ett liv i obefogad skam.

För det är så krig är, det slutar inte helt ens när freden kommer. Det förstör människor, både fysiskt och mentalt, och lämnar trauma bakom sig. När vi citerar “krig är livsförakt” ur dikten Til Ungdommen (1936) av Nordahl Grieg är det detta och mer som vi menar: Krigets härjningar under tiden, krigets sena skador och lidande i fred. Att avsluta allt krig borde vara ett uttalat mål, men dagens militära uppbyggnad talar för det raka motsatta målet. Att tro att trasiga människokroppar är vägen till fred är inget annat än en dystopi.

Översättning från norska: Charlotte Brandin