För tio år sedan förutspådde borgerliga ekonomer att massor av yrken skulle vara utraderade 2034. Fotomodeller var ett av dem. Mikael Nyberg synar prognoserna.

Om tjugo år kan över hälften av dagens anställda vara ersatta av digital teknik. Det räknade Stefan Fölster, siffertrillare hos storföretagen, ut 2014.¹ Hur står sig prognosen? Sakligt sett inget vidare. I övrigt utmärkt.

Uträkningen fladdrar ännu runt i det allmänna medvetandet. Den bekräftar det förutfattade, den när en borgerlig dröm där fackliga och sociala rättigheter med automatik förpassas ur historien. Robotar och artificiell intelligens tycks göra själva arbetaren till en rest av det förflutna.

Den nya tekniken gör utan tvivel avtryck i arbetslivet. I vissa yrkesgrupper finns starka skäl för oro. Det har skådespelarna och manusförfattarna i Hollywood förstått. Men eftertanken är sällan efterfrågad när förvaltarna av samhällets förutfattade meningar populariserar kapitalintresset.

Med en modell utvecklad av två Oxfordforskare tröskade sig Stefan Fölster igenom statistik från SCB. Ut kom en lista med sannolikheter för att 109 yrken i Sverige “tas över av datorer”. I topp var fotomodeller med 98,0 procents sannolikhet att försvinna, i botten präster med 0,8 procent, himmelriket oräknat.

I topp var fotomodeller med 98,0 procents sannolikhet att försvinna, i botten präster med 0,8 procent, himmelriket oräknat.

Rapporten fick stort genomslag. Men det var inte tal om att utnyttja den fenomenala produktivitetsökningen till arbetstidsförkortningar eller förstärkningar av bemanningen inom vården och omsorgerna. Den före detta chefsekonomen på Svenskt Näringsliv hade samma ärende som alltid: på grund av det kommande överflödet av friställd arbetskraft var det nödvändigt att avveckla “den höga skatte- och regelbördan på arbete och arbetsgivare”.

Det har gått nio år sedan Fölster offentliggjorde sin rapport, och sedan 2014 har SCB stuvat om i sitt yrkesregister. Det komplicerar utvärderingen av räknestycket men gör det inte omöjligt att dra slutsatser. Jobben inom kategorin “städare m fl” löpte enligt prognosen över 60 procents risk att vara borta 2034. Robotdammsugare, poolrobotar och automatiska golvmoppar och fönsterputsare finns nu att tillgå, men antalet anställda i den nya kategorin “städare, hemservicepersonal m fl” växer. Det som akademikern föreställer sig vara tekniskt möjligt är inte alltid till större nytta nere på golven, och för boksluten lönar sig lågavlönad mänsklig arbetskraft ofta bättre.

Jag har granskat de yrken som enligt Fölster med över 75 procents sannolikhet skulle vara automatiserade inom tjugo år. Några av dem, till exempel fotomodellerna, finns inte namngivna i det nya registret, och i en del fall har jag tvingats följa noteringar över snarlikt benämnda kategorier.

Utvecklingen spretar. Med självskanning och e-handel blev jobben i butikskassorna några tusen färre. Men omkring 20 000 nya jobb tillkom samtidigt för “lagerpersonal, transportledare m fl”. Sammantaget har antalet anställda i de yrken som med stor sannolikhet skulle försvinna i själva verket stigit.²

De växande förslummade delar av marknaden för arbetskraft bör dessutom läggas till. SCB:s yrkesregister omfattar endast folkbokförda i Sverige med reguljär sysselsättning. Varken Magdalena Anderssons städerska eller byggjobbarna från Indien och Serbien som Northvolt exploaterade är medräknade i kalkylerna över arbetarklassens hädanfärd.

Stefan Fölster sammanfattar i Dagens Nyheter (9/8) utvecklingen fram till 2021, det senaste året i SCB:s serie: “En färsk beräkning bekräftar att digitalisering i många avseenden har haft ungefär de effekter som förutspåddes i mina analyser från 2015.”³ Ett finurligt sätt att säga att prognosen på det hela taget slagit alldeles fel. Idag använder Fölster i stället en tilltagande brist på arbetskraft som argument mot skattefinansierade personalförstärkningar inom det allmänna.

Skälen är motstridiga men drömmen som gömmer sig i dem en och samma. Överskott eller brist på arbetsföra, det kvittar, omkostnaderna för arbetskraften ska ner.

Men Fölster är uppenbarligen förundrad över den felslagna prognosen. Han ser förklaringar i den kraftiga expansionen av byggsektorn och “en inflation i byråkrati”.

Fölster är uppenbarligen förundrad över den felslagna prognosen. Han ser förklaringar i den kraftiga expansionen av byggsektorn och en inflation i byråkrati.

Hur “fler jurister samt lednings- och organisationsutvecklare” hänger samman med svindlande finansaffärer, topptunga managementstrukturer och konkurrensutsättningar av det allmänna förblir osagt. Desto större intresse visar siffertrillaren för outnyttjade möjligheter till digitalisering inom den offentliga sektorn. Han nämner äldreomsorgen: kostnaderna kan sänkas med en tredjedel “genom en kombination av att låta äldre koppla upp sig i videosamtal med läkare och anhöriga vilket minskar isoleringen, samt digital nattbevakning, internetbaserad terapi, automatduschar och andra hjälpmedel”.

Sänkta kostnader med en tredjedel betyder efter avräkning för alla utgifter för de nya tekniska systemen att betydligt mer än var tredje anställd ska bort där de mänskliga mötena genom digitalt övervakade minutscheman redan är reducerade till ett minimum.

“… vilket minskar isoleringen”.

Vem ska i denna artificiella drömvärld förmå en ensam, svårt sjuk gammal människa att äta sin kvällsmat och se fram emot ännu en tid i livet?

Larmet om en demografiskt framkallad brist på arbetskraft är lika förledande som de fantasifulla prognoserna om robotarnas och den artificiella intelligensens framfart. Vi har varken brist eller överskott på människor. Vi har ett samhälle ordnat efter bokslutens diktat. Då är det svårt att använda våra arbetsförmågor till det vi behöver mest. Varken mänskliga omsorger eller arbetstidsförkortningar kommer ut av jäktet i produktionen.

Larmet om en demografiskt framkallad brist på arbetskraft är lika förledande som de fantasifulla prognoserna om robotarnas och den artificiella intelligensens framfart.

Fölster reflekterar inte över avståndet mellan sin prognos från 2014 och den kraftiga expansionen av antalet anställda i byggsektorn. Byggnads- och anläggningsarbetare skulle med 73,0 procents sannolikhet fösas undan i digitaliseringen. För grovarbetare inom bygg och anläggning var sannolikheten 84,8 procent.⁴ Idag krymper byggbranschen med konjunkturen, men vi ser inga spår av den dramatiska, tekniskt betingade friställning av arbetskraft som digitaliseringen skulle föra med sig. Hur kommer det sig?

En förklaring är att Fölster liksom sina Oxfordkollegor kalkylerat i det blå. De siffror de räknade fram saknade förbindelse med de faktiska möjligheterna till tekniska framsteg.

En annan förklaring är att de faktiska möjligheterna endast i begränsad omfattning har realiserats.

Byggbranschen är starkt monopoliserad. Peab, Skanska och NCC är tillsammans större än de 27 följande byggföretagen tillsammans.⁵ De kan i kraft av sin ställning tillförsäkra sig de största, mest lovande kontrakten. Men arbetet lejer de i stor utsträckning ut till underentreprenörer i led på led. Längst ner är verksamheten småskalig och prispressen svår. Där finns inget kapital för investeringar i ny teknik. Skumraskföretag lever i stället på skattefusk, brott mot lagar och avtal och exploatering av migrantarbetare. Längst upp hopar sig kapitalet. Där finns pengar till de faktiskt möjliga tekniska framstegen. Men varför göra stora, riskfyllda investeringar i ny teknik när snabba cash kan pressas ur arbetare i outsourcade, förslummade delar av produktionen?

Ledarna för de största företagen i Västeuropa har ända sedan början av 1980-talet verkat för utvecklingen av flexibel låglönesektor vid sidan om de reguljära anställningarna. Det var en av huvudpunkterna när Volvochefen Pehr G Gyllenhammar samlade sina kollegor i European Round Table of Industrialists, och med bistånd från EU har projektet avancerat i medlemsstaterna. Statliga subventioner av privata hushållstjänster ingår i konceptet.⁶

Det handlar inte bara om minskade sociala utgifter. Arbetslivet ska följsamt anpassas efter de ledande industrikoncernernas krav. Lösare regler för de små- och medelstora företagen gynnar “alla storföretag, vilka behöver koncentrera sig på sina kärnverksamheter och i allt större utsträckning litar till ett stort antal underleverantörer”, skriver European Round Table.⁷

Stefan Fölsters uträkningar utmynnar i detta kapitalintresse. Strävan att sänka skatterna och förhindra personalförstärkningar inom det allmänna riktar sig mot de socialiserade kostnaderna för arbetskraftens reproduktion. Det är ett sätt att dumpa det samlade priset på den mänskliga arbetsförmågan. Den lättnad av “regelbördan” som Fölster och hans uppdragsgivare förordar ger kapitalägarna friare händer att exploatera den inköpta varan.

Kraven påskyndar förslumningen av arbetslivet och försämrar i motsvarande mån utsikterna för tekniska framsteg. Arbetskraft som kunde ha frigjorts för mänskliga omsorger inom det allmänna förbrukas på annat håll.

Kapitalismen slösar med mänsklig intelligens och arbetsförmåga. “De skarpaste hjärnorna i min generation ägnar sig åt att tänka ut hur man ska få folk att klicka på annonser”, förklarar Jeff Hemmerbacher, tidigare datachef hos Facebook.⁸ Andra hjälper finansbolagen att konstruera digitala system som ger försprång räknade i millisekunder i den automatiserade handeln med värdepapper, och ju rikare finansaristokratin blir, desto större blir dess hov av advokater, PR-konsulter, krögare och siffertrillare. Överflödet av kapital sipprar ut i välbeställda kvarter och villaområden, där byggnadsarbetarna installerar bubbelpooler, walk in closets och relaxavdelningar medan bostadsbristen tilltar.

De skarpaste hjärnorna i min generation ägnar sig åt att tänka ut hur man ska få folk att klicka på annonser, säger Facebookchefen.

I produktionen, där jobben som skulle försvinna utförs, jagar kontrollbyråkratin med den digitala teknikens hjälp minuter och sekunder. Ingen inköpt arbetskraft får gå till spillo. Samtidigt och just därför förminskas människor med rikliga förmågor till moduler i ett digitalt maskineri, ålagda att dagarna i ända på kommandon utföra enkla handgrepp. Efter ett antal år på lagercentraler och underbemannade vårdinrättningar är de förbrukade i förtid, utstämplade som sekunda vara och utlämnade till den privata industrin för hantering av överflödig arbetskraft.

Under pandemin blev många av jobben med utgånget bäst-före-datum plötsligt klassade som samhällsviktiga. Till och med applåder utdelades. Sedan sjönk allt tillbaka in i dimman. Juristerna och lednings- och organisationsutvecklarna skickar nya sparbeting ner i lagren av underleverantörer och vårdenheter – och kvitterar ut allt generösare statsbidrag för att hålla sig med människor som städar villan, passar hunden och krattar grusgången.

Enhetsskolan är valfritt utmönstrad, och för tjänsteförsäkrade med krämpor står skattesubventionerade privatkliniker till förfogande. Springsjasarna och daglönarna är tillbaka, åttatimmarsdagen i upplösning och skyddet mot godtyckliga uppsägningar i storsvenskt samförstånd avvecklat. Så ser den borgerliga reaktionen mot ett århundrade av folkliga framsteg ut.

Det har inget med artificiell intelligens att göra, det är kapitalets automatik och ett gytter av systematisk dumhet. Men förpackat i digitalt gränssnitt framstår allt som en anpassning till en ny, flexibel tidsålder. En framtid att drömma om.