Magdalena Andersson hävdar att “folkhemmet byggdes inte med lånade pengar”. Det stämmer inte – att ta lån var grundläggande för de stora investeringar som gjordes. Dagens socialdemokrater borde vara tydliga med att de står för nyliberalism, skriver Kerstin Eldh i en översikt över det gångna seklets ekonomiska politik.

Jag läste en intervju med Magdalena Andersson och blev arg.¹

Hon säger om S: Vi byggde folkhemmet, men vi gjorde det inte med lånade pengar.

Ljuger hon eller är hon okunnig?

Socialdemokraterna lånade pengar redan när de bildade regering 1932! Hur kan hon komma undan med det?

Socialdemokraterna lånade pengar redan när de bildade regering 1932! Hur kan hon komma undan med det?

Magdalena Andersson står för den helomvändning bort från folkhemsbygget som S gjorde med början på 1980-talet, då de anammade de nyliberala ekonomiska doktrinerna. Hon borde vara ärlig med det och inte låtsas som om hon står för Wigforss’ ekonomiska politik.

Det program som Socialdemokraterna lade fram 1932 var unikt i världen.

Också Socialdemokraternas överenskommelse om det ekonomiska ramavtalet med Tidöpartierna och C samt deras budgetförslag visar på en helt annorlunda ekonomisk politik än den de förde från 1930-talet och en lång tid därefter.

Överenskommelsen om ramavtalet handlar inte om det som ligger i ordet ekonomis grundbetydelse. Det kommer från grekiskan och betyder hushållning eller försörjning. Nationalekonomi borde handla alltså om nationens försörjning, det som ekonomer ibland kallar den reella ekonomin, till skillnad från den virtuella ekonomin, kasinoekonomin som leker med ständigt högre siffror utan all kontakt med verkligheten.

Helt borta är ekonomins klassiska tre grundfrågor:

1. Vad ska vi producera?
2. Hur ska vi organisera produktionen?
3. Hur ska vi fördela resultatet?

Mycket i dagens debatt låter som det lät bland borgare på 1920-talet. Arbetslösheten var hög då, runt 10%. Orsaken till arbetslösheten, menade de, var att priset på arbetskraft var för högt: Arbetslösheten var marknadens naturliga reaktion mot ”arbetarnas försök att våldföra sig på de ekonomiska lagarna och begära för hög lön”. Man skulle inte motarbeta marknadens reaktion och betala så högt understöd att arbetslösa inte sökte arbete.

I grunden är tankegången den samma idag som på 1920-talet: arbetslösheten beror på att folk kräver för höga löner.

Känner ni igen tankegångarna? Ordvalet är inte riktigt det samma. Sänkta ingångslöner och lägre a-kassa pratar borgarna om idag, och jobbskatteavdrag som stimulerar arbetslösa. Men i grunden är tankegången den samma idag som på 1920-talet: arbetslösheten beror på att folk kräver för höga löner.

Att Alliansens politik gick ut på att sänka lönerna, avslöjade Anders Borgs statssekreterare Per Jansson för chefer på UD. Där glömde han kvar sin powerpoint-presentation som Expressen fick tag på och skrev en artikel med rubriken Hemliga planen. Sänk lönerna!

I powerpoint-presentationen stod det bl.a. att fördelarna med Alliansens jobbskatteavdrag var att det “förbättrar lönebildningen: förstärker outsider och sänker reservationslönen”. Reservationslönen är detsamma som lägstalönen.

Där glömde Anders Borgs sekreterare kvar sin powerpoint-presentation som Expressen fick tag på och skrev en artikel med rubriken Hemliga planen. Sänk lönerna!

Avslöjandet ledde till att Per Jansson fick sluta som statssekreterare och börja på det mer undanskymda jobbet som vice riksbankschef i stället.²

Det som idag presenteras som modern ekonomisk politik misslyckades redan för 100 år sedan. Den mycket inflytelserike nationalekonomen Assar Lindbeck, drev dessa gamla idéer från 1960-talet. Han har dominerat svensk nationalekonomi, och styrt tillsättningar och stipendier. De som hade en annan syn på ekonomi, som den internationellt uppskattade nationalekonomen Sven Grassman, blev utfrysta. Grassman påpekade att borgarna manipulerade nationalräkenskaperna på 1970-talet och kritiserade hårt Socialdemokraternas nyliberala ekonomiska politik på 1980-talet.

Under 1920-talet förde Socialdemokraterna bara fram ett konkret politiskt förslag mot denna politik: bra arbetslöshetsförsäkring, skrev den socialdemokratiske finansministern Wigforss.

I sina memoarer skrev han att Socialdemokraterna under hela 1920-talet inte funderat på full sysselsättning. Människor på 1950-talet när han skrev memoarerna, tyckte det var konstigt att man inte krävt något så självklart som full sysselsättning.

Men kring 1930 förändrades det. Även om arbetslösheten varit hög tidigare så exploderade den vid den svåra ekonomiska krisen, som började med börskraschen i USA 1929 och som nådde Sverige 1931. Då fördes kravet på full sysselsättning fram i riksdagen. Socialdemokraterna hade kommit i kontakt med den brittiske nationalekonomen Keynes’ teorier om att staten skulle stimulera ekonomin i kristider och skrev ett konkret handlingsprogram.

Socialdemokraterna hade kommit i kontakt med den brittiske nationalekonomen Keynes’ teorier om att staten skulle stimulera ekonomin i kristider och skrev ett konkret handlingsprogram.

Wigforss, som skulle bli finansminister, skrev en broschyr inför valet 1932. Den hade titeln Har vi råd att arbeta? och visade hur absurt det var med arbetslöshet. Wigforss provocerade genom att prata om den trevlige slösaren som samhällsnyttig. Det han egentligen pratade om var skillnaden mellan sparande och investering. Sparande under en ekonomisk depression betydde att pengar lades på kistbotten, sa han. När företagen inte tog tillgängliga resurser i bruk borde staten göra det. Det finns samma argumentation om nödvändigt sparande idag, samtidigt som man missköter investeringarna. Idag betyder sparande att infrastruktur förfaller.

När Socialdemokraterna 1932 bildade regering var den viktigaste frågan för dem att lösa arbetslösheten och de hade alltså nya idéer. I riksdagen begärde Wigforss den enorma summan 160 miljoner för att skaffa nya arbeten. Det skulle inte vara lägre löner utan avtalsenlig lön. Det fanns ingen diskussion om stöd till arbetsgivare genom att subventionera löner. Och det skulle inte vara vilka arbeten som helst. De skulle bidra till samhällsnytta. Socialministern Möller förde fram talesättet: Endast det bästa är gott nog åt folket! Ekonomin skulle tjäna de sociala behoven. Det var ett helt annorlunda sätt att resonera än det Magdalena Andersson har som går ut på att få upp produktiviteten och göra Sverige till ett attraktivt land att driva företag i.

I riksdagen begärde Wigforss den enorma summan 160 miljoner för att skaffa nya arbeten.

Det program som Socialdemokraterna lade fram 1932 var unikt i världen. Många länder hade drabbats av den ekonomiska krisen men ingenstans fanns ett liknande program mot krisen, skrev den kände amerikanske ekonomen Galbraith om Sveriges ekonomisk-politiska program på 1930-talet.

(För att få igenom sin politik ingick man en kompromiss, som skämtsamt kallades för kohandel, eftersom det var en överenskommelse om den ekonomiska politiken med Bondeförbundet som fick igenom protektionistisk jordbrukspolitik och högre livsmedelspriser. Detta ledde till långsammare proletarisering av landsbygdsbefolkningen, vilket också gav färre arbetslösa.)

När det gällde att minska arbetslösheten arbetade Socialdemokraterna på två plan som hängde ihop: dels med finanspolitiken och dels med socialpolitiken. Finanspolitiskt skulle staten underbalansera sin budget, d.v.s. man skulle ha större utgifter än inkomster framför allt för att stimulera bostadsbyggandet. Man skulle öka statsskulden och låna pengar. Detta skulle gälla när det var dåliga tider, s.k. lågkonjunktur. Sedan skulle man betala tillbaka när det var goda tider, s.k. högkonjunktur. Lånen skulle amorteras med hjälp av inkomsterna från arvs- och gåvoskatten.

Man skulle öka statsskulden och låna pengar. Detta skulle gälla när det var dåliga tider, s.k. lågkonjunktur. Sedan skulle man betala tillbaka när det var goda tider.

Den nyliberala idén om att Riksbanken ska vara självständig gällde inte på den tiden utan den styrdes av riksdagen, som ålade den att sänka räntan och ge förmånliga lån till samhällsnyttig verksamhet som att bygga bostäder.

Det gällde:

LÅN till kommunens eller allmännyttigt företags bostadsbyggande av lägenheter på minst två rum och kök med viss standard till familjer med minst tre barn, s.k. barnrikehus.

LÅN till bostadsbyggande i städer och stadsliknande samhällen.

STATSUNDERSTÖD till att förbättra bostäder på landsbygden.

BIDRAG till byggande av ålderdomshem (bort från fattighuset).

Till finanspolitiken hörde också att frångå guldmyntfoten. I och med det blev kronan klart undervärderad i förhållande till de flesta andra valutor, vilket gjorde det lättare att exportera.

Socialpolitik
Den ekonomiska politiken var inte ett mål i sig själv. Den hade ett klart syfte som framför allt var socialt. Kampen mot arbetslösheten gällde inte vilka sorters jobb som helst. De satsade på att förbättra infrastrukturen, att bygga ut hamnar och vägar.

Men viktigast av allt var en satsning på att förbättra levnadsstandarden för den breda massan. Det fanns många sociala problem som man ville lösa. De fruktansvärt dåliga bostäderna t.ex. När Socialdemokraterna kom till makten 1932 fanns det många usla bostäder. Cirka 40 % av hyreslägenheterna i städerna var på ett rum och kök, och hade mycket låg standard, i bästa fall hade de kallvatten i köket. I genomsnitt bodde tre-fyra personer i dem, men i sju procent av dem bodde sju personer eller fler.

Argumenten för bostadsbyggande som ett sätt att övervinna 1930-talets ekonomiska kris var flera. Viktigast var att höja levnadsstandarden.

Men det fanns också handelspolitiska skäl. Bostadsbyggande var en skyddad hemmamarknad. Det föranledde ingen import vid den tiden så man behövde inte införa tullar eller andra importrestriktioner som kunde reta andra stater och hämma exportmöjligheterna.

Bostadsbyggande var en skyddad hemmamarknad. Det föranledde ingen import vid den tiden så man behövde inte införa tullar eller andra importrestriktioner som kunde reta andra stater och hämma exportmöjligheterna.

Dessutom var det på den här tiden en arbetsintensiv verksamhet. Det gav jobb åt många, både i själva byggandet och i tillverkningen av byggmaterial.

Sedan talade man om en multiplikatoreffekt, d.v.s. det stimulerade andra verksamheter genom att de som arbetade i byggsvängen ökade sin konsumtion av andra varor, vilket ledde till nya jobb för dem som producerade dessa. Satsningen på bostadsbyggande hade både socialpolitiska effekter och minskade arbetslösheten.

Fattigdom hade gjort att många människor hade avstått att skaffa barn under 1920- och 30-talet. Det var möjligt genom att arbetarrörelsen hade spridit kunskap och preventivmedel, trots att det var förbjudet. 1934 utkom en berömd bok Kris i befolkningsfrågan av Alva och Gunnar Myrdal. Stöd till barnfamiljer och andra behövande är inte en samhällelig belastning, skrev de. Kostnaderna för barnen skulle inte bara betalas av föräldrarna utan förmedlas till alla samhällsmedborgare.

1935 tillsattes en befolkningskommission för att utforma familjepolitiken i syfte att öka barnfamiljernas köpkraft. Kommissionens förslag ledde till att:

Förbud infördes mot att avskeda kvinnor p.g.a. giftermål eller barnsbörd.
Mödra- och barnavårdscentraler inrättades.
Nygifta kunde få förmånliga bosättningslån till hushållsutrustning och möbelinköp.

Andra sociala reformer som genomfördes var:

Höjning av pensionerna som hade funnits sedan 1913 men som var mycket låga.
En lag 1934 om att alla kommuner måste ha arbetsförmedling.
Utbildningskurser för arbetslösa.
Statsunderstöd till arbetslöshetskassorna.
1938 kom för första gången en semesterlag som stadgade två veckors semester.

Arbetslösheten sjönk kraftigt under 1930-talet. Till det bidrog också att exporten ökade, framför allt exporterade man järn till Tyskland under den senare hälften av årtiondet. Andra världskriget ledde till att sociala reformer och bostadsbyggande sköts på framtiden. Problem med import gav varubrist och efterfrågan översteg tillgången. Genom satsning på hemmaindustrin kunde 15 % av importen ersättas. Regeringen införde ransoneringar samt pris-, hyres- och lönestopp för att hindra inflation, något som är vanligt vid krig p.g.a. brist på konsumtionsvaror. Kort sagt införde de en sorts planekonomi. Arbetslösheten försvann.

Ett sätt att minska konsumtionen var att suga upp överskottspengar från befolkningen. Folk skulle låna ut sina överskott genom att köpa statsobligationer. Detta innebar att statsskulden ökade. De pengar, som staten fick in genom försäljningen av statsobligationer, användes till försvarsindustrin och tillverkning av varor som inte längre kunde importeras. För att locka folk att köpa obligationer, komponerades en glad och hurtig marsch av den klassiske kompositören Lars-Erik Larsson, känd bl.a. för Pastoralsvit. Texten skrev av den omtyckte poeten Alf Henriksson. ”Går du med efter obligationer, har du hört vilken ränta du får? Vi ska skramla till flera miljoner, vi ska tömma vår spargris i år.”

Folk skulle låna ut sina överskott genom att köpa statsobligationer. Detta innebar att statsskulden ökade.

Efter andra världskriget förväntade man sig en ekonomisk kris, precis som efter första världskriget. Då skulle folk lösa in sina obligationer och sätta fart på ekonomin. Regeringen planerade också att möta krisen med ökat bostadsbyggande och Socialdemokraterna gick ut med uppmaningar att kommunerna skulle bilda stiftelser som startade allmännyttiga bostadsbolag.

Men ganska snart blev det tvärtom högkonjunktur. Regeringen sköt upp bostadsbyggandet och satsade på att bygga ut verkstadsindustrin. Den stora tyska verkstadsindustrin låg i ruiner. Efter andra världskriget var stora delar av Europa förstört och skulle byggas upp igen. I stället för byggjobbare blev folk industriarbetare.

Orsaken till att det blev högkonjunktur var att USA hade upptäckt att Sovjet blivit populärt eftersom det var den makt som besegrade nazismen. Kommunistpartierna växte i Europa. Konkurrensen med Sovjet fick USA att genomföra Marshallhjälpen, ett slags keynesianskt program för att vinna propagandakriget med bättre levnadsstandard i Västeuropa. Sverige fick inte så mycket av Marshallhjälpen, men vann ändå på den eftersom man exporterade till återuppbyggnaden i Europa. Staten prioriterade den privata exportindustrin i stället för att lägga tyngdpunkten på behovet av bostäder som växte.

Konkurrensen med Sovjet fick USA att genomföra Marshallhjälpen, ett slags keynesianskt program för att vinna propagandakriget med bättre levnadsstandard i Västeuropa.

En hel del sociala reformer genomfördes dock. Barnbidrag kom 1948. Den frivilliga sjukförsäkringen ombildades 1955 till att omfatta alla. Allmän Tjänstepension (ATP) beslutades i en folkomröstning 1957. Skolväsendet byggdes ut. Den nioåriga grundskolan beslutades 1962 och skolmat blev obligatoriskt. Under 1950- och 1960-talet kortades arbetstiden ner, för att bli 40 tim/vecka 1973.

Industripolitik
Industriframgångarna började mattas av på 1960-talet och vissa industrigrenar lades ner eller flyttades till låglöneländer. Industrin hade vid den här tiden mist den förmånliga position som den haft eftersom den kunde exportera till återuppbyggnaden av Europa. Den internationella konkurrensen hade förändrat situationen för svensk exportindustri.

Industrin saknade ett långsiktigt utvecklingsperspektiv. Ändå hade Sverige tidigare legat långt framme i den tekniska utvecklingen. Forskning som finansierades av den statliga Matematikmaskinsnämnden ledde till att Sverige 1953 hade världens snabbaste dator, kallad BESK. Men chefen för den mekaniska skriv- och räknemaskinskoncernen Facit tillsammans med Gunnar Sträng, socialdemokratisk finansminister, hämmade utvecklingen av datortillverkning. Flera statliga förvaltningar skaffade sig datorer, men köpte från IBM i stället. Det fanns ingen statlig helhetssyn som gynnade en svensk teknikutveckling.

Addo, som var Malmös näst största arbetsplats på 1960-talet, tillverkade mekaniska räknemaskiner men kunde inte konkurrera när de elektroniska miniräknarna kom. Tillverkningen lades ner 1972. Den tekniska utvecklingen knäckte den.

Ett annat senare exempel är den teknikfientliga linje som Socialdemokraterna stod för i kärnkraftsomröstningen 1980. Genom en ofantlig, offentligt subventionerad utbyggnad av kärnkraften långt över elbehovet ströp man framåtblickande teknik som syftade till alternativ energi.

Ett radikalt förslag på 1970-talet som skulle kunnat styra utvecklingen var löntagarfonderna. De skulle suga upp de s.k. övervinsterna i de lönsammaste sektorerna inom industrin och investera dem produktivt. Den bärande tanken var att 20 procent av de stora företagens vinster skulle omvandlas till aktier i fonder, vilkas styrelser skulle ha en majoritet av representanter för löntagarna. På sikt skulle fonderna kunna äga över hälften av alla aktier i de större svenska företagen. I LO:s tidning Fackföreningsrörelsen förklarade Meidner att förslaget var tänkt som ett direkt angrepp på kapitalägarnas makt.

Finanspolitik
Något helt annat var valutakrisen som drabbade världen på 1970-talet. USA finansierade det dyra Vietnamkriget med att trycka upp fler dollarsedlar. Mellan 1969 och 1974 steg dollartillgångarna i världens länders valutareserver från 20 till 110 miljarder dollar. Det betydde i praktiken att USA lånade från andra länder

Något helt annat var valutakrisen som drabbade världen på 1970-talet. USA finansierade det dyra Vietnamkriget med att trycka upp fler dollarsedlar.

* till ingen ränta
* utan någon bestämd återbetalningstid

I det s.k. Bretton Woods-avtalet hade USA och stort antal andra länder kommit överens om fasta växlingskurser och att USA-dollarn skulle vara inlösbar i en viss mängd guld. Det uppstod nu en enorm spekulationsvåg och guldet strömmade ut ur USA.

Sommaren 1971 förklarade Nixon att USA ensidigt beslutat att inte längre lösa in dollar i guld. USA:s finansminister sa: ”Dollarn är vår valuta och ert problem.” Världens rikaste länder inklusive Sverige samlades i den s.k. 10-klubben och gjorde om växelkurserna. Dollarn blev 10 % mindre värd. Det betydde att USA skar ner sin skuld till utlandet med 10 % i ett slag. Sverige var ett av de länder som hade den största andelen dollar i sin valutareserv. De minskade alltså med 10 % i värde.

Sverige var ett av de länder som hade den största andelen dollar i sin valutareserv. De minskade alltså med 10 % i värde.

Men problemen för dollarn fortsatte. Under 1972 fortsatte omvärlden att byta dollar mot andra valutor och i början av 1973 skars dollarns värde ner med ytterligare 10 %. Finansexpansionen blev ohejdbar. Redan 1979 var valutahandelns värde mer än elva gånger världshandelns totala värde och skillnaden har bara ökat. En massa pengar valsar omkring på ett jättekasino utan att användas produktivt. Från USA:s beslut att släppa guldmyntfoten till slutet av 2023 hade dollartillgången växt från 685 miljarder till 20 865.

Oljeländerna hade förlorat på USAs sänkning av dollarns värde eftersom oljan såldes i dollar. I samband med kriget mellan Israel och Egypten/Syrien 1973 drev de radikalt upp oljepriset. 1972 tjänade de 23 miljarder dollar på att sälja olja; 1977 hade den siffran stigit till 140 miljarder. Det ökade oljepriset medförde en kris i den oljeberoende västeuropeiska ekonomin, också i Sverige.

Oljekrisen 1973 ledde INTE till att den svenska regeringen genomförde samma typ av hårda nerskärningar som andra västeuropeiska länder, där nerskärningspolitiken fick skyhög arbetslöshet som följd. I stället satsade den socialdemokratiska regeringen i Sverige på att bygga ut välfärden för att överbrygga krisen. Därigenom lyckas man hålla nere arbetslösheten.

Redan när industrinerläggningarna började på 1960-talet hade man tagit tag i bostadskrisen och startat det s.k. miljonprogrammet 1965-1975. Förutom att avskaffa bostadsbristen ledde det till att arbetslösa industriarbetare blev byggjobbare. Andra arbetslösa fick jobb när regeringen satsade på förskola, fritis, skola, och annan social verksamhet. Det var offentlig verksamhet, där kvinnor dominerade.

För att genomföra detta behövdes omskolning. Arbetsmarknadsutbildning hade införts redan på 1930-talet men först i slutet på 1960-talet börjar den öka kraftigt och 1978 hade det utbildats 245 000 personer. Nästan en kvarts miljon!

Privatiseringarnas tid
Valet 1976 ledde till en borgerlig regering som dominerades av Centern. Den gjorde inga större ingrepp i välfärden och den stöttade även nerläggningshotad industri som skeppsvarven, vilka förstatligades.

Däremot manipulerade den nationalräkenskaperna på ett sätt som gjorde att Sveriges ekonomi framstod som mycket sämre än vad den var. Detta kritiserades starkt av nationalekonomen Sven Grassman som utsattes för hårda angrepp av de flesta övriga nationalekonomerna med Assar Lindbeck i spetsen. Trots att de fördömde Grassman ändrades senare nationalräkenskaperna på det sätt han hade krävt.

Däremot manipulerade den borgerliga regeringen nationalräkenskaperna på ett sätt som gjorde att Sveriges ekonomi framstod som mycket sämre än vad den var.

En ändring som består än idag gjordes 1980 av den moderate finansministern Gösta Bohman.

Han slutade dela upp statens budget i en driftsbudget, som skulle finansieras av skatter och andra årliga inkomster, och en investeringsbudget, som finansierades med lån. Bohman införde ett system där årliga budgetar styr vad staten satsar på. Det betyder att investeringar inte längre kan betalas med lån utan helt måste finansieras inom årets budget. Där ställs de mot utgifter för välfärden. Resultatet är att investeringarna i infrastruktur kraftigt minskats.

Stor betydelse på sikt fick också den Särskilda näringspolitiska delegationen som den borgerliga regeringen tillsatte i mars 1978. Ordförande var Bertil Bjurel men den, som verkligen präglade betänkandet Vägar till ökad välfärd som kom ett år senare, var Assar Lindbeck. Betänkandet, som inte väckte bred uppmärksamhet, rekommenderade nyliberala reformer, som delar av Socialdemokratin med Kjell-Olof Feldt (finansminister 1983-1990) tog till sig. Bl.a. den stora skattesänkningen 1990/91 inspirerades av betänkandet.

Arbetsgivarorganisationen hade under 1970-talet börjat bygga upp en imponerande opinionsbildningsapparat med tankesmedjor (nytt ord), utredningsinstitut och kampanjorganisationer, och drog till sig karriärsugna inte minst ur fackföreningsrörelsen. De hade inte bara kritik mot Socialdemokraternas välfärdssamhälle. De arbetade också fram konkreta förslag på hur samhället skulle organiseras om. De kom med lite försiktiga förslag i början: alternativa små företag som förskolan Pysslingen skulle konkurrera med den offentliga sektorn. De pratade om effektivare verksamhet och mindre byråkrati.

Men snart kom hårdare och hårdare krav på privatiseringar och omorganiseringar. Kritiken av den offentliga sektorn som de kallade den ofantliga, blev högre och högre. De statliga utredningarna påverkades. I 1980 års ekonomiska långtidsutredning man se en omvärdering mot tidigare. Bilden av den offentliga sektorn framstod som negativ.

Efter valet 1982 kom S i regeringsställning igen och satt kvar till 1991. Kjell-Olof Feldt blev finansminister med Erik Åsbrink som statssekreterare och Klas Eklund som ekonomiskt sakkunnig. De stod för en syn på Sveriges ekonomi som var rakt motsatt den som Wigforss och S hade på 1930-talet. De kallades kanslihushögern.

Det första de gjorde var en superdevalvering på 16 %. Borgarna hade året innan devalverat kronan med 10 %. Det kritiserades av Grassman som menade att det ökade inflationen, sänkte reallönerna och bromsade rationaliseringarna, alltså effektiviseringen av produktionen. 13 år senare erkände Klas Eklund att det hade inneburit gratis vinstmedel och minskat omvandlingstrycket i industrin.

Vinsterna i exportindustrin fördubblades både år 1983 och 1984 och förblev höga fram till 1989. Det medförde ett stort överskott på kapital, som placerades i kommersiella fastigheter, på penningmarknaderna och på aktiemarknaderna. Det stora överskottet på kapital investerades alltså inte på ett produktivt sätt utan användes till spekulation.

Dessutom genomförde den socialdemokratiska regeringen tre viktiga förändringar som skulle leda till en stor ekonomisk kris i början på 1990-talet.

1985 skedde en avreglering av bankerna (novemberrevolutionen)
1989 skedde en avreglering av valutahandeln

1991 knöts kronan till ett system av fasta växelkurser som EU upprättat som förberedelse för euron. Detta var inget krav från EU och det ledde till att valutaspekulanter som George Soros såg möjligheter. De spekulerade våldsamt mot kronan och en stor kris slog ut i full blom hösten 1992.

Avregleringen av bankerna tog bort Riksbankens möjligheter att styra kreditgivningen. Bankerna började därför låna ut mycket pengar. Det ledde till spekulationer i fastigheter, där priserna nådde oanade höjder. TCOs chefsekonom Roland Spånt sa att skurkarna upptäckte att det lönade sig mer att låna än att råna.

Valutaregleringen, som avskaffades 1989, har kallats en grundbult i den svenska modellen. Större summor fick inte föras ut utan Riksbankens tillstånd. När valutahandeln avreglerades ledde det till att massor av pengar rann ut ur Sverige.

Valutaregleringen, som avskaffades 1989, har kallats ”en grundbult i den svenska modellen” av nationalekonomiprofessorn Jonung i Lund, som blev Bildts ekonomiske rådgivare. Större summor fick inte föras ut utan Riksbankens tillstånd. Det gjorde att pengar stannade i landet och kunde användas till välfärden. När valutahandeln avreglerades ledde det till att fastighetsspekulationerna flyttade ut ur landet, framförallt till London. Massor av pengar rann ut ur Sverige.

Det var nu kring 1990 som de stora förändringarna skedde. Det gick snabbt och det hände så otroligt mycket. Vi vanliga medborgare märkte inte mycket av det. Det som märktes var Socialdemokraternas förslag 1990 att Sverige skulle gå med i EU. ³ Däremot märktes det nästan inte alls att man urholkade ATP (Allmän tjänstepension) på ett sätt som medfört att pensionsfonderna deltar i aktiespekulation. Vid beslutet 1994 röstade bara VPK mot.

Socialdemokraterna genomförde en ”skattereform” 1990/91, understödda av folkpartiet. Det var en medveten omfördelning från låg- till höginkomsttagare, där marginalskatten sänktes från cirka 80 % till 50 % och bolagsskatten från 57 % till 30 %. 85 % av befolkningen skulle bara betala kommunalskatt som är platt och inte gör någon skillnad på olika inkomstnivåer. Statlig skatt skulle bara de som tjänade mest betala. Momsen ökade och omfattade fler områden, tjänster blev momspliktiga. I valet som följde, röstades Socialdemokratin bort och Bildt blev statsminister.

Kommunallagen en del i privatiseringen
Det var alltså val 1991 men den största förändringen, som höll på att ske, talades det inte om. Den handlade om den nya kommunallagen som Socialdemokraterna hade förberett och som Moderaterna införde 1991 under vad journalisten Margareta Norlin kallade ”en öronbedövande tystnad”.

Det var alltså val 1991 men den största förändringen, som höll på att ske, talades det inte om. Den handlade om den nya kommunallagen.

Kommunallagen tillhör inte grundlagarna, men den nya lagen medförde massiva förändringar på djupet av samhällssystemet. Men denna förändring debatterades inte. Margareta Norlin har berättat att hon hittade två debattartiklar och åtta notiser i de svenska tidningarna om denna verkligt genomgripande samhällsförändring.

Ett exempel på hur okänd den var också bland dem som borde känna till den, är att när den nya lagen varit i bruk ett par år, fick min dotter en skrivning i samhällskunskap på den gamla kommunallagen som om den fortfarande gällde. Det var säkert inte bara hennes samhällskunskapslärare som inte hade en susning om vilka lagar som gällde i kommunerna.

Den nya kommunallagen tog bort de flesta statliga regleringarna av hur kommunernas verksamhet skulle bedrivas, var besluten skulle fattas och vilken nivå samhällsservicen skulle leva upp till. Samtidigt fick kommunerna ta över nya, kostsamma ansvarsområden när det gällde skola och äldreomsorg.

När jag läste statskunskap i slutet på 1960-talet stod det i lagen att kommunala bolag inte fick göra vinst. Deras verksamhet skulle gå ut på att ge medborgarna så billig och bra service som möjligt. Det kravet togs bort i den nya kommunallagen och bolagen kunde omvandlas till vinstdrivande aktiebolag som t.o.m. kunde säljas.

Beslutet om överföring av tunga utgiftsposter inom skola och äldreomsorg till kommunerna (där de svarar för över 80 % av ekonomin) samtidigt som de förbjöds att höja skatten ledde till en omöjlig situation. Kommunerna svarade med att införa finurliga system för att dribbla beslut mellan olika nämnder; “att dölja kopplingen mellan beslut och beslutsfattare” vilket den nya kommunallagen gjorde möjligt.

När jag läste statskunskap i slutet på 1960-talet stod det i lagen att kommunala bolag inte fick göra vinst. Deras verksamhet skulle gå ut på att ge medborgarna så billig och bra service som möjligt. Det kravet togs bort i den nya kommunallagen och bolagen kunde omvandlas till vinstdrivande aktiebolag som t.o.m. kunde säljas.

Kommunal verksamhet privatiserades och många anställda avskedades. Samtidigt som befolkningen ökade, sjönk antalet anställda inom kommuner och landsting med drygt 14 % mellan 1991 och 1997. Skolorna är ännu inte tillbaka på den nivå på lärartäthet som de hade före 1990-talskrisen. Inte heller har tillgången på skolsköterskor och kuratorer återställts.

I praktiken innebar det att riksdagen decentraliserade uppgiften att administrera och fördela de ekonomiska nedskärningar som beslutats centralt. Det var staten som tog besluten som låg bakom de stora massavskedandena som genomfördes på 1990-talet, men ansvaret flyttades över till kommunerna, som förbjöds höja skatterna.

När skattestoppet så småningom avskaffades gjordes det med förbehållet att de kommuner som trots allt höjde skulle få sina statsbidrag minskade i motsvarande utsträckning – en rätt effektiv avskräckning. Rätten att beskatta företag hade kommunerna förlorat redan under 1980-talet. Naturligtvis blev det ekonomisk kris i kommunerna.

Krisen i kommunerna späddes på med valutakrisen hösten 1992. Året innan hade kronan knutits till ett system av fasta växelkurser ”ecu”, som EU upprättat. Riksbanken försvarade den fasta växelkursen mot spekulanter genom att under några dagar öka räntan till 500 % så att svenska storföretag skulle hinna förflytta sina reserver i kronor innan värdet på kronan sänktes genom att Sverige övergick till rörlig växelkurs. Den borgerliga finansministern Anne Wibble lär ha sagt att de var tvungna att hålla fast valutakursen ”för vi kan ju inte låta Wallenberg gå i konkurs”.

Den borgerliga finansministern Anne Wibble lär ha sagt att de var tvungna att hålla fast valutakursen ‘för vi kan ju inte låta Wallenberg gå i konkurs’.

Nu hade man lyckats skapa ett ”krismedvetande”, det som enligt Naomi Kleins bok Chockdoktrinen behövs för att nyliberaler inte ska mötas av motstånd.

Det fick politikerna att kraftigt skära i välfärden. Satsningen på ökad välfärd var slut och nyliberalerna fick den politik de önskade. Arbetslösheten som före 1990-talet legat runt 2 % steg skyhögt av de hårda besparingarna. Sverige fick den höga arbetslöshet som andra Västeuropeiska länder fått redan efter oljekrisen 1973. Den nyliberala politiken slog igenom med skattesänkningar och ökande klyftor. Efter det talades det inte längre om full sysselsättning. Den socialdemokratiska regeringen som tillträdde1994 sänkte inte den arbetslöshet, som Bildt ökat, ner till den låga nivå den haft före 90-talskrisen.