Många gånger har jag på allvar undrat över hur den konflikträdda Norska Nobelkommittén tänkte, när de sittandes på sitt kafferep med fint porslin skulle välja årets fredspristagare. I år blev jag dock riktigt glad att fredspriset tilldelades den japanska organisationen Nihon Hidankyo då jag hoppas att detta kan motväga det stora inflytande Christopher Nolans senaste långfilm ”Oppenheimer” fått. Filmen är inte bara en romantiserad biografi om fysikern, utan också ett skickligt försök att rentvå det mörka samvetet av att ha utfört en akt som kostat en kvarts miljon civila människors liv.

Filmen försöker göra sig av med skulden: Hiroshima och Nagasaki är inte Oppenheimers fel, utan de onda generalerna som satt på den militära makten på den tiden och fick det som de ville, hela vägen upp till Vita Huset. Stackars Oppenheimer var bara en vetenskapsman som oskyldigt, blåögt och godtroget bara gjorde sitt jobb– and in God we trust. Men det stannar inte där: Upprepade gånger repeterar flera karaktärer i filmen, inklusive Oppenheimer själv, att de två bomberna såg till att så många liv räddades. Efter Hiroshima och Nagasaki var kriget över. Det är precis där deras resonemang tar slut. Istället för att vidare ifrågasätta att – hade USA bara velat få slut på kriget – det helt sannolikt hade räckt att fälla en bomb i ett glesbefolkat område utan att behöva bomba två stora städer. Men USA ville mer: De ville hämnas och var kanske dessutom nyfikna på att testa hur mycket förstörelse deras nya leksak kunde orsaka.

”Oppenheimer” framstår till slut som ett försök till ett egenfrikännande av USA. Förhoppningsvis kan fredspriset 2024 bidra till en djupare reflektion om hur det egentligen gick till år 1945.