Den en gång världskända svenska politiken mot mäns våld mot kvinnor har förändrats radikalt. En liberal diskurs om ”mänskliga rättigheter” tar över och den feministiska våldsförståelsen överges. Jenny Westerstrand frågar sig om nästa steg i den svenska jämställdheten är att vi ska dela lika – också på våldet.

Arbetet mot mäns våld mot kvinnor, en grundbult i den svenska jämställdhetspolitiken, har bytt skepnad och förlorat sin radikala kraft. Jag ser tecken i tiden som oroar: ett “jämställt” och ivrigt tal om våld som parat med en gryende puritanism riskerar att helt dra undan mattan för den en gång så framgångsrika politiken mot mäns våld mot kvinnor. Allt byggt av proklamerade feminister själva, med begrepp och redskap hämtade från den feministiska rörelsens kunskapsutveckling, men berövade på sitt egentliga innehåll.

Många var de män, och några kvinnor, som ansåg att #Metoo var en överdrifternas kavalkad. En hysteri där män hängdes ut och där toleransen för övertramp och risigt beteende lagts allt för lågt. I den bortre delen av skalan kan vi hitta Katarina Frostensson som med sina böcker “K” och “F” rasande försvarar sin makes agerande, trots fällande domar och otroligt många vittnesmål om ett förövande beteende. I den andra delen av skalan hittar man feminister, som jag själv, som hävdar att #Metoo var en viktig händelse, att uppropet visade på hur utbrett mäns våld mot kvinnor är och gav röst åt tystade erfarenheter som under lång tid har hindrat och skadat kvinnor i deras yrkesgärningar. Det vill säga, uppropen pekade på ett omfattande, systematiskt våld mot kvinnor i arbetslivet.

I en av de senaste debattartiklarna som ledarna för de olika uppropen/yrkeskårerna skrev är det en hen som utsätts och ett könsneutralt tilltal som används

Men hur viktiga Metoo-uppropen än var så vattnades de snart ur. Statsvetaren Maud Eduards visar i en artikel hur det som från start var en protest av kvinnor, mot sexuella kränkningar över hela världen snabbt gavs en könsneutral inramning i Sverige.¹ I en av de senaste debattartiklarna som ledarna för de olika uppropen/yrkeskårerna skrev är det en hen som utsätts och ett könsneutralt tilltal som används ².

Metoo-uppropets resa speglar den utveckling som politiken har tagit på det område som en gång hette ”mäns våld mot kvinnor”. Idag definieras fältet som ”könsbaserat våld” och rymmer mäns våld mot kvinnor, våld i nära relation, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld mot hbtqi-personer. Men också: kvinnors våld mot män. Förskjutningen från att våldspolitiken talar om en utsatt kvinna med en man som förövare till ett könsneutralt scenario där vem som helst kan utsätta vem som helst är ingen liten resa. Det ligger ett universum av förändrad våldsförståelse däremellan.

Förskjutningen från att våldspolitiken talar om en utsatt kvinna med en man som förövare till ett könsneutralt scenario där vem som helst kan utsätta vem som helst är ingen liten resa.

Men samtalet om förskjutningen – jordskredet – har inte ägt rum. Vi har gått från en förståelse där kön och makt sågs som sammanflätat och kvinnors underordning förstods som en underliggande struktur i samhälle och kultur, till ett könsneutralt tal om våld och en liberal rättighetsdiskurs som rådande karta och bild. I sagda terräng är utgångspunkten inte en etablerad könsmaktsordning utan att jämlikhet råder. Avvikelser från detta normaltillstånd – våldsutövande individers agerande – ska mötas med just rättigheter och åberopandet av dessa.

Besynnerligt nog har såväl feminister som politiker från vänster varit högst delaktiga i att genomföra denna omfattande förskjutning från könsmakstanalys till avvikelsediskurs om mäns våld mot kvinnor. Det stöd som visats från politikens hela skala för denna förskjutning har att göra med den grund som svensk modern jämställdhetspolitik vilar på.

I det jämställda Sverige ska vi dela lika
I Sverige finns det en fast tanke om könens likhet – eller i alla fall en avsaknad av politiska reformer och argument som utgår från att kvinnor och män skulle vara olika, väsensskilda. Tanken om en arbetsdelning inom familjen mellan kvinnor och män är till och med stadfäst i vår grundlag – makar ska dela på arbete och hushållsbördor – vilket speglar en inställning att könen i det stora hela är lika varandra (att sedan grunderna för jämställdhetspolitiken är ett epistemologiskt virrvarr är en annan sak). Avvecklandet av sambeskattningen 1972 var en världsunik reform som ger uttryck för denna likhetstanke.

Att ge till kvinnor det som män har och att ge till män det som varit kvinnors kan därmed ses som en underliggande formel för svensk politik på jämställdhetsområdet.

Att ge till kvinnor det som män har och att ge till män det som varit kvinnors kan därmed ses som en underliggande formel för svensk politik på jämställdhetsområdet. Men det är en formel som inte passar för alla politikens områden. Denna likhetstanke, ett rättvisetänk om att dela på bördor och ansvar i frågor som rör fördelningspolitik och användning av tid, har på ett olyckligt sätt kommit att smitta av sig på politiken på våldsområdet. I denna förskjutning har grunderna för 90-talets extremt viktiga kvinnofridsreformer gradvis eroderats.  

När Sverige på 90-talet blev världskänt för sin politik mot mäns våld mot kvinnor var det på en solid bas av feministisk forskning – som det hette då – och på kvinnojourers erfarenheter som reformerna byggdes. Även om Kvinnovåldskommissionen av taktiska skäl avstod från att nämna ordet feminist, och trots att man tvingades på reträtt vad gäller brottet grov kvinnofridskränknings konstruktion, var det en kvinnopolitisk landvinning av enorma mått när Kvinnovåldskommissionens arbete mynnade ut i lagstiftning.³

Bestämmelsen grov kvinnofridskränkning var banbrytande på så vis att den vidgade ramarna för det juridiskt relevanta: den krävde utrymme för inte bara den konkreta våldsutövningen utan också för våldets konsekvenser. Genom att se gärningar som var för sig inte hade ett särskilt högt straffvärde i ljuset av varandra, och erkänna att dessa gärningars sammantagna straffvärde blev högre än de enskilda delarnas, hade man på ett viktigt vis synliggjort och bestraffat våldets livskrympande konsekvenser för kvinnan. Följdriktigt är grov kvinnofridskränkning ett brott mot kvinnans frihet och frid (kap 4 i Brottsbalken). Det är mannens makttagande över henne, med våldets hjälp, som bestämmelsen träffar. Att hon får sin värld, sitt utrymme beskuret, medan hans ökar.

Den som har arbetat mot mäns våld mot kvinnor är väl förtrogen med denna process; våldets normaliseringsprocess. Det är en analytisk modell som visar hur män skapar kön på våldets arena, hur han genom sin våldsanvändning formar henne som kvinna i en process där hon gradvis internaliserar hans våld, som en följd av sin egen interaktion med mannen och världen runt omkring.

Den som arbetar mot mäns våld mot kvinnor vet också att detta våld och dessa processer är könade.

Den som arbetar mot mäns våld mot kvinnor vet också att detta våld och dessa processer är könade. Det är inte alltid en förövande man slår eller våldför sig sexuellt på sitt offer. Offret är heller inte vem som helst. En omfattande del av det våld män utövar mot kvinnor de lever med är verbalt: ”Din fula slyna”, ”ditt stinkande fitthål”, ”din fula kärring”. Orden är inte neutrala utan har en mycket känd avsändarort: Kvinnohat. Hans våld är heller inte utan syfte: Det är hennes gestalt i världen som kvinna som utgör grunden för hans attacker. Han står inte ut med hur värdelös hon är. Han måste ”slå henne på plats”, för att använda ett uttryck från forskaren Eva Lundgrens intervjuer med våldsamma män.⁴

I denna kunskap stod Sverige vid 90-talets mitt. Kön och våld sågs som sammanflätade i våldsprocessen och i politiken talade man om en könsmaktsordning under vilken kvinnor på olika sätt levde. Åttio- och nittiotalen var en era av nyvaknat politiskt intresse för den feministiska våldskunskapen. Dess analyser slog igenom med kraft, inte minst för att de satte ord på och gav begrepp för tidigare tysta erfarenheter.

Men våldets omfattning blev det för mycket för jämställdheten
När omfattningen av mansvåldet skulle kartläggas mer precis skedde dock något: Studien Slagen dam, där 10 000 kvinnor mellan 18 och 64 år tillfrågades om sina livserfarenheter av mäns våld och där 70 procent av de tillfrågade svarade i studien, blev en vändpunkt.⁵ Ett våldsamt raseri byggdes över tid upp mot studien, som sedermera också blev granskad (och friad) för vetenskaplig ohederlighet. Resultatet, att 46 procent av Sveriges kvinnor hade erfarenheter efter 15 års ålder av att utsättas för våld av en man, blev för magstarkt för 00-talets Sverige. Det var som att en spirande insikt hos ett patriarkalt medie- och forskningslandskap om att den svenska politiken hade släppt in radikala feminister ända in i maktens centrum, nu slog in i medvetandet med full kraft. ”Ska det här vara bilden av vårt jämställda Sverige?” ekade den underliggande frågan. Det tänkte man inte acceptera – och det, visar det sig i historiens backspegel och med blicken på idag, behövde man inte heller.

Studien Slagen dam begreppsfäste det som forskarna kallade en sammanhållen våldsbild, med ord och siffror. Slagen dam visade att mäns våld mot kvinnor är mycket utbrett – nästan hälften av alla kvinnor rapporterar erfarenheter. Det börjar tidigt, utövas på alla arenor, i alla relationer, våldet har många former och är spritt i alla sociala grupper. Det är upprepat, en minoritet av kvinnorna med rapporterade våldserfarenheter rapporterar om enstaka händelser. Olika våldsformer har samband med varandra och våldet har konsekvenser i och för kvinnors liv med avseende på hälsa och mående.

Samtidigt bagatelliseras våldet, visade studien, av kvinnorna själva. De tycker inte att de är utsatta på riktigt, de tycker det är för lite för att rapportera. När det kommer till att räkna våldet som en oacceptabel livsomständighet som bör rapporteras och komma till samhällets kännedom, ser det ut att ”försvinna”.

Om våldet är könat innebär det att det skapas väldigt mycket kön på våldets arena. Kan då mäns våld mot kvinnor förstås som en avvikelse i ett genomsnittligt kvinno- och mansliv i vårt land?

Det är en av de viktigaste frågorna som Slagen dam ställer till läsaren och politiken: Hur kan så mycket våld utövas, i ett land som ser sig som på väg mot jämställdhet? Hur kan samma våld samtidigt försvinna och gå in i en normalitet, ett vardagsliv? Vidare: Om våldet är könat innebär det att det skapas väldigt mycket kön på våldets arena. Kan då mäns våld mot kvinnor förstås som en avvikelse i ett genomsnittligt kvinno- och mansliv i vårt land? Nej, den sammanhållna våldsbild som Slagen dam tecknade utmanade på djupet den nationella självbilden av Sverige som ett jämställdhetens rike.

”Mänskliga rättigheter” blev politikens räddning
Medan mediala krafter tillsammans med forskningen gjorde vad de kunde för att bekämpa den feministiska våldsbilden som givits sifferfästa konturer och ett språk valde politikerna från både höger och vänster en annan väg. Diskursen om mänskliga rättigheter bar vägen bort från den sammanhållna våldsförståelsens könade analyser. Det vill säga en i grunden liberal diskurs där individen och hennes okränkbarhet står i centrum. Samtycket är en kronjuvel inom denna tankeram, där friheten att förfoga över sina sexuella handlingar står i centrum liksom rätten att få sina gränser respekterade.

Diskursen om mänskliga rättigheter bar vägen bort från den sammanhållna våldsförståelsens könade analyser.

Problem uppstår dock om en av parterna i detta upplägg inte riktigt känner sina gränser. Eller om hon är van vid att få dem omförhandlade, till och med van att få uppskattning för detta, eller straffas för att hon upprätthåller dem. I forskaren och sociologen Stina Jeffners avhandling om ungdomars syn på våldtäkt framkommer en i sammanhanget besvärande omständighet – nämligen att gränssättning som sådan är ett problem för tjejer. Är tjejen för tydlig bryter hon mot normer för positiv kvinnlighet. Är hon för otydlig får hon stå risken för det.⁶ Senare forskning om domstolars språk i våldtäktsdomar bekräftar könsstereotyperna.⁷ Trots den könade verkligheten har en samtyckesnorm lagts till grund för svensk rätt inom sexualbrottsområdet. Att märka det område där våld är extremt olika erfaret och utövat mellan kvinnor och män!

Överkänslighet öppnar för kvinnor som förövare
Ytterligare en utveckling som våldspolitiken har genomgått är det ökade intresset för att rama in även de kränkningar som tidigare betraktats som ”små”, eller bagatellartade. I kölvattnet av den sammanhållna våldsförståelse som utvecklades och sifferfästes i Slagen dam har även det som kunde ses som ”ett litet våld” – i jämförelse med våldtäkt och mord – uppmärksammats. Idag talar vi om sexuella trakasserier, om ekonomiskt våld, psykiskt våld och andra former av utsatthet. Utvecklingen av politiken på området kan beskrivas som att en ökad känslighet mot övergrepp har infunnit sig. Beteenden som accepterades och viftades bort för trettio år sedan när kvinnor utsattes för dem renderar idag sanktioner och fördömanden – i den bästa av världar. Men frågan är om det verkligen är dit vi är på väg att nå när politiken samtidigt gjorts könsneutral. Snarare är det ett samhälle fyllt av överkänslighet för sådana erfarenheter som hör livet till som byggs när bara halva analysen görs.

Den sammanhållna våldsbilden visar att ”det stora” hänger samman med ”det lilla” våldet i kvinnors erfarenheter.

Den sammanhållna våldsbilden visar att ”det stora” hänger samman med ”det lilla” våldet i kvinnors erfarenheter. Erfarenhet och forskning visar att ett liv i våld kan upprätthållas med till synes små medel. Vikten av att synliggöra sådant som psykiskt- och ekonomiskt våld, liksom till exempel våld mot husdjur, har därför lyfts fram också av feminister. Med begreppet våldets kontinuum visade vidare sociologen Liz Kelly hur graderingar av kvinnors våldserfarenheter i allvarligt och lindrigt tedde sig meningslösa, då erfarenheter tar färg av varandra. En vetskap om vad som kan hända – och har hänt – är en del av förståelsen av det som de facto sker ⁸

Men hur blir det om detta nyvunna intresse för ”litet våld” riktas mot våld utövat av kvinnor? Alltså: det “stora våldet” från kvinnor lyser med sin frånvaro i kultur och samhälle, hur då förstå ”ett litet våld”? Om våldets kontinuum belyser att erfarenheter tar färg av varandra, och om mäns erfarenheter av våld sannolikt snarare är att utöva det än att utsättas för det, hur verkar då en könsneutral förståelse av våldserfarenheter? Plötsligt kan det bli samma sak när kvinnor och män gör sig skyldiga till ”litet våld” trots att detta våld, när det utövas av kvinnor, inte speglar och är en del av ett stort, allomfattande våld ständigt närvarande i mäns liv. Jag talar om en ny känslighet mot gränskränkningar som en gång utvecklades för att giltiggöra konsekvenserna i levda kvinnoliv av ett könat och allestädes närvarande våld, som nu kommit att omsluta alla, dvs även män, i analysen av våldets konsekvenser.

Plötsligt kan det bli samma sak när kvinnor och män gör sig skyldiga till ”litet våld” trots att detta våld, när det utövas av kvinnor, inte speglar och är en del av ett stort, allomfattande våld.

Frågan är därtill, givet det agg mot kvinnor som det patriarkala samhället rymmer, om kvinnors lilla våld kommer att ges allt större utrymme och förklaringsvärde i mäns liv – som i vårdnadstvister eller i händelser i det vardagliga livet. Feminister har alltså genom idogt reformarbete skapat acceptans för att även början av våldsskalan, ”det lilla våldet”, ska giltiggöras som övergrepp men när vi parar detta framsteg med en ”jämställd våldspolitik” får vi en ordning där våldet så att säga kan delas lika mellan könen. När det inte går vad gäller omfattningen, görs det i stället vad gäller värderingen av våldets konsekvenser.

Samhället blir allt mer könat
Skärskådar vi de föreställningar om kön som vår kultur vilar på uttrycker de, hävdar jag med den feministiska könsforskningen i ryggen, en dikotom könsförståelse. I korthet betyder det att könen – i skarp kontrast till den likhetstanke som i alla fall ytligt genomsyrar svensk jämställdhetspolitik – i allmänhet förstås som essentiellt olika och varandras motsatser. Som Yin och Yang. Men där symbolen för Yin och Yang uttrycker balans, uttrycker den könsförståelse vi står på i den monoteistiska kulturtraditionen en hierarki. De manligt kodade egenskaperna står över dem som kodas som kvinnliga.

Utöver detta är också kvinnligheten konstruerad som splittrad: vi känner horan och madonnan. I dessa föreställningar finns förväntningar på kvinnor att vara antingen omsorgsmässigt tillgängliga (madonnan) eller sexuellt tillgängliga (horan). Vidare häftar också förväntningar om ansvar – och därmed synlighet – vid det kvinnliga ⁹ Ansvaret visar sig bland annat i den balansakt som splittringen kräver; balanserandet mellan ”rätt” och ”fel” sorts kvinnlighet, och det förakt och de straffande konsekvenser ett gränsbrott medför. Manlighet, enligt denna förståelse, skapas i stället sammanhållen. Den präglas av frånvaro av splittring. Till maskuliniteten kan vi därmed knyta valfrihet – och osynlighet. Kvinnan är könet, mannen är människan.

Det är nödvändigt att belysa närheten mellan den normala och den våldsamma maskuliniteten i vår kultur.

Feminister har idogt arbetat för att göra mäns handlingar synliga och till något för vilket de bär ansvar. Det är därför Metoo-uppropen var viktiga: De pekade på hur utbredda mäns övergrepp mot kvinnor är. På samma sätt är det med det chockerande våldtäktsfallet Pelicót i Frankrike: när ett 70-tal män från samhällets alla hörn och i alla åldrar har våldfört sig på en drogad kvinna och fru till den man som arrangerade dessa övergrepp, är det nödvändigt att belysa närheten mellan den normala och den våldsamma maskuliniteten i vår kultur och därmed synliggöra det vardagliga i mäns våld mot kvinnor. Alltså: hur ”det lilla” och ”det stora” våldet hänger samman, när det utövas av män mot kvinnor.

Men politiken på våldsfältet har svängt 180 grader och den feministiska grund som formade 90-talets politik är sedan länge ersatt med den liberala diskursens rättighetstänkande och autonoma individ. Samtidigt lever vi mitt i en ökande könskonservatism där unga män vänder sig bort från jämställda ideal. Samtidigt består eller fördjupas maktordningen mellan könen: löneskillnaderna mellan kvinnor och män ökar medan kvinnors representation i riksdagen minskar. Identiteten ”soft girl” trendar medan de unga männen looks-maxar. Mäns våld mot kvinnor pågår och vi talar ständigt om våld.

Frågan som allt oftare kommer till mig är därför: varför? Vad är det vi vill med vårt tal om och arbete mot våldsutövning i samhället? Tror någon på allvar, som det heter i utredningen ”En uppväxt fri från våld”, att allt våld, i alla sammanhang, mot alla kan fås att upphöra?¹⁰ Nej, snarare skapar denna jämställda och av social ingenjörskonst färgade tro en puritanism där livets kantighet och törnar klassas som övergrepp, medan redskapen för att nå det våldsfria samhället – samtycke och könsneutralitet – i själva verket döljer de våldsverkligheter de skulle bekämpa. Risken är att kvinnor, med det ansvar och den synlighet som hör till könet, i rättvisans namn och med hjälp av de redskap vi själva serverat, blir förövarna i det alltmer könade och våldsamt jämställda Sverige.