Det var länge sedan yttrandefriheten var så hotad som i dag, menar Ordfronts VD Pelle Andersson. Den hotas både från statligt och kommersiellt håll, men även från folkliga drev och algoritmernas makt. Här listar han de fem stora hoten mot yttrandefriheten i Sverige.

1. Ägandet

Bonnierkoncernen äger Sveriges största tidningar (DN, Expressen, Sydsvenskan, Dagens Industri, över 50 lokaltidningar, ett 20-tal magasin, över 50 stora poddar med mera) bokförlag (Albert Bonniers förlag, Wahlström & Widstrand, Historiska Media, Bonnier Carlsen, Bonnier fakta och fler därtill), distributionsföretag (Samdistribution), Sveriges största Internetbokhandel Adlibris, och den näst största ljudbokstjänsten Bookbeat och mycket mer så som SF Studios och Filmstaden. De ägde också under en lång period majoriteten i TV4, men har nu velat koncentrera sitt ägande inom det skrivna ordet.

Schibsted är ett norskt mediabolag som i Sverige äger dagstidningarna Svenska Dagbladet, Aftonbladet och Omni. Genom Aftonbladets dominans på nätet når de 4-5 miljoner läsare varje dag. Schibstedt äger också en stor mängd andra nätbaserade företag som så Blocket, Lendo, Prisjakt etc som samlar in värdefull info om vad vi gör, vilka vi är och vad vi säker för varor och tjänster på nätet. Ett slags osynlig algoritmleverantör.

Storytel/Norstedts-koncernen är förstås en liten spelare inom medierna som helhet men inom bokbranschen är den en alltmer dominerande aktör som äger Storytel – den marknadsledande ljudbokstjänsten i Sverige som har över 80 procent av marknaden. Men inom Storytel finns också Norstedts (Sveriges näst störts förlag) och Lind&Co (ett av Sveriges 5 största allmänutgivande förlag och en av de största på ljudböcker) – under Storytel ligger också Earselect det största ljudproduktionsbolaget i Sverige, ljudboksförlaget Storyside samt nordiska och europeiska förlag genom Lind&Co.

Rätten att yttra sig försvaras varje dag i vackra tal – men det som jag beskriver är vem som ger oss medborgare möjligheten att sprida dessa tankar, åsikter och känslor.

Lås oss nu betänka vad som är yttrandefrihet. Det är rätten att i tal, skrift eller bild uttala tankar, åsikter och känslor. Den rätten försvaras varje dag i vackra tal – men det som jag beskriver ovan är vem som ger oss medborgare möjligheten att sprida dessa tankar, åsikter och känslor.

När man då tittar på de tre bolagen ovan, så inser man snabbt att de på olika sätt styr och kontrollerar olika delar av sina marknader – vilket förstås mycket starkt påverkar vad som faktiskt yttras i Sverige. Genom uppköp, som pågår hela tiden, blir det allt färre som kontrollerar alltmer av vad som publiceras i svenska tidningar, vilka berättelser som blir böcker, vad som blir en ljudbok i Sverige.

Men inte bara det.

Genom att också äga distributionskanalen/återförsäljaren så kan man också lyfta just sina böcker – och på så sätt hjälpa sin egen yttrandefrihet framför andras. Yttrandefriheten i praktiken handlar ju om att nå människor med sitt yttrande – om jag sitter i en garderob och skriker så är min rätt att utrycka mig, underordnad det faktum att jag inte når en enda människa mer än mig själv. När jag sitter framför tv:n och skriker mot Trump – så blir endast min familj upprörd.

Att äga distributionsledet är alltså avgörande. Och äger man då som Bonniers både det största förlaget, den största internetbokhandeln, den nästa största ljudbokstjänsten – så har man en oerhörd möjlighet att premiera sina egna böcker framför andra förlags böcker.

Om man som Storytel sitter på den största ljudbokstjänsten, och det nästa största förlaget och det största produktionsbolaget av ljudböcker – så har man också en oerhörd möjlighet att styra marknaden.

Om man som Storytel sitter på den största ljudbokstjänsten, och det nästa största förlaget och det största produktionsbolaget av ljudböcker – så har man också en oerhörd möjlighet att styra marknaden.

När sedan dessa två dominanter kommer överens om egna mer förmånliga avtal så tjänar dessutom mer pengar per lyssnad bok vilket gör dem rikare – vilket i sin tur gör att de kan köpa ytterligare förlag… och så vidare i ett slags konglomeratens allt större makt.

I fallet med Bonniers så äger de dessutom tidningarna som recenserar böckerna, har topplistan där kritikerna väljer de bästa böckerna – och intervjuar författarna som ges ut på den svenska förlagen – så blir möjligheten att premiera sina egna författare stor, förstås inte totalt ensidig, men koncerner har en tendens att genomsyras av en anda där man gärna lyfter varandra inom företaget. Och konstigt vore det väl annars.

När allt färre bestämmer över allt fler tidningar och förlag – blir också utbudet omedelbart mindre. När en tidningsföretag äger många publikationer, så utnyttjas också materialet i fler kanaler – varför ha kvar en kulturredaktion, sportredaktion, ekonomiredaktion etc på varje tidning?

Låt samma material gå i alla publikationer – alltså tystnar en massa ”tankar, känslor och åsikter”. Det samma händer när man köper upp förlag – en renodling sker och varje förlag specialiseras. I skrivande stund läser jag om hur Norstedts, som köpte anrika Brombergs förlag för några år sedan, nu sparkar Casia Bromberg som varit förläggare och ska ”låta andra förläggare på Norstedts” ge ut böcker på Brombergs. Brombergs blir kvar som namn – men utgivningen styrs nu helt och håller från Norstedts. Av det självständiga förlaget med en egen utgivningslinje återstår ingenting. Färre bestämmer över allt mer av det du läser, lyssnar och ser.

2. Algoritmer och trollarméer

Jag hade länge en tro på att de nätet skulle kunna vara ett slags fritt utbyte av information och där yttrandefriheten skulle frodas. När jag var med och skapade Aftonbladet på nätet 1994 hade vi ett slags naiv tro. Då var ännu universitetsnätverken ett slags grund för detta och de kommersiella krafterna hade inte riktigt tagit över – jag förstod inte att jag, genom att vara med att ta Aftonbladet ut på nätet, började gräva det fria nätets grav.

Jag förstod inte att jag, genom att vara med att ta Aftonbladet ut på nätet, började gräva det fria nätets grav.

Idag vet vi inte vad vi kan lita på. De sociala medierna styrs av algoritmer utanför vår kontroll och vi har ingen aning om hur olika företag, brottssyndikat, partier och diktaturstater påverkar det vi ser och läser på nätet.

Visst görs det tappra försök från medier och myndigheter att kontrollera fakta och avslöja påverkansoperationer och fejk news – men å andra sidan är ju poängen med yttrandefrihet att vi faktiskt ska få dela våra åsikter och tankar fritt. Och det har genom alla tider spridits lögner och förmodligen har de alltid varit svåra att stoppa eller avslöja – dock sprids de med en helt annan hastighet och ofta med hjälp av algoritmer som reagerar på våra känslor. Det vet man ju själv – de gånger man delar något med starka känslor, när man hatar, älskar eller är genuint förbannad, plötsligt flockas vännerna i ens sociala medier, reaktionerna är många och ens gladaste, argaste eller ledsammaste uppdatering får flest läsare.

Som journalisten och mediaforskaren Peter Pomerantsev har påpekat så trivs diktatorer som Putin, Orban eller deras vänner LePen eller Trump väldigt bra i ett medialt landskap där ”ingenting är sant” för då är ”allting möjligt”.

Som journalisten och mediaforskaren Peter Pomerantsev har påpekat så trivs diktatorer som Putin, Orban eller deras vänner LePen eller Trump väldigt bra i ett medialt landskap där ingenting är sant, för då är allting möjligt.

Detta att algoritmerna, bottarna och trollfabrikerna sprider lögner, sanningar, konspirationsteorier, fejk news, grovt förtal, uppenbart rasistiska påståenden, hets mot folkgrupp i en salig blandning och ofta i form av skämt eller som satir leder just till en värld där vi inte kan lita på någonting – ett samhälle som diktatorer, likväl som företagsledare, älskar. Det är lättare att förföra den som inte vet vad som är rätt eller fel, sant eller falskt än den som har koll.

Det har därför först en stenhård kamp mot åsiktkorridorer, de har nämligen ofta bestått av en konsensus om vissa saker – till exempel att alla människor är lika mycket värda, att det är av godo att människor och varor fritt ska få förflytta sig över landsgränser, att frihandel är gott, att demokrati är det bästa sättet att styra samhällen etc… en massa liberala värden har varit grunden för de gamla åsiktkorridorerna.

Jag kan hålla med om att åsiktkorridoren som rådde under ett par decennier från slutat av 70-talet till slutet av 90-talet var problematisk – vänsterns makt var stor. Men vad händer till exempel när Musk tar över Twitter och döper om det till X? Plötsligt byggs en ny åsiktskorridor – med motsatta åsikter. De vänsterliberala åsikterna motarbetas, stoppas eller stängs nere.

De sociala medierna visar sig, i sin stora frihet, har svåra yttrandefrihetsproblem – och också här är ägandet ofta ett problem – vem styr samtalet, vem får uttala sig, vem styr vad du får se i dina sociala medier?

3. Bojkotter och deplattformering

Mediadrev var förr, och kan fortfarande vara, ett svårt bekymmer. När medierna förr startade drev var det ofta mot politiska makthavare, myndighetschefer eller personer på statliga verk. Idag startar ofta drev på sociala medier och förstärks av traditionella medier – idag kan de riktas mot enskilda personer, journalister eller opinionsbildare – och förstås fortfarande mot makthavare eller hela institutioner.

Dreven blossar idag upp snabbt och tappar ofta proportioner – och om det för några år sedan var så att den som utsattes ofta inte hade en chans att försvara sig, då just algoritmerna spädde på och faktakoll eller kritiska röster spolades bort så ser vi kanske nu hur även motdrev kan skapas.

Oavsett vad man tycker om Stina Wollters inlägg i frågan om Israels krigföring i Palestina, så ledde det till att hon stoppades från att ha sitt tv-program i SVT. Hennes åsikter ansågs inte vara förenliga med SVT:s värdegrund. Dock blev hon snart försvarad både i traditionella medier och i de sociala – en motbild spreds och många menade att det måst vara ”högt i tak” och att alla åsikter måste få höras, samt att hon inte var i tv som expert på den pågående konflikten i Mellanöstern.

Frågan är dock: hade Wollter fått detta stöd om hon inte var en stor influencer som just använder sociala medier för att föra ut sina tankar, åsikter och känslor?

Frågan är dock: hade hon fått detta stöd om hon inte var en stor influencer som just använder sociala medier för att föra ut sina tankar, åsikter och känslor? Jobbet blev hon av med. Det jag menar är att de moderna dreven på sociala medier förstärks och verkar inte ha något stopp – just på grund av att vi på nätet styrs av algoritmer, men också för att faktakoll är svårt och för att de sociala medierna, till skillnad från de traditionella, inte talar till alla utan att vi alla sitter i vår lilla värld av likasinnade.

Med de sociala medierna har dock dreven mot enskilda personer blivit vanligare och leder ofta till förödande konsekvenser för de som utsätts – de blir av med arbeten, uppdrag och deras röst tystas. Deras yttrandefrihet begränsas hårt. Ett slags moderna pöbel- eller folkdomstolar – som utdömer straff utan att de som attackeras har nån möjlighet att försvara sig.

Det är förstås ett omedelbart hot mot yttrandefriheten för den som inte längre kan verkas som journalist eller opinionsbildare – men det skapar också nya åsiktskorridorer, men bara med nya förtecken. Det är uppenbart så att det skapar ett tystare samhällsklimat – samhällsdebatten har de senaste åren blivit mer polariserad och många människor censurerar sig själva.

Mestadels har detta drabbat vänstern – den har alltmer tystnat och inte helt sällan tystat sig själv eller motat ut egna tidigare allierade.

Detta förstärks av algoritmernas ”känslostyrning” – vem fan bryr sig om ett nyanserat, klokt och genomtänkt inlägg i sociala medier? Bojkotter och deplattformering är alltså ett hot mot yttrandefriheten, oavsett vem som driver drevet.

4. Bristande ansvar

Det är då extra farligt när de som driver och äger plattformar, tidningar, distributionskanaler, mässor eller handelsplatser styrs av personer med en tydlig agenda eller än farligare: människor som har en agenda men inte visar det tydligt.

Har man en dominant ställning på marknaden, så har man ett extra stort ansvar.

Som jag visat på ovan så har alltid de privata ägarintressena stor påverkan på vd som tycks och tänks i ett land. Men om man har en dominant ställning på en marknad, så har man ett extra stort ansvar.

Inom svenska medier har, tycker jag, Bonniers och Schibsteds ett liknande ansvar som SVT – dominansen på marknaden gör att makten över samtalet är så stor att man måste bereda plats för åsikter som går stick i stäv mot vad man själv står för. Inte alltid och hela tiden, men ofta. Lokala tidningar, som ofta har en dominant ställning på orten, måste ta ansvar för att många olika röster hörs. Precis som att tidningar alltid måste släppa in svar från dem de attackerar eller ifrågasätter. Detta gäller förstås X, Facebook, Spotify, Bluesky, HBO och Netflix.

Med dominans kommer ansvar – Bokmässan i Göteborg eller deras motsvarighet i Tyskland, Frankfurt, är till exempel den dominerande eller enda bokmässan i respektive land. Med det följer ett stort ansvar att försöka spegla mångfalden i branschen, men också mångfalden av åsikter i landet de verkar.

På det sättet agerade Bokmässan i Göteborg helt rätt när de tillät den högerextrema tidningen Nya tider att ha en monter.

På det sättet agerade Bokmässan i Göteborg helt rätt när de tillät den högerextrema tidningen Nya tider att ha en monter.

Jag menar att också vänstern har ett stort ansvar att tillsammans med riktiga liberaler skydda yttrandefriheten. Speciellt i tider då den också attackeras av politikerna, som på senare tid allt oftare kommer med lagar som ska begränsa yttrandefriheten på grund av att de vill gå med i Nato eller begränsa annan brottslighet eller bara hålla sig på god fot med främmande makt.

5. Inskränkningar i lagen

Grundlagen har ändrats och nya lagar har beslutats på senare tid och fler lär komma – och det är de fria medierna som ofta får svårare att arbeta. Utlandspionerilagen som klubbades 16 november 2023 är en lag som påverkar möjligheten att för journalister inhämta material, lagen inskränker vår grundlagsskyddade rätt om meddelar- och anskaffarfrihet – vilket kan innebära att utländsk makt som Sverige samarbetar kan sätta en svensk journalist i fängelse.

Sedan har vi den nya utredningen om hur databaserna som tillhandahåller offentliga uppgifter ska begränsas – dessa databaser är något som används flitigt idag av journalister för att undersöka politiska och ekonomiska makthavare och brottslingar av olika slag – och ibland också se om de har samröre med varandra. Detta är speciellt viktigt i olika former av välfärdsbrott, som blir ett allt större problem – för den som läst Torbjörn Granströms bok ”Kriget om Södertälje”, lär förstå vidden av att journalister kan granska denna typ av brottslighet.

Chat control ger myndigheter möjligheten att övervaka ALL digital kommunikation i Europa. Det är förstås något som påverkar våra möjligheter att fritt kommunicera.

Chat control är en EU-lag som syftar till att all digital kommunikation övervakas, filtreras och läses. Denna lag, som stoppats ett antal gånger, syftar till att fritt ha möjligheten att övervaka ALL digital kommunikation i Europa är förstås något som påverkar våra möjligheter att fritt kommunicera och sprida just åsikter tankar och känslor. I Sverige finns sedan 1 oktober 2023 möjlighet att genomföra så kallad preventiv avlyssning av vår kommunikation utan någon som helst brottsmisstanke – så möjligheterna för myndigheterna att veta vad vi tänker och tycker är redan avsevärda.

Återkallelse av sändningstillstånd är ett förslag om en mycket rymlig lag – där regeringen vill att man ska kunna återkalla mediaföretags sändningstillstånd om det bara misstänks kunna hota rikets säkerhet. Vi har sett samma idéer dyka upp för att stoppa demonstrationstillstånd – på fler och fler sätt vill den svenska regeringen tukta svenska medier och journalister – och oftast med hänvisning till goda internationella relationer.

Flera av dessa lagar eller förslag till lagar tillkom under den segdragna Nato-förhandlingen – där Sveriges regering dukade under för trycket från Erdoğan, Turkiets auktoritäre ledare. Det känns inte alls tryckt att vi å ena sidan anpassar oss efter diktaturers godtycke och samtidigt i och med Nato-inträdet skrev på DCA-avtalet som ger amerikanska medborgare en långt större frihet att begå brott och slippa lagföring än vad svenska medborgare har – och har man dessutom utländsk bakgrund så ska ju bristande vandel vara skäl för utvisning. Det är lätt att se vilka människor som anses ha ett högt människovärde och vilka som har ett betydligt lägre.

Vi har sett samma idéer dyka upp för att stoppa demonstrationstillstånd – på fler och fler sätt vill den svenska regeringen tukta svenska medier och journalister – oftast med hänvisning till goda internationella relationer.

Det är också symptomatiskt att debatten om detta varit så pass liten. Visst har vissa enskilda journalister försökt säga ifrån men det samlade intrycket jag får av mediaägare, public service-företrädare och allmänheten är att det har varit tyst.

Det som skrämmer mig mest är att det är så tyst nu, när vi ändå fortsatt har en attackerad men hyfsad yttrandefrihet. Det är som om ett slags självcensur har slagit till. Det är hög tid att säga ifrån, och säga ifrån rejält, för yttrandefriheten är något som är grundläggande för vår frihet i stort, för vår demokrati – och är det något som auktoritära ledare älskar så är det att begränsa yttrandefriheten. Vi har flera varnande exempel i närtid och i vår närhet: Polen, Ungern, Turkiet. Och i flera länder i Europa så står flera auktoritära partier på tröskeln till verklig makt. I Sverige har de redan makt, genom Tidöavtalet, och lagarna som begränsar våra möjligheter att sprida åsikter, tankar och känslor kommer slag i slag. Det kommer inte bli bättre av sig själv.