Att kritisera hur Sverige gått med i NATO är inte samma sak som att kritisera NATO. Av de få NATO-kritiska röster som hörts att döma skulle man kunna tro att NATO är helt ok bara processen tog två år, skriver Andi Olluri.

För ungefär två år sedan skrev jag en granskning om den svenska “debatten” kring Sveriges formella medlemskap i den offensiva alliansen NATO. Den publicerades i en amerikansk alternativtidning, Covert Action Magazine, tryggt undangömd från svensken och dennes isolerade informationsbubbla.¹

Mina slutsatser kring “NATO-debatten” – att principiell kritik mot NATO i svenska media var och är ännu minimal – gäller än idag. Det mest grundläggande faktumet om “debatten” är alltså att det, bortsett från undantag så få att de kan räknas på fingrarna, inte finns något exempel i mainstreammedia på faktisk kritik mot NATO-medlemskap.

Bortsett från undantag så få att de kan räknas på fingrarna, finns inget exempel i mainstreammedia på faktisk kritik mot NATO-medlemskap.

Istället hör vi, till och med från “kritikerna”, endast taktisk kritik mot själva processen; den var förödmjukande, för lite diskussion ägde rum, förhastade beslut fattades, vår autonomi inskränks eventuellt, och så vidare. Exempelvis kritiserade Göran Greider, kanske den främsta kritikern, att medlemskapet i “försvarsalliansen” inneburit “förnedrande scener”, varit “väldigt pinsamt” och inte bidrar till nedrustningen.² Turkiet “fortsätter förödmjuka Sverige”, påpekade Greider, och chockades “över hur snabbt hela frågan klarades av”, och “Det är pinsamt”.³

DN-skribenten Jonas Gummesson beklagade att “Allt som allt har det varit en förödmjukande upplevelse”.⁴ Hans kollega Richard Swartz anmärkte att “Sveriges hantering av Natoprocessen är helt makalöst oskicklig”.⁵

Men faktisk, principiell kritik mot NATO skulle innebära att man diskuterar vad “försvarsalliansen” faktiskt ägnat sig åt, och därefter tar ställning till medlemskap utifrån dessa fakta. (Förresten är “försvarsalliansen” ett fiffigt ord. Det används reflexivt för att beteckna en offensiv militär allians och medlemmar, som gett prov på sitt “försvar” genom enbart anfallskrig, inklusive nu pågående sådana, exempelvis USA:s och Europas anfallskrig mot Jemen sedan 2015.)⁶

Få i mainstreammedia verkar ha lagt märke till detta. Kanske är tanken alltför exotisk?

Sant, processen var förhastad, och medlemskapet må minska vår suveränitet och prestige, och så vidare. Men det missar den viktiga poängen. Ingen verkar ha fått för sig det allra mest självklara: nämligen, att NATO konsekvent avvisat diplomati med Ryssland, innan och under kriget i Ukraina, och att alliansen och dess ledande medlemmars verksamhet enbart bestått av offensiv aggression, att angripa andra länder (bland många andra: Libyen, Irak, Afghanistan, Jemen, Jugoslavien). Problemet med NATO-medlemskap är att vi går med i en anfallsallians.⁷

På motsvarande vis skulle en sann vitrysk dissident inte använda motargumentet att det skulle vara pinsamt, strategiskt kontraproduktivt, förhastat och kostsamt för Belarus att gå med i en offensiv militär allians med Ryssland. Snarare, hade den sanna dissidenten sagt, skulle det innebära att Belarus går med i en aggressiv, angripande organisation – det är det verkliga problemet.

Det har nu gått ungefär två år sedan Sverige inledde den formella NATO-processen, och jag väntar fortfarande på att hitta något tryckt i media som påpekar vad ett medlemskap faktiskt innebär: att vi går med i en offensiv, angripande allians.