Flammans och ETC:s chefredaktörer anmälde en vänsteraktivists tweet för olaga hot. Nadja al Malki har besökt rättegången och frågar sig vad som händer när politiska diskussioner slutar i krav på fängelsestraff.

Det är en grå novemberdag, klockan är ett och vi är några stycken som tagit oss till Södertörns tingsrätt för en rättegång. Det är en ovanlig sådan. Den handlar nämligen om en tweet, och hur denna tweet ska tolkas – och på båda sidor sitter olika vänsterpersoner.

Chefredaktörerna för de vänsterliberala tidningarna Flamman och ETC; Leonidas Aretakis och Andreas Gustavsson har båda anmält en vänsteraktivist för olaga hot. Målet har förvånansvärt nog tagit sig ända till tingsrätten, och här är vi nu, inne i förhandlingssal 4 där fyra nämndemän och en ordförande sitter uppradade. På bänkraden till vänster sitter Leonidas Aretakis och Andreas Gustavsson. På höger sidas bänkrad har vi den åtalade, Thomas Carlsson och hans försvarsadvokat Linus Gardell.

Det berörda inlägget som ligger till grund för hela den här rättegången projiceras på två skärmar. Texten lyder som följande:

“Kom ihåg att man hängde en journalist i Nürnberg för vad han skrev i sin tidning. När vi säger att alla som varit inblandade i Israelkramandet och attackerna mot Gaza borde hängas i enlighet med Nürnbergprinciperna, då pratar vi om er också @LAretakis och @a_gustavsson”.

Åklagaren menar alltså att tweetens innebörd är att Leonidas och Andreas borde skadas eller dödas och att de kunde förväntas känna allvarlig rädsla för sin personliga säkerhet till följd av den publika texten på plattformen. Vidare hävdas att Thomas Carlsson begick gärningen med uppsåt, alltså med syfte att åstadkomma skräck och rädsla samt att han gjorde detta just med anledning av att Leonidas och Andreas bedriver nyhetsförmedling och annan journalistik. Målsägandena gör anspråk på skadestånd om 10 000 kr plus ränta för kränkning.

Ordet går vidare till försvarsadvokaten. Han förmedlar att Thomas Carlsson medger att inlägget har lagts upp men bestrider anspråken och förtydligar att inläggen inte har inneburit att Andreas Gustavsson och Leonidas Aretakis ska dödas eller skadas. Det är inte ett hot om brottslig gärning. Inlägget var inte sådant att de kunde förväntas känna allvarlig rädsla för sin personliga säkerhet. Inlägget var inte riktat mot dem som personer, utan en kommentar i en pågående samhällsdebatt. En tillspetsad formulering om mediers ansvar för folkrättsbrott. Thomas Carlsson har inte haft några uppsåt.

Aretakis och Gustavsson: Vi var rädda
När det är dags för Aretakis att vittna om sin upplevelse berättar han att det inte går att tolka på annat sätt än att det är ett hot om hängning. Han berättar hur rädd han varit: ”Jag har aldrig sett något liknande” säger han; ”aldrig blivit såhär angripen av en nazist ens, det här var det värsta.” Inte ens hoten från Erdogans största tidning gjorde honom lika rädd. Han förklarar att han hört att Carlsson har ett våldsamt förflutet inom antifascistiska rörelser vilket gjort honom extra orolig. Sammanhanget, menar Aretakis, är att ”vissa inom en viss gren till vänster” har kritiserat och kallat Flamman och ETC för svikare för deras rapportering i Gaza, för att de, enligt honom ”kanske nämnde saker som antisemitism också.”

Gustavsson hävdar för sin del att han tog tweeten på största allvar, och tolkade den som att han ”blev osäker på vad en sån här individ skulle kunna göra mot mig på min arbetsplats eller mot mina kollegor.” Tweeten har gjort, säger Gustavsson, att han behövt göra en ”översyn av säkerhetsrutinerna på arbetsplatsen” och ”på ett privatplan handlar det om hur man transporterar sig i stadsmiljön.”

Att ha blivit direkt intaggade i tweeten verkar ha spelat en avgörande roll för bägge.

Gustavsson uppehåller sig även han vid tidningen ETC:s rapportering, och säger att han kan spekulera i orsakerna till tweeten: att han skrivit att ”Hamas har svikit Gazas befolkning och det kommer få fruktansvärda konsekvenser… jag skrev det för att jag förstod att det skulle bli ett fruktansvärt krig.” Han är även upprörd över att hans åsiktsyttring jämförts med nazister.

Oväntad plottwist
En plottwist och ödets ironi sker cirka en halvtimme in i förhandlingarna när Christian Peterson, med ett förflutet inom nazistiska Nordiska Motståndsrörelsen, kliver in i salen. Hans hobby är att förfölja och fotografera vänsterpersoner och hänga ut dem i sina kanaler till sin högerextrema svans. Aretakis börjar skruva på sig och ser märkbart obekväm ut samtidigt som ordföranden försöker påkalla Petersons uppmärksamhet då denne i vanlig ordning sitter med mobiltelefonen i högsta hugg. Ordföranden pausar förhandlingarna för att upplysa den nytillkomne om mobilförbud, varpå Peterson säger att han är ”press”. Aretakis viskar men hans röst går ut i högtalarna: ”han är högerextrem!” Ordföranden svarar att de inte beviljar inspelningen.

Den åtalade: ”Syftar på en rättslig process”
Thomas Carlsson ser ut som om han mest skulle vilja befinna sig någon annanstans. Han förklarar att han inte haft någon avsikt att personligen hänga eller skada Aretakis eller Gustavsson, utan innebörden var ”att man som medieperson faktiskt kan ha ett ansvar för vad man skriver och vad det kan leda till.” Han säger att det hela är ”obegripligt för mig, jag är ingen hotfull människa, inte menat att jag skulle ge mig på två okända människor.” Det han syftade på var Nürnbergprocessen och Der Stürmers utgivare Julius Streicher som faktiskt hängdes för att ha uppmanat till mord.

Carlsson menar att det han skrivit inte varit ett hot utan att det syftar på en rättslig process: ”Om man skriver saker i en tidning så kan man i efterhand ställas till svars. Jag ville tydliggöra att det kan hända även om man tillhör ett vänsterliberalt mediehus.” Dessutom, säger han, har han endast 20 följare på X.

Åklagaren: ”Jag yrkar på fängelsestraff”
Från den obekväma stolen på åhörarraden undrar jag om jag verkligen hörde rätt. Det är åklagaren som efter 1,5 h rättegång presenterar sitt yrkande. Fängelsestraff!

Jag försöker förstå vad det handlar om, är det personligt, politiskt, känslomässigt eller ren och skär rättshaverism i sin mest extrema form? Eller är jag på studiebesök hos överklassens skyddade verkstad som på riktigt aldrig har varit med om värre saker än en tweet på X som kreativt förklarar vad som tidigare hänt i historien med folkmordsmöjliggörare?

Jag har vid rättegångens avslut fortfarande svårt att avgöra vad det är jag har varit med om; genuin rädsla, skådespel, är det fars, satir, politisk teater eller bara helt enkelt ett urklipp/en episod ur en nedmontering av yttrandefriheten, hur det ser ut när den tredje statsmakten tystar kritiska röster för att sättet de uttrycker sig på inte behagar eller går till enligt deras kultur.

Vänsterdebatt om folkmord – en fråga för Södertörns tingsrätt?
Det borde inte framstå som varken en chock eller hemlighet att solidaritetsrörelsens besvikelse på tidningarna Flamman och ETC varit utbredd. Detta gäller rapporteringen om Palestinafrågan i sin helhet och på chefredaktörer Leonidas Aretakis och Andreas Gustavsson i synnerhet. För att de mitt under ett folkmord har valt att till stor del fokusera på hur Palestinarörelsen borde agera, organisera sig, vilka paroller man borde ta med osv. Men istället för att ta den debatten har de nu tagit den till tingsrätten. Är de verkligen rädda på riktigt? Eller är det ett försök att tysta – och kanske till och med fängsla – kritiker?

Visst, det är svårt att ifrågasätta någons känslor och upplevelser – eller säga att den hittar på, ljuger osv – men jag har fortfarande svårt att tro att det är enbart rädsla det handlar om, och inte ett obehag över att kanske verkligen stå på fel sida historien? Man upplever sig alltså hotad för att man står upp för en viss linje – och det är ju just dessa politiska linjer som kan samtalas och diskuteras, och det kan komma till uttryck på olika sätt. Själv kan jag inte utläsa någonstans i Thomas Carlssons tweet att han personligen avser att hänga någon.

Så om det blir fällande dom, vad ska vi andra lära oss av detta?
Att inte yttra oss eller skriva tweets på ett sätt som kan tolkas som att en viss handling ska utföras, dvs. inte använda språkliga metaforer och symboler. Skriv inte kreativt, tillspetsat och kritiskt. Undvik ord och uttryck som “kniv”, “vapen”, “ett hugg i ryggen”, “hängning” osv – skriver du det får du räkna med att andra kan tro att du vill och ska använda kniv mot dem. Referera heller inte till historien där någon har dömts till döden för medhjälp till folkmord – det kan tolkas som ett explicit uttryck för att du vill döda den du riktar kritiken och informationen till.

Man kan såklart anse att tweeten var osmaklig och olämplig. Men – överdrifter, historiska liknelser, frågor om ansvar och konsekvenser är inget nytt för den politiska debatten, särskilt inte i krigstider. Den centrala frågan här var chefredaktörernas ansvar under ett pågående folkmord – men i tingsrätten suddas de politiska aspekterna helt ut och reduceras till “hotfull vänsterman med våldskapital”. Samtidigt som hela rättegången i sig är ytterst politisk och kommer få politiska konsekvenser. Är Aretakis och Gustavsson verkligen införstådda med vilken boll de nu har satt i rullning och vilka konsekvenser detta kan få? Är det så vi framöver ska hantera debatten – vänsterpersoner emellan? Istället för att svara på tweeten med en fråga: ”bara så jag förstår dig rätt – menar du att du själv avser att hänga mig?” så har de gått till polisen.

Domen meddelas den 2 december. Oavsett hur den faller, så kan vi konstatera att avståndet mellan den aktivistiska delen av vänstern, och vänstertidningarna, nog aldrig varit större.