Migrationen - så laddad och omdebatterad, ändå vet vi så lite om dess historia. Varje månad skriver forskaren Admir Skodo om ett begrepp relaterat till migration i historien eller vår samtid.

Många stater har fängelser, men de är konstiga, för de kallas inte fängelser. De kallas förvar och reserveras åt vissa icke-medborgare, främst asylsökande men också, under speciella omständigheter, människor som har uppehållstillstånd.¹

Idag finns det runt 450 förvar i över 140 länder, inklusive Sverige. Vissa drivs av staten, andra av vinstdrivande privatföretag som skördar stora profiter i framförallt USA och Storbritannien.²

Människor hamnar i förvar av olika anledningar. Om man som icke-medborgare med visum inte kan uppvisa giltigt ID kan man hamna där, till exempel. Men förvaren finns till främst för att frihetsberöva asylsökande som inte har begått något brott för att antingen förhindra deras inträde under asylprövningen eller, om de redan befinner sig i landet och har fått negativt beslut, avskärma och utvisa dem. Förvaren är ett led i den decennielånga kriminaliseringen av asylsökande och har bevisligen åsamkat de inlåsta människorna trauman.

Det kan vara värt att en närmare titt på förvarens historia. Forskningen om ämnet säger att världens första förvar inrättades 1892 på Ellis Island i USA. 1893 antog den amerikanska kongressen världens första lag som bestämde att alla som kom till landet utan tillstånd skulle först placeras i förvar. 1896 fastställde den amerikanska högsta domstolen att utlänningar som försöker komma in eller redan vistas i landet utan tillstånd inte är kriminella, och kan därför inte fängslas, men att förvara dem är okej, eftersom förvar är bara en ”administrativ” form av tillfälligt frihetsberövande.

Men jag vill hävda att idéen om att fängsla människor på det här unika sättet kan spåras tillbaka till det sena 1700-talets franska depåer (depots), inrättade vid åtta franska hamnar som en del av Police des Noirs, ett kungligt dekret från 1777 gällande behandlingen av svarta slavar i de franska kolonierna, inklusive rymlingar som hade lyckats ta sig till Frankrike.³

Den omedelbara motivationen bakom depåerna var Ludvig XVI:s försök att kringgå en halvsekellång tradition av ”frihetsrättegångar” som utspelade sig i Parisparlamentet (en domstol). I dessa rättegångar vann jurister influerade av upplysningens idéer en räcka fall som rörde förrymda slavars rättsliga status i Frankrike. Juristerna argumenterade framgångsrikt att slavarna var fria så snart de satte sin fot på fransk mark, eftersom Frankrike är ett uråldrigt frihetens kungarike, och att alla som sätter sin fot på fransk mark är därmed fria människor.

Ludvig XVI, som föraktade svarta människor, trodde att de frigivna slavarna kunde få för sig att berätta för sin familj och kompisar i kolonierna att de också kunde bli fria, och det skulle så klart hota själva fundamentet för det franska välståndet.

Dessutom ville kungen inte se mörkhyade på Paris gator, även dem som överglänste sina vita likar, bland andra Chevalier de Saint-George (en av Frankrikes främsta fäktare i en tidsålder när män från aristokratin ständigt duellerade med varandra) och Thomas-Alexandre Dumas (som klättrade i militär rang till att bli den mest framstående generalen i den franska revolutionära armén och överglänste en svartsjuka kollega som hette Napoleon, och vars berömde författarson senare skulle basera flera romaner på faderns biografi, inte minst Greven av Monte Cristo).

För att kringgå rättslig praxis i Parisparlamentet, och med förhoppningen att så småningom helt göra sig av med alla svarta på fransk mark, gjorde Ludvig XVI depåerna juridiskt extraterritoriella och därmed utanför upplysningsadvokaternas och Parisparlamentets räckhåll.

Depåerna är mig veterligen det första exemplet på förvar av (svarta) människor som söker skydd från våld och omänskliga livsvillkor. Kusligt likt dagens förvar så innehöll de franska depåerna följande fyra element:

1) De höll i fångenskap människor som sökte frihet i syfte att deportera dem till deras (koloniserade) hemländer. 2) De var ”extraterritoriella”. 3) De var ”administrativa” frihetsberövande institutioner, eftersom människorna som tvingades att vistas i dem inte hade begått något brott. Det var inte brottsligt för slavar att söka sin frihet på fransk mark precis som det inte är brottsligt för människor idag att ta sig in i ett land som har anammat flyktingkonventionen för att där söka asyl under värdiga former. 4) De drevs av en besatthet över att ha kunskap om ”hotfulla” mörkhyade människors identitet, läge och rörelser. Police des Noirs tvingade därför varje svart människa på fransk mark att alltid ha med sig ett certifikat med bärarens namn, ålder och ägare.⁴ Människorna som förvarades i depåerna mot sin vilja skulle med stor sannolikhet ha vunnit sin frihet om Parisparlamentets praxis inte hade åsidosatts av Ludvig XVI. Idag skulle de lätt beviljas asyl på grund av tortyr, förföljelse på grund av deras ”ras”/politiska åsikt/tillhörighet till en särskild social grupp.

Det kanske mest märkvärdiga med denna historia är att även under en absolutistisk regim som gav monarken närmast obegränsad makt över sina undersåtar så reste sig frihetens och jämlikhetens förkämpar upp och… vann… men under en relativt kort historisk period. Det står bortom tvivel att rätten allena var otillräcklig för deras radikala jämlikhetssträvanden, vilket delvis förklarar juristernas och upplysningsfilosofernas vändning mot en revolutionär politik. Men det är en annan historia.