USA:s kulturella hegemoni gör det omöjligt för européerna att ens föreställa sig ett alternativ till den nuvarande världen. När slaget om den kulturella identiteten väl är förlorat, är alla andra slag förlorade innan trupperna har satts in, menar den italienske professorn Andrea Zhok

Sedan subprimekrisen har vi bevittnat ett verkligt debacle för de europeiska härskande klasserna inför USA:s hegemoni. Europa har inte kunnat införa någon politik för meningsfull självständighet och utveckling av en oberoende modell. De kanaler för internationell kontakt som tidigare utvecklats med Kina, Ryssland och den islamiska världen upprätthölls under några år, bara för att snabbt avvecklas efter den vändpunkt som pandemin utgjorde.

Under pandemin bevittnade vi en samordning av “hälsostrategier” som leddes av de amerikanska myndigheterna (NSA, FDA) och som involverade Natoländerna, Commonwealth och Israel, dvs. alla de viktigaste grenarna av USA:s makt, i en gemensam modell.

Europa accepterade att den europeiska produktionsapparaten helt underordnades USA:s behov.

Med det rysk-ukrainska kriget accepterade Europa kompromissvillkor som innebar att den europeiska produktionsapparaten helt underordnades USA:s behov. Förstörelsen av North Stream 2 var det symboliska kännetecknet för detta. Avindustrialiseringen, som hittills bara hade igångsatts i södra Europa till förmån för norra Europa – med motiveringen “åtstramningsbehov” – har nu också börjat involvera det tidigare tyska lokomotivet.

Att Europa under en längre tid inte har kunnat föreställa sig en alternativ modell till USA:s stod klart redan på 1990-talet. Men under nästan två decennier var utmaningen för den Europabaserade nyliberalismen att tro att man kunde vara en verklig konkurrent till USA, det vill säga att tro att man kunde slå USA i dess favoritspel, den kapitalistiska marknaden.

Förstörelsen av North Stream 2 var det symboliska kännetecknet för Europas avindustrialisering.

Och vid en viss punkt upptäckte Europa att de avskydda suveräniteterna, som störtades i marknadsglobaliseringens namn, var den enda källan till självständighet och ledning även i ett kapitalistiskt sammanhang. För USA, som aldrig trodde på sagan om att övervinna suveräniteter, påtvingade sin egen suveränitet på ett Europa som har förvandlats till en agglomeration av privata lobbyister som har ympats på institutioner utan karaktär eller ryggrad.

Man kan frestas att tolka de europeiska härskande klassernas debacle i termer av korruption eller utpressning. Man ser hur de höga representanterna för de europeiska nationerna, som offrar sina intressen och säljer ut sitt eget folk, härjar och många föreställer sig därmed att karaktär X har fått en stor banköverföring eller att karaktär Y är utsatt för utpressning. Men dessa fall, som förvisso existerar, förklarar inte katastrofens radikala natur.

Korruption eller utpressning förklarar inte de europeiska härskande klassernas debacle. Katastrofen är strikt kulturell.

Den hörnsten som den nuvarande europeiska katastrofen kretsar kring är strikt kulturell. Det är på det kulturella planet som Europa i sin helhet har blivit en förlorande filial till de amerikanska universiteten. Sedan 1990-talet har alla anspråk på europeisk kulturell autonomi nästan försvunnit.

Inom ekonomisk teori, har alla teoretiseringar som är oberoende av den neoklassiska skolan försvunnit, teoretiseringar som förblir fotnoter eller föråldrade kapitel i historien.

På det språkliga planet har omtanken om modersmålet och rikedomen hos andra europeiska språk ersatts av concierge-engelska, som nu representerar den eftertraktade toppen av “internationalisering” (detta kan mycket väl ses i utbildningsutbudet för gymnasienivå och på högskolan).

Inom film är Hollywoods modell för engångsunderhållning den enda som existerar, och vi är alla mer medvetna om vad som händer på gatorna i San Francisco än vad som händer i våra egna hem.

De problem med sedvänjor i USA, från rasism till politisk korrekthet, har importerats till Europa med våldsam kraft och står nu i centrum.

Hela sektorn för “Geisteswissenschaften”, de andliga eller humanistiska vetenskaperna, har genomgått en involution i form av en museal specialisering som förvandlar dem från medborgargym¹ till specialiserade nöjesparker, som är helt ofarliga för makthavarna.

De problem med sedvänjor som länge har varit utbredda i USA, där de har legat och pyrt i fyrtio år (se bara på vilken Clint Eastwood-klassiker som helst), från rasism till politisk korrekthet, har importerats till Europa med våldsam kraft och står nu i centrum.

De nya generationernas “rebelliska” fantasi koloniseras av individuell upproriskhet, upproriskheten hos slavar som klagar över att inte vara slavhandlare (se rap- och trap-musik).

Det verkliga problemet är det totala införandet av mästarens kulturella paradigm som gör det omöjligt för de flesta människor att ens föreställa sig ett alternativ till den nuvarande världen.

Om problemet bara var korruption och utpressning skulle en försvagning av härskarens röst (som kan vara precis runt hörnet) vara tillräckligt och Europa skulle kunna starta en frigörelseprocess.

Tyvärr är det verkliga problemet det totala införandet av härskarens kulturella paradigm, det paradigm som gör det omöjligt för de flesta människor att ens föreställa sig ett alternativ till den nuvarande världen. När slaget om den kulturella identiteten väl är förlorat, är alla andra slag förlorade innan trupperna har satts in.

Texten har tidigare publicerats i det italienska bokförlaget Arianna Editrices magasin. Översättning: Francisco Contreras