Om inte progressiva krafter pekar ut en väg i rätt riktning kommer den auktoritära högern och stormakterna forma politiken framöver, vilket är det som sker i Ryssland, USA, Ukraina och i Mellanöstern. Sverige och Europa behöver återupprätta militär, politisk och ekonomisk självständighet från USA och ta konsekvent ställning för folkrätten i både Palestina och Ukraina, skriver John Hörnquist.

Trumps Putinvänliga och nykoloniala Ukrainapolitik chockar västvärlden. USA:s president gör öppet upp med Putinregimen – över huvudet på EU och Ukraina, förnedrar president Zelenskij och pausar allt stöd för att förvandla Ukraina till USA:s halvkoloni – som ändå behöver förhandla bort betydande delar av sitt territorium och sin suveränitet. Samtidigt ger han Israels premiärminister Netanyahu klartecken att bryta vapenvilan och återuppta folkmordet i Gaza, för att fullfölja fördrivningen av palestinierna. Trump försöker uppenbart rasera internationell rätt helt och upprätta en världsordning enbart byggd på den starkes rätt.

Vi behöver sluta vara naiva inför USA:s och Rysslands imperialistiska intressen helt enkelt.

Om Sverige och Europa ska kunna motverka utvecklingen behöver vi återupprätta militär, politisk och ekonomisk självständighet från USA, men samtidigt få Europa att ta konsekvent ställning för folkrätten i både Palestina och Ukraina. Vi behöver sluta vara naiva inför såväl USA:s som Rysslands – som Europas egna – imperialistiska intressen helt enkelt. Utan självständig försvarsförmåga lär varken USA eller Ryssland lyssna på Sverige eller EU. Men om det inte kombineras med en självständig progressiv agenda som ställer en förhandlad, fredligare och mer rättvis världsordning mot en byggd på den starkes rätt – så kommer EU:s marginalisering att fortsätta, när de enda vi kan alliera oss med mot Trumps nya ordning – det globala Syd – återigen får bekräftat att EU bara är en svagare version av USA. Utan hårda europeiska sanktioner mot Israel kommer ingen bry sig vad Europa säger om Mellanöstern.

Att vrida Europa åt det här hållet skulle få stor effekt på den globala maktbalansen, och måste vara hela den europeiska vänsterns ansvar. Men när EU och andra europeiska länder står i vägen för sådant behöver enskilda länder gå före, och villkora samarbeten kring exempelvis försvar med en ny ekonomisk politik och Mellanösternpolitik. Att bryta med USA behöver vara högst prioriterat, men återupprättad alliansfrihet för Sverige eller Norden behöver finnas kvar som en uttalad möjlighet, och lär förbli det säkraste alternativet – men också det som kräver störst återupprustning – om Europa fortsätter att följa USA och/eller fortsätter att prioritera sina egna imperialistiska intressen.

Oavsett om det sker på svensk, nordisk eller europeisk nivå så är en sådan kombination av trovärdigt försvar och progressiv global agenda ingen naiv utopi, utan den strategi som gjorde att Olof Palme – under tryck från en stark fredsrörelse – en gång kunde lansera konceptet “gemensam säkerhet” som alternativ till kapprustning, och därmed underlätta för såväl Sovjetunionens demokratisering som ett förhandlat slut på det kalla kriget. Men en sådan utveckling kan bara bli av om vänstern återigen gör den till en prioriterad del av sitt övergripande projekt.

I värsta fall blir EU lika auktoritärt som de vi rustar mot. Vi är redan på god väg.

Alternativet, att bara möta hoten med kapprustning som föder mer kapprustning, undergräver nödvändiga investeringar i klimatomställningen, välfärden och ekonomin, och föder ännu mer högervridning och krigsrisk. Och bidrar till – snarare än motverkar – den auktoritära, globala krigsregim som stärks överallt just nu. I värsta fall blir EU lika auktoritärt som de vi rustar mot. Vi är redan på god väg. För EU-kommissionens Von der Leyens, Tysklands och Storbritanniens mål med att rusta Europa – samtidigt som de fortsätter understödja Israels folkmord, och tystar de som protesterar – är inte att rädda folkrätten, friheten eller välfärden, utan EU:s position i de globala imperialistiska hierarkierna. Progressiva behöver ibland kompromissa med borgerliga krafter när auktoritära och aggressiva stormakter är på frammarsch. Men kompromisser förutsätter att man har mål och strategier som är uttalat annorlunda från de man kompromissar med. Utan det riskerar vi att mest bli till alibin och redskap för Europas egna imperialistiska intressen.

Flammans Leonidas Aretakis menar att det behövs en europeisk militärallians för att värna sig mot auktoritära ledare i både Öst och Väst.

Såväl USA-valet som dagens utveckling visar att demokratiska krafter svårligen kan vinna slaget om inrikespolitiken utan att både ta strid för ekonomisk rättvisa – och för en mer jämlik och fredlig världs- och säkerhetsordning. Det sista innebar inte att fromt hoppas på det bästa, utan om att skapa realistiska globala samförstånd kring folkrätt, nedrustning och klimat, som isolerar Trumps USA, och försvårar hans försök att rasera internationell rätt via en global axel med Putin och Netanyahu.

Idag talar Vänsterpartiet om imperialisternas återkomst, vill pausa DCA-avtalet, skicka fredsbevarande trupp till Ukraina och ersätta USA-beroendet med nya europeiska säkerhetssamarbeten. Flammans Leonidas Aretakis menar att det behövs en europeisk militärallians för att värna sig mot auktoritära ledare i både Öst och Väst.¹ och DN:s Andrew Walden målar upp det mest skrämmande scenariot, där ett auktoritärt USA och Ryssland gör gemensam sak även på fler områden, tex mot Europa.²

Proletärens Freddie Everet menar tvärtom vi borde glädjas över hur USA:s globalt försvagade position lett till vad som beskrivs som pragmatism som möjliggör fred.

Proletärens Freddie Everet menar tvärtom vi borde glädjas över hur USA:s globalt försvagade position lett till vad som beskrivs som pragmatism som möjliggör fred, något som borde inspirera till mer diplomati i istället för fortsatt upprustning och upptrappning av ett blodigt imperialistiskt proxykrig i Ukraina.³ Vilken analys man utgår från är som synes ingen teoretisk spetsfundighet – det får stor betydelse för vilka slutsatser man kommer fram till.

America First – oligarkins auktoritära svar på den unipolära världens sammanbrott 
Det nya är inte att Trump sätter ”America first”. Det har USA:s imperiestrateger alltid gjort. Inte heller att USA kastar dem man nyss stöttat under bussen, när stödet inte längre anses gynna USA:s intressen. Det gjorde USA i Vietnam och Afghanistan också. Det nya är att dagens strategiändring signalerar det slutliga sammanbrottet för en allt mer undergrävd unipolär världsordning, som Bidenregimen desperat försökte upprätthålla genom växande militära insatser i både Ukraina och Gaza.

Förstår man inte de bakomliggande krafter som alltid gjort kapitalismen imperialistisk, så är det svårt att förstå varför det finns begränsat med konstruktiva sätt för ett kapitalistiskt imperium att hantera sin nedgång – med mindre än att skiftet genomförs av en antikapitalistisk och antiimperialistisk politisk ledning. I avsaknaden av ett sådant alternativ stod president-valet i USA skenbart mellan fortsatt dyrtid, ständiga krig och folkmord – och en auktoritär populism som framstod som både fredligare och mer rasistisk (beroende på förhoppningar) samtidigt. Men valet avgjordes inte av entusiasm för det senare, utan av besvikelse över det förra: den högerlutande Kamala Harris fick tio miljoner färre röster 2024 än den vänsterlutande Biden fick 2020. Den auktoritära högern kan inte besegras av liberala projekt.

Trump sätter ”Amerika först” på ett nytt sätt genom att överge Ukraina och devalvera sina mest privilegierade men underordnade klienter.

Trump sätter ”Amerika först” på ett nytt sätt – genom att inte bara överge Ukraina, utan även devalvera flera av sina mest privilegierade men underordnade klienter, från EU till USA:s egna medborgare. Europa och många andra ”allierade” får framöver klara sitt försvar mer eller mindre själva. Och de ska inte längre få förmånliga villkor för sin handel, i utbyte mot acceptans av dollarn som världsvaluta, och av USA:s globala ledarroll. Att kursändringarna undergräver lojaliteten gentemot USA, och skapar incitament för Europa att äntligen börja investera i sin egen ekonomi, istället för att vänta på USA:s efterfrågan, är en risk Trumpregimen är beredd att ta, för att på mer direkta sätt gynna USA:s intressen på sina devalverade partners bekostnad. Man kan diskutera om Trump förstår vidden av strategiskiftet, men hans rådgivare, som utrikesminister Marc Rubio gör det.⁴

Det behövs dock mycket större grepp än Trumps tullar för att återupprätta USA:s industriella konkurrenskraft. Det “enklaste” sättet hade varit att låta dollarn rasa. Men det kan bara åstadkommas genom att rasera dess särställning som global reservvaluta, vilket skulle kasta USA in i djup kris, eftersom landet då inte längre skulle kunna finansiera sina gigantiska underskott genom att skapa obegränsat med nya dollar. USA lär fortsätta försvagas och kaosa, och sannolikt dra världen med sig in i ekonomisk kris, med andra ord.

Trumps bisarra utspel om att kolonisera Kanada, Panama, Grönland och Gaza, och regimens fortsatta stöd till Israels folkmords- och fördrivningspolitik, visar dock att USA inte övergett sina imperieambitioner, och att kontrollen över Mellanöstern fortsatt är helt central för USA. Sannolikt hoppas Trump på ryskt stöd för vad Trump vill ha globalt i utbyte mot respekt för någon sorts rysk intressesfär. Sannolikt har han också ganska långsökta förhoppningar om att försvaga Rysslands band till Kina.

Även USA:s medborgare får klara sig med så få demokratiska fri- och rättigheter som möjligt framöver.  För Trumpregimen vet av bitter erfarenhet att den riskerar att förlora makten lika fort som den fick den annars. Formell demokrati kan en hegemonisk supermakt ha råd med – men inte nödvändigtvis en stormakt på nedgång. Det är rimligt att bli livrädd av de nykoloniala och auktoritära vägvalen. Men de visar på svaghet – inte styrka. På ett behov av att leda via öppen maktutövning när den dolda börjat fungera allt sämre.

USA samarbetade med Europa för att man behövde Västeuropas stöd och resurser för att leda världen och för att hålla Sovjetunionen och det globala Syd på mattan.

USA samarbetade aldrig med Europa bara på grund av ”gemensamma kulturella värden” eller ”för att hjälpa till efter andra världskriget”. Man gjorde det för att man redan då behövde Västeuropas stöd och resurser för att leda världen – och för att hålla Sovjetunionen och det globala Syd på mattan. Idag är USA mycket svagare än då. Därför kan Europas agerande komma att bli avgörande för   om försöken att genomdriva en ännu mer auktoritär och nykolonial världsordning ska lyckas, eller ersättas av något bättre. Men det senare förutsätter att Sveriges och Europas progressiva stakar ut en ny väg framåt, som utmanar även de europeiska imperialistiska intressen som lett oss fram till dagens destruktiva världsläge. Gör de inte det kommer Sverige och Europa istället att fortsätta att bidra till att förvärra världsläget.

Trumps nykolonialism tydliggör logiken även bakom den liberala imperialismen
Om man – som många från vänster till höger gör idag – reducerar imperialism kort och gott till erövringskrig och öppet politiskt eller militärt tvång, så kan dagens utveckling tolkas som enbart en följd av Rysslands och USA:s ”återfall i imperialism”. Men då utgår man från en liberal förståelse av världen som inte ser att stater även på andra sätt kan ”använda sin politiska makt för att strukturera den internationella konkurrensen på sätt som gynnar just ’deras’ kapital på bekostnad av andra /…/ Därmed är marknaden inte bara ett system där individuella kapital konkurrerar ekonomiskt med varandra utan ett system där stater är parter i konkurrensen för marknadsandelar snarare än aktörer som garanterar marknadens frihet som sådan.”⁵

Och då ser man inte de bakomliggande drivkrafter som – i samspel med konkurrerande ukrainska oligarker – gjorde Ukraina till Europas fattigaste land, och skapade allt större spänningar inom landet, och mellan Ryssland och väst, redan innan de ryska invasionerna 2014 och 2022.

De ekonomiska resultaten av Ukrainas marknadisering är också chockerande. I maj 2015 var Ukrainas ekonomi en av de som presterade sämst i världen.

Den stenhårt Putinkritiska ukrainska forskaren Julia Jurtjenko sammanfattade bland annat detta redan 2018, i sin bok “Ukraine and the Empire of Capital”.⁶ Vidare beskrev hon hur: “…några blev rika genom att ta från andra, samtidigt som de förra ledde de senare till desperat och hård konflikt över de begränsade och huvudsakligen immateriella tillgångar som återstod: språk, etnicitet, religion och historiskt minne. Även efter att väpnad konflikt brutit ut så har oligarkerna behållit makten medan de fråntagna massor vunnit privilegiet att skjuta på varandra från skyttegravar i landets industriella östra delar. De ekonomiska resultaten av Ukrainas marknadisering är också chockerande. I maj 2015 var Ukrainas ekonomi en av de som presterade sämst i världen, med en nominell BNP per år som sjunkit 28,1% och per capita med 23,9%. /…/ Sådana katastrofala prestationer kan bara delvis förklaras med  “anti-terrorist-operationen” (mot Ukrainas utbrytarrepubliker i öst, min.anm), annekteringen av Krim och inkomstbortfallet från industrierna i de separatistkontrollerade territorierna. Allt detta är snarare en följd av den transnationella kapitalistiska imperialismens expansion, för vilken Ukraina bara är ett av många medgörliga offer (min.övers).

Sådana analyser hörs sällan i Sverige, men ”Trump får våra illusioner att rämna” som professor Alf Hornborg påpekar i DN.⁷ Han visar att öppet våld och koloniala metoder bara är ett av många sätt att utöva imperialistisk makt och exploatering. Hornborg visar hur Nords exploatering och dominans från 1980-talet och framåt byggde på globalisering av västdominerade finansiella flöden, produktionskedjor och frihandel, som gav Nord tillgång till Syds naturresurser och arbetskraft. Samhällsvetare i Syd som Samir Amin har visat hur Nords globala monopol även över massförstörelsevapen, globala medier och högteknologi var förutsättningar för att Nord skulle kunna positionera sig högst upp i de globaliserade produktions- och finansflödeskedjorna, och tillskansa sig ett gigantiskt ojämnt utbyte – vad samhällsvetare i Syd brukar kalla ”drain”, eller ”imperialistisk ränta” – från det globala Syd och Öst.

Till skillnad från under de formella kolonialväldena så skedde exploateringen via formellt frivilliga men ojämlika transaktioner på ”den fria marknaden” – eller via höga räntor på enorma skulder. Men rent ekonomiskt har Nords överexploatering av det globala Syd och Öst, inklusive Ukraina, varit snarlik kolonialtidens.⁸ Rysslands och Ukrainas ekonomiska relation har varit annorlunda – vilket vi återkommer till.

Inte ens de västallierade gulfstater som varit avgörande för USA:s kontroll över världens oljeflöden och dollarns ställning som världsvaluta gör alltid som USA vill längre.

Detta ojämlika utbyte fortgår fortfarande, men undergrävs sakta, av att framför allt Kina men också Brics-länderna med flera tar mer kontroll över sina naturresurser, sin produktion och sina finansiella flöden, och bygger upp relativ autonomi gentemot Nord. Inte ens de västallierade gulfstater som varit avgörande för USA:s kontroll över världens oljeflöden, och dollarns ställning som världsvaluta, gör alltid som USA vill längre. Därför är fortsatt kontroll av Mellanöstern – och konfrontation med USA:s farligaste konkurrent Kina – det som förenar hela USA:s borgerlighet – demokrater som republikaner. Snarare än ”imperialismens återkomst” så utgör Putins erövringskrig och Trumps öppet koloniala attityd alltså ganska valhänta försök att återuppliva en mer kolonial imperialism, eftersom såväl USA som Ryssland idag ofta är för svaga för att dominera omvärlden utan direkt kontroll. Imperialismen försvann alltså aldrig, den bara skiftande skepnad, som den nu gör igen.

Globaliseringen gjorde även att exploateringen ökade även inom Nord, när kapitalet spelade ut sina egna löntagare mot dem i Syd och Öst, genom att outsourca men fortsatt kontrollera och profitera på produktion där. Därmed stagnerade såväl den ekonomiska tillväxten som reallönerna i Nord, medan vinsterna och finansbubblorna blåstes upp.

Detta har lett till en situation den realistiske statsvetaren John Mearsheimer beskriver så här: “Hyperglobaliseringen, en integrerad del av den liberala ordningen, skapar ekonomiska problem bland de lägre klasserna och medelklassen i de liberala demokratierna, vilket föder bakslag för den ordningen. Dessutom accelererade den liberala ordningen Kinas uppgång, vilket bidrog till att systemet förvandlades från unipolärt till multipolärt. En liberal internationell ordning är möjlig bara under unipolaritet”.⁹

Vad skiljer den ryska elitens intressen från ryska folkets intressen?
Men har den ryska elitens intressen i Ukraina bara varit spegelvända mot västs? Inte riktigt, för den ryska oligarkin har aldrig varit stark nog att utvinna någon större global imperialistisk ränta. Med undantag för handel med gas och olja så var handeln och ägandet mellan Ryssland och Ukraina mer jämlikt. Den ryska oligarkin har liksom den ukrainska levt på export av landets naturtillgångar och exploatering av den inhemska arbetskraften. Detta medan den ryska regimen – ursprungligen tillsatt av oligarkerna – byggt sin globala och inhemska position på ökad statlig kontroll av gas och olja, militär förmåga, en auktoritär samhällsmodell och nationalistisk ideologi.

Den sammansmälta elit av oligarker, höga officerare och statstjänstemän som utgör basen för dagens ryska regim är ganska typisk för länder i kapitalismens periferier och semiperiferier. Där saknas en stark, självständig och produktiv borgerlighet som kan driva produktionen och samhället framåt, och kapitalackumulationen förutsätter delvis även direkt kontroll över staten, något en del östeuropeiska marxister kallar ”politisk kapitalism”.¹⁰ Den ryska regimens agerande förstås bäst utifrån elitintressena hos företrädarna för denna politiska kapitalism. Men vilka strategier den valt går inte att förstå utan att se till hur den västliga elit den alltid speglat sig mot.

Västvärlden stödde den auktoritära utvecklingen av Ryssland, men har alltid motverkat att Ryssland åter blev en självständig stormakt.

Västvärlden stödde länge den auktoritära utvecklingen av Ryssland, men har alltid motverkat att Ryssland åter blev en självständig stormakt.¹¹ Länge försökte regimen samverka med väst, men när den märkte den inte fick mycket för det började den istället utveckla en sorts spegelimperialistisk strategi, och kopiera västs tendens att sätta sig över internationell rätt, när det bedömdes nödvändigt. Där väst erkände Kosovos självständighet i strid med folkrätten, så erkände Ryssland utbrytarrepubliker i Georgien, Ukraina och hotar att göra det i Moldavien. Där Saudiarabien (med stöd av USA) lät sig bjudas in av en part i Jemens inbördeskrig, så lät Ryssland sig bjudas in att delta i det syriska inbördeskriget. Där USA invaderade Irak så invaderade Ryssland Ukraina. Inställningen att det är så stormakter agerar vid behov är numera stark i den ryska eliten.

I Ukraina har både EU och USA pushat för att Ukraina skulle välja frihandelsavtal med EU på bekostnad av handel med Ryssland, och väst har stöttat västvänliga krafter i såväl Ukraina som Ryssland. USA och en del EU-länder har drivit på för att bjuda in Ukraina till Nato, trots att intresset bland ukrainarna länge var svalt, och trots att de vetat att det kan leda till krig. Ryssland stöttade andra oligarker och politiker och försökte förhindra sådana vägval, men när den Ryssland närstående presidenten Janukovitj störtades 2014 bytte man till en militär strategi, ockuperade och annekterade Krim och stöttade separatister. 2022 invaderade man Ukraina med målet att upprätta en lydregim. 

Varför? Sannolikt för att västs agerande och utveckling i Ukraina upplevdes riskera att undergräva såväl den ryska militära kapaciteten och trovärdigheten, som Rysslands nationalistiskt auktoritära modell, som oligarkins och regimens möjligheter att vidga sin ekonomiska sfär. När billiga lån och gasrabatter till Janukovitj inte räckte för att påverka Ukrainas vägval längre, återstod bara militära medel om Ryssland ville fortsätta hävda sig mot såväl Ukrainas vägval som västligt imperialistiskt inflytande där. Den militära logiken i detta, förklaras väl av professorn och fredsforskaren Ola Tunander här i Parabol 6-2024.

Lenin själv skulle knappast ha tvekat att kalla Putinregimens agerande mot ukrainarna chauvinistiskt eller imperialistiskt.

En del ortodoxa marxister har därför sett den ryska invasionen av Ukraina som enbart defensiv, inte imperialistisk. Men som USA:s stöd till Israel efter sjunde oktober-attacken visar, så kan även imperialister agera defensivt. Inte heller i början på 1900-talet levde Ryssland upp till marxistiska kriterier för imperialism, men det hindrade aldrig dåtidens marxister från att notera att Ryssland då – liksom idag – domineras av borgerliga klasser med tillräcklig militär förmåga och annan förmåga för att agera imperialistiskt i konkurrens med andra imperialistiska makter. Trots att den ryske revolutionären Lenin själv hade en snävt ekonomisk definition av imperialism tillämpade han begreppet mer dialektiskt, och skulle knappast ha tvekat att kalla Putinregimens agerande mot ukrainarna chauvinistiskt och imperialistiskt, utan att för ett ögonblick tro på västmakternas utsagor om att deras politik värnade ukrainarnas snarare än sina egna intressen. Den ryska fattigimperialismen styrs av en delvis annan logik än den västerländska, men det gör den inte legitim eller synonym med det ryska folkets intressen.¹²

Såväl Gorbatjov som den vänsterlutande premiärministern Primakov, som president Jeltsin ersatte med Putin 1999 – varefter Putin återstartade det blodiga Tjetjenienkriget – skulle också med kraft ha motsatt sig Ukrainas vändning mot Nato, att handeln med EU ställdes över den med Ryssland, och ukrainsk beskjutning av ryskstödda utbrytarrepubliker. Men en mer demokratisk rysk regim hade varit mindre skrämmande för grannländer, och haft större chanser att motverka utvecklingen med soft power. Och den hade knappast offrat hundratusentals ryska och ukrainska liv för att genomföra en destruktiv fullskalig invasion med uttalat syfte att mörda eller fängsla det ukrainska ledarskiktet, tillsätta en marionetregim, terrorisera Ukrainas befolkning och fängsla alla på hemmaplan som protesterar mot kriget eller den auktoritära nationalismen som varit dess förutsättning.

Varför föredrog USA konfrontation före förhandlingar tills det var för sent?
Men att Putinregimen kunde reagera aggressivt på Ukrainas närmande till Nato visste västliga politiker mycket väl. Politiker, akademiker och säkerhetsexperter – från Henry Kissinger till fredsforskare och ryska ledare – varnade under decennier för att USA:s utplacering av nya missilsystem i Östeuropa, och möjliga utvidgning av Nato till Ukraina, kunde leda till krig. Ändå valde särskilt USA att pressa på för att ta risken, medan Frankrike och Tyskland var mer tvehågsna, av rädsla för ryska reaktioner. I december 2021 försökte Ryssland tvinga fram förhandlingar om att Nato skulle dra tillbaka sin militära infrastruktur till Västeuropa. Rysslandsexperten och professorn Jonathan Haslam menar att kraven var ”genomskinligt uppblåsta” för att möjliggöra en kompromiss, men ser Bidens avfärdade av även ryssarnas viktigaste krav, Ukrainas Nato-medlemskap, som uttryck för samma hybris som bidragit till att skapa spänningarna.¹³

Ryssland har rätt att ha synpunkter på Nato, som uppenbart är riktat mot Ryssland, och inte direkt utvidgas till alla länder som vill ha stöd mot aggressiva grannar.

Moraliskt har Ryssland förstås ingen rätt att ställa sådana krav på ett suveränt grannland. Men Ryssland har rätt att ha synpunkter på Nato, som uppenbart är riktat mot Ryssland, och inte direkt utvidgas till alla länder som vill ha stöd mot aggressiva grannar. Palestina skulle till exempel aldrig kunna få bli Nato-medlem för att få stöd mot Israel. Om väst någon gång pratar om fred i Mellanöstern har man istället precis samma utgångspunkt som Ryssland har mot Ukraina, och menar att Israels säkerhetskrav är utgångspunkten, inte de folk Israel ockuperar eller bombar. Så motiven till hur väst utsträcker Nato-utvidgningsambitioner och inte måste förstås utifrån imperialistiska intressen, inte moral, respekt för folkrätt eller för Ukrainas självbestämmande.

Under våren och sommaren 2022 chockades både världen och Putinregimen över styrkan i Ukrainas motstånd, samtidigt som västs militära stöd ökade hela tiden. Utkast till fredsavtal ska ha legat på bordet flera gånger under våren och sommaren 2022, och enligt medlare från såväl Israel, Ukraina och Turkiet innebar de betydligt mer fördelaktiga villkor för Ukraina än de som Putin krävt både före kriget¹⁴ och jämfört med de villkor som diskuteras idag: tillbakadragna ryska trupper till hur läget var före invasionen i februari 2022 – i utbyte mot ukrainsk neutralitet, och mot att frågan om Krim sköts på framtiden. Det råder delade meningar om hur hållbara fredsplanerna var, men enligt två forskare som Foreign Affairs lät gå igenom utkasten så var båda sidor seriöst intresserade av ett avtal då.¹⁵ Även Tyskland och Frankrike tycks ha velat se en kompromiss för att få slut på kriget, men USA och Storbritannien vägrade ge säkerhetsgarantier för ett sådant avtal. Eller som Storbritanniens premiärminister Boris Johnson sa till Kiev Post när han gjorde blixtvisit i Kiev i april 2022, Zelenskij ”shouldn’t sign anything with them at all – lets just fight”.

Att Trump nu använder starka påtryckningar för att påverka vilken typ av fred ukrainarna bör och inte bör sluta, är därmed inget nytt i sig.

Att Trump nu använder starka påtryckningar för att påverka vilken typ av fred ukrainarna bör och inte bör sluta, är därmed inget nytt i sig. Det nya är inriktningen på kraven, inte att de ställs. Svenska hökar menar att om väst bara haft en hård linje redan 2014, när Ryssland invaderade Krim, så hade Ukrainakriget 2022 aldrig hänt. Och så kanske det är, men Minskavtalen som slöts åren efter Kriminvasionen slöts just för att Ukraina var så militärt svagt då. Hade väst pushat hårdare mot Ryssland då hade kanske storkriget kommit redan i det läget, resonerar Tysklands före detta premiärminister Angela Merkel i sina memoarer. Kriget var snarare en följd av att varken USA eller Ryssland var beredd att backa om vad de såg som sina legitima intressen i Ukraina, och hellre drev fram en militär konflikt om det än kompromissade, oavsett vad majoriteten av ukrainarna tyckte. Det som är uppenbart är att det är ohållbart att låta västerländska och ryska imperialister få fortsätta att forma Europas framtid, och att progressiva i Sverige och EU – i dialog med progressiva ryssar och ukrainare -måste börja ta debatten om vad som bör göras istället.

Ett solidariskt Europa och en fredligare världsordning förutsätter självständighet och förändrade globala allianser – inte kapprustning
Även vi som välkomnar ett Europa som gör sig självständigt från USA behöver ta in att det maktvakuum som Trumps politik skapat gör att Ukraina kan tvingas sluta en fred som – precis som Trumps och Netanyahus ”lösningar” för Palestina och Mellanöstern – riskerar att undergräva inte bara ukrainarnas och palestiniernas rättigheter, utan folkrätten överhuvud taget. Något som skulle underlätta för Netanyahus planer att döda eller permanent fördriva palestinierna också. Även om effekten av EU:s agerande nu lär vara begränsad är det därför positivt om europeiska länder ger både militärt och politiskt stöd till Ukraina – men det behöver kombineras med en egen agenda för en fredligare säkerhetsordning, inte bara i Europa utan också i Mellanöstern. Om EU började sätta samma kraft bakom kraven på respekt för folkrätten i Palestina – ihop med det globala Syd som länge krävt just det – skulle det skapa ett nytt globalt samförstånd med potential att underminera Trumps försök att etablera en ny världsordning baserad på den starkes rätt, och försvåra hans alliansbygge med Ryssland, som är beroende av allianser med det globala Syd. Det skulle även stärka legitimiteten för Ukrainas krav på en folkrättsligt baserad fred, och långsiktigt ge Europa mer säkerhet än dagens planer på panikkapprustning. Men ett inkonsekvent EU utan självständig fredsagenda och försvarsförmåga kommer ingen att lyssna på.

Mot upprustning stod en fredsrörelse som skapade utrymme för Palme att stärka försvaret och lansera ”gemensam säkerhet – att ingen stat kan säkra sin trygghet genom fler och kraftigare bomber”.

Inget av det här kommer att hända direkt för att vänstern börjar driva det. Men gör den inte det så kommer debatten om den internationella arenan – och om krig och fred – att fortsätta att styras av högern. Det har vi inte råd med. Idag sägs att allt utom kapprustning är att bjuda in till nya ryska invasioner i Europa. Och har Europa varken försvarsförmåga eller erbjudande om en säkerhetsordning som faktiskt skulle göra både Europa och Mellanöstern säkrare – så kan det inte uteslutas –  i ett läge där Trump och Putin närmat sig varandra.

Men även 1982 var spänningarna starka mellan supermakterna, och rädslan för Brezjnevs auktoritära och interventionistiska Sovjetunion var stor i väst. Men pressen för upprustning och konfrontation från höger stod mot en massiv fredsrörelse, som skapade utrymme för Olof Palme att inte bara stärka försvaret, utan också initiera en internationell kommission som lanserade konceptet ”gemensam säkerhet /…/ att ingen stat kan säkra sin trygghet genom fler och kraftigare bomber. I stället är förutsättningen för ökad säkerhet att länder arbetar tillsammans för det”. Att konceptet bidrog starkt till både det kalla krigets slut och demokratiseringen av Sovjetunionen berodde inte bara på ”goda ledare” som Gorbatjov, utan också på att både USA:s och Sovjetunionens hökar förstod att det behövdes en väg ut ur den destruktiva kapprustningen och krigsrisken.

Finns det sådana hökar även idag? Eftersom vi inte vet det – och eftersom såväl ett auktoritärt USA som Ryssland utgör hot – så behöver Sverige och EU återupprätta ett självständigt försvar. Men svaret på frågan får vi först om progressiva krafter slutar låta europeiska imperialister utforma säkerhetspolitiken och omvärldsanalyserna själva. Ett Sverige och EU som drev på för en säkerhetsordning baserad på ”gemensam säkerhet” – inte bara i Europa utan också i Mellanöstern – skulle innebära att krav på avspänning också kunde ställas på de aggressiva stormakterna – Ryssland och Israel. Vill de ha säkerhet kan de inte bara skapa den med våld – de måste också själva visa sina grannar att de inte utgör ett hot mot dem. Sådana krav skapar press på hökar och öppningar för duvor i alla länder, medan kapprustning gör det omvända. Och motverkar den globala upprustning som nu sker och riskerar att tränga ut sociala- och klimatinvesteringar. Få saker skulle bidra till mer till det än ett Europa som började verka för en konsekvent förhandlad världsordning – baserad på internationell rätt – ihop med det globala Syd.

Antingen pekar progressiva krafter ut en väg som för såväl Sverige som Europa som världen i rätt riktning – på alla plan – eller så kommer den auktoritära högern och stormakterna att själva forma både inrikes- och utrikespolitiken framöver, vilket är det vi just nu ser i såväl Ryssland som USA – som i Ukraina och Mellanöstern.

Artikeln utgör ett redigerat utdrag ur en kommande bok på Verbal förlag, med arbetstiteln ”Ingen är fri innan alla är fria. Kapitalet, imperiet och socialdemokratins gränser”.