Den svenska debatten om antisemitism är försåtlig. Knappast hjälper den heller till att begripliggöra den faktiska antisemitism som finns i Sverige, som har mer att göra med svenskhet och den liberala mitten än med s.k. extrema grupper, menar Hansalbin Sältenberg som doktorerat på ämnet.

I det nuvarande svenska medieklimatet känns det nästintill övermänskligt att skriva något sakligt om antisemitism. I svenska dagstidningar har vi de senaste veckorna exempelvis fått lära oss att antikoloniala slagord är som n-ordet, att Greta Thunberg är ”tjej-Hitler” att ”intersektionalitet” breder vägen för antisemitism och att forskare som verkar i en tradition av kritisk teori reproducerar antisemitism.¹²³⁴

En sådan typ av offentlig debatt bjuder knappast in till eftertanke och nyans. Knappast hjälper den heller till att begripliggöra den faktiska antisemitism som finns i Sverige.

En sådan typ av offentlig debatt bjuder knappast in till eftertanke och nyans. Knappast hjälper den heller till att begripliggöra den faktiska antisemitism som finns i Sverige.

I min doktorsavhandling i genusvetenskap från förra året, Anti-Jewish Racism: Exploring the Swedish Racial Regime, argumenterade jag för att det är ett misstag att reducera antisemitism till en fråga om Israel-Palestina, Förintelsen eller så kallade extrema grupper, vilket slentrianmässigt görs i den offentliga debatten och inom forskningen. Detta eftersom det innebär att ”svenskheten” i allmänhet och den liberala mitten i synnerhet då förstås som helt befriade från antisemitism.

I stället menade jag att det utifrån de teorier som utarbetats inom den antirasistiska rörelsen och den kritiska rastraditionen är möjligt att förstå antisemitismen som en form av strukturell rasism bland andra som präglar det moderna samhället, även Sverige. Gränsdragningar för vem som anses vara ”svensk” – samt i vilka sammanhang och till vilket pris – kan på det sättet förstås som villkorande för möjligheten till judiskt liv i Sverige.

I denna dystra tid – och då tänker jag både på den pågående etniska rensningen i Gaza och det politiska samtalet i Sverige – finns det dock några ljusglimtar. De debattartiklar som på den senaste tiden har skrivits av olika grupper av svenska judar i polemik mot hur den offentliga debatten förhåller sig till den rådande situationen i Israel-Palestina utgör sådana ljus i mörkret.

Detta eftersom det innebär att svenskheten i allmänhet och den liberala mitten i synnerhet då förstås som helt befriade från antisemitism.

Exempelvis kritiserar skribenterna bakom en artikel i Aftonbladet hur judar klumpas ihop till en homogen grupp och hur kritik mot Israel därmed kan avfärdas som antisemitism.⁵

I Göteborgs-Posten beskriver en annan grupp hur deras judiska värderingar är oförenliga med den brutalitet som den israeliska regeringen just nu uppvisar.⁶ I Expressen betonar en tredje grupp den asymmetri som råder i styrkeförhållandet mellan Israel och det palestinska samhället och kritiserar den relativa tystnad som de menar råder gällande Israels krigsförbrytelser.⁷

Denna typ av texter, sinsemellan olikartade och mer nyansrika än mina korta sammanfattningar, ger hopp eftersom de gör upp med hegemoniska föreställningar om antisemitism men ändå tar antisemitismen på allvar. Kanske kan de utgöra startskottet för en förnyad offentlig diskussion om hur antisemitism, andra former av rasism, sorg, minne och exil hänger ihop med varandra, Sverige och Israel-Palestina. Kanske kan i ett sådant samtal något bortom det pågående barbariet börja gro.