I två och ett halvt år har svenska folket matats med idén om att väst måste och kan ”vinna” över Ryssland – utan några skarpa motfrågor om vad som menas med seger, hur det ska gå till eller till vilket pris det ska ske. Nu, när kriget är på väg att förloras, väljer väst att eskalera konflikten – ett oerhört farligt vägval, skriver Frida Stranne.

Vill vi starta ett nytt världskrig innan vi förhandlar?
 
I över två och ett halvt år har svenska folket matats med idén att väst måste och kan ”vinna” över Ryssland. Detta har skett utan några skarpa motfrågor om vad en sådan seger skulle innebära, hur den ska uppnås eller till vilket pris det ska ske. Men strategin att skicka fler och tyngre vapen har nått vägs ände och har inte bara försvagat Ukraina, utan också äventyrat, snarare än stärkt, Europas säkerhet.

De som haft en ärlig blick på kriget i Ukraina har länge insett att det i praktiken kört fast. Trots målet att besegra Ryssland har Ukraina inte förmågan att föra kriget vidare till någon form av ”seger”. Landets armé är kraftigt decimerad, den har lidit svåra nederlag och krigsviljan börjar sina. Samtidigt har Ryssland under det gångna året stärkt sina positioner ekonomiskt, militärt och politiskt.

De som haft en ärlig blick på kriget i Ukraina har länge insett att det i praktiken kört fast.

Denna krassa verklighet beskrivs inte mycket av i svensk media men väl i internationell press, som nyligen i New York Times, där Megan K. Stack, mångårig utrikeskorrespondent, skrev:

“Trots glimtar av imponerande framgångar för de ukrainska styrkorna har den ryska positionen gradvis stärkts, och det finns ingen anledning att förvänta sig att Putin skulle förlora övertaget nu. Det kan låta som defaitism, men det är också realism. Det är inte heller en partipolitisk uppfattning – det har länge förekommit rapporter om att tjänstemän i Bidenadministrationen i tysthet försöker få Ukraina att förhandla… Efter två år och nio månaders kamp mot en mäktig inkräktare uppges ukrainska poliser och värnpliktiga gå igenom tunnelbanestationer och barer på jakt efter rekryter”.¹

Det har sedan flera månader talats alltmer öppet om att kriget har nått ett dödläge och om att pessimismen fördjupats i Washington över möjligheterna att nå framgång.² Under några veckor i Washington nyligen samtalade jag med en lång rad policypersoner och inte en enda av dem, oavsett position eller politisk tillhörighet, gav något annat besked än att vi nått vägs ände, att Ukraina inte förmår fortsätta kriget utan att det måste få ett slut inom en snar framtid. Det framgick även att Bidens avsikt, av dessa skäl, sedan en längre tid varit att ta initiativ till förhandlingar efter valet.

Under några veckor i Washington nyligen samtalade jag med en lång rad policypersoner och alla, oavsett position eller politisk tillhörighet, vara överens om att vi nått vägs ände.

Men även offentligt har allt fler med djupare kännedom klivit fram och hävdat detsamma liksom man varnat för konsekvenserna om inte förhandlingar inleds, som den brittiske policyanalytikern Anatol Lieven skriver i The Nation: “[Det] står helt klart att den nuvarande kursen är ohållbar och att den, om den fortsätter, förr eller senare kommer att leda till antingen en ukrainsk kollaps eller till att Nato blir direkt inblandat i ett krig mot Ryssland. Detta medges nu i tysthet av vissa amerikanska kommentatorer som Robert Kagan, även om han inte har varit villig att säga till amerikanerna att de måste gå ut i krig för att förhindra ett ukrainskt nederlag eller kompromissa om fred.”³

Det här är ett mardrömsscenario och de flesta önskar självklart att förutsättningarna såg ut på ett helt annat sätt – men önsketänkande har tyvärr inte mycket med säkerhetspolitik att göra.

Och det är inte bara den dystra bilden från slagfälten som blivit omöjliga att dölja, nu börjar det även läcka ut från olika håll att det inte kan bli tal om ett ukrainskt Natomedlemskap trots allt – utan möjligen om en variant av den tidigare finska modellen.⁴ Biden sade redan i våras att han inte stöttade en natofiering av Ukraina.⁵

Detta trots att vi sedan krigets utbrott hört att det är upp till Ukraina själva att välja om de vill bli medlemmar. Något de flesta med säkerhetspolitisk kunskap vet aldrig har varit sant. Mindre länder med beroendeställning (minns processen kring Sveriges ansökan) eller länder med särskild säkerhetspolitisk relevans för stormakterna, bestämmer aldrig sådant själv. Ett svek mot alla de soldater som har dött i tron om att de stridit för Ukrainas rätt att ingå i en västlig militärallians.

Detta trots att vi sedan krigets utbrott hört att det är upp till Ukraina själva att välja om de vill bli medlemmar. Något de flesta med säkerhetspolitisk kunskap vet aldrig har varit sant.

Vad som också står klart för allt fler är att Ukraina, den dagen då kriget upphör, kommer att vara tvungna att ge upp betydligt mer än om förhandlingarna inte hade bromsats under krigets inledande fas då Ryssland var överraskat av västs samlade och massiva respons. Något som för övrigt Bidens militära chefsrådgivare Mike Milley förstod redan hösten 2022 när han beskrev att man borde förhandla när ryssarna var tillbakapressade: “Man vill förhandla vid en tidpunkt då man står stärkt och ens motståndare är försvagad”.⁶

Milley menade att den tiden nog var nu (2022) och vi var flera som höll med honom och argumenterade för att inte vänta, eftersom kostnaderna med att vänta riskerade bli stora. Men sådana tankar slogs effektivt bort och istället har vi i över 1000 dagar nu hört militärstrateger, tongivande debattörer och politiker hävda att fler och tyngre vapen och nya offensiver ska göra så att Ukraina segrar. Resultaten har hela tiden uteblivit och olika offensiver har krossats under krigets brutala verklighet. Ett mönster vi för övrigt känner igen från bland annat Afghanistan där Pentagon ideligen lovade att lite mer pengar och vapen skulle ge en amerikansk seger. Men en sådan seger kom heller aldrig, och USA drog sig ut ur Afghanistan efter 20 års krig utan några av sina mål uppfyllda.

Nu hör vi samma personer återigen hävda att de senaste långdistansvapen som Biden plötsligt gett sin tillåtelse till kan skjutas långt in i Ryssland kommer att förstärka Ukraina och flertalet europeiska politiker fortsätter att insistera att Ukraina måste ”segra”.

Ett mönster vi för övrigt känner igen från bland annat Afghanistan där Pentagon ideligen lovade att lite mer pengar och vapen skulle ge en amerikansk seger.

Detta trots att Pentagon, när Biden första gången tidigare i höstas föreslog att tillåta Ukraina använda de aktuella vapnen, bromsade honom från att just fatta ett sådant beslut med hänvisning till det ytterst farliga scenarierna som kan följa av en sådan strategi.

Som Albert Einstein ska ha sagt: ”Definitionen av galenskap är att göra om samma sak gång på gång men förvänta sig ett annat resultat”.

Med tanke på vad vi vet om läget i Ukraina så är det självklart att avsikten med att nu plötsligt låta den ukrainska armén använda långdistansrobotar mot mål långt in i Ryssland är att försöka skaffa ett bättre utgångsläge i den förhandling som måste till. Men med all kunskap som finns om krigens dynamik måste man samtidigt fråga sig om man inte ser hur man med detta bidrar till en allvarlig eskalering och varför våra politiker äventyrar allas vår säkerhet på detta sätt när motparten är världens starkaste kärnvapenmakt.

En viktig aspekt i detta är att bara för att Ryssland hittills inte har använt kärnvapen trots att Putin har varnat för det, betyder självklart inte att vi kan bortse från den risken framåt. Att den typen av argument får stå oemotsagda med allt vi vet om riskerna för olika misstag när det gäller ’first strikes’ är förbluffande (läs exempelvis Daniel Ellsbergs The Doomsday Machine: Confessions of a Nuclear War Planner eller Annie Jacobsens Nuclear War – A Scenario). Vi vet därtill att Putin omger sig av hökar som länge har klagat på att Putin har varit alltför ovillig att mobilisera och använda Rysslands fulla militära kapacitet i Ukraina.⁷ 

Bara för att Ryssland hittills inte har använt kärnvapen trots att Putin har varnat för det, betyder självklart inte att vi kan bortse från den risken.

En auktoritär ledare som Putin har inte heller råd att se hur många röda linjer som helst överträdas innan han kommer känna sig ’tvingad’ att agera mot mål utanför Ukraina.

Årets nobelpris till Nihon Hidankyo är en påminnelse om den förödelse som kärnvapen kan orsaka och det finns gott om konfliktforskning kring riskerna med när kärnvapen kan bli en (ohygglig) realitet. Varje gång vi trappar upp kriget med nya vapen ökar vi risken för att kriget utvecklas till något vi inte kan kontrollera. Och Putins omedelbara svar på den här senaste upptrappningen från Nato var att utfärda nya riktlinjer för den ryska kärnvapendoktrinen och bland annat definiera att ”en attack från en icke-kärnvapenstat, om den stöds av en kärnvapenmakt, kommer att behandlas som ett gemensamt angrepp på Ryssland”.⁸

Enligt Reuters avfyrade Ryssland på torsdagen därtill en så kallad “intercontinental ballistic missile” (ISBN) mot Ukraina.⁹ En robot som enligt experter aldrig tidigare har avfyrats i krig. Det hela är särskilt allvarligt då en satellit inte kan avgöra vilken typ av stridsspets som finns i en inkommande missil av detta slag förrän efter den har detonerat.

Det är hög tid att vi slutar låtsas som om detta hot inte är verkligt och att våra politiker slutar spela detta höga spel med vår gemensamma säkerhet som insats.

Det är hög tid att vi slutar låtsas som om detta hot inte är verkligt och att våra politiker slutar spela detta höga spel med vår gemensamma säkerhet som insats.

En uppfattning som under hela kriget har motiverat USA och Europas ledare att inte förhandla har varit att, Ryssland, om ”väst” inte ”vinner”, kommer att invadera fler länder och hota hela Europa. Något som också i princip fått stå oemotsagt trots att flera analytiker påvisat att sådana utökade ambitioner från ryskt håll är högst osannolika.¹⁰

Särskilt så nu, efter det kraftfulla och unisona svaret som varit på invasionen av Ukraina, som har lärt Kreml att det vore alltför kostsamt. Men om det nu är vad våra politiker verkligen tror kommer att ske – borde det rimligen inte finnas någon tveksamhet om att också vi omedelbart måste skicka egna trupper. För en sådan kamp kan väl ingen mena att Ukraina ensamt ska bära åt oss andra?

Man undrar hur många fler ukrainska liv som ska gå till spillo innan vi erkänner att denna väg inte leder någon i en tryggare riktning. Ukraina betalar ett extremt högt pris för ett krig som vi på ett cyniskt sätt inte vill befatta oss med annat än med vapenleveranser. En majoritet av ukrainarna själva vill dessutom nu, enligt en Gallupundersökning från 19 november, att kriget avslutat snarast möjligt. Något som ju länge används som ett argument för när det skulle bli dags att inleda förhandling.¹¹

Ukraina betalar ett extremt högt pris för ett krig som vi på ett cyniskt sätt inte vill befatta oss med annat än med vapenleveranser.

Och även om det är Ukrainas soldater och civila som betalar med sina liv så är det inte heller bara de som står inför en omöjlig uppgift, utan även vi själva. Att förvänta sig att västvärlden ska fortsätta pumpa in miljard efter miljard i detta krig år efter år är orealistiskt. Opinionen har redan börjat vackla i sitt stöd och nationalistiska partier plockar poäng på hur EU prioriterar krig som inte går att vinna före vår egen välfärd och våra ekonomier har svårt att klara av dessa enorma stöd också av andra skäl. Detta är en realitet som vi måste förhålla oss till och som vi historiskt vet inträffar förr eller senare. I flera länder i Europa har nu populistiska partier vunnit mark bland annat utifrån det missnöje som finns med dessa prioriteringar

Något som resulterat i att viktiga länder successivt reducerar sitt stöd. Tyskland har redan deklarerat att de fryser sitt militära stöd från och med nästa år och kommer även halvera biståndet, för att skära ner det med 90% 2027.¹²
 
Ett mönster som vi för övrigt har sett i USA, där Trumps seger 2016 och också 2024 till en betydande del har byggt på att många amerikaner ifrågasätter de enorma summorna som först gått till kriget i Irak och Afghanistan och nu Ukraina, samtidigt som man har gigantiska inhemska problem att hantera. USA har spenderat tusentals miljarder på krig som hade kunnat undvikas, och resultatet är en svagare inrikespolitisk stabilitet och en alltmer utmanad demokrati. På detta sätt undergräver vår ovilja att hitta en uppgörelse även vår egen demokrati och nationella stabilitet.
 
Så det är inte bara en farlig och ytterst vansklig strategi att nu trappa upp kriget genom att föra in nya villkor för hur Ukraina kan attackera mål långt in i Ryssland. Genom att fortsätta förlita oss på tyngre vapen istället för att arbeta för ett eldupphör och förhandlingar, riskerar vi av nämnda skäl att inte bara undergräva Ukrainas framtid, utan också vår egen säkerhet.