Jan Myrdals och Gun Kessles bibliotek omfattar 50 000 volymer. Om dessa har det nu skrivits en antologi, som gör nedslag i samlingen. Det är dramatik, marxism, tjugofem band om Kinas civilisation, porr och mycket annat. Carl Erland Andersson har läst den.

Jan Myrdal var kontroversiell när han hade helt rätt, och kontroversiell när han hade gruvligt fel. Av sådant går det att bygga monument (för vissa att hylla och andra att spotta på); det besvärliga med dylika är att de tenderar stå i vägen för ytterligare debatt. Också Myrdalbiblioteket på Snidaregatan i Varberg kan ges en enbart museal prägel, fast det mer är ett levande väsen – som alla bibliotek. Fråga mig. Jag bor granne med Myrdalbiblioteket, i hans tidigare lägenhet. Om nätterna är det som jag genom väggarna hör biblioteket surra likt en berusad, ibland ilsken bikupa. Ord som står med och mot varann, gräl och oväntade ideologiska och existentiella allianser.

Är boken Biblioteket. Om Jan Myrdals och Gun Kessles samlingar (Redaktörer: Per Axelson och Per Nygren) en vacker – och tjock – gravskrift över något svunnet? Nej, grundattityden är ett slags hyllning till den bildning som alltid pekar framåt; detta låter idealistiskt och högstämt intill pinsamhet, men kan vara sant ändå. Här finns mycket att läsa, av många olika författare, men mitt råd är att hoppa fram och tillbaka mellan texterna, allt efter lust och intresse. Själv har jag just kört rätt igenom den och det blev lite tröttande.

I stället bör den betraktas som ett antal rum att återbesöka. Jag noterar exempelvis att Gun Kessles liv och gärning fått ett rejält och välförtjänt utrymme. Här finns berättelser om konflikterna kring Leninpriset, ett stycke associativ Carl-Göran Ekerwaldprosa, Jan Käll om Myrdals dramatik (exempelvis om B. Olsen löper livet ut, en av mina Myrdalska favoriter), redogörelser för det idoga praktiska arbetet i biblioteket, samt – jag antar ni otåligt väntat på att jag ska säga detta – Kalle Lind om Myrdals samling porr. Bara för att nämna något.

Det fanns ju något sturigt över Jan Myrdals ställningstaganden genom åren, det är detta i hans tradition jag själv uppskattar – det refraktära – inte hans mer dogmatiska ståndpunkter, de senare den lök han aldrig kunde förmå sig till att skala.

Med detta sagt kan boken också nyttjas som del i ett ständigt pågående samtal. Det fanns ju något sturigt över Jan Myrdals ställningstaganden genom åren, det är detta i hans tradition jag själv uppskattar – det refraktära – inte hans mer dogmatiska ståndpunkter, de senare den lök han aldrig kunde förmå sig till att skala. Så är det också med hans bibliotek, något oregerligt. ”Man kommer troligen att finna luckor liksom en viss intressebaserad ’överrepresentation’” skriver Anders Björnsson i sitt bidrag. Självklart, det rör sig ju om personliga samlingar. En marxists bibliotek, men knappast ett marxistiskt, för hur skulle det gå till?

Eller 50 000 volymer som alla bekräftar att Jan Myrdal alltid hade rätt? Tvärtom kan ju också den som vill polemisera emot och problematisera Myrdals ståndpunkter nyttja biblioteket, vilket är innebörden i det ofta citerade ”gå till läggen”. Läs till exempel Peter Kadhammars bidrag, och hans slutsats: ”Böckerna talar till läsaren och läsaren till böckerna. De blir ens vänner. Men om man bara lyssnar till vänner som säger det man vill höra blir man inte klokare.” Så fortgår debatten, böcker står mot böcker och läsning mot läsning, och floden rinner vidare under broarna.

Också bidragen i boken Biblioteket kan skapa motsägelser och polemik. Ett exempel. I en mycket intressant artikel – om varma och kalla luftströmmar genom marxismen – säger Stefan Arvidsson plötsligt: ”Idag dominerar den skönandliga synen på konst och litteratur våra kultursidor…” Det är inte sant. Idag domineras kultursidorna alltmer av dejtingdebatter, enskilda skribenters privata våndor, av brittiska kungahusets och Britney Spears själsliv, av melodifestivalen och listor över teveserier etc. För att lösa problemet med att alltför få böcker recenseras har man börjat recensera krogar. Kultursidorna fungerar alltmer som avstjälpningsplatser för artiklar som borde placeras någon annanstans – företrädesvis på samlevnads- och ledarsidor. Skönandarna får gå ensamma hem efter dansen.

Kultursidorna fungerar alltmer som avstjälpningsplatser för artiklar som borde placeras någon annanstans – företrädesvis på samlevnads- och ledarsidor.

Litteraturvetaren Ola Holmgren har påpekat att förr, på den elitistiskt ondsinta tiden, fanns det kritiker; nu dominerar välvilliga kulturjournalister. Som idogt pladdrar sönder allting. I en sådan icke-skönandlig situation kan läsning av Horace Engdahl plötsligt bli till en motståndshandling… ni ser, nu kom jag igång! Och tackar Stefan Arvidsson för detta. Min poäng, om jag nu har någon? Jo, Jan Myrdals opposition mot den kulturella finheten kan (emot hans intentioner) i förvrängd form också legitimera ett småborgerligt kulturförakt. Om konflikten mellan det fina och det fula förr hade djupa sociala och klassmässiga aspekter har hela frågeställningen nu reducerats till paragrafer i medelklassens etikettbok. Man måste ta sig bortom sådant. Om det jag skriver betraktas som fult, so what? Om det jag skriver betraktas som fint, so what?

Och var kväll somnar jag tryggt in av surret från böckernas gräl i Myrdalbiblioteket. Det låter som något ur Jonathan Swifts The Battle of the Books. Det är som det ska vara.