I september 1973 kom Dror Feiler till Sverige. Det var också här han blev konstnär. Han har bildat familj, blivit bortsläpad av polisen för att ha spelat saxofon, fått en utställning saboterad av den israeliske ambassadören och kandiderat till riksdagen. Nu firar han de 50 åren med en retrospektiv utställning. Daniel Strand har träffat honom.

Dror Feiler äger ungefär 400 klockor och koskällor. Dessa små järn- och kopparinstrument, som en gång i tiden har suttit i kapell eller använts för att kalla på boskap, har samlats ihop under 40 års tid. De kommer från hela världen: från Turkiet, Colombia, England, Mexiko, Israel, Palestina. Förmodligen finns ingen större samling i Sverige.

I vanliga fall är koskällorna och klockorna hemma i Dror Feilers lägenhet. Men nu står de uppställda på ett grönt betonggolv i konsthallen Kummelholmen i södra Stockholm. I denna underjordiska, bunkerliknande lokal håller Dror och hans fru Gunilla Sköld Feiler på att färdigställa ”Att tända en sten” – en retrospektiv utställning med ett urval av de konstverk och ljudinstallationer som Dror har skapat under de senaste 30 åren.

Jag frågar Dror om platsen vi befinner oss på.

– Jag tycker den är fantastisk. Jag gillar betong, jag tycker den här ruffiga, glåmiga bunkermiljön djupt under jorden passar min konst. Om det skulle vara en snygg, modern konsthall med perfekta vita väggar och marmorgolv skulle konsten bli kastrerad. Den här platsen signalerar att vi måste försvara oss mot allt ont i världen. Det är därför jag kallar utställningen för ”en bunker av trots och tröst”.

När jag besöker Kummelholmen är det två veckor kvar till vernissage. En hel del är kvar att göra, och de konstverk som har placerats ut får samsas med flyttkartonger, verktyg och förgreningsdosor. Dror och Gunilla, som förutom att kurera utställningen varit medskapare till flera av verken, visar mig runt i lokalen. En video där Dror parafraserar Ai Weiweis fotoserie ”Dropping a Han Dynasty Urn” (där Ai har sönder en antik urna värd en miljon dollar) genom att släppa en IKEA-kruka på golvet. En ljudskulptur med bjällror som irrar runt på en roterande blomma byggd av metallskivor. En miniatyrorkester av sexton uppdragbara leksaksfigurer som spelar piano, trummor, cymbaler och marimba och tillsammans skapar ett väsande, nästan kusligt, oljud.

Men det som framför allt sticker ut är de hundratals klockorna och koskällorna. Efter diskussioner mellan Dror och Gunilla har de ställts upp i en kvadrat i det största rummet i bunkern.

Vad betyder klockorna och koskällorna för dig?

– Jag älskar deras ljud. Ingen klocka låter exakt som någon annan. Man har försökt skapa identiska klockor, men det går inte. För mig är de levande instrument. Jag har skrivit orkesterstycken för dem, jag har en rock med fastsydda klockor som jag spelar med.

Förutom koskällorna och klockorna innehåller utställningen gamla speldosor, mekaniska sjungande fåglar, ”bordsharpor” och självspelande elektroniska instrument med hålkort. Det är som en samling av utdöda ljudmedier och kasserade instrument. Vad tänker du om det?

– Det här är instrument som användes av människor innan det fanns skivspelare. De var mekaniska, så att folk som inte kunde spela instrument ändå kunde lyssna på musik. De har en speciell klang som inte finns hos pianon, orglar eller syntar. Deras ljud skapar något hos mig, och jag tror att det också skapar någonting hos andra som lyssnar. För mig är de ett bra medel för att uttrycka det sentimentala, det barnsliga, det oskuldsfulla.

Barnslighet och oskuldsfullhet är kanske inte det man förknippar Dror Feiler med. När han då och då har fladdrat förbi i offentligheten brukar det gå vildare till. Bortsläpad med sin saxofon av poliser under en demonstration mot Sverigedemokraterna. Arresterad och misshandlad av israelisk militär under Ship to Gazas försök att bryta blockaden av Gaza. Vansinnig över hur Israels ambassadör Zvi Mazel vandaliserade hans och Gunillas konstverk ”Snövit och sanningens vansinne” på Historiska museet.

På sätt och vis är upprorsandan själva anledningen till att Dror Feiler existerar. Hans föräldrar träffades när hans pappa, en funktionär i det israeliska kommunistpartiet, fick order om att ta kontroll över en trotsig sektion av ungdomsförbundet som hans mamma var med i. Dror föddes 1951 i Tel Aviv och växte upp i en kibbutz på gränsen till Västbanken. Efter att ha gått i internatskola för jordbrukare och gjort militärtjänsten blev han vän med några europeiska volontärer som arbetade i kibbutzen. I september 1973 reste han till Sverige, där han träffade konststudenten Gunilla Sköld. Efter att ha köpt en begagnad tenorsaxofon och blivit alltmer fascinerad av experimentella jazzmusiker och elektroakustiska kompositörer som Anthony Braxton, Karlheinz Stockhausen och Iannis Xenakis sökte han sig till tonsättarutbildningarna på Fylkingen och Musikhögskolan. 1976 var han med och bildade improvisationsjazzbandet Lokomotiv Konkret, och sedan dess har han varit verksam som musiker, tonsättare och konstnär.

När jag träffar Dror på Kummelholmen har han varit i Sverige i 50 år på dagen. Han har bott i Stockholm sen 1975, bildat familj, suttit i STIM:s styrelse, drivit ett galleri, kandiderat till riksdagen. Ändå framstår han på många sätt fortfarande som en udda fågel i Sverige. Hans rättframma, ofta burdusa stil accentueras av den spetsiga hebreiska tonen i hans tal. Han är, som Gunilla uttrycker det, lika taggig som rullarna till den bordsharpa som placerats i ett av hörnen i det stora rummet.

Vad tänker du om dina 50 år i Sverige?

– Jag förstår inte att jag har varit här så länge. Det som är helt sjukt är att jag fortfarande känner mig som en outsider i Sverige. Jag befinner mig i utkanten, jag viftar med händerna, jag är en invandrare. Trots att jag slutade på Musikhögskolan för 40 år sen och varit huvudtonsättare på några av Europas största festivaler har inget av mina orkesterstycken spelats i Sverige. Det är som Edward Said säger i texten till utställningen: den intellektuella invandraren kommer aldrig vara en del av insidan. På gott och ont.

Hur tror du att du har förändrats av Sverige?

– Det är svårt att säga, eftersom jag inte vet vem jag hade blivit om jag stannat i Israel. Men jag tror inte att jag hade blivit musiker och konstnär. Det politiska arbetet och min bakgrund tillät inte det. När jag kom till Sverige hade jag precis gjort militärtjänsten i Israel. Jag bodde i kibbutzen och var djupt inne i den israeliska politiken. När jag kom hit fanns det ett lugn och tomrum som gav möjlighet till konstnärliga uttryck. Kanske var det att jag inte hade något språk som gjorde att musiken blev mitt sätt att uttrycka sig på.

Och hur har Sverige förändrats sen du kom?

– När jag kom till Sverige hösten 1973 kände jag att jag hade kommit till den bästa av världar. Socialdemokratin och välfärdssamhället stod på sin kulmen. Det är ett helt annat land idag. Amerikaniseringen och nyliberalismen total. Allt som jag har trott på, allt som jag velat kämpa för, har gått åt helvete. Välfärdssamhället, socialismen, miljön, fred och rättvisa i Palestina. Men jag är dum nog att hysa hopp.

Om vad?

– Om att få se det socialistiska Sverige under min livstid. Det ger mitt liv mening.

En osannolik förhoppning kanske. Men som Dror påpekar syftar själva titeln ”Att tända en sten” på att göra det omöjliga. På ena väggen i bunkern har han projicerat en snurrande bronsbyst av Karl Marx, vars ande tycks hovra över utställningen. I andra änden av lokalen finns ett rum med flera verk om Palestina, bland annat ”The Palestinian Archipelago”: en karta över de brottstycken av landet som fortfarande inte är ockuperade av Israel.

Men för Dror finns också en mindre uppenbart politisk dimension av hans konst. De speldosor, syntar och mekaniska instrument som står utställda i bunkern slås på och av oregelbundet med hjälp av timers, vilket gör att de ständigt genererar nya kombinationer av ljud. Det stötvisa oljudet från syntarna blandas med trudelutter från vevpositiv och speldosornas fragmenterade vaggvisor. Detta förinställda kaos gör att ingen besökare kommer höra samma sak som någon annan. Genom att framhäva det radikalt oförutsägbara vill Dror öppna upp för nya sätt att tänka och agera på. Han förklarar:

– Jag tror att vi behöver lyssna på en annan musik och få en annan inställning till lyssnandet. Vi har blivit totalt hjärntvättade av vissa rytmer, vissa ackordföljder och vissa melodier. Vi förväntar oss att allt ska följa samma mönster. Det skapar en människa som är konformistisk, fyrkantig och obenägen att göra någonting annat än vad hon är van vid. Jag vill skapa musik och konst som stimulerar till att tänka och lyssna på ett annat sätt. Jag kan för tusende gången citera d’Alembert: ”Alla former av frihet hänger samman. Musikens frihet sätter igång känslornas frihet, som sätter igång tankens frihet, som sätter igång handlandets frihet. Och handlingens frihet är statens fiende nummer ett.”

Gunilla, som sitter bredvid oss, fyller i:

– Jag tycker att det finns väldigt mycket rörelse i den här utställningen. Nästan alla verk pekar mot att allt måste förändras. För mig är bunkern ett slags tryckkammare som fyllts av undertryckta eller nedtryckta idéer: Marx, kollektivismen, drömmen om ett annat samhälle. Inramningen här nere är verkligen ultimat, både det att vi befinner oss under jorden och i utkanten av stan. Drors outsider-perspektiv finns här.

Gunilla har inte bara har spelat en viktig roll för ”Att tända en sten”, utan för Drors konstnärliga utveckling överhuvudtaget. Deras allra första samtal hösten 1973 handlade om El Greco, som enligt den 22-årige Dror ”bara var skit”. Även om det dröjde nästan tjugo år innan de började arbeta tillsammans var det Gunilla som gav Dror ett konstnärligt sammanhang i Sverige och introducerade honom för andra personer med liknande intressen. Hon berättar:

– Jag gick ju på Mejan när vi träffades. Dror besökte mig där och han kom in i den unga konstvärlden, gick på föreläsningarna på skolan och hängde på festerna. Lokomotiv Konkret spelade på skolan. Det här är såklart bara spekulationer, men om han inte hade träffat en tjej som gick på Mejan, utan på Musikhögskolan, hade han kanske aldrig kommit in på konst.

Jag vänder mig till Dror.

Vad hade hänt om du hade träffat en tjej som jobbade på Försäkringskassan?

– Då kanske jag skulle äga ett försäkringsbolag.

Men nu är din Gunilla din kurator på den här utställningen. Vad tänker du om det?

– Det är helt rätt. Gunilla har ett bra estetiskt öga och jag litar på henne. Vi har en pågående dialog om hur och var vi ska placera verken, bland annat har vi haft en lång diskussion om videoverket med krukan. Vi har våra duster, och ibland till och med helt motsatta åsikter om hur saker och ting ska vara. Men det blir en bra symbios till slut. Gunilla har ofta rätt.

En annan person som uppenbarligen har påverkat utställningen är Karl Marx. Jag upplever hans närvaro som något oklar. Vad har han egentligen att göra med de övriga verken?

– Han har ingenting med dem att göra. Han är autonom. Karl Marx är med i utställningen för att han är närvarande i allt som jag gör. Många människor säger att kommunismen och socialismen är döda. Men så är det inte. De lever kvar, och Marx också. Han snurrar runt i bunkern som om han ville säga: ”Vad har ni gjort med världen och mina visioner?”

Vad tror du att Marx hade tyckt om utställningen?

– Jag har ingen aning, men jag hoppas att han skulle tycka om den. Om jag tänker på det fantastiska, poetiska språk som finns i hans texter så tror jag att han skulle bli drabbad av utställningen.

Och vad skulle han tycka om musiken?

– Han skulle förmodligen tycka att den var jättekonstig.

Daniel Strand

Om utställningen:

Dror Feiler: ”Att tända en sten”
Kummelholmen, Vårberg

Vernissage 7 oktober 13–20
7 oktober – 29 oktober 2023