Larmrapporterna från Kanada är överdrivna – så gott som alla sjuka som beviljas dödshjälp är högutbildade som vet vad de vill, menade P C Jersild i förra numret av Parabol. Nu svarar Helena Brors: Alla borde oroas av ett land som praktiserar eutanasi som ett sätt att bli av med funktionshindrade och deprimerade.

I min artikel om medicinskt assisterade självmord i Kanada skrev jag, med flera exempel, om hur funktionsnedsatta erbjudits döden istället för omsorg och att lagstiftare är i färd med att införa eutanasi för särskilt sårbara barn. De flesta skulle reagera med fasa på sådana upplysningar. Dock inte Per Christian Jersild.

P.C. Jersild har kampanjat för legal dödshjälp i över 30 år. Under de åren har han bedyrat att det uteslutande berör en liten grupp dödssjuka som inte är hjälpta av palliativ vård. Nu tycks Jersild ha eskalerat till att förorda legal dödshjälp för funktionsnedsatta också. Han känner sig ju manad att dra en lans för en luddigt formulerad kanadensisk lagstiftning som tillåter dödshjälp för personer som har ”en oåterkallelig och oacceptabel åkomma, sjukdom eller funktionsnedsättning”, vilken orsakar ”fysiskt eller psykiskt lidande som är outhärdligt för personen och inte kan lindras under omständigheter som personen anser vara tillfredsställande”.

Det finns goda skäl till att funktionsrättsorganisationer konsekvent motsätter sig legalisering av dödshjälp: de fruktar att funktionsnedsatta i besparingstider ska hamna i situationen att deras liv inte anses värda att leva och lika gärna kan avslutas. I Nederländerna, vars eutanasipolitik Jersild lovordar, har redan flera personer som precis som jag befann sig på autismspektrumet dött i eutanasi.¹ Skamkänslorna över att man aldrig kommer någonvart i livet kombinerade med skuldkänslorna över att man belastar sina anhöriga orsakar lätt ”psykiskt lidande som är outhärdligt”.

Det finns goda skäl till att funktionsrätts-organisationer konsekvent motsätter sig legalisering av dödshjälp: de fruktar att funktionsnedsatta i besparingstider ska hamna i situationen att deras liv inte anses värda att leva och lika gärna kan avslutas.

De konkreta, skrämmande exemplen i min artikel om Kanada glider Jersild över med lätt hand eller avfärdar för att i stället komma med invändningar mot upplägg och tonläge. Jag redovisar mina källor så att läsekretsen kan kolla mina uppgifter. Lovvärt? Nej, enligt Jersild bör det läggas mig till last. Han skildrar min text som ”upplagd som en artikel i en vetenskaplig facktidskrift med hela 43 referenser”, och tror sig därmed chikanera mig genom att avslöja ett försåtligt knep. Man kan fråga sig varför Jersild inte har hört av sig med samma invändning om samtliga Parabol-bidrag om han nu är principiellt emot förekomsten av fotnoter i artiklar som publiceras i annat än vetenskapliga facktidskrifter.

Istället för att försöka motbevisa att injektion av en cocktail bestående av midazolam, lidokain, propofol och rokuroniumbromid är en avrättningsmetod i USA och att eutanasilobbyorganet Dying With Dignity Canada (DWDC) finansieras av Pfizer avfärdar han dessa rena fakta som ”negativt laddade ord”.

Bland mina exempel direkt ur verkligheten finns ALS-patienterna Sean Tagert och Sathya Dhara Kovac – bägge unga nog att vara P.C. Jersilds barnbarn – som nödgades välja döden för att de beviljades för få assistanstimmar. Jersild svarar att läkare som ger dödshjälp till ALS-sjuka utför ”en god gärning”. Läser man Jersild i ond tro blir slutsatsen att han tycker att det är en god gärning att erbjuda offentligfinansierad eutanasi som alternativ till personlig assistans. Läser man Jersild i god tro blir slutsatsen att han återanvänder en av sina gamla standardanekdoter utan att ta någon egentlig notis om innehållet i texten det är meningen att han ska replikera på.

Som ytterligare indikation på att Jersild inte har tagit till sig mitt alster gör han gällande att jag beskriver två personer som har anbefallts att ansöka om eutanasi av en socialarbetare respektive en försäkringstjänsteman. Då inga av mina exempel innefattar en socialarbetare eller en försäkringstjänsteman kan jag inte kommentera närmare och än mindre uppvisa ”läkarjournaler och andra handlingar”. Efter flera genomläsningar av min artikel går jag fortfarande bet på vilka personer det är som Jersild misstar sig om.

Vidare förmedlar äskandet efter ”läkarjournaler och andra handlingar” det implicita budskapet att nyhetsrapportering om medicinska frågor brukar innefatta dylikt. Så är givetvis inte fallet. Självklart ägnar inte Jersild dagarna åt att skälla på reportrar som skriver om hysterektomier på Skaraborgs sjukhus eller förlorade fingrar på Northvolts fabriker utan att tillhandahålla patientjournaler. Det är tydligen bara när eutanasi framstår i dålig dager som Jersild invänder mot journalistiska utelämnanden av sekretessbelagda medicinska uppgifter.

Självklart ägnar inte Jersild dagarna åt att skälla på reportrar som skriver om hysterektomier på Skaraborgs sjukhus eller förlorade fingrar på Northvolts fabriker utan att tillhandahålla patientjournaler.

Då jag identifierar mina källor är det i första hand dem Jersild anklagar för att ljuga. Bland sagda källor finns kanadensiska medicinjournalister, läkare och statliga utredare som har dokumenterat att fattiga, funktionshindrade och/eller deprimerade människor som väljer (i ordets lösaste bemärkelse) dödshjälp för att deras livskvalitet på grund av bristande stöd har blivit så låg att döden ter sig som ett mindre lidande. Det är väl bevisat att den kanadensiska lagstiftningen innebär att statsapparaten väger in ekonomiska faktorer och pressar utsatta människor att ansöka om döden istället för att få hjälp till ett värdigt liv. Likväl insinuerar Jersild kraftigt att detta inte förekommer.

Om min genomgång av senareläggningar, ikraftträdande och kungligt godkännande av senator Stanley Kuchers lagtillägg om att tillåta medicinskt assisterat självmord för psykisk ohälsa som enda underliggande tillstånd skriver Jersild kryptiskt och koncist ”Det är inte sant.” Har han bevis för att de kanadensiska justitie- och hälsodepartementen far med osanning om Kuchers lagutvidgning så får han uppvisa dem.

Frånsett gliringarna om vilken opålitlig källa jag är som redovisar mina källor genomsyras Jersilds inpass av känslopjunk. Sentimentala formuleringar såsom ”vanliga medborgare som går samman” och ”avsluta livet på ett värdigt sätt” associerar eutanasipraktiker med ett underläge samt frammanar måleriska tablåer tänkta att kringgå läsarnas slutledningsförmåga.

Greppet för osökt tankarna till filmen Ich klage an (svensk titel Vem dömer?). Makarna Thomas och Hanna gläds åt att Thomas äntligen har fått en professur. Plötsligt börjar Hanna ramla i trappan och spela fel på piano. Familjeläkaren och barndomsvännen Bernhard diagnostiserar henne med multipel skleros. Thomas bifaller sin hustrus begäran att ge henne en letal dos morfin medan Bernhard spelar piano i rummet intill. Paret sitter tätt sammanslingrade precis som när de var unga och nyförälskade. ”Det här är döden, Hanna”, förklarar Thomas. ”Jag älskar dig, Thomas”, säger Hanna med sitt sista andetag och somnar in smärtfritt.

Somliga filmkritiker skulle nog beskriva den här Guldlejonbelönade melodramen som en ömsint skildring av en värdig död i stil med Clint Eastwoods Million Dollar Baby och Michael Hanekes Amour. Ich klage an är dock inte en aktuell film, utan den hade premiär i Nazityskland 1941 på beställning av Joseph Goebbels.

Thomas åtalas. Hans akademikervänner pläderar att det är grymt att förlänga ett liv som är fyllt av smärta. Bernhard besöker föräldrarna till en tulta, vars liv han räddade när hon hade hjärnhinneinflammation. Föräldrarna är bedrövade för att dottern nu är döv, blind och hjärnskadad – något som inte skulle ha skett om inte Bernhard hade hållit henne vid liv. Familjeläkaren ångrar bittert att han inte lät den lilla flickan dö.

Somliga filmkritiker skulle nog beskriva den här melodramen som en ömsint skildring av en värdig död i stil med Clint Eastwoods Million Dollar Baby och Michael Hanekes Amour. Ich klage an är dock inte en aktuell film, utan den hade premiär i Nazityskland 1941 på beställning av Joseph Goebbels.

Propagandaminister Goebbels målsättning med Ich klage an var att få allmänheten att förknippa det Jersild kallar ”frivillig dödshjälp” med barmhärtighet och därigenom bli positivt inställd till Aktion T4:s legala ”ofrivilliga dödshjälp” för ”icke livsdugliga”. På det amerikanska eutanasilobbyorganet Hemlock Society of San Diegos webbplats beskrivs den nazistiska propagandafilmen som ”denna milda och kärleksfulla film”.² För tydlighetens skull: jag anklagar inte P.C. Jersild för att vara nazist.

Jersild skriver om och om igen att jag ”påstår” saker. Han vet lika väl som jag att verbet ”påstå” har ett inbyggt misstänkliggörande. Det är övertydligt att syftet med att gång efter annan säga att jag ”påstår” ”en rad påståenden” är att så tvivel om sanningshalten i mina exempel. Samtidigt anger Jersild DWDC som en av sina två informationskällor tillsammans med SMER och ger därmed vid handen att en lobbyorganisation är en pålitligare uppgiftslämnare än medicinjournalister.

Om nu jag skadar nationen Kanada genom att inte skriva något positivt om dess eutanasiprogram, hur stor skada har då inte mina informanter redan vållat? I synnerhet FN:s särskilda rapportör för rättigheter för personer med funktionsnedsättning, den oberoende experten på äldre personers rättigheter vid FN:s råd för mänskliga rättigheter samt FN:s rapportör om extrem fattigdom och mänskliga rättigheter. P.C. Jersild bör kontakta Gerard Quinn, Claudia Mahler och Olivier De Schutter ögonaböj. De kommer säkert att ta tillbaka det där de skrev om att den kanadensiska lagstiftningen strider mot diverse FN-konventioner om de blir tillrättavisade av någon som har så pass mycket bättre koll på mänskliga rättigheter än vad de har.

Många kanadensiska fall direkt ur verkligheten fick inte plats i slutversionen av min exposé. Redaktören sa att jag kunde spara dem utifall att någon skulle komma in med replik. Just då tedde det sig otänkbart att någon skulle försvara det faktum att medicinforskare publicerar Ebenezer Scrooge-rapporter om hur mycket det går att minska årliga vårdkostnader med hjälp av eutanasi.

Jag trodde att eventuella invändningar skulle framföras i bisatser föregångna av brasklappar och inledda med ”men”. ”Det är förfärligt att Sophia inte kunde få en bostad fri från cigarettrök, men…” ”Visst är det fruktansvärt att parlamentets särskilda gemensamma utskott för medicinskt assisterat döende vill legalisera eutanasi för barn, men…” Inte kunde jag föreställa mig att någon skulle rättfärdiga statlig avlivning av icke döende unga funktionsnedsatta med ”sjuka som beviljas dödshjälp är bättre utbildade än genomsnittsbefolkningen”. ”Justin Trudeau är snygg”, hade varit ett lika relevant argument.

Jag trodde att eventuella invändningar skulle framföras i bisatser föregångna av brasklappar och inledda med ‘men’.

Merparten av de arma krakarna jag exemplifierar med vidrör Jersild inte över huvud taget och av de få han vidrör är Roger Foley den enda som bevärdigas med namn. Unga Kiano Vafaeian anonymiseras till en ålderslös ”person med diabetes”. Hade Vafaeian lidit av multipel organsvikt, som Jersild utgår från, skulle han ha angett det i sin dödsansökan. Läkaren som skulle döda 23-åringen hade varken mött honom eller tagit del av hans patientjournal. Som jag nämnde hade sagda läkare för vana att bedöma självmordskandidaters hälsotillstånd via WhatsApp och FaceTime. Vi får anta att Jersild tycker att det är god läkarpraxis.

När Kiano Vafaeian ansökte om och godkändes för eutanasi var han svårt deprimerad för att han varken hade arbete eller flickvän. Därtill var han vid ansökningstillfället konvalescent efter en operation och hög på medicinsk marijuana. I ett avsnitt av The Fifth Estate, den kanadensiska motsvarigheten till Uppdrag granskning, glider en pigg och skrattande Vafaeian omkring på elsparkcykel. Till reportern säger han rent ut att hans diabetes och synnedsättning var rena svepskäl.³

”[Roger Foley] förlorade”, kungör Jersild belåtet. Vad tror han att den uppgiften bevisar? Att Victoria Hospitals etikchef inte anmodade Foley att ansöka om att bli dödad eller att etikchefen gjorde rätt i att anmoda Foley att ansöka om att bli dödad?

Det första utkastet av min text innehöll följande stycke om Roger Foleys rättegång: Den 17 januari i år avvisade Ontarios högsta domstol Roger Foleys käromål mot provinsen Ontario, provinsens justitieminister och den federala justitieministern. Foley har gått vidare med sina mål mot sjukhuset, hälsoregionen och centrumet för självständigt boende.⁴ Sjukhuset fortsätter debitera Foley 1 800 kanadensiska dollar per dygn för sjukhussängen han är bunden till.

Domare Robert Centa har inte på något vis förnekat att Victoria Hospitals etikchef har agerat oetiskt genom att mana Foley att ansöka om assisterat självmord. Ingen, utom möjligtvis P.C. Jersild, förnekar att etikchefen anmodade Foley att gå och dö. Ingen, utom möjligtvis P.C. Jersild, förnekar att Foley har utsatts för brott mot flera artiklar i konstitutionens rättighets- och frihetsstadga. Jersild utelämnar flera avgörande detaljer om Roger Foleys fall så att Foley, en nödställd och fysiskt hjälplös invalid utan familj, framstår i så dålig dager som möjligt.

När Kiano Vafaeian ansökte om och godkändes för eutanasi var han svårt deprimerad för att han varken hade arbete eller flickvän. Därtill var han vid ansökningstillfället konvalescent efter en operation och hög på medicinsk marijuana.

Som svar på att DWDC erhöll sju miljoner kanadensiska dollar i en postum donation 2018 och har haft nära samarbeten med regeringen Trudeau anför Jersild att de patient- och funktionsrättsorganisationer som motsätter sig eutanasi ”har kraftigt stöd” (ej närmare specificerat) från romersk-katolska kyrkan, som har ”urstark ekonomi”. Sålunda låter han påskina att organisationer jag beskriver som fattiga i själva verket uppbär finansiellt stöd från Heliga stolen och är så långt från ”vanliga medborgare som går samman” som det går att komma. Oförmögen att tillskriva eutanasilobbyn en sympatisk underdog-status försöker Jersild, helt utan underlag, att utmåla motståndarsidan som de sanna storpamparna.

Nog vet väl Jersild att Läkare mot kärnvapen inte sponsras av Heliga stolen trots att påven är kärnvapenmotståndare?

Inmängandet av romersk-katolska kyrkan fyller även samma syfte som upplysningen att Jersild fick ”på skallen” i Dagen för 60 år sedan; att göra poängen ”kristna är mot dödshjälp, så därför är dödshjälp bra.” Visst har jag stött på argumentationsfelet associationsskuld tidigare. ”Mormoner är mot porr, så därför är porr bra”, ”Sverigedemokrater säger att kvinnor inte kan ha testiklar, så därför är det bra att säga att kvinnor kan ha testiklar” etcetera. I många fall kan det avskrivas som ungdomligt oförstånd. Personerna som förlitar sig på associationsskuld har sällan haft hela 89 år på sig att lära sig att argumentera rationellt.

Vad gäller Jersilds tes att motståndet mot eutanasi är starkast inom Kanadas franskspråkiga befolkning så är Québecs provinsiella dödshjälpslag mer tillåtande än den federala dito. Samtycke till eutanasi kan ges långt i förväg och en eventuell vägran som uttrycks vid eutanasitillfället ska ignoreras om den bedöms vara ”ett kliniskt symptom som härrör från personens hälsotillstånd”.⁵

Som ovedersägligt bevis för att den kanadensiska lagen inte medför en värdeglidning anför Jersild att Kanada har ”den mest demokratiska konstitutionen på hela den amerikanska kontinenten.” Nu har jag faktiskt inte skrivit något negativt om Kanadas konstitution. Jag menar att lagstiftare och domare vallar metaforiska skidor genom att fatta grundlagsvidriga beslut. Jersild menar att lagstiftare och domare inte kan fatta grundlagsvidriga beslut för det vore grundlagsvidrigt.

I juli 2019 beviljades Alan Nichols dödshjälp trots invändningar från såväl släktingar som en avancerad specialist-sjuksköterska. På ansökningsblanketten hade han endast angett ett underliggande tillstånd; nedsatt hörsel på ena örat.

De autentiska fallen jag redovisar utgör enligt Jersild inte belägg för att det är möjligt att missbruka systemet. Han kan nämligen ”inte hitta ett enda domstolsärende där en anklagad läkare eller sjuksköterska fått skaka galler för missbruk av dödshjälplagen.” Så Jersilds cirkulära svar på min kritik av det kanadensiska rättssystemets legalisering av eutanasi för just vad som helst är att sagda rättssystem inte straffar någon som utför eutanasi för just vad som helst.

I juli 2019 beviljades 61-åriga Alan Nichols dödshjälp trots invändningar från såväl släktingar som en avancerad specialistsjuksköterska. Ända sedan han hade opererat bort en hjärntumör i tonåren hade Nichols besvärats av depressioner och andra icke livshotande hälsoproblem. På ansökningsblanketten hade han endast angett ett underliggande tillstånd; nedsatt hörsel på ena örat, för vilket han hade ett cochleaimplantat som han vägrade använda.⁶

Enligt 241.3 § i den federala dödshjälpslagen måste en läkare eller avancerad specialistsjuksköterska som assisterar vid ett självmord ”vara av den åsikten att personen uppfyller alla kriterier”. Läkaren som dödade Alan Nichols var av den åsikten att personen uppfyllde lagens kriterier för eutanasi. Så när Nichols bror Gary drog igång en polisutredning sa polisen att ingen lag hade överträtts. Det finns inget objektivt sätt att avgöra om en självmordskandidat är kvalificerad, utan det hänger helt på en läkares eller avancerad specialistsjuksköterskas subjektiva upplevelse.

Då de resurssvaga personerna jag presenterar inte passar in i Jersilds narrativ hävdar han att de ”syns inte i statistiken.” ”Statistiken” visar tvärtom att personer som dör i medicinskt assisterat självmord ”är vana att bestämma över sina liv och också har resurser att göra det.” Har man suttit i SMER räcker det tydligen med att bara skriva ”statistiken” utan närmare specifikation. I detta fall torde ”statistiken” åsyfta den kanadensiska statens eutanasirapport för 2021, då det var den statistiken jag presenterade.

Dock visar den statistiken att 86,3 procent av de som ansökte om eutanasi 2021 så gjorde för att de hade förlorat förmågan att delta i meningsfulla aktiviteter. 83,4 procent ansökte för att de hade förlorat förmågan att utföra den allmänna dagliga livsföringen och 17,3 procent (1740 personer) ansökte om att dö för att de var socialt isolerade.⁷ Varken inkomst- eller utbildningsnivåer ingår i den kanadensiska statens eutanasirapporter.

P.C. Jersild ägnar den första tredjedelen av sin text åt att berätta om hur han för 60 år sedan bröt mot det gamla svenska abortförbudet. Sensmoralen torde vara att han alltid är före sin tid och att historien brukar ge honom rätt om vad som ska vara lagligt.

P.C. Jersild ägnar den första tredjedelen av sin text åt att berätta om hur han för 60 år sedan bröt mot det gamla svenska abortförbudet. Sensmoralen torde vara att han alltid är före sin tid och att historien brukar ge honom rätt om vad som ska vara lagligt. Den moralen är inte alls tillämpbar på Kanada 2024. Historien kommer inte att rentvå läkaren som sa till Sheila Elson att hon var självisk för att hon inte lät honom döda hennes CP-skadade dotter Candice. Sean Tagerts son Aidan kommer inte att säga ”Som vuxen förstår jag att det var bättre att min far dog när jag var 11 än att han fick utökade assistanstimmar.”

Jersilds replik har inte så mycket med min ursprungliga artikel att göra. I mångt och mycket idisslar han bara sitt vanliga gamla värdig död-manus trots att det i sammanhanget blir en non sequitur. Oförmögen att förfäkta den faktiskt föreliggande situationen i Kanada just nu, med dess pastellfärgade barnböcker om mysiga giftinjektioner, försöker Jersild avleda till ett tidlöst filosofiskt samtal om hypotetiska högutbildade överklassåldringar som får teoretiska morfininjektioner liggandes under släktporträtt, omgivna av andaktsfulla barn och barnbarn.

På Parabols Instagramkonto får Jersild medhåll och beröm från personer som inte verkar uppfatta vad det är han replikerar på eller ens att han officiellt replikerar på något. ”Självklart ja till dödshjälp!!!” lyder en kommentar. Jag kontaktar personen som har skrivit densamma och frågar om hen verkligen tycker att det var rätt att Sathya Dhara Kovac fick dödshjälp istället för utökade assistanstimmar och att Christine Gautier erbjöds dödshjälp istället för en rullstolshiss. Hen svarar nej och att hen trodde att Jersild skrev om dödssjuka gamlingar. När hen får se min ursprungsartikel tar hen genast bort sin kommentar. Tänk om P. C. Jersild vore lika mottaglig för logik.