I Parabols juninummer skrev Helena Brors en kritisk essä om dödshjälp i Kanada. Landet har världsrekord i dödshjälp, menar hon. Men larmrapporterna är överdrivna, menar PC Jersild. Rätten att välja hur man ska avsluta sitt liv är en mänsklig rättighet.

När jag började arbeta som läkare på 1960-talet var vi strängt förbjudna att utföra aborter eller ge dödshjälp. Men verkligheten fick mig att tänka om. Som underläkare på en psykiatrisk klinik var det min uppgift att undersöka abortsökande kvinnors mentala hälsa och om den verkligen var hotad, om de tvingades fullfölja graviditeten. Tafatta försök att ta livet av sig räknades inte, bara de riktigt allvarliga självmordsförsöken vägdes in i överläkarens slutbedömning. 

De illegala aborterna uppskattades vid den här tiden till 10 000 årligen. Kvinnor som kom in på akuten med komplikationer efter en illegal abort skulle anmälas till polisen. Fosterfördrivning var ett allvarligt brott som kunde rendera fängelse. Jag började skriva artiklar för fri abort och fick på skallen i den kristna dagstidningen Dagen.

Det finns klara historiska samband mellan aborter och dödshjälp, båda väcktes och drivs av vanliga medborgare som går samman.

Det finns klara historiska samband mellan aborter och dödshjälp, båda väcktes och drivs, inte av läkarna eller politikerna i första hand, utan av vanliga medborgare som går samman. Utan en stark kvinnorörelse och privat arrangerade abortresor till Polen hade Sverige aldrig fått fria aborter redan 1975.  

Det skulle dröja till 1989 innan jag bytte fot också om dödshjälp. Vid det laget hade jag läst Simone de Beauvoirs bok ”Avled stilla” om moderns kvalfulla död. Jag började driva dödshjälpfrågan i Statens medicinsk-etiska råd (SMER), där jag satt som sakkunnig. Med resultat att rådet skickade mig till Nederländerna för att skriva en rapport om situationen där. Framför allt sökte jag efter autentiska fall och presenterades för en rad sjukberättelser om dödshjälp till patienter med  till exempel ALS, MS, hjärntumörer, metastaterande bröstcancer eller aids. Jag blev snart övertygad att läkarna genom att ge frivillig dödshjälp till dessa svårt plågade människor utförde en god gärning.

Globalt sett är laglig dödshjälp på frammarsch. SMER har publicerat två rapporter: ”Dödshjälp, en kunskapssammanställning” (2017) och ”Dödshjälp. En internationell överblick” (2024).¹ Publikationerna tar inte ställning för eller emot dödshjälp utan är just redovisning av fakta. Texterna är ovärderliga för den som vill informera sig i frågan. Här förklaras begrepp som dödshjälp, eutanasi och assisterat döende. I svensk kontext är dödshjälp ett paraplybegrepp med två underavdelningar, eutanasi  – en läkare ger den dödande substansen – och assisterat döende, då patienten får en burk starka sömnmedel att ta oftast utan att läkaren är med. Vidare innehåller rapporterna utförliga redogörelser för lagar och regler i de länder som tillåter dödshjälp. 

Dödshjälp finns nu i ett tjugotal länder och delstater och är under utredning i ytterligare ett tiotal.² Summerar man antalet personer som världen över hittills fått hjälp hamnar siffran runt 150 000. Det finns hyllmeter med offentlig statistik, uppföljningar och artiklar i såväl fackpress som allmänna media.

Men siffror är siffror – så här ett fall direkt ur verkligheten: våren 2023 blev det känt att musikern och kompositören Stefan Nilsson sökte hjälp, sedan han drabbats av en hastigt förlöpande och ovanligt elak form av ALS. Vad som sedan hände finns skildrat i två tv-dokumentärer av Tom Alandh, ”Beskedet” (2023) och ”Min död är min” (2024).

Bland de länder som på senare år infört dödshjälp tilldrar sig Kanada särskilt intresse. Det är ett stort land med närmare 40 miljoner invånare och antalet fall av dödshjälp har snabbt vuxit sedan 2016, samtidigt som lagen har vidgats. En utveckling som i andra länder tagit decennier har i Kanada gått på en handfull år. Något som väckt undran på sina håll och kan uppmana till en närmare granskning.

I Brors text påstås till exempel att man kan få dödshjälp på grund av depression som enda orsak. Det är inte sant. 

I Parabol (6-2024) publicerar Helena Brors en kritisk undersökning av dödshjälp i Kanada av under rubriken ”Landet som har världsrekord i dödshjälp”.  Men rubriken är på sin höjd en halvsanning.  Använder man det vedertagna måttet för jämförelse – dödshjälp i procent av landets samtliga dödsfall – hamnar Kanada på andra plats (4,1) efter Nederländerna (5,1).³

Helena Brors långa essä är upplagd som en artikel i en vetenskaplig facktidskrift med hela 43 referenser. Men läsaren inser snabbt att essäns syfte inte är en kritisk och balanserad granskning, utan en polemisk attack. Majoriteten referenser är klipp ur press och tv. Ingen av SMER:s båda rapporter finns med i källförteckningen. I ingressen påstås till exempel att man kan få dödshjälp på grund av depression som enda orsak. Det är inte sant. 

Man behöver inte läsa långt för att upptäcka den polemiska avsikten, denna framgår med all tydlighet i användningen av negativt laddade ord. Dödshjälp kallas ”avlivning”, de preparat som används uppges vara samma som vid dödsstraff, läkemedelsindustrin sägs vara inblandad för att tjäna pengar etcetera. Vidare påstås att ”de patient- och funktionsrättsorganisationer som motsätter sig eutanasi… befinner sig i ekonomiskt underläge”. Inget skrivs om att de fattiga organisationerna har kraftigt stöd i kampen av katolska kyrkan, världens starkaste lobby mot dödshjälp med en urstark ekonomi. Därtill med ett betydande inflytande i den fransktalande delen av Kanada.

Helena Brors essä redovisar en rad påståenden där en läkare, en socialarbetare, en försäkringstjänsteman ska ha uppmanat en hjälpsökande att ansöka om dödshjälp, trots att de sjuka borde ha fått vård i stället. Att få en uppfattning om vad som verkligen hänt är näst intill omöjligt utan tillgång till läkarjournaler och andra handlingar. 

Inget skrivs om att de fattiga organisationerna har kraftigt stöd i kampen av katolska kyrkan, världens starkaste lobby mot dödshjälp med en urstark ekonomi.

En person med diabetes uppges ha blivit godkänd för dödshjälp sedan han blivit blind på ena ögat. Men har sjukdomen gått så långt måste de flesta av kroppens andra organ redan ha påverkats. 

Några av fallen handlar om en person som stämt läkare, sjukvården eller annan instans inför domstol. Som den multisjuke Roger Foley som inte ska ha erhållit den vård han behövde. I stället föreslog sjukhuspersonalen att han skulle söka dödshjälp, vilket ledde till att han stämde sjukhuset. Men hur gick sedan? Hur föll domen?  Foley förlorade – men det berättar inte Helena Brors. 

I flera av de fall Brors refererar handlar det om fattiga människor, ofta funktionshindrade, som skulle fått eller föreslagits dödshjälp. Men de fallen syns inte i statistiken, varken i Kanada eller annorstädes. Så gott som alla sjuka som beviljas dödshjälp världen över är bättre utbildade än genomsnittsbefolkningen och har starkare ekonomi. Människor som är vana att bestämma över sina liv och också har resurser att göra det. 

Helena Brors avslutar sin essä med dessa kärnfulla rader: “Legaliserad eutanasi innebär inte bara ett sluttande plan; i lönnsirapens land innebär det ett stup samt att lagstiftare och domstolar vallar skidorna”. 

Det är en allvarlig anklagelse mot ett land som har den mest demokratiska konstitutionen på hela den amerikanska kontinenten. Hon påstår frankt att Kanada, med sina fristående domstolar, helt tappat greppet om sin egen lagstiftning. Ingenting sägs om dödshjälpens positiva sidor, att människor som hamnat i ett vidrigt tillstånd fått hjälp att avsluta livet på ett värdigt sätt.  Helena Brors sarkasmer drabbar inte bara Kanada, utan hotar färga av sig på dödshjälpsdiskussionen också i Sverige.

I Kanada stöder 84 procent av befolkningen lagen om dödshjälp.

Det finns två ofta använda argument för dödshjälp särskilt värda att lyssna till – och två emot. För dödshjälp talar det faktum att en mindre andel svårt sjuka varken kan botas, förbättras eller erbjudas tillräcklig lindring av den palliativa vården. För det andra att den mänskliga rättigheten att  själv få bestämma  över sitt liv måste gälla också den sista tiden. 

Argument mot dödshjälp brukar vara att misstag kan ske och att systemet kan missbrukas, till exempel av ekonomiska skäl. Men för detta saknas robusta belägg i Brors essä. Fakta visar tvärtom att legal, frivillig dödshjälp i det stora hela fungerar väl. Inget land som infört dödshjälp har sedan tagit tillbaka beslutet. I Kanada stöder 84 procent av befolkningen lagen om dödshjälp.⁴ Jag kan inte hitta ett enda domstolsärende där en anklagad läkare eller sjuksköterska fått skaka galler för missbruk av dödshjälplagen.