Hur objektiva är egentligen våra medier i krigstid? Andi Olluri närläser DN:s ledarsida veckan efter Butjamassakern i Ukraina och bombningen av Ahli Arab-sjukhuset i Gaza och upptäcker en märkbar diskrepans.

I april 2022 rapporterade svensk media om massakern som utfördes mot 70-170 civila i Butja, Ukraina.¹ I oktober 2023 gjorde de detsamma om bombardemanget mot Ahli Arab-sjukhuset i Gaza, vilket dödade mellan 300-500+ civila. Men sättet man rapporterade om dessa två, och tillskrev ansvar baserat på då tillgängliga bevis, skildes avsevärt.

Vi ska titta på ett exempel: DN:s ledarsidas rapportering om de båda händelserna veckan efter att de skedde. Hur formulerade DN:s ledarsida sig beroende av om förövaren till massakern eventuellt var officiell fiende till Sverige (Ryssland) eller allierad (Israel)? Vilka röster fick komma till tals; vilka påståenden fick avhandlas, ens höras? Hur behandlades tillgängliga bevis, eller bristen därav, för att dra slutsatser om vem som var förövaren?

Medan DN:s ledarsida publicerade i genomsnitt nästan en text om dagen om Butjamassakern, publicerades endast en enda om Ahli Arab-sjukhuset, trots långt mycket högre antalet dödsfall vid sjukhuset.

En av de mest slående aspekterna är själva prioriteringen. Medan DN:s ledarsida publicerade i genomsnitt nästan en text om dagen som behandlade Butjamassakern (6 stycken), publicerades endast en enda om Ahli Arab-sjukhuset, trots det uppenbarligen långt mycket högre antalet dödsfall vid sjukhuset. Detta trots att bombardemanget av sjukhuset dokumenterades omfattande på bild och video när det skedde och omedelbart efteråt.

Det hann inte gå längre än 24 timmar efter att nyheterna om Butjamassakern nådde allmänheten innan DN:s ledarredaktion visste vem som var ansvarig för massakern. Faktum är att den första referensen till Butjamassakern ledarsidan någonsin gjorde, den 4:e april, fastslog att Putin var “ytterst ansvarig”, och att han “måste stoppas”, för att citera Martin Liby Troein, vars artikel var rubricerad “Så här ser Putins krig ut” över bedrövliga bilder från Butja.²

Det hann inte gå längre än 24 timmar efter att nyheterna om Butjamassakern nådde allmänheten innan DN:s ledarredaktion visste vem som var ansvarig för massakern.

Dagen därpå fastslog DN:s ledarsida att “slakten av civila i Butja” var del av ryssarnas strategi: “strategin är nu att terrorisera ukrainarna till underkastelse på samma sätt som i Tjetjenien under 1990- och 2000-talen.”³

Den 6:e april påpekade ledarredaktionen att “Allt pekar på att ryska invasionstrupper begått” massakern i Butja. “Men Putinregimen förnekar den ryska skulden. Det ska istället ha varit ukrainare som” var ansvariga. “Det är barocka påståenden”, och “Putin, Lavrov, Kreml och militärledningen kommer inte att öppna munnen utan att ljuga”.⁴ Det är inte särskilt svårt att gissa sig till Rysslands skuld, noterade Isobel Hadley-Kamptz i samma utgåva, eftersom krigsbrott är ren strategi för rysk militär “som vi har kunnat se i Grozny, Aleppo och nu runtom i Ukraina”. Hadley-Kamptz hävdar också att “bakbundna mördade civila är del i den utrensningsstrategi” Ryssland fullföljer, i referens till Butjamassakern.⁵

Över bilden på Butjamassakerns offer kunde vi av Amanda Sokolnicki den 9:e april, läsa att “Europa har nu två vägar att välja mellan. Att säga nej till rysk gas skulle kasta kontinenten i en ekonomisk kris. Men alternativet är att finansiera en massaker”, och lämnade därmed få tvivel om vem som utförde massakern.⁶

Amanda Sokolnicki menade att Europa behövde offra sin ekonomi för Ukraina och Andrew Walden skrev att vi kanske måste ta risken för ett världskrig.

Chefredaktör Peter Wolodarski använde sig av samma strategi för att antyda rysk skuld: “om inte nu, hur många fler Butja krävs för att Tyskland ska sluta göra affärer med Gazprom?”⁷

Den moraliska lärdomen om Butjamassakern som DN:s ledarsida predikar är likaså svår att missa. Uppenbarligen måste Väst på något sätt intervenera för att sätta stopp för grymheterna, och “vi kanske ändå måste våga ta risken för ett världskrig”, som Andrew Walden varnade. Särskilt när Putin “mördar barn”. “Bilderna från Butja” kan alltså möjligtvis få vågen att luta mot terminal domedag.⁸

Skuldfrågan var avgjord innan en oberoende utredning ens föreslagits, och innan bevis för Rysslands skuld presenterades. Intressant nog förekommer inte en tillstymmelse av motstridande narrativ till Butjamassakerns händelseförlopp i DN:s ledartexter. Versionen att ukrainska bataljoner avrättade de civila, som misstänktes vara ryska medlöpare, togs inte upp. Det fanns till exempel ingen referens till att Butjas borgmästare dagar innan massakern rapporterades förklarade att staden befriats av ukrainska trupper, samt att Azovtrupper “har rensats från sabotörer och medlöpare till ryska styrkor”. Azovbataljonen kom för att inleda “rensandet av staden”, som Butjas kommunalråd förklarade.⁹

Poängen är inte att dessa argument förkastades av DN:s ledarsida, utan snarare att de förpassades till ett svart hål, och förblev orapporterade.

När det gällde attacken mot sjukhuset i Gaza, Palestina, var det en helt annan ton på DN:s ledarsida. Nu plötsligt godtogs angriparens version som fullt trolig.

När det gällde attacken mot sjukhuset i Gaza var det en helt annan ton på DN:s ledarsida. Nu plötsligt godtogs angriparens version som fullt trolig.

I den enda texten som ledarredaktionen skrev om attacken, refererades både de palestinska och de israeliska utsagorna.¹⁰ Men ledarredaktionen gick även längre än så i denna enda text. Faktum är att något av det första läsaren möter i texten är att “Israel säger att området inte stod under beskjutning och man har bevis för att det handlar om en misslyckad robotavfyring från terrororganisationen Islamisk Jihad.” Så var det med det.

Hade man behandlat bombningen av sjukhuset på samma sätt som Butjamassakern, hade det hetat: “Men Netanyahu förnekar den israeliska skulden. Det ska istället ha varit palestinier.” Eller “Det är barocka påståenden … Netanyahu, Cohen, Gallant och militärledningen kommer inte att öppna munnen utan att ljuga.” Dessa är ord som förblir spårlöst borta på DN:s ledarsida, liksom konsekvensen i hur de skriver om världen. Inte heller fanns några krav på sanktioner av Israel eller krav på att skicka vapen till Palestina oavsett om det ledde till ett tredje världskrig.

Inte heller fanns några krav på sanktioner av Israel eller krav på att skicka vapen till Palestina oavsett om det ledde till ett tredje världskrig.

Ledarredaktionens enda text om sjukhuset titulerades, förresten, lustigt nog: “Man måste inte veta vems missilen var för att känna sorg”. För övrigt fann jag ingen ledare om Bujtamassakern med en rubrik i stil med: “Man måste inte veta vem som genomförde massakern i Butja för att känna sorg”, något som inte kan förklaras med att tillgänglig bevisföring för vem som bar ansvaret för respektive massaker varierade i respektive fall, och ingen antydning finns att det för Butjamassakern, liksom för sjukhuset i Gaza, “krävs en noggrann utredning”, som ledarredaktionen förklarade i sin text. “Man behöver inte veta vem som avfyrade roboten”, fortsatte den, “för att känna vrede, sorg och medlidande. Det räcker att vara människa”.

Ledarredaktionens tilltro till den illegala ockupanten Israels militära krigspropaganda sträckte sig till graden i vilken de inte förmådde ifrågasätta ens i förbigående meriterna av dess utsaga om bombardemanget mot sjukhuset, olikt hur Ledarredaktionen behandlade Kremls utsaga om Butjamassakern, förstås.¹¹

Det fanns till exempel inga kommentarer kring att att Israel trots allt är den enda som har tillgång till massiva västerländska missiler som har kapaciteten till den förstörelse sjukhuset utsattes för, till skillnad från Islamiska Jihads och Hamas’ hemmagjorda raketer, vilka som allra mest dödar ett dussin personer. Eller att Israel bara några dagar tidigare bombade samma sjukhus samt varnade att de skulle bomba sjukhuset igen strax därpå, likt otaliga sjukhus och ambulanser efteråt – samt andra civila mål – i Gaza. ¹² Detsamma gäller ledarredaktionens förtigande av rapporter av internationella nyhetsbyråer som avfärdade Israels utsaga.¹³

Återigen är poängen inte vilken tilltro ledarredaktionen sätter till dessa faktauppgifter; snarare nämner de inte ens dessa i sin mystiska skepticism över vem som ansvarade för attacken mot sjukhuset – en skepticism som i fallet Butjamassakern beskrevs av ledarredaktionen som “barock”. Skillnaden är inte att tillgänglig fakta gjorde den hållningen “barock” i ett av fallen men inte det andra, utan snarare användbarheten av den i kognitiv krigföring mot officiella fiender och försvar av allierade.

Deras val av förövare i de två fallen tycks inte styras av bevis, utan av en makalös dubbelmoral: om påstådda förövaren är fiende eller allierad.

I fallet Butjamassakern är det otänkbart för DN:s ledarsida att den angripna parten, Ukraina, kan vara förövaren. I attacken mot Ahli Arab-sjukhuset är det snarare fullt möjligt. Återigen en hållning som tycks vara helt oberoende av frågan om vad som verkligen hände vid respektive massaker. Deras val av förövare i de två fallen tycks inte styras av bevis, utan av en makalös dubbelmoral: om påstådda förövaren är fiende eller allierad.