En dag då jag gräver kanaler med klacken mellan vattenpölarna märker jag plötsligt hur nivåerna mellan barn och vuxen jämnas ut. Det strömmar i solen! Och jag ser min far en förmiddag för trekvartssekel sedan: Ibland svajar han till.

Han har havet i gången efter månaderna på sjön när han går uppför gatan i Santos. Nu är han på egen hand. Efter bara några dagar har han blivit bättre på att ignorera försäljarna och de prostituerade. Den svarte grabben som nyss nästa ropade rakt in i örat på honom skakade han snabbt av sig. Han går in på en bar, känner i fickorna efter sina pengar. Han beställer starkt kaffe står där vid bardisken, tyst och nyfiken i slamret.

Han var ett slags självklar anarkist, påhittig och frånvarande, som kanske aldrig fick sina drömmar uppfyllda, i sin tur nog inte så överens med sin far, min farfar, som jag tvivlar på riktigt uppskattade sin far långt nere i förra sekelskiftet. Jag hörde honom sällan tala om farfar. Världshav i ögonen i lilla Vingåker. Tror aldrig han riktigt steg i land.

Och han blev far till fem söner, två av dem styvsöner, så pass sent i livet att de inte förmådde ge honom ett nytt liv. Han avskydde många av de jobb han hade sen han steg iland. Det hände att han lämnade maskinen vid det löpande bandet och bara gick hem. Jag minns romerna på Kiviks marknad som min farsa, nasare och sjöman, gjorde affärer med: År efter år denna osannolika vänskap.

Ibland när jag sett min spegelbild någon skymning i ett stort fönster har jag tyckt att han betraktat mig. Han har samma vita hår som jag. Och han har då sett förvånat på mig: Vad gör du här? Han ser på mig så som han ser på mig på det där gamla fotot när jag precis lärt mig gå. Fäder överger en aldrig. Söner överger aldrig fäder.