Att militären utövade våld mot civila i diktaturens Chile är väl dokumenterat. Men varför skedde det? Och stämmer det verkligen att våldet är ett uttryck för avhumanisering? Sociologen Manuel Guerrero reflekterar över våldets funktion.

De olika formerna av dödligt våld i Chile under diktaturen varierade från dödsfall genom urskillningslös skottlossning på gatorna under utegångsförbud, till exempel under militärdiktaturens första fyra månader, vilket utgjorde mer än hälften av alla dödsfall under diktaturens 17 år; avrättningar efter krigsrätter; dödsfall genom tortyr; användning av kemikalier; mordbrand på personer på allmän gata och halshuggning.

De statliga sanningskommissionerna, Rettig- och Valech-rapporterna, dokumenterade att mer än 3 200 personer försvann eller avrättades, nästan 40 000 utsattes för politiska fängelsestraff och tortyr, 250 000 tvingades i exil och mer än 150 000 avskedades från sina arbeten av politiska skäl.¹

Majoriteten av dessa personer faller inom begreppet civilbefolkning, inklusive det fåtal som deltog i konfrontationer, eftersom de vid tidpunkten var obeväpnade eller försatta ur stridbart skick (hors de combat). I det chilenska fallet visar rapporterna att det som ägde rum inte var krig, utan massaker.

En genomgång av de former som våldet tog sig mot civila – det mesta skedde när människor hölls fängslade eller frivilligt hade kapitulerat – är chockerande, och att utsättas för de överlevandes berättelser är skrämmande. Olika teorier har försökt förklara orsakerna till denna våldsanvändning, som till stor del består i att direkta icke-stridande blir offer.

Bland annat brukar det hävdas att militären använder sig av metoder för att psykologiskt särskilja sig från offren, som därmed utesluts från den mänskliga gemenskapen. En annan vanlig förklaring är att de militärer som utövar tortyr och våld avhumaniserar offret, vilket delvis kan förklara omfattningen och intensiteten av ett våld som i andra sammanhang, till exempel i fredstid, skulle vara svår att föreställa sig.

Men även om tesen om avhumanisering av den andre, en s.k. negativ andrafiering, stämmer, visar en granskning av Rettig- och Valech-rapporterna att en betydande del av våldsanvändningen i själva verket var av intim karaktär. Det vill säga: inte avhumaniserad, utan motsatsen.

En betydande del av våldsanvändningen var i själva verket av intim karaktär. Det vill säga: inte avhumaniserad, utan motsatsen.

De individer ur civilbefolkningen som bidrog till våldet indirekt, till exempel genom angiveri och anmälan, kände i regel sina offer. Och det är för att de kände offren som de omvandlade sin önskan att skada – som tidigare undertryckts – till en möjlighet när det nya sammanhanget, den statliga terrorismen, gjorde det möjligt. Våld av typ brodermord är inte opersonligt utan intimt. Därför är det desto mer skrämmande för både dem som genomlevde det och för betraktare.

Vi skulle kunna säga, med den tyske sociologen Norbert Elias, att rationaliseringsprocesserna – som leder till bildandet och utvecklingen av de moderna staterna – innebär att etablera vad Max Weber kallade det legitima våldsmonopolet. En statskupp innebär en kollaps av den “normala” periodens sociala kontroll och självkontroll. Dessa fungerar inte längre på samma sätt. Och innebär att handlingar, som tidigare ansågs avskyvärda, inte bara blir möjliga utan till och med belönas med en möjlighet att klättra i hierarkin eller få status i det nya sammanhanget som präglas av våld.

Plötsligt uppstår en situation där varken Gud eller lagen existerar. Det blir en grogrund för en brutaliseringskultur, som i sin tur kan utlösa en spiral av hämnd. När våldet kan utövas i avsaknad av sociala kontroller, tenderar det att normaliseras. Tröskeln för vad som är acceptabelt sänks. Kostnaden för att utöva våldshandlingar sänks eftersom de inte längre bestraffas på samma sätt som tidigare, samt att de som är mer benägna att begå våldshandlingar kan ”göra karriär”. Därtill går kunskaper om fredliga konfliktlösningar förlorade, medan ”lösningar” som inbegriper våld premieras. Allt detta innebär att de psykosociala mekanismerna för självsanering och självbehärskning som tidigare rått, upphör att fungera. Våldet skapar i stället en ny social ordning med belöningar och bestraffningar.

Det som är oroväckande i den chilenska kontexten är att civila icke-stridande inte bara föll offer för andras våld, utan att många av dem också blev en del av det. Användandet av kollaboratörer från civilbefolkningen var omfattande hos aktörer som (den politiska polisen) DINA eller CNI.² Dessa organ krävde omfattande information från uppgiftslämnare för att kunna gå från det urskillningslösa och massiva våldet under de första månaderna efter kuppen till det mer karakteristiska selektiva våldet under de följande åren.

Men hur gick det så fort? Hur blev så många så våldsamma på så kort tid? Kraften och hastigheten i våldsdynamiken är ett ämne som förbryllar inte bara betraktare utan även huvudpersonerna i konflikterna själva. Den sociopolitiska situationen före kuppen kan utan tvekan tillhandahålla analyselement för att förstå olika individers handlingar. Men effekterna av själva våldet efter kuppen måste också beaktas och införlivas i analysen.

Den franske litteraturvetaren René Girard hävdar att när våld används i ett inbördes polariserat samhälle – polarisering som inte alltid föregår utan uppstår när våld har använts – och rivaliteten mellan olika grupper intensifieras, kan de till och med tendera att glömma konfliktens ursprung. De förtrollas av konflikten, i den renas de och blir nya människor, de glömmer vad som varit tidigare och varken vill eller kan återgå. Våldet spelar här en huvudroll.

När vi tittar på våldets dynamik, när det väl har släppts lös, måste vi inte bara uppmärksamma rollen som “förövare” och “offer” spelar, utan också den roll som befolkningen i allmänhet spelar i den gemensamma produktionen av det. Femtio år efter kuppen är detta en aspekt som bör beaktas i analysen, eftersom den fråga som uppstår är vilken roll vi är beredda att spela i dag i nya scenarier som präglas av våld: kommer vi att vara passiva vittnen till det, kommer vi att gå med eller, som i fallet med de chilenska människorättsorganisationerna Comité Pro Paz och Vicaría de la Solidaridad, kommer vi att ta en aktiv roll för att förhindra det?³

I svaret speglar vi oss själva och vad vi vill vara. Femtio år efter Chilekuppen är det så vi måste förvalta minnet. Det handlar om att göra det till vårt, studera det, analysera det och tänka på det för att ingripa i vår samtid så att slagordet Nunca Más (Aldrig mer) inte bara blir en slogan, utan ett sätt att vara för hela samhället, som varenda en av oss också är ansvariga för dagligen.