Det har aldrig varit lättare för västvärlden att stoppa ett folkmord än Israels pågående slakt i Gaza. Ekonomiska sanktioner av den typ som EU och Nato infört mot Ryssland skulle få Israel att kollapsa inom loppet av några veckor, skriver Eirik Vold.

Israels folkmord rullar vidare. Officiella siffror visar nu att 45 000 palestinier har dödats i Israels angrepp på Gaza. Men den verkliga siffran, som räknar alla dem som Israel har dödat genom att förvägra dem mat, vatten, medicin och sjukvård, kommer att vara mycket högre. The Lancet uppskattade i juli 2024 att krigföringen fram till dess skulle orsaka omkring 186 000 dödsfall.¹

En trolig utveckling är att Israel kommer att vidareutveckla folkmordet genom att minska bombningarna, samtidigt som man fortsätter att döda genom kontrollerad svält av Gazas befolkning som lever instängda i områden som alltmer liknar koncentrationsläger. Ett tecken på detta är att Israel, efter att ha förbjudit FN-organet UNWRA att leverera bistånd till den palestinska befolkningen, nu överväger att använda privata legosoldatföretag från NATO-länder för att kontrollera den alltmer svältande befolkningen genom övervakning och begränsad livsmedelsdistribution.²

Förutom den etniska rensningen av Gaza har Israel utökat sin ockupation av Syrien och hotar att gå hela vägen till huvudstaden Damaskus. Uppmuntrade av västvärldens stöd till folkmordet och kriget mot Libanon talar allt fler israeliska toppolitiker också om att annektera hela Västbanken.

Det har nog aldrig funnits ett folkmord i historien som varit lättare för västländerna att stoppa än det Israel nu genomför i Gaza.

Men det behöver inte vara på det sättet. En genomgång av de medel som står till Natoländernas förfogande för att stoppa allvarliga brott mot folkrätten, Israels ekonomiska och militära förmåga att genomföra folkmord och hur svagt landet är rustat för att stå emot de medel som Natoländerna har använt i liknande situationer under de senaste 25 åren, leder till en entydig slutsats. Västvärlden kan enkelt och snabbt stoppa folkmordet, om vi vill. Det har nog aldrig funnits ett folkmord i historien som varit lättare för västländerna att stoppa än det Israel nu genomför i Gaza.

Israel är ett relativt litet land med få naturresurser, starkt beroende av västvärldens militära och ekonomiska stöd och utan en enda naturlig allierad i regionen. Att sätta press på Israel att stoppa slakten i Gaza, avsluta ockupationen, betala krigsskadestånd till Palestina och Libanon och överlämna Netanyahu och resten av den politiska och militära ledningen till internationella brottmålsdomstolar är därför en enkel sak om västländerna bara är villiga att använda en liten bråkdel av de verktyg som de har använt mot andra länder.

EU och NATO-länderna har infört mer än 19 000 sanktioner mot Ryssland med syftet att krossa den ryska ekonomin.

Som svar på Rysslands olagliga och brutala angreppskrig mot Ukraina har EU- och Natoländerna infört både internationella sanktioner och nationella åtgärder för att straffa och försvaga Ryssland. Totalt har EU- och NATO-länderna, plus deras närmaste allierade (Schweiz, Australien och Japan), infört mer än 19 000 sanktioner mot Ryssland. Syftet var enligt USA:s president att “krossa den ryska ekonomin”. EU har antagit 14 sanktionspaket, som också implementerats av Norge, som enligt Europarådet riktar sig mot mer än 2 300 ryska individer och privata och offentliga enheter och i praktiken påverkar hela det ryska samhället. Sanktionerna riktar sig mot den ryska militären, namngivna officerare, militärindustrin, regeringsmedlemmar, folkvalda ner till lokal nivå, banker, energiproduktion, civil industri, politiska partier, lokalpolitiker och media.

Sanktioner har även införts mot Iran och nu även mot Kina till följd av landets band till Ryssland. Ryssland är utestängt från det internationella betalningssystemet, det finns straffåtgärder mot rysk olje- och gasexport och ett förbud mot all handel som kan “öka Rysslands teknologiska kapacitet”. Utöver förbudet mot att sälja vapen och militär utrustning till Ryssland finns ett förbud mot försäljning av s.k. multi-purpose goods, dvs. varor som inte är av militär karaktär i sig men som kan användas av vapenindustrin. Västländer har beslagtagit ryska tillgångar för totalt cirka 3 000 miljarder NOK, nästan dubbelt så mycket som Norges statsbudget för 2023. Ett exempel på nationella straffåtgärder som inte är tillåtna enligt EU:s sanktionsbeslut är den norska regeringens beslut att dra tillbaka Norges oljefond från Ryssland, vilket fattades fyra dagar efter den ryska invasionen av Ukraina. 

Till skillnad från Ryssland har Israel få naturtillgångar och är starkt beroende av internationell handel för att hålla sitt samhälle flytande.

Detta är alltså den ekonomiska verktygslåda som Europa och USA har och kan använda mot Israel. Så vad har Israel att erbjuda mot sådana maktmedel? Mycket lite. Till skillnad från Ryssland har Israel få naturtillgångar och är starkt beroende av internationell handel för att hålla sitt samhälle flytande. Siffror från Världsbanken visar att för Ryssland är exporten 23 procent av BNP och importen 18 procent. För Israel är siffrorna 31 procent och 27 procent, vilket innebär att Israel är cirka 30 procent mer exportberoende och 50 procent mer importberoende än Ryssland. Siffrorna visar att Israel är betydligt mer sårbart för handelsrestriktioner än Ryssland. Den verkliga skillnaden i sårbarhet för sanktioner är dock större än vad siffrorna visar eftersom Israel också är mycket mer beroende av import av strategiska varor. Ryssland är en stor exportör eller nästan självförsörjande på energi, baslivsmedel och militär utrustning, medan Israel importerar mer än 90 procent av den spannmål man förbrukar, är helt beroende av importerad militär utrustning och importerar även 14 procent av sitt energibehov.³

Och medan Ryssland relativt enkelt kan kringgå sanktioner genom landtransporter till och från Kina och ett antal relativt vänligt sinnade stater i Centralasien och Östeuropa samt NATO-landet Turkiet, är Israel omgivet av länder där en överväldigande majoritet av befolkningen är fientligt inställd. 98% av Israels export och import baseras därför på sjötransporter, vilka lätt kan påverkas av västliga sanktioner.⁴ 

Israels ekonomi går på knäna; högre räntor, arbetskraftsbrist, minskad försäljning, brutna leveranslinjer och brist på statligt stöd.

Israels sårbarhet understryks också av att landets ekonomi går på knäna även i dagsläget, där västländerna i stället för att sanktionera belönar landet för det pågående folkmordet. Israels budgetunderskott har nästan fördubblats från 4,1 procent av BNP till 7,8 procent 2024, vilket har fått de stora kreditvärderingsinstituten att nedgradera landets status. Under det senaste året har Israel drabbats av den värsta nedgången av alla OECD-länder. Bank of Israel har uppskattat att kostnaden för kriget kommer att uppgå till 67 miljarder USD fram till 2025.⁵

Enligt The Times of Israel hade 46 000 israeliska företag lagt ned sin verksamhet i juli i år och antalet beräknas uppgå till 60 000 i slutet av året. De skäl som anges – högre räntor, arbetskraftsbrist, kraftigt minskad försäljning, brutna leveranslinjer och brist på statligt stöd – är alla relaterade till kriget.⁶

Norska oljefonden ligger högst upp på listan över europeiska finansinstitut som investerar i Israel och företag som bidrar till den israeliska ockupationen, enligt den norska riksorganisationen.⁷

Ekonomiska sanktioner av den typ som EU och Nato infört mot Ryssland skulle få det israeliska samhället att kollapsa inom loppet av några veckor.

Det finns med andra ord liten anledning att tvivla på att ekonomiska sanktioner av den typ som EU och Nato infört mot Ryssland skulle få det israeliska samhället att kollapsa inom loppet av några veckor. Med all sannolikhet skulle hotet om sådana sanktioner vara tillräckligt för att allvarligt skada den israeliska ekonomin och tillräckligt för att pressa landets styrande att stoppa kriget. Folkmordet har gjort Netanyahu populär, men efter decennier av positiv ekonomisk utveckling har den israeliska befolkningen också höga förväntningar på ekonomiskt välstånd. Med sanktioner skulle landet varken kunna fortsätta kriget, åtminstone inte med ett för Israel positivt utfall, eller leverera ett minimum av välstånd till befolkningen. Valet att upphöra med folkmordet i utbyte mot sanktionslättnader som återför välstånd hade varit enkelt.

Låt oss nu föreställa oss ett scenario där EU-länderna inte längre vill bidra till folkmordet, medan USA fortsätter att stödja Israel. Finns det verkligen något som Europa kan göra på egen hand, utan USA? Svaret på den frågan är ett ovillkorligt ja. Det är inte USA, utan EU, som är Israels största handelspartner. Enligt siffror från EU-kommissionen kommer 32 procent av Israels import från EU, medan 26 procent av Israels export går till EU. Inom EU har Spanien, Belgien och Irland redan uttalat att de vill ha ekonomiska åtgärder mot Israel och bett om stöd från andra europeiska länder för detta. Även med fortsatt amerikanskt stöd för folkmordet är det omöjligt att tänka sig att ett redan hårt pressat Israel kan stå emot sanktioner från sin största handelspartner, förlora tillgången till att importera europeiska varor och förlora tillgången till den europeiska marknaden. Om de nordiska länderna inte vill att folkmordet ska fortsätta kan de stödja Spaniens, Belgiens och Irlands initiativ och på så sätt få den europeiska balansen att tippa över till Israels fördel. Hittills har det inte kommit några sådana signaler från Oslo, Stockholm, Köpenhamn eller Helsingfors.

Natoländernas militära instrument har använts mot folkrättsbrott av betydligt mindre allvarlig karaktär än Israels pågående folkmord.

Sedan har vi Natoländernas militära instrument, som har använts mot folkrättsbrott av betydligt mindre allvarlig karaktär än Israels pågående folkmord. Enligt beräkningar från Brown University har USA sedan 2001 spenderat 8 biljoner dollar på krig som till stor del har motiverats av behovet av att stoppa brott mot folkrätten och de mänskliga rättigheterna, och som i liten eller ingen utsträckning har motiverats av verkliga hot mot den egna säkerheten eller mot de allierade i Nato. Nato-landet Norge å sin sida spenderade mellan 1999 och 2019 25 miljarder norska kronor på att delta i krig mot länder som Serbien, Afghanistan och Libyen, enligt siffror från det norska försvarsdepartementet, som inte inkluderar utgifter för soldater som återvände hem skadade.

Den norska regeringen har medgett att deltagandet i bombningarna av Libyen innebar att libyska styrkor, med folkrätten på sin sida, kunde angripa mål i Norge. Alla länder som deltog i USA:s och NATO:s krig under denna period fick leva med ett ökat hot om krig och terrorhandlingar på sitt eget territorium, och upplevde ett betydande antal terrorattacker som ett resultat av sitt deltagande i kriget. Västvärldens ledare har med andra ord inte bara visat att de är villiga och kapabla att gå i krig, utan också att de är beredda att låta sina egna medborgare betala ett högt pris och ta stora risker genom att gå i krig när de vill.

Kan Nato stoppa Israels folkmord militärt? Svaret är självklart ja. Israel har ett betydande försvar, men Natos försvarsbudget är mer än 40 gånger större än Israels, och om man tar bort det militära stödet från USA till Israel blir skillnaden mycket större. Ändå skulle Israel vara en betydligt starkare motståndare än alla de länder som USA och Nato har attackerat de senaste 30 åren. För att stoppa folkmordet hade det dock inte varit nödvändigt att invadera och ockupera Israel, som man gjorde i Irak och Afghanistan. Med största sannolikhet hade det räckt med att ställa ett ultimatum till Netanyahu-regimen med krav på ett slut på folkmordet och hot om missilattacker mot militära mål i Israel om kravet inte uppfylldes.

Om Natoländerna inte vill att folkmordet ska fortsätta räcker med att stoppa Natoländernas aktiva deltagande, finansiering och beväpning av folkmordet.

Faktum är dock att om Natoländerna inte vill att folkmordet ska fortsätta behövs det inget militärt ingripande eller några sanktioner mot Israel. Det kommer att räcka med att stoppa Natoländernas aktiva deltagande, finansiering och beväpning av folkmordet. Anledningen är enkel. Inte ens under normala år, dvs. år utan betydande militärt motstånd, har Israel den ekonomiska eller militära styrkan att upprätthålla den olagliga ockupationen av palestinsk mark utan massivt stöd från USA och NATO-länderna.

Enligt den israeliska tidskriften Ctech är det USA, inte Israel, som står för 70 procent av kostnaderna för det pågående kriget. Ctech konstaterar att utan USA:s stöd skulle statens budgetunderskott ha ökat till en ohanterlig nivå. “Därför är det tveksamt om kriget skulle ha kunnat genomföras i sin nuvarande intensitet eller omfattning utan USA:s stöd”.⁸ Det är en underdrift. År 2023 fick Israel mer än 10 000 ton vapen transporterade av 244 fraktflygplan och 20 fartyg, vilket inkluderade mer än 15 000 bomber och 50 000 artilleripjäser från USA. Utan detta stöd skulle Israel aldrig ha kunnat begå ett folkmord, än mindre föra krig mot Libanon samtidigt.

En vanlig invändning är att det skulle vara politiskt svårt för makthavarna i USA att dra in sitt stöd till Israels folkmord. Det är därför värt att påminna om en viktig men föga diskuterad händelse i den amerikansk-israeliska alliansens historia. Året var 1982 och Israel hade bombat Libanons huvudstad i flera månader för att krossa den palestinska befrielseorganisationen PLO och döda dess ledare Yasir Arafat. Då såg USA:s president Ronald Reagan en sju månader gammal baby med armarna avslitna från kroppen. Han ringde Israels premiärminister Menachem Begin med ett tydligt budskap: “Menach, det här är Förintelsen”, sa Reagan enligt sina dagboksanteckningar och tillade att om attackerna inte upphörde skulle relationerna mellan USA och Israel äventyras. Den israeliske premiärministern, som förlorat flera familjemedlemmar i Förintelsen, blev sårad och protesterade mot jämförelsen. Men, som det står i Reagans dagbok: “20 minuter senare ringde han tillbaka för att berätta att han hade beordrat ett slut på bombningarna och uppmanade till fortsatt vänskap.”⁹

Det finns många stora skillnader mellan Israels bombning av Beirut 1982 och de brott som begås i dag, och de flesta av dem innebär att det är politiskt lättare att avsluta stödet till Israel nu än då. Slakten i Gaza är världens första livestreamade folkmord: aldrig tidigare har så många människor vetat så mycket om ett folkmord så tidigt. För första gången utreds Israel av Internationella brottmålsdomstolen (ICJ) för folkmord. För första gången leds Israel av en premiärminister som både utreds för korruption och är efterlyst av Internationella brottmålsdomstolen (ICC) för krigsförbrytelser. Gallupsiffror visar att majoriteten av USA:s befolkning ogillar Israels agerande i Gaza och bland amerikaner mellan 18 och 29 år är andelen som sympatiserar mest med det palestinska folket mer än dubbelt så stor som andelen som sympatiserar mest med det israeliska folket, enligt Pew Research Center. I den meningen har Biden ett antal starka skäl att minska stödet för folkmordet, vilket Reagan inte hade. 

För första gången leds Israel av en premiärminister som både utreds för korruption och är efterlyst av Internationella brottmålsdomstolen (ICC) för krigsförbrytelser.

När det gäller att bryta Israels militära förmåga att genomföra folkmord kan Europa också göra mycket på egen hand, även med fortsatt fullt militärt stöd från USA till Israel. EU är Israels näst största vapenhandlare. Enligt den europeiska utrikestjänsten COARM har EU:s medlemsländer sålt vapen till ett värde av 1,9 miljarder USD till Israel, och vapenexporten har fortsatt även efter ICJ:s beslut om att Israel sannolikt kommer att begå folkmord. Denna siffra döljer dock den indirekta exporten av vapen till Israel från europeiska länder via USA.

Exempel på detta är granatkastaren M-72 som produceras av den norska vapentillverkaren Nammo, vars majoritetsägare är den norska staten, och bränsle till Hellfire-missiler som produceras av norska Chemring Nobel. Enligt norska statliga NRK utfördes en av de värsta massakrerna i folkmordet hittills med stridsflygplanet F-35, som kan ha innehållit norsktillverkade delar.¹⁰ Det senare exemplet visar Israels akilleshäl och att Europas makt att stoppa Israel är långt större än vad den europeiska andelen av Israels vapenimport visar.

Exempel på detta är granatkastaren M-72 som produceras av den norska vapentillverkaren Nammo, vars majoritetsägare är den norska staten.

Detta eftersom de högteknologiska vapensystem som Israel är helt beroende av för att kunna fortsätta sitt folkmord och i förlängningen sin ockupation har långa produktionskedjor eller produktionsnätverk och är helt beroende av ett antal enskilda komponenter från flera länder för att fungera. Exempelvis skulle stridsflygplanet F-35 inte kunna underhållas eller användas utan europeiska delar, trots att flygplanet tillverkas i USA. I juli i år varnade FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter för att länder som säljer vapenkomponenter till Israel via tredje land kan vara delaktiga i krigsförbrytelser. Om bara ett fåtal europeiska länder med betydande vapenproduktion, såsom de nordiska länderna, uppfyllde sina folkrättsliga förpliktelser och folkmordskonventionen och hörsammade varningen från FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter, skulle det bromsa flera av Israels viktigaste vapensystem, såsom F-35.

Effekten kunde ha blivit enorm. Även med vad Israel självt beskriver som obegränsad tillgång till västerländska vapen rapporterar israeliska medier nu om stort slitage på de israeliska styrkorna och att allt fler soldater vägrar delta i kriget.¹¹ En ytterligare försvagning av den israeliska militären, inte minst flygvapnet, skulle bidra till ännu mindre motivation bland de israeliska reservisterna och sämre militära resultat. Självklart skulle trycket på Netanyahu att ingå en vapenvila, där den israeliska gisslan överlämnas i utbyte mot ett stopp för folkmordet, öka markant.

Israel kan genomföra ett folkmord med så få dödsoffer eftersom palestinierna inte har kunnat upprätta reguljära militära försvarsstyrkor.

Västmedia frågar sig sällan eller aldrig varför Israel kan genomföra ett folkmord med så få dödsoffer. Orsaken är att de huvudsakligen västliga stater som stödde Israels statsbildning 1948 inte heller erkände en palestinsk stat. Konsekvensen av att de flesta västländer upprätthåller denna politik är att palestinierna inte har kunnat upprätta reguljära militära försvarsstyrkor. Detta är en viktig del av förklaringen till att Israel nu kan flyga sina bombplan över Gaza utan någon som helst risk för att träffas av luftvärn, och slakta den försvarslösa och instängda civilbefolkningen med sprängämnen på säkert avstånd med rutinmässig, nästan industriell effektivitet.

Kanske har ingen regim efter kalla kriget någonsin varit så beroende av utländsk finansiering och vapenstöd för att genomföra folkmord, och absolut ingen så beroende av västvärldens stöd. Det farligaste narrativet för oss i Europa och Norden som inte vill att utrotningen av palestinierna ska fortsätta eller att folkmord ska normaliseras som ett politiskt verktyg är just nu inte Netanyahus propaganda. Det är alldeles för få människor i Europa som tror på den. Mycket farligare är den berättelse som västliga regeringar, beroende av väljare som sympatiserar med palestinierna och medier som är lojala mot regimen, förmedlar, där folkmord är något som bara händer, frikopplat från politiken på nationell nivå, EU-nivå och NATO-nivå.

Därför är det dags att fokusera på vilka konkreta åtgärder västländerna, inklusive de nordiska länderna, faktiskt har till sitt förfogande för att stoppa folkmordet och hur sårbart Israel är för dessa åtgärder.