Rättegången mot Gerard Depardieu är igång, och det debatteras om hans filmer bör tas bort. Men det finns inget givet samband mellan bra konst och konstnärens person. Dock kan man inte komma ifrån att hur ett verk tolkas beror på vad vi vet om den som gjort det, skriver Frida Röhl.

Han ser ut som en vilsen artefakt när han tittar in kameran, Gerard Depardieu. Vår älskade Obelix, den franske charmören som gifte sig på låtsas i den romantiska komedin på 90 talet där han nu står med offerkoftan på och ska försvara sig mot vittnesmålen om hans sexuella övergrepp.¹ Han är en i mängden av kungar som störtats från tronen.

När det uppdagades att Nolde var passionerad nazist tog Angela Merkel snabbt ner de två tavlor målade av honom som prydde hennes kontor.

Även döda kungar kan falla. Som den tyske konstnären Emil Nolde, som medverkade på nazisternas utställning ”Entartete kunst” (degenerande konst). En utställning vars syfte var att förlöjliga abstrakt konst och framför allt de konstnärer som var av judisk härkomst eller som var vänster. När det uppdagades att Nolde var passionerad nazist tog Angela Merkel snabbt ner de två tavlor målade av honom som prydde hennes kontor. Den ena, Brecher från 1935, föreställande en stor skummande våg framför en blodröd horisont. Den andra, Blumengarten från 1915, föreställande en blommande trädgård med tre solhattsbeklädda personer framför ett vitt hus.

Plötsligt väcker hans tavlor nya frågor, vad är det för hus? Vad betyder egentligen blommorna i trädgården? Vilka är figurerna i bakgrunden? Varför är himlen bakom den stora vågen röd? Och fotografierna med Angela på kontoret framför hans verk visar inte längre upp en förbundskansler i sympati med offer för nazisternas hat. Kontexten har förändrats.

”Det finns inget givet samband mellan bra konst och konstnärens demokratiska hållning” sa museichefen Karin Sidén när de ställde ut Noldes verk på Valdemarsudde i Stockholm. Och jag vill hålla med henne, men samtidigt känner jag en ny olust när jag tittar på hans färgsprakande verk. En liten, ful fläck i kanten kanske, men likväl är den där. Debatten om verk och person har förts på många håll. Den är inte enkel.

”Jag vill att min berättelse ska vara en del av berättelsen om min mamma” säger Alice Munros dotter Andrea Skinner i en intervju.² Hon har skrivit en krönika om hur hennes styvfar förgripit sig på henne under barndomen och hur hennes uppburna mamma trots den vetskapen stannat med honom och till och med hyllat honom offentligt i New York Times. För en del litteraturkritiker tycks hennes litterära värde dala, för andra inte: ”…är det bara Munros noveller som ska tolkas via författarens biografi, eller gäller det alla böcker? Hur ska vi kritiker i sådana fall samla information om författarnas vandel?” frågar sig Mikaela Blomqvist i GP.³

Självklart ska inte biografier tas fram innan vi vågar läsa en författare men jag kommer inte ifrån att mina associationer, om än ofrivilligt, kring både Alice Munros böcker och Emil Noldes verk har förändrats.

Självklart ska inte biografier tas fram innan vi vågar läsa en författare men jag kommer inte ifrån att mina associationer, om än ofrivilligt, kring både Alice Munros böcker och Emil Noldes verk har förändrats. Och det känns varken gulligt eller roligt när Gerard Depardieus Obelix ligger och kelar med sin lilla hund Idefix. Jag läser in en berättelse i deras berättande, inte för att jag vill, men för att jag vet något jag inte tidigare visste.

Att bilden av någon drastiskt kan förändras är obehagligt, ens tillit får sig en törn. Det är upprörande att människor inte är vad de ser ut att vara. Det är en hårfin gräns mellan skvallret som ger mersmak och berättelsen som puttar den gamle ikonen ut för stupet. Att Gerard Depardieu dricker tretton flaskor vin om dagen, vilket han öppet sagt i intervjuer, skapar inte debatter trots att det med största sannolikhet drabbar alla han någonsin arbetat med.

Jag läser in en berättelse i deras berättande, inte för att jag vill, men för att jag vet något jag inte tidigare visste.

Själv tampades jag med frågan om verk och person när jag regisserade en scenversion av Lars von Triers Dogville. Hans berättelser har berört mig på djupet. Jag skakade av gråt när jag lämnade biografen efter att ha sett Breaking the waves, omtumlad och rasande. Jag ville kliva in i filmen och förändra den. När jag många år senare läste manuset till Dogville var det som om sidorna började brinna i mina händer: ”det måste bara göras, jag måste bara göra det här”. Jag ångrar det inte. Publiken strömmade till, det var en berättelse som uppenbarligen fortfarande berörde många.

Men samtidigt hade han blivit persona non grata efter en fullständigt havererad presskonferens i Cannes där han uttalat sig om judar och avslutat med att kalla sig nazist.⁴ ”Vill du verkligen associeras med honom?” frågade någon. Jag hade inte ens tänkt tanken. Vi är ju två helt olika personer, helt olika konstnärskap. Han har skrivit en berättelse som jag tolkar, precis som alla andra pjäser jag arbetar med.

Tyvärr blir det väldigt få dramatiker som går att spela om deras biografier ska ställas inför informell domstol innan produktionsbeslut. Det beror såklart delvis på att vi arbetar med historiska texter från tider långt innan normdiskussioner, från världar där jämställdhet inte ens hunnit bli en fråga. Men det är inte hela sanningen. Förmodligen finns det mycket att gräva fram även hos många samtida dramatiker, åtminstone lika mycket som hos författare i övrigt. Det finns inga perfekta biografier, det borde i alla fall inte göra det. Framför allt är det svårt att vara konstnär och producera berättelser eller verk som berör och samtidigt leva ett perfekt liv. Eller ett fläckfritt.

I konsten utforskas just fläckarna, där dissekeras det jobbigaste, där betraktas livet och människorna, där kan ditt mörker vara en oumbärlig kompetens.

För i konsten utforskas just fläckarna, där dissekeras det jobbigaste, där betraktas livet och människorna, där kan ditt mörker vara en oumbärlig kompetens. Tillkortakommanden förstoras och lyfts fram i strålkastarljuset. “I’m disturbed, I’m depressed, I’m inadequate. I’ve got it all!” sager George Costanza I TVserien Seinfeld. Och jag skrattar för det känns som om han pratar om mig. Han befriar mig ett par korta sekunder från tyngden av att vara jag.

På scenskolan fick vi lära oss att skilja på oss själva och våra roller. Eller på vårt varande på scenen och det andra varandet. Vi kunde sitta i timmar och försöka känna ett imaginärt snöre mellan våra fingrar. Eller improvisera med våra kroppar, låta olika delar av oss vara i kontakt samtidigt som vi fortsatte att röra oss. Ofta tysta. Det var ett rum som inte fick invaderas av annat. ”Här lägger vi er eventuella begåvning på hyllan”, sa en lärare när vi kom in. Här torkar vi av oss om fötterna innan vi beträder golvet. Det var en metafor: ta inte in någon privat skit i det här rummet. Lämna allt det utanför. Här styr din intuition din kropp. En karaktär är ändå aldrig något annat än summan av sina handlingar. Ju motsägelsefullare, desto intressantare. Det handlade om att ge sig hän, att våga kasta sig blundande i sina kamraters armar och lita på att de aldrig skulle låta en falla i golvet. En sträng och hierarkisk miljö men som i sina bästa stunder kunde vibrera av en så intensiv närvaro att tiden upphörde.

Den stora skillnaden mellan min tid på scenskolan och idag är att regelverken är tydligare, men förövarna lever vidare.

Vi lärde oss att vara en ensemble, en flödande organism byggd på gemenskap och tillit. Den egna personen var underordnad gruppen, eller berättelsen. Men när berättelsens kontext inte går att lita på, när ovälkomna händer utnyttjar trygghetsövningen och letar sig fram till ställen som är privata, då blir det olustigt att underordna sig. Den magi som ibland uppstod bygger på tillit. På att ingen kommer att låta mig falla i golvet när vi gör den här övningen, men också på att jag kommer att kunna resa mig om någon ändå skulle få för sig att göra det. Att det finns ett system som skyddar mig om de ovälkomna händerna dyker upp i kontaktövningen.

Tyvärr gjorde de det ibland, vilket inte minst MeToo-uppropet #TystnadTagning vittnade om. Den stora skillnaden mellan min tid på scenskolan och idag är att regelverken är tydligare, men förövarna lever vidare. De ploppar upp om och om igen. Vad ska vi göra med dom? Inrätta nya domstolar, hårdare straff? Personligen tror jag inte på utopin, den perfekta världen finns inte. Men makten och våldet finns, missbruket, ondskan. Likafullt finns dess motsatser. Empatin, humanismen. Och kampen är konstant. Kampen är aldrig över. Kampen är själva livet.

Och känns inte Charlie Chaplins diktator som jonglerar med en jordglob som rena Bullerbyn i jämförelse med världens ledare idag?

Motsägelser är både provocerande och svåra. Framför allt när galenskapen tycks styra hela världen och verkligheten överträffar dikten om och om igen. För är inte Donald Trump hämtad ur en Shakespearepjäs? Och känns inte Charlie Chaplins diktator som jonglerar med en jordglob som rena Bullerbyn i jämförelse med världens ledare idag?

Verkligheten och dikten glider in i varandra, konstnären blir ibland ett med sin tavla. Det finns inga enkla svar och inga enkla regelverk som går att applicera på allt. Jag kastar mig inte blundande i famnen på Gerard Depardieu men jag älskar färgerna i Emil Noldes tavlor. Världen är en grym och farlig plats. Och storartad och magnifik. Människorna är svårbegripliga. Onda och fulla av kärlek. De slingrar sig ur våra händer, vägrar att låta sig förklaras hur mycket vi än försöker. En konstnärlig upplevelse är djupt personlig, den går bortom tyckanden, den formulerar sig på ett annat språk, bortom rätt och fel. Verket kryper in i dig, och när det nått ditt hjärta tillhör det inte längre upphovspersonen, det tillhör dig.