Piller av olika färger har blivit metaforer för politik. De röda pillren anses nu synonyma för mansrörelser och jämställdhetsmyndigheten har varnat för dem. Johan Gärdebo och Edwin Klint Bywater ifrågasätter pillrens farlighet.

Radikalisering har en tid beskrivits som en närmast kemisk process, att svälja det röda pillret alternativt att bli “rödpillrad”. Det röda pillret är en tankefigur för att beskriva gnagande känslor av att förklaringar för världens tillstånd är byggda på lögner. Det kan gälla gängbrottslighet. Eller migrationens effekter. Eller könets existens och skillnader. Eller vilka politiska krafter som driver på antisemitism.

Här finns sakfrågor vars förklaringsmodeller idag i rask takt omtolkas. Och centralt i denna process är en internetbaserad rörelse vars gemensamma nämnare är piller som metafor för att konsumera ny och ej allmänt vedertagen kunskap som avslöjar ens tidigare övertygelser som villfarelser.

Reaktionerna på de röda pillren har i Sverige hittills varit förutsägbara. Få förnekar att den tidigare berättelsen om Sveriges inrikes förhållanden nu är under kraftig ombyggnation (ursäkta röran, kära omvärld). Å andra sidan har de röda pillren, som ju syftar till just samma sak – radikal ideologisk ombyggnation – blivit tolkade allt annat än välvilligt på olika håll i svensk media.¹.

Men det slutar inte där – även staten har vägt in och utlyst varningar. Jämställdhetsmyndigheten har beskrivit de röda pillren som en källa till högerextremism och misogyni.²

Jämställdhetsmyndigheten har beskrivit de röda pillren som en källa till högerextremism och misogyni.

Här blir det värt att påpeka två saker. Dels menar vi att man kan avkräva medielogiken och offentligheten mer ödmjukhet inför kritiskt tänkande från allsköns håll i en fas där vi redan omvärderar hävdvunna sanningar. Dels menar vi att ett slentrianmässigt avfärdande av rödpiller-idéerna som varande enbart misogyna, högerextrema eller i bästa fall bittra, är olyckligt för den som vill sätta sig in djupare i tidsandans utveckling.

The Matrix som gnostisk berättelse

Så vad är dessa piller? Och vad är den underliggande idén bakom metaforen? Centralt här är kultfilmen The Matrix (1999) där huvudpersonen Neo erbjuds att svälja antingen det blåa eller det röda pillret. Antingen förblir han inom vad som alltmer ter sig som en illusorisk verklighet. Eller så söker han sig mot sanningen om att mänskligheten förslavats av maskinen. Valet är oåterkalleligt, och berättelsen tjänar som en metafor för att genomskåda andra slags upplevda förljugenheter om hur vi förstår vår värld.

För att ta ett relaterat exempel har regissörerna själva, två tvillingar, genomfört en könstransition från män till kvinnor (de transitionerade 2008 respektive 2016). På detta vis har pillren i The Matrix manifesterat sig i frågor om könsdysfori som ett desperat svar på försåtliga samhälleliga narrativ kring könsroller, och detta tema går att skönja redan i filmen. Att se ett orsakssamband här är inte, som man kanske skulle kunna tro, ett behändigt men krystat sätt att som en efterhandskonstruktion koppla ihop regissörernas egna öden med temat i deras mest framgångsrika produktion.

För att kunna vara “född i fel kropp” måste en människa vara, inte bara i första rummet en själ, utan också en sådan sorts själ som kan möta just så hemska öden som att tilldelas fel biologisk dräkt i valet mellan två. En sådan idé om falskhet kan, och bör, förstås som gnostisk.

Gnosticismen, en idétradition med gamla anor och vars bevekelsegrunder kan tolkas på flera olika sätt, anför ett slags dualistisk syn på verkligheten. I denna världsbild finns en illasinnad makt som medvetet vill hålla oss människor på ena sida av dualismen. Vi kan därför endast se halva sanningen, och i kraft av detta kan vi utnyttjas och nästintill förslavas.

Att könsdysfori är en gnostisk idé menar åtminstone skribenter inom en mer konservativ vänstertradition som Mary Harrington och Malcom Kyeyune, som ställer sig kritiska till gnosticismen i allmänhet och till hur lättvindigt kön ses som immateriellt och godtyckligt i synnerhet.³

Transrörelsen är således gnostisk i sin övertygelse om att världen försatt den drabbade i fel kropp. Och följaktligen anser den gnostiska transrörelsen att delar av samhället, såsom Harrington och Kyeyune, är emot dem och står på de “bakåtsträvande” och “onda” makternas sida som vill “felköna” vederbörande, medan mer “vakna” element är allierade i kampen för att inte definieras av den kropp man föddes i. Om man ogärna tror på kosmiska demoner som förlägger människosjälar i fel biologisk vävnad är det lätt att enas med Harrington och Kyeyune. Gnosticismens potential är, tycks det, evigt återkommande. Men uttrycker sig i varje tidsepok genom ständigt nya skepnader.

Gnosticismen är i sin tur den bärande idén i syskonparets film, The Matrix. Därav kopplingen. Den gnostiska idéen bär upp såväl könsdysforin som hackerns insikter om maskinernas egentliga makt. Filmkritiker har ofta liknat tematiken med den i Platons grotta. I denna så kända metaforiska grotta ser vi skuggor för att vi är okunniga. Men liknelsen är felaktig avseende filmen och dess piller eftersom den missar en viktig nyans.

Filmkritiker har ofta liknat Matrix’ tematik med den i Platons grotta. I denna så kända metaforiska grotta ser vi skuggor för att vi är okunniga. Men liknelsen är felaktig avseende filmen och dess piller eftersom den missar en viktig nyans.

Gnosticismens dualism bygger på att någonting människofientligt och skenbart gudomligt bestämt sig för att medvetet förleda oss i grunden, vilket är just vad Neo erfar. Gnosticismen får här radikala konsekvenser när vi förstår att det röda pillret som tankefigur idag handlar om politik och makt, snarare än om omedvetna maskiner som i The Matrix, eller om tankens begränsningar som hos Platon. Och, likt svampar, kex och trolldrycker från Alice i Underlandet (1865) så förändrar pillret våra egna förmågor och vår relation till världen, dess politiska realiteter och dess vilseledningar.

Pillerutbudet blir större och får effekt

Sedan The Matrix och millennieskiftet har piller-metaforen blivit föremål för ett antal nya filosofiska och politiska skolor, i takt med att teorin om det röda pillret djupnat och listan över andra slags utskrivna piller växt.

Den mest omfattande teoretiseringen genomfördes av Curtis Yarvin (under bloggnamnet/nom de plume Mencius Moldbug) i den begynnande neoreaktionära (höger)tanketraditionen under 2000-talet.⁴ Det röda pillret här är att se media, universitet och myndigheter som ingående i en gemensam progressiv tro, som likt en katedral predikar en liberal världsordning. Det röda pillret gör dig mottaglig för sanningar som förbjudits av dessa progressiva institutioner.

Även Slavoj Žižek bidrog i samma veva med en pillerteori. ⁵ Han efterfrågade ett “tredje piller”, ett som i så fall skulle visa att även sanningen i sig är en sorts illusion – alltså alltid konstruerad genom språk, kultur och maktrelationer. Men medan Žižeks piller har utökat eller återuppfunnit vänsterns verktygslåda för samhälls- och självkritik så har högerns piller riktat mer genomgripande kritik mot progressivismen.

Zizek efterfrågade ett tredje piller ett som i så fall skulle visa att även sanningen i sig är en sorts illusion – alltså alltid konstruerad genom språk, kultur och maktrelationer.

I huvudsak handlar det om liberala projekt som fallerat, av vilka migration och mångkulturalism är de främsta exemplen. Det “innehåll”, eller den “förändring”, som medges av pillrena har alltså mindre med konkreta utfall av bitterhet att göra, och mer att göra med olika slags maktkritik som tar olika skepnader beroende på vem som sväljer vilket piller.

I ideologiska miljöer online lever nyskapandet fritt. Förutom de två lite tyngre namnen ovan har mer anonyma kreatörer myntat piller-begrepp. Vissa av dessa piller bildar ett större narrativ och kan tillsammans sägas fånga människans rörelse genom olika stadier av nihilism. Från att tro på falska värden (blåpiller) till att syna dessa (rödpiller), och när allt är som mörkast – när människan nått botten och insett att sakernas tillstånd är korrupt (svartpiller) – så står hon fri och förmögen att omförhandla sin relation till verkligheten (vitpiller). Rörelsen här är från nihilismens ifrågasättande av alla värden till uppmaningen om att skapa nya, egna, värden.

2010-talets mitt var en politiskt omskakande period – med migrationsvågor, Brexit och Trump koncentrerat runt 2015-2016. Medialt utrymme uppläts till att vända och vrida kring hur högerpopulismen kom att fånga “traditionella arbetarväljares” gillande. Det är tämligen okontroversiellt att konstatera att mitten på 10-talet var ett självförvållat bakslag för den vänster som valde att göra identitetspolitiska spörsmål till moraliskt och strategiskt överordnade allt annat.

Men vänstern föll inte endast på eget grepp. En online-ekologi av nyfrälst arbetarhöger såg till att mobilisera idéer som gav momentum till populismen. Genom att åberopa revolutionära verktyg såsom piller har ideologer med högersympatier kunnat erbjuda sina egna lösningar: alltifrån självhjälpskurser för unga förvirrade män till teoretiska stöttepelare i samhällskritiken hos nya politiska partier. Detta kan man tycka vad man vill om, men om kraften i metaforen, och dess sätt att förhålla sig till olika samtida politiska landskap, råder det inga tvivel.

Jimmie-moments som blågula piller

Snabbspolar vi fram några år och hoppar till vårt eget land så ser vi hur pillermetaforerna kommit att leva sida vid sida med ett nytt, besläktat, språkbruk som beskriver Sverigedemokraternas framgång. Allt fler får “Jimmiemoments”, myntat 2019 av läkaren och debattören Kajsa Dovstad, där svenskar blir varse hur migrations- och integrationsfrågor inte kunnat diskuteras eller hanteras.

Ett sådant “moment” ska då förstås som en liten anekdotisk upplevelse från vardagen där vi motvilligt medger att Sverigedemokraterna haft rätt i något avseende. Dovstads Jimmiemoment kom när hon inte längre kände sig hemma i sitt eget land då hon ställdes inför matutbudet i en snabblivs-butik. Den breda kultur- och migrationsdebatten ifråga svängde snabbt, men inte för att mediehusen valde en annorlunda värdedriven journalistik utan för att mediekonsumenterna, likt Dovstad, själva upplevde dessa kulturkrockar i offentligheten.

Jimmiemoment synliggör att metaforen om att ta röda piller i själva verket inte handlar om att all omvandling sker på en gång, utan är en kumulativ process som slutligen skapar en kvalitativ skillnad, för att parafrasera Marx. När vi väl blir mottagliga för förändring så är vi inte längre rädda för att välja och svälja de piller som erbjuds.

Fraser som vi har varit naiva, svensk kultur existerar och vi upplever den starkt i mötet med det främmande i vårt eget gaturum, volymer spelar roll visar att Jimmiemoments är blågula piller, varken mer eller mindre.

Summan av Jimmiemoments har under det senaste decenniet blivit en strid ström som paradigmskiftet vi nu ser kunnat segla på. Vi ser det i språkbruk och fraser som vittnar om en ny syn på verkligheten (“vi har varit naiva”, “svensk kultur existerar och vi upplever den starkt i mötet med det främmande i vårt eget gaturum”, “volymer spelar roll”, och så vidare). Jimmiemoments är i detta fall blågula piller, varken mer eller mindre.

Den metaforiska kuren och opinionsbildandets fenomenologi

Piller som metafor är relevant för att förstå vad som i breda drag kallas för performativitet. Medan högern påstår sig beskriva världen så menar många inom vänstern att man i samma andetag även bidrar till att omforma den. Vi menar att pillermetaforen här är viktig eftersom det som omformas inte först och främst är den yttre världen utan vår egen inre men högst materiellt styrda värld.

Det som kan sägas utmärka en viss slags insiktsfull information som ett piller – alltså som “kemisk” eller “farmaceutisk” – är att den verkar på våra djupare kognitiva, emotionella och kroppsliga system för hemmahörande, gillande och övertygelser. Pillrens löfte är att de beskriver hur nya sanningar infinner sig både mirakulöst och förrädiskt. Inte nog med att dessa kommer till oss på ett djupare vis, “i märgen” och inte “endast intellektuellt”, utan detta sker dessutom med omedelbar och oåterkallelig verkan. Allt som behövs här är en slags beredvillighet att acceptera någonting jobbigt och kontraintuitivt. Och det kan ske såväl online eller, som för Dovstad, på ett snabblivs. Detta kan ske oavsett om piller-ordinationen kommer utifrån eller från ett slags inre röst.

Oavsett hur man själv väljer att förhålla sig till pillren och deras användning så fungerar alla politiska projekt och deras kommunikativa praktiker eftersom de utgörs av känslomässiga processer, övertygelser som genom olika överenskommelser kan skalas upp, spridas och sedan existera hos hela befolkningar.  Dessa känslomässiga övertygelser sträcker sig således från människokroppen till samhällskroppen. Och här kan pillren spela en avgörande roll för att mediera eller nyskapa dem.

Innan läsaren drar alltför många kopplingar till politiska dystopier där piller har en central funktion, exempelvis Boyes Kallocain (1940) eller Huxleys Du Sköna Nya Värld (1932) – där utskrivningen av medicin och rusmedel är centralstyrd och/eller hegemonisk – så föreslår vi att pillrenas potential ligger i att de är anarkistiska. Hemmasnickrade produkter med dig själv som labbråtta. Vänstern kan glädjas åt pillrenas gräsrötter. Högern kan glädjas åt potentialen i individuella politiska initiativ frikopplade från centraliserade institutioner. I båda fallen har vi att göra med politisk farmakologi i metaforisk bemärkelse, där policys bör betraktas som nedströms från ett vardagligt opinionspillrande.