De politiska kommentatorerna lär oss att se politik som ett spel. Ett röstfiskande där allt är strategi och inget verklighet. Rasism kallas för populism och röstfiskeri, och därmed förminskas och banaliseras sakfrågan när politiker vill kasta ut alla som inte tycker som dem, skriver Ihsan Kelleciouglu.

Det är valtider och politikerna slåss om den mediala uppmärksamheten. Det som vann mediernas uppmärksamhet den 28e maj var, föga överraskande, Ebba Buschs förslag att skicka ut muslimer som inte har europeiska värderingar från EU.¹ Vad nu europeiska värderingar är – är försvar av konstanta bombningar av barn i Gaza europeiska värderingar?

Det går att se Buschs uttalande som kontroversiellt – men ändå inte. Det är ett kontroversiellt uttalande utifrån att hon vill inskränka religionsfriheten, som är en viktig byggsten i den svenska grundlagen. Men samtidigt är det inte ett kontroversiellt uttalande utifrån att det använder sig av den återkommande slagpåsen i svensk politik – muslimen. Muslimer (och allmänheten) borde vara vana vid liknande uttalanden vid det här laget – muslimer har nämligen varit med om värre saker, inte bara inom politiken utan även i vardagen.

Ett annat inslag som får mycket utrymme i media är de politiska kommentatorerna. Det är de som förklarar för allmänheten hur vi ska se på politikernas utspel – om de är smarta, rimliga, desperata eller politiskt självmord. Några som dyker upp ofta är Mats Knutson på SVT och Tomas Ramberg på DN. Två herrar som delat med sig av sina analyser i riksmedia sen mitten av -90-talet och som därmed utgör betydande maktfaktorer.

Mats Knutsons och Tomas Rambergs analyser av Buschs politiska förslag från 28 maj är identiska. Båda menar att hon gör det för att fiska röster från SD och att det är ett sätt att få uppmärksamhet i valtider.

Mats Knutsons och Tomas Rambergs analyser av Buschs politiska förslag från 28 maj är identiska. Båda menar att hon gör det för att fiska röster från SD och att det är ett sätt att få uppmärksamhet i valtider.² En analys som plockas upp av andra kommentatorer och upprepas om och om igen – att detta är ännu ett populistiskt förslag för att locka röster från SD.

Visst har de en poäng. Men det finns en sak som är helt frånvarande i deras enkelriktade analys: hur detta påverkar måltavlan. Muslimer och andra som drabbas av rasism. Knutson och Ramberg utgår från att Busch inte menar det hon säger – att det bara är populism. Vilket indikerar att hon inte säger något rasistiskt och att hon heller inte avser att inskränka vår religionsfrihet – hon vill bara ta sitt parti över 4% spärren. På det här sättet förminskar de rasismen och spelar ner betydelsen av Ebbas förslag till ”populism under valtider”.

Tron på att detta är ett ”populistiskt förslag” gör att förslagets allvarliga innebörd spelas ned. Andemeningen är att vi som betraktare kan sitta lugnt i båten och utgå ifrån att förslaget inte kommer förverkligas. Men om det är något vi har sett sen Tidöregeringens inträde så är det att de faktiskt har levererat när det kommer till inskränkningar av våra mänskliga rättigheter.

Vi riskerar att utgå ifrån att det inte är ett rasistiskt förslag eller något som kommer inskränka religionsfriheten. Andemeningen är att vi som betraktare kan sitta lugnt i båten och utgå ifrån att förslaget inte kommer förverkligas.

En politisk kommentator bör kunna ha två saker i huvudet samtidigt: Ja, hon fiskar röster – det är trots allt valtider. Och: Ja, hon bekräftar bilden av att KD kommer allt närmare SD:s politik – vilket stärker bilden av att vi nu har två partier som slåss om extremhögerns väljare. Det börjar bli trångt på den kanten av politiken.

Knutson och Ramberg kommer nog aldrig använda ordet rasism till liknande förslag – även om det är berättigat att göra det – men de bör åtminstone reflektera över hur förslaget innebär en allvarlig form av åsiktsregistrering och slår mot lagstadgade mänskliga rättigheter. För alla partier fiskar efter andra partiers röster – men alla använder inte rasism i sitt fiskande.

Politik är inte bara ett spel, utan verklighet. Vi kan bara lösa våra samhällsproblem när även de utsatta blir synliggjorda i politiken, inte demoniserade om och om igen. Och det löser ingenting när de bara blir en bricka i den politiska cirkusen. En cirkus som går på högvarv i valtider.