Det är nedskärningarnas fel, inte kvinnornas

Denna bild är ett resultat av ett AI-samarbete mellan Blundlund och Parabol.
Denna bild är ett resultat av ett AI-samarbete mellan Blundlund och Parabol. Du kan läsa mer om vårt samarbete här.

Varför har svenska elever sjunkande resultat? Varför har Sverige problem med gäng och kris i vården? Invandring har länge fått bli syndabock. Boken Den mjuka staten söker istället förklara det med ett ökat antal kvinnor vid makten. Mikael Hendar har läst den.

En vetenskaplig förklaring av den svenska statens alltmer handfallna grepp över samhällsutvecklingen är något jag har väntat på länge. En accelererande medial diskurs där gängkriminalitet, fallande skolresultat och olika former av extremism fått ökat utrymme, har gjort sitt för att, åtminstone hos undertecknad, göda känslan av en mer eller mindre nära förestående samhällskollaps. Följaktligen är det inte utan entusiasm jag öppnar Erik J. Olssons och Catharina Grönqvist Olssons bok Den mjuka staten: Feminiseringen av samhället och dess konsekvenser (Karneval förlag, 2024).

Texten tar avstamp i en så kallad könsdemografisk hypotes, en referensram avsedd att kasta ljus över ett fortlöpande och mycket vidsträckt samhällsförfall genom att härleda det till ett ökande antal kvinnor på
beslutsfattande samhällspositioner. Författarna utgår här ifrån den nederländske socialpsykologen Gerard Hofstedes tes att ”samhällsvärderingarna” blir allt ”mjukare” (läs: sämre) ju fler personer av kvinnligt kön som befinner sig högre upp i samhällets makthierarkier, något som ställs i kontrast till ett mer maskulint och just därför i högre utsträckning önskvärt värdesystem.

Här avslöjar man inte bara en socialkonservativ politisk utgångspunkt, utan också en synnerligen traditionalistisk, för att inte säga reaktionär, förståelse av vad som utgör manliga respektive kvinnliga värderingar. De maskulina dito anser man bestå i ”[…] självsäkerhet, prestation, framgång och konkurrens” emedan de feminina betecknas som inriktade på ”livskvalitet, varma personliga relationer, service,
omsorg om de svaga och solidaritet.”

Det feminina får tjäna som förklaring till nära nog allt som de i någon mening betraktar som fel med vår samtid.

Oaktat att man backar upp detta med biologisk och evolutionsbiologisk forskning, så borde vetenskapens företrädare rimligen vara mer modesta i sina anspråk. Ty författarna verkar anse sig ha funnit ett slags universalmedel, en teoretisk matris där ”det feminina” får tjäna som förklaring till nära nog allt som de i någon mening betraktar som fel med vår samtid. Först ut är grundskolans ofta slappa handhavande av stökiga elever, följt av avskaffandet av tjänstemannaansvaret i offentlig sektor. Därefter följer polismyndighetens ökade inriktning på kommunikation och verkningslösa sluta skjut-projekt, liksom en ökad grad av ”funktionell dumhet” inom organisationer. Vidare nämns en genomsyrande brist på motivation till att arbeta, en svällande byråkrati, en restriktiv alkoholpolitik, en alltför liberal invandringspolitik samt en tilltagande förkärlek för postmoderna teorier i såväl akademi som samhälle.

Men, frågan som uppstår är hur pass väl begreppet ”feminisering” egentligen fungerar för att förklara de senaste årtiondenas rent faktiska samhällsutveckling? Har inte den offentliga sektorn sedan 1990-talets ”enda vägens politik” – och alltså parallellt med kvinnornas intåg i allt fler beslutsfattande positioner – blivit föremål för större och mer omfattande avvecklingar än någonsin? Har inte skolans problem att göra med resursbrist snarare än i lärarnas könssammansättning? Hur är det med äldreomsorgen? Blir inte allt fler människor allt fattigare och några få procent allt rikare? Borde inte hypotesen om en feminisering av
samhällsvärderingarna och därmed av politiken rimligen tala för att det motsatta i så fall skulle ha skett?

Har inte skolans problem att göra med resursbrist snarare än i lärarnas könssammansättning? Hur är det med äldreomsorgen? Blir inte allt fler människor allt fattigare och några få procent allt rikare?

Det är här som bokens allra mest centrala problem uppstår, och texten väcker i slutändan fler frågor än den besvarar. Till stor del har detta att göra med de bristande avgränsningarna, med matrisens allomfattande karaktär, liksom med att begrepp som ”samhälle” och ”samhällsvärderingar” genomgående behandlas som singulära och odelbara entiteter. Detta senare utgör en återkommande källa till irritation, ty bottnar inte människors värderingar snarare i klasskillnader och de intressen som medföljer olika
inkomstnivåer än i biologiska skillnader? Precis som det är lätt för den välbärgade att hylla konkurrens och risktagande – alltså manliga värderingar enligt modellen – så är det förståeligt att den fattige snarare hyllar solidaritet, omhändertagande och jämställdhet.

Författarna förbigår tyvärr detta förhållande med tystnad och inte oväntat skjuter de här in en kritik av, vad de menar vara, ett vanligt förekommande och mer ”feminint” förhållningssätt till arbetet, något som ställs i motsats till ett mer manligt dito. Ty i manliga kulturer ”lever man för att arbeta” emedan man i kvinnliga snarare ”arbetar för att leva” Tja, vill man inflika, det är lätt för Erik J. Olsson och Catharina Grönqvist Olsson att säga. De behöver inte släpa städvagnen genom institutionens korridorer, eller mata våra äldre med näringsberikad kost. Inte heller behöver de springa trappor upp och ner med brev, eller se till att varuhyllorna fylls på i en någorlunda jämn takt.

Här lyser tyvärr inte bara ett kvinnoförakt, utan också ett mycket starkt klassförakt igenom och boken blir därför mest en illa riktad kritik av välfärdsstatens principer. Men, undrar man, borde de då inte se vårt samtida Sverige, ett land där välfärden mer eller mindre hastigt nedmonteras, som ett land på väg i rätt riktning? Vad gnäller de över?

Detta till trots; det finns ändå något välkommet i angreppssättet som sådant, ty den söker nya vägar att förstå vår samtid. Boken kan således bidra till att öppna upp en friare diskussion kring frågor som länge ansetts vara tabu. Risken är dock att kritiken blir lika snedvriden och enögd som det den faktiskt ämnar kritisera. Så har tyvärr blivit fallet, och vi som väntat på en förklaring får helt enkelt vänta lite till.

Mikael Hendar
Undersköterska

Bli prenumerant!

Parabol är öppen och gratis att läsa. När du delar en artikel från Parabol för att diskutera den med dina vänner ska de inte mötas av en betalvägg. Vi vill att våra skribenters texter skall kunna läsas av så många som möjligt.

Tack vare att du blir prenumerant kan detta bli möjligt:

  • Finansierade omkostnader

  • Spännande och bättre reportage

  • Råd att betala våra skribenter

Latte 50 kr/mån Dagens lunch 100 kr/mån Super delux 500 kr/mån

Här kan du läsa mer om Parabol och hur du kan stötta oss.

Fondant, vår konstshop!

Tillsammans med Blundlunds har vi öppnat Fondant, där du kan stödja Parabol genom konstköp för fortsatt verksamhet. Här erbjuds exklusiva konstverk med ständigt aktuella teman.

Till Fondant