Det verkligt imponerande med Nechirvan Barzanis ledarskap är att han lyckats samla kvinnorättsaktivister och muslimska ledare för jämställdhetsreformer. Problemet för Kurdistans regionala regering är att Irak förhindrar landets självständighetsprocess och håller inne löner, skriver Reband Raza i en replik till Bayan Nasih.

Jag välkomnar Bayan Nasihs replik på mina artiklar men undrar i mitt stilla sinne när hon senast läste på och uppdaterade sina faktakunskaper om Kurdistans regionala regering (KRG).

Som många kurder före mig har jag formats av krig och förtryck. Som kurdisk kvinna har jag dessutom, liksom flera generationer av kvinnor före mig, påverkats av hedersförtryckets grymma verklighet. Jag är också dotter till en peshmerga som tillhörde Jalal Talabanis parti. En far som tillbringade många år av sitt liv i krig för Kurdernas frihet, men på grund av inbördeskrig tvingades lämna sitt hem för att leva i trygghet i Sverige. En lärdom som denna bakgrund har givit mig är att alltid försöka grunda mina åsikter på fakta och kritisk reflektion, särskilt när det gäller politik. 

Jag finner det därför ytterst beklagligt att Nasih, utan att grunda sig på fakta, skriver att det skulle vara ”långt ifrån sanningen” att Nechirvan Barzani lyckats samla religiösa och politiska ledare från hela det ideologiska spektrumet i syfte att driva igenom feministiska reformer och stärka kvinnors rättigheter. Men enligt källor har både muslimska ledare och kvinnliga vänsteraktivister redogjort att de stod enade och var nöjda med Barzanis lagändringar, vid den tid när reformerna infördes.¹ Menar Nasih att detta inte skulle innebära att lyckas med konstycket eller är hon enbart okunnig om Kurdistans moderna politiska historia?

Både muslimska ledare och kvinnliga vänsteraktivister stod enade och var nöjda med Barzanis lagändringar, vid den tid när reformerna infördes.

Sverige har länge varit världsledande i demokratiska frågor och har stött många andra länder inom detta område, inklusive kurderna. Men vi har också numera erfarit bakslag efter bakslag inom jämställdhetsfrågor, även på hemmaplan. Detta kan knappast ha undgått Nasih som påstår sig arbeta för kvinnors sak. Därför blir uppenbart att när Nasih kritiserar mig för att jag påstår att västvärlden kan dra lärdomar av feminismen i Kurdistan, gör hon det som en reaktion på att jag prisar Nechirvan Barzani, och inte för att hon har kurdiska kvinnors utsatthet i åtanke. Hennes kritik drivs av ideologisk lojalitet och inte av en feministisk analys.

Det vore fel att förvänta sig att Kurdistan efter åttio år av krig och förtryck ska ha en demokrati som är likvärdig med Sveriges. Sverige bör dock ta lärdom av hur Nechirvan Barzani lyckades samla politiska ledare från höger och vänster, inklusive religiösa ledare.

Det vore fel att förvänta sig att Kurdistan efter åttio år av krig och förtryck ska ha en demokrati som är likvärdig med Sveriges efter 100 obrutna år av demokrati. Vilket jag inte heller har påstått, utan jag menar att demokratiska länder som Sverige bör ta lärdom av hur Nechirvan Barzani lyckades samla politiska ledare från höger och vänster, inklusive religiösa ledare av olika övertygelser för att i samverkan stärka kvinnors rättigheter i Kurdistan.

Nasih kritiserar även att jag berömmer Barzanis insatser i Münchens säkerhetskonferenser. Tyvärr verkar hon glömma bort det reella hot som Kurdistan står under. Kurdiska Peshmergatrupper besegrade IS och befriade världen från ett av de mest fanatiska och sadistiska internationella hot som skådats i modern tid. Detta bevittnades och hyllades i media runt om i världen. Men hotet mot själva Kurdistan kvarstår. Västvärldens ledare är medvetna om vilket hot som irakiska shiamiliser utgör mot Kurdistan i dagsläget.

Barzanis deltagande i världskonferenser är nödvändig för att söka skydd från alla de existentiella hot som Kurdistan är utsatt för. För Kurdistan är det en fråga om överlevnad.

Därför betraktar jag som kurd, utan partipolitisk anknytning, att Barzanis deltagande i världskonferenser är nödvändig för att söka skydd från alla de existentiella hot som Kurdistan är utsatt för. Dessa konferenser är kanske inte så viktiga för gemene man, men för Kurdistan är det en fråga om överlevnad när än idag attackeras Kurdistan med bomber och drönare från olika håll. Därför måste kurdiska ledare delta i internationella konferenser för att söka fortsatt hjälp och samverkan för att kunna skydda Kurdistan.  

Gällande frågan om Kurdistans finansiering av löner och budget har Iraks regering gjort det omöjligt att betala ut dessa. Irakiska staten har systematiskt förhindrat ekonomiska infrastrukturprojekt, med målet att Kurdistan skall förbli underordnad. Under Nechirvan Barzanis ledarskap, 2006, inleddes flera genomgripande projekt i syfte att bygga upp en hållbar infrastruktur. Exempelvis blev Kurdistan ägare av sin egen olja och gasproduktion. Strax därefter lyckades Irak genomdriva en process i internationella domstolar med syftet att förhindra Kurdistan från att själv få bestämma över sina gas och olje-tillgångar, med motiveringen att Kurdistan inte är ett självständigt land.

Detta ledde till att Kurdistan inte längre har en statlig inkomstkälla. Med andra ord är den kurdiska staten helt ekonomiskt beroende av Irak. Faktum är att enligt irakisk budgetlag måste Irak skicka Kurdistans statsbudget och löner. Det finns flertalet internationella rapporter som utförligt belyser denna problematik. Nasih borde nog bemöda sig med att läsa några av dessa. 

Strax därefter lyckades Irak genomdriva en process i internationella domstolar med syftet att förhindra Kurdistan från att själv få bestämma över sina gas och olje-tillgångar, med motiveringen att Kurdistan inte är ett självständigt land.

Nasih brister också i sin redogörelse för hur Kurdistans demokratiska uppbyggnad har gått till. Hon skriver att partierna (PDK) och (PUK):s ledarna genomled ett inbördeskrig 1994. Faktum är att dessa partier har haft olika konflikter sedan 1964. Dessa pågår än idag. Hon missar dock helt att det jag beskriver ett händelseförlopp som ägde rum efter Saddam Husseins fall, 2003. Nechirvan Barzani samordnade alla partier och bildade en koalitionsregering 2006. Genom sitt ledarskap ändrade han en intern kurdisk konflikt till att bli en gemensam kamp för demokrati och införskaffandet av ett civilsamhälle. För alla kurder, oberoende av partipolitisk tillhörighet. 

Att det byggdes lyxiga höghus med vackra fasader och undermåttliga insidor är knappast något nytt heller. Barzani själv uttrycker detta i ett av sina tal: ”Vårt kriterium för framgång måste vara innehåll och inte bara det yttre. Kurdistans regionala regerings utveckling och framgång hänger samman med frågor om rättvisa, mänskliga rättigheter och en fungerande rättsstat, och kommer inte uppnås enbart genom framsteg i återbyggnadsprocessen, så som konstruktion och byggandet av vackra hus och gator. Det är handlingar och inte slogans som kommer göra oss förtjänta av respekt.”²

Jalal Talabani var Kurdistans revolutionära ledare, och han kämpade för demokrati hela sitt liv. Men tyvärr var han inte premiärminister eller Kurdistans president och fick därför aldrig möjlighet att lagstifta. Hans ställföreträdare, Nawshirwan Mustafa, berättar i sina memoarer att när Talabani valdes som ledare för Sulaimaniya regionen 1999 så skedde detta genom ett partibeslut, taget under ett sammanträde i augusti samma år. Talabani blev alltså aldrig folkvald till Kurdistans president.³

Det stämmer att Talabani kämpade för mänskliga rättigheter men ”dekretet” som utfärdades av honom 2001 gällande hedersmord och månggifte var också endast ett beslut taget av honom själv.⁴ Beslutet kom aldrig att bli en lag eftersom det inte var framröstat av parlamentet. Men Nechirvan Barzanis lagändringar har röstats fram genom en demokratisk process och därmed blivit gällande för hela KRG.

Talabanis dekret kom aldrig att bli en lag eftersom det inte var framröstat av parlamentet. Men Nechirvan Barzanis lagändringar har röstats fram genom en demokratisk process och därmed blivit gällande för hela KRG.

Därutöver riktar Barzani ständig kritik mot domstolar, polisväsendet och andra myndigheter som inte tillämpar de nya lagerna, utan egenmäktigt fortsätter att tillämpa Saddam Husseins lagar. Han kritiserar också politiska partier som negativ inverkar över domstolsbesluten.⁵ I denna belyser jag den märkvärda tystnaden från västvärlden och de flesta kurdiska feministiska aktivister, inklusive Bayan Nasih, som till synes inte vågade ifrågasätta hotet från Irak.

Nasih hänvisar till migrationsverkets rapport om kurdiska kvinnors utsatthet, samtidigt som hon helt ignorerar Amnestys rapport samma år, som både lovordar förbättringar och kritiserar kvinnors situation i Kurdistan. Rapporten redogör för att det är bättre för kvinnorna i Kurdistan än i Irak.⁶. Nechirvan Barzani välkomnade och tackade Amnesty för rapporten samt samlade sin regering för att informera om den, och uppmanade landets ledare att fortsätta arbeta för en förbättring av kvinnors rättigheter.⁷

Nasih hänvisar till migrationsverkets rapport om kurdiska kvinnors utsatthet, samtidigt som hon helt ignorerar Amnestys rapport samma år, som både lovordar förbättringar och kritiserar kvinnors situation i Kurdistan.

Det är också sorgligt att Nasih som kvinnoaktivist väljer att skambelägga kvinnor för att de väljer att delta i skönhetstävlingar och göra skönhetsoperationer. Varför inte istället fokusera på att i ett land där kvinnor i generationer levt i förtryck, kan det vara befriande för vissa att själva få bestämma över vad de vill göra eller ändra på sin kropp?

Enligt den källa som Nasih hänvisar till, har det blivit värre för kvinnor och det stämmer, men hon utelämnar att Nechirvan Barzani inte har varit premiärminister sedan 2019. Jag har inte heller påstått att jämställdhet skulle vara fullständigt uppnådd i Kurdistan, och det gör inte Barzani heller. Han är fortsatt självkritisk och arbetar med att åtgärda de många utmaningar som kvarstår.

Jag är glad för de reaktioner jag har fått på min artikel, men jag hoppas innerligt på en lika upprörd reaktion nästa gång Kurdistans jämställdhetslagar och demokratiska reformer krossas av den irakiska federala domstolen.   

Slutligen vill jag poängtera att aldrig tidigare i Kurdistans historia har någon politisk ledare än Nechirvan Barzani förmått samla muslimska religiösa ledare och med skarpa ordalag sagt till om ”att de har ingen rätt att i religionens namn förtycka kvinnor”.⁸