Kanske hade De hemliga breven fått Augustpriset om det inte vore för mina avslöjanden, skriver Lasse Diding i en replik till Bosse Lindquist. Diding berättar hur han kom att upptäcka de många felen i boken och menar att Lindquists reaktion visar att han inser att han har fel.

Av sex stycken Augustprisnominerade fackböcker var det en som på flera sätt stack ut. Med De hemliga breven ville utgivarna Kaj Fölster, Bosse Lindquist och Janken Myrdal för all framtid styra bilden av den sedan tre år döde författaren Jan Myrdal. Hans litteraturhistoriska gärning skulle devalveras och hans lögnaktiga och parasitära karaktär göras tydlig för alla. Med hjälp av brev mellan Jan och föräldrarna ville man visa att han systematiskt använt lögnen som metod, att han fram till 40-årsåldern levde utmanande parasitärt på sina föräldrar och att hans av så många hyllade klassiska barndomstrilogi var en konstruktion och hämndeakt mot sina då åldriga och försvarslösa föräldrar av deras mer än 50-årige son, vars barndom egentligen varit lycklig.

Jan Myrdals litteraturhistoriska gärning skulle devalveras och hans lögnaktiga och parasitära karaktär göras tydlig för alla.

Själva breven utgjorde cirka en tredjedel av bokens 340 sidor och två tredjedelar var utgivarnas läsanvisningar till dessa brev. I dessa underströks och exemplifierades bokens teser på det att ingen skulle kunna undgå vidden av Jan Myrdals dåliga karaktär och relativa litterära obetydlighet. Den spännande historien om hur dessa brev under många år hade förvarats i sonen Jankens källare utom räckhåll för den jagande Jan gav thrillerartad spänning åt denna bokens ramberättelse.

Allt gick länge efter de ritningar som de tre utgivarna tillsammans med Bonniers marknadsavdelning planerat och sjösatt. Magnifikt reportage i Dagens Nyheter om boken och den nu 73-årige sonen Jankens livslånga rädsla för sin obehaglige far. I samma DN följdes detta upp stort på första recensionsdag av tidningens förra kulturchef Maria Schottenius som inledde sin recension med ett kraftfullt Äntligen! Texten följde därefter till hundra procent den givna manualen och på liknande sätt lät det i övriga tidningar.

Så långt var Augustpriset redan inom räckhåll och Jans syster Kaj lät snart glatt meddela att boken sålde som smör i solsken.

I radio och SvT:s Kulturnyheter hamrades budskapet in och utgivarna hade bråda dagar med intervjuer och publika framträdanden inför andäktigt lyssnande, och över Jan Myrdal indignerade, lyssnarskaror. Så långt var Augustpriset redan inom räckhåll och Jans åldriga syster Kaj lät snart glatt meddela att boken sålde som ”smör i solsken”.

Därefter började det så sakteliga komma smolk i bägaren och grus i maskineriet. Världsförfattaren Karl Ove Knausgård skrev en sällan skådad tokhyllning om den döde Jan Myrdals litterära storhet över två helsidor i DN, en bedömning som vidgades och underströks i Expressen av tungviktarna Birgitta Holm och Carl-Johan Malmberg. Från den tidigare så unisont klingande kritikerkören hördes nu inte minsta pip till försvar för sina tidigare så unisona angrepp. Efter detta började röster höras i tidskrifter och bloggar av sådana som länge och på allvar läst Jan Myrdal. Man började ställa frågor om varför bokens urval av brev inte på något sätt motiverats, större och mindre sakfel påpekades och andra perspektiv på läsningen av breven presenterades. Samtidigt fortsatte det dock också att komma bokanmälningar i linje med utgivarnas läsanvisningar.

Vid denna tid satt jag hemma på kammaren och funderade över varför jag en gång i min ungdom fångades av Jan Myrdals texter. Varför var vi så många som likt Jan Guillou och en hel upprorisk 68-generation hade ansett honom så betydelsefull? När brevboken nu kom kunde inte heller jag riktigt stå emot det kraftfulla narrativet, där särskilt den av mig beundrade sonen Jankens patosfyllda efterord gjorde avtryck och i förstone övertygade.

När brevboken nu kom kunde inte heller jag riktigt stå emot det kraftfulla narrativet, där särskilt den av mig beundrade sonen Jankens patosfyllda efterord gjorde avtryck och i förstone övertygade.

Det gjorde också Bosse Lindquists berättelse om den över alla bräddar bortskämde Jan som fått ett hus med sjötomt av föräldrarna utan att visa minsta tacksamhet eller glädje. Istället hade han svarat med att vrida upp minnena av sin barndom i fiktion och i Strindbergs anda skissa ett djävulskt porträtt av dessa sina nu åldriga föräldrar. I breven kunde jag nu ändå hitta tidiga ledtrådar till förståelse av denna barndom och självklart läste jag då också om Jans trilogi. Försöken att psykologiskt förstå hur Jan Myrdal blivit den författare han till slut blev var nu mitt huvudintresse. Goda ingångar fick jag av Tor Wennerbergs forskningsöversikter om anknytningsteori och analyser om tidiga traumans betydelse och med hjälp av dessa möjlighet att förstå hur en dissocierad personlighet av Jan Myrdals typ möjligtvis kunde ha formats under sin uppväxt.

Av all denna min möda var det meningen att det skulle bli en längre essä om detta Jan Myrdals formande till den i Sverige dominerande författare han från 50-talets slut faktiskt också blev. Den skulle publiceras i en planerad årsskrift Myrdaliana, ämnad att intressera det litterära Jan Myrdalssällskapets cirka 300 medlemmar och vara klar i tid till nästa prisutdelning av Jan Myrdals stora pris – Leninpriset i början av november.

Det var därför jag nu snabbt fick läsa in de biografiska och självbiografiska böcker som skrivits om denna kultur- och vetenskapsfamilj av dess egna medlemmar såväl som utomstående forskare. Det rörde sig om ett tjugotal volymer och ett större antal andra texter och ju mer jag läste desto mer började den berättelse De hemliga breven presenterade att först krackelera för att därefter successivt smulas sönder tills nästintill ingenting återstod av de tre utgivarnas hittills så övertygande historia.

Deras uttalade syfte att ärerädda Alva och Gunnar Myrdals politiska gärning framstod plötsligt som ett slags täckmantel för att i mesta möjliga utsträckning smutskasta Jan Myrdal. För att göra detta möjligt visade det sig att de på område efter område suddat i böckerna, flyttat om i skeendena, förstärkt och förvanskat rena sakuppgifter och sammantaget agerat på det sätt de själva anklagat Jan Myrdal för att ha gjort genom hela sin författargärning, nämligen att gång på gång komma med i sak kontrollerbart osanna påståenden.

På område efter område hade de suddat i böckerna, flyttat om i skeendena, förstärkt och förvanskat rena sakuppgifter och sammantaget agerat på det sätt de själva anklagat Jan Myrdal för att ha gjort.

På detta sätt kom min text att snabbt växa utanför sina ursprungliga psykologiskt inriktade ramar när jag istället med citat och sidhänvisningar noggrant och petigt dissekerade olika för deras berättelse viktiga delar. Jag kunde i detalj visa att de bokstavligen ljög vad gällde frågan om brevens historia och dess påstådda försök till hemlighållande från Jans sida och att Bosse Lindquists berättelse om vad som chockade föräldrarna när Jan Myrdal läste Barndom i radio hösten 1982 (inte att de faktiskt blev chockade som Bosse L försöker få det att handla om i sitt svar) inte stämmer med det kontrollerbara händelseförloppet.

Jag visade också att den historia om det påstådda huset med sjötomt som Jan Myrdal skulle ha fått som gåva och som kom att spela så stor roll för brevbokens mottagande hösten 2024 var falsk, då det faktiskt rörde sig om en försäljning av huset från föräldrarna till Jan. Slutligen visade jag att Janken Myrdal inte sanningsenligt återger Jans berättelse om den porrbild av Jankens mor Nadja han hittat på nätet och som på så avgörande sätt påverkade Janken att tre år efter Jans död gå ut offentligt mot fadern i ett generalangrepp.

Jag visade också att den historia om det påstådda huset med sjötomt som Jan Myrdal skulle ha fått som gåva och som kom att spela så stor roll för brevbokens mottagande hösten 2024 var falsk, då det faktiskt rörde sig om en försäljning.

Min text som efter sommaren på detta sätt vuxit ur essäformatet avsett för Myrdaliana fick sen av tidsskäl avslutas för att hålla den givna tidsplanen inför årets Leninpris då jag i samband med det ville kunna presentera dess rätt sensationella innehåll. Detta trots att jag då tvingades avstå vidare redigering av boken som därför vid ett ytligt betraktande, som Per Svensson senare i sin stora recension i DN påpekade, kunde förefalla en smula rörig i sin disposition. Tack och lov karaktäriserade Svensson dock denna rörighet som något ”listigt” som förstärker trovärdigheten av mitt försvar för Jan Myrdal enligt Per Svenssons erkännsamma bedömning av min bok där han särskilt framhöll min korrigering av Lindquists uppgifter om husköpet som ett ”inte oväsentligt förtydligande”. Boken blev således klar i rättan tid och sen var det bara för mig att försöka få den läst och uppmärksammad.

Som ett första led i detta erbjöd jag Hallands Nyheters kultur- och nöjesjournalist Martin Erlandsson att läsa min bok vilket resulterade i en första stor nyhetsartikel med fokus på de frågor jag särskilt riktat in mig på. Erlandsson redogör i sin text sakligt för mina anklagelser mot De hemliga breven och får då möjlighet att intervjua såväl Bosse Lindquist som Janken Myrdal innan de haft möjlighet att läsa min bok, och ställer då frågor i sak, som de då förmodligen en smula överraskade utgivarna, spontant svarar på.

Bosse Lindquist verkar då alldeles tydligt inte känna till att det i Jan Myrdalbibliotekets arkiv finns dokument från Alva och Gunnar till testamentsexekutor gällande arvskiftet efter dem själva, som tydligt visar att Jan köpte huset med sjötomt och alls inte fick det som gåva. Det är för övrigt i samma dokument som det framgår att Kaj Fölster i förtida arv fick långt mer än vad de andra syskonen Jan och Sissela fick tillsammans. Denna intervju avslutas för övrigt med att Bosse Lindquist ensidigt lägger på luren efter att Erlandsson frågat honom om var i Barndom man kan läsa det han i början av sin inledning av ”De hemliga breven” påstått att Jan Myrdal i radio skulle ha sagt om att föräldrarna ”förstört hans liv och att han aldrig skulle kunna förlåta dem”.

Denna intervju avslutas för övrigt med att Bosse Lindquist ensidigt lägger på luren.

Denna inledande stora nyhetsartikel följs sen upp av lika stora nyhetsartiklar av Martin Aagård i Dagens ETC och Viktor Andersson i DN där Bosse Lindquist och Janken Myrdal bereds tillfälle att svara på mina ytterligt konkreta påståenden om lögner/felaktigheter, men väljer istället även då att svara svävande i sak samt att bagatellisera de av mig påvisade sakförhållandena, som de alltså samtidigt väljer att inte diskutera i konkreta termer. Det är detta svävande förhållningssätt Bosse Lindquist valt också i sin replik här i Parabol om än den här tryfferats med explicita tillmälen mot mig personligen och direkta påståenden om att min text skulle vara fylld av ”osanningar och grova påhopp” och att ”Diding presenterar inga fakta eller evidens till stöd för sina påhopp”. Allt detta utan att någon endaste gång exemplifiera.

Den sansade och möjligtvis lätt förvirrat undanglidande tonen i intervjusvaren till Dagens Nyheter och Dagens ETC har alltså i Parabol brutaliserats och blivit tydligt känslomässigt aggressiv. Kanske förklarar denna upprörda aggressivitet de märkliga citationstecken Lindquist satt runt ord han lagt i min mun och som ingenstans går att återfinna i vare sig de utdrag Parabol gjort ur min bok eller någon annanstans i min bok.

Han skriver nämligen i sitt debattsvar med påstådda citat från mig att jag skulle ha utnämnt honom till Jan Myrdals ”största fiende” och att jag någonstans skulle ha skrivit att han avskyr Myrdal ”obeskrivligt”, vilket är två citat Lindquist helt enkelt hittat på. Istället för diskussion i sak tycks Lindquist mena att han oavsett de konkreta omständigheter jag påvisar, har rätt i något slags högre mening. Den soppa Lindquist avslutningsvis anser att jag kokat på en spik hade nog redan efter dessa nyhetsartiklar blivit lite för mustig för såväl Augustprisjuryn som för de läsare som nu i snabb följd skulle komma att läsa och kommentera min bok. Kommentarer som ger en tydlig motbild gentemot den aggressiva desperationen och mot mig nedlåtande tonen i Lindquists debattsvar.

Han skriver nämligen i sitt debattsvar med påstådda citat från mig att jag skulle ha utnämnt honom till Jan Myrdals ‘största fiende’ och att jag någonstans skulle ha skrivit att han avskyr Myrdal ‘obeskrivligt’, vilket är två citat Lindquist helt enkelt hittat på.

Inte någonstans i den kommande diskussionen om min bok på sociala medier, i brev till mig, i bloggar och i tidningsspalter skulle Lindquists aggressivt nedvärderande omdömen komma att höras av igen. Och boken visade sig snart ha fått många kvalificerade läsare. Det började med att professor emeritus i litteratur Lars Lönnroth tyckte att min psykologiska förklaring till hur och varför Jan Myrdal utvecklades som författare ”i stort sett verkar intressant och rimlig” och kollegan Birgitta Holm lade i sammanhanget till att den var ”väldigt frisk i tonen”. Anders Björnsson betonade att boken ”hade många poänger” medan Erik Wijk Aldoori likt Lönnroth menade att ”Didings tyngsta bidrag är nog den psykologiska inlevelsen i detta familjedrama”. En av de mest inblandade i historieskrivningen om familjen Myrdal och dessutom hänvisad till som huvudsaklig auktoritet av utgivarna till ”De hemliga breven”, Yvonne Hirdman, meddelade mig att min bok lästs med sånt intresse att hon nu också ”väl måste läsa dom där förbannade breven i alla fall”! Litteraturprofessorn Ola Holmgren utnämnde raskt min bok till ”en fyrbåk i samtidens mörker”, sociologiprofessorn Göran Therborn lät meddela att han sträckläst boken och filosofiprofessorn Torbjörn Tännsjö karaktäriserade den som en ”mycket effektiv och välskriven uppgörelse”. Johan Lönnroth skrev något senare uppskattande om min lilla bok i en serie texter där jag betraktades som ”lika effektiv som skribent som hotelldirektör”, att min bok ”verkar genuint ärlig” och att jag har ”rätt i huvudsak i kritiken av ’De hemliga breven’”! I snabb följd kunde jag de närmaste veckorna läsa att Kajsa Ekis Ekman ansåg den ”otroligt bra” och gärna ville publicera långa utdrag här i Parabol, att Åsa Moberg och Nina Björk läst den som en spänningsroman och att Birger Schlaug ansåg den vara läsvärd ”till och med för mig som inte följt den myrdalska trätan med större intresse”. Det kulturella etablissemang som svalt betena i ”De hemliga breven” ansågs ”avklätt” av Lars Ohly och i Expressen ansåg kulturchefen Victor Malm att uppdraget med att beröva Lindquist heder, ära och trovärdighet var ”helt okej utfört” och att jag i detta sammanhang ”hittat en laddad pistol” medan myrdalkännaren Carl Henrik Svenstedt i brev lät meddela att ”…jag har nu läst din bok och tror faktiskt att du har skrivit historia!”

En särskild genre i detta sammanhang är texter om min bok skrivna av skribenter som på olika sätt visat stort avstånd till det allra mesta av vad Jan Myrdal stått för i politiska sammanhang, men visat större förståelse för hans litterära förtjänster.

En särskild genre i detta sammanhang är texter om min bok skrivna av skribenter som på olika sätt visat stort avstånd till det allra mesta av vad Jan Myrdal stått för i politiska sammanhang, men visat större förståelse för hans litterära förtjänster, flera av dem med uttalat liberala åsikter. Den äldste av dessa, värmlänningen Mats Parner, hade vid läsningen av ”De hemliga breven” fullständigt omfamnat utgivarnas perspektiv, men kände sig efter läsningen av min bok grundligt manipulerad och har i en rad texter hyllat min bok och i Värmlands Folkblads stora recension avslutat med att kalla den ”ett källkritiskt manifest på gränsen till en källkritikens höga visa”.

Den gamle liberale ”kulturkvasten” Lars Westerberg utnämner sig själv till politisk Myrdalhatare, men han har alltid försvarat Myrdals barndomstrilogi som stor litteratur och ett sant uttryck för Jan Myrdals upplevelse av sin ytterst olyckliga barndom. Han meddelade nu att han sannerligen inte hade några höga förväntningar på min bok, men efter läsningen säger han att ”Den här boken är högintelligent och nyanserad” och tillägger att jag borde skriva fler böcker. I de större dagstidningarna ansåg Lars Henriksson i Göteborgs Posten att boken är ”given läsning” för de som hittills följt den myrdalska familjerysaren och Expressens kulturchef, litteraturvetaren Victor Malm konstaterar att Lindquists litteraturhistoriska kunskaper brister gällande ”Myrdals författarskap och den moderna litteraturen” vilket ställs i relief till omdömet om min bok där han meddelar att jag ”Med djup kunskap om både författarskapet och den otrevliga människan diskuterar …. den myrdalska litteraturens storhet”.

Att Per Svensson, som vann förra årets Augustpris i fackboksklassen med sin stora Zornbiografi, i Dagens Nyheter nu också skrev informativt, respektfullt och berömmande om min bok har redan nämnts och av övriga tiotalet texter jag hittat där min bok behandlas har ingen enda varit avfärdande eller på annat sätt i närheten av de banalt pejorativa tillmälen Bosse Lindquist i sin replik här i Parabol staplat på varandra. Kanske anade han redan då att Augustprisjuryn måhända fått kalla fötter efter den nya debatt min bok skapat?

Kanske anade han redan då att Augustprisjuryn måhända fått kalla fötter efter den nya debatt min bok skapat?

I vilket fall visade sig den soppa jag på mitt sätt kokat och som nu hamnat på domarbordet, vara aningen för mustig för denna jury och den i förväg stora favoriten till årets pris fick snabbt ersättas av någonting helt annat! När Dagens Nyheters kulturchef Björn Wiman tillsammans med tidningens litteraturrecensenter Greta Schüldt o Malin Ullgren i en stort uppslagen artikel diskuterar litteraturåret 2024 dissar de först såväl unga poeter som nobelpristagaren Han Kang. Därefter ställer de sig frågan efter läsningen av ”De grova lögnerna om Jan Myrdal i ’De hemliga breven’” om Jan Myrdal med sitt makalösa sätt att skriva ändå inte är ”ett exempel på litteraturens alltjämt starka ställning”! Malin Ullgren säger sig då också entusiastiskt älska denna diskussion om Myrdal med alla dess svarta energier. Några dagar senare listar Hanna Fahl och Kristofer Ahlström i samma tidning månad för månad ”Kulturbråken vi minns” från 2024, där jag med min bok om Jan Myrdal inte bara ville ”restaurera hans ära” utan också till slut kanske kunde ta åt mig ”äran för att Lindquist aldrig vann något Augustpris” efter den debatt som blev november månads mest minnesvärda.

Slutligen tycker jag att det efter denna intensiva debatt också vore värdefullt att diskutera fenomenet Jan Myrdal på ett bredare men samtidigt också mycket djupare sätt än vad som varit möjligt att göra med De hemliga breven som utgångspunkt. Victor Malm i Expressen efterlyste en diskussion om ”Vad med verklighetslitteraturen, egentligen?” Kan den inte ibland vara vapen och konst på samma gång?

Detta är en diskussion som ständigt bör föras av världsförbättrare av alla slag och det låter för mig som frågor där den snart 100-årige Jan Myrdal borde kunna vara en alldeles utmärkt utgångspunkt och referens oavsett ur vilket perspektiv han sen betraktas och bedöms. Frågorna i min lilla stridsskrift är mer att betrakta som ett slags intellektuellt renhållningsjobb för att möjliggöra en sådan diskussion långt bortom de ännu kokande och känslomässigt styrda berättelserna i ”De hemliga breven”.

Frågorna i min lilla stridsskrift är mer att betrakta som ett slags intellektuellt renhållningsjobb för att möjliggöra en sådan diskussion.

Då kunde också dessa litteraturhistoriskt intressanta brev läsas utan ett falskt och lögnaktigt ramverk om att Jan Myrdal försökt stoppa dem när sanningen nu visade sig vara att han, som jag visat, ville tillgängliggöra dem för alla för redan mer än 30 år sedan. Då kunde man också diskutera Jan Myrdals av honom själv öppet erkända beroende av sina föräldrar och om detta på något sätt skulle peka på en lycklig barndom eller om sådana ”lyckliga barndomar” skapas på helt andra premisser.

Jan Myrdals egna rätt romantiska syn på sig själv och hur allt och alla i hans omgivning borde underordnas hans egen ungdoms kompromisslöshet i kampen för att erövra den litterära scenen speglas väl i det han en gång skrev om Brechts tidiga väg i en recension av John Fuegis stora Brechtbiografi när den kom på 90-talet:

”Och visst har Fuegi rätt i att Brecht var om sig och kring sig. Som länge outgiven författare och ospelad dramatiker utan borgerligt yrke fixade han pengar från familj och viggade från vänner, levde på kvinnor och utnyttjade möjliga förbindelser. Men det är inget att uppröras över. Så har vi alla fria konstnärer och författare i Europa sedan tiden kring 1830 fått göra i ungdomsåren. Annars hade vi inte överlevt länge nog för att slå igenom motståndet och bli skapande. Hade vi uppträtt anständigt då hade vi gått under och all litteratur skulle skrivits i ämbetet, av ämbetsmän och akademiker med kulturellt fritidsintresse eller av rentierer. Fuegis moraliserande är ohistoriskt och stör.”¹

Mot bakgrund av de här ovan redovisade reaktionerna på min bok och de frågor som kan resas i spåren av dessa kan jag inte se Bosse Lindquists reaktion som annat än djupt tragisk.

Mot bakgrund av de här ovan redovisade reaktionerna på min bok och de frågor som kan resas i spåren av dessa kan jag inte se Bosse Lindquists reaktion på ”De grova lögnerna om Jan Myrdal i ’De hemliga breven’” som annat än djupt tragisk. Läs gärna ännu en gång igenom hans replik i förra numret av Parabol och fundera på hur han lyckades hamna i den sitsen. Att denne i flera andra sammanhang förtjänstfulle journalist den här gången gått så vilse i pannkakan och inte bara slarvat och skarvat med fakta utan också medvetet försökt sälja in sin egen hatiskt känslostyrda bild av den mångbottnade Jan Myrdal, är ett intellektuellt magplask av herostratiska dimensioner som ändå till slut på ett förtjänstfullt sätt i vart fall satte sökljuset på Jan Myrdal och gav upphov till den största, bredaste och mest klargörande kulturdebatten i Sverige 2023-2024!