Den första debatten om identitetspolitik kontra klass ägde rum i Storbritannien 1989. På ena sidan stod den jamaicansk-brittiske kulturteoretikern Stuart Hall. På den andra, den lankesisk-brittiske författaren Ambalavaner Sivanandan. Där utvecklades de två linjer som kom att prägla debatten ända in i vår tid. Kerstin Eldh minns.

Varför är vänstern så svag, inte bara i Sverige? Varför har den inte lyckats göra motstånd mot den nyliberala anstormningen?

Den lankesisk-brittiske författaren Ambalavaner Sivanandan (1923 – 2018) hade en förklaring. Sivanandan flydde i slutet av 1950-talet från Sri Lanka, där han som tamil var utsatt för rasistisk förföljelse, och kom till Storbritannien i en tid när landet präglades av stark rasism. Under många år var han föreståndare för The Institute of Race Relations i London.

Han menade att det berodde på att vänstern ställde om till identitetspolitik och inte gjorde en djup analys av vad den teknologiska revolutionen innebar för produktions- och samhällsförhållandena. Det han syftade på och kritiserade var den politik som Stuart Hall and Martin Jacques 1989 presenterade i det brittiska kommunistpartiets tidskrift Marxism Today.¹ Stuart Hall, var en av de mest inflytelserika vänsterpersonerna i Storbritannien sedan 1960-talet då han grundade New Left Review. Han kom att betraktas som den tongivande kritikern av “Thatcherismen”, ett begrepp som han myntade redan innan hon blivit premiärminister. De lanserade rörelsen New Times.

New Times gick ut på att ta avstånd från gammaldags klassanalys. Hall och Jacques ansåg att den inte längre gick att tillämpa på det nya samhället, som byggde på mångfald och subjektens känslor, sinnesstämning och identitet.

New Times gick ut på att ta avstånd från gammaldags klassanalys. Hall och Jacques ansåg att den inte längre gick att tillämpa på det nya samhället, som byggde på mångfald, känslor och identitet.

Hall och Jacques menade att thatcherismen inte var en enkel vidareutveckling av det konservativa partiets politik utan en radikal förändring. I Marxism Today skrev de att “i Thatcherismens hjärta finns dess känsla för Nya tider, av att leva i en ny era. Högern har fångat en glimt av framtiden och ställer upp på den. Nya tider kräver ny politik och Thatcher är den första att inse det”.

Thatcher såg tiden och bestämde vilken väg den nya ekonomiska ordningen skulle ta och vems intressen den skulle tjäna. Det som gjorde Thatcherismen framgångsrik var att den byggde på de djupgående samhällsförändringarna som digitaliseringen medförde. Utifrån dem skapades en bild som betonade individens frihet på marknaden, speciellt avseende ägande och aktier. Valfrihet var ett honnörsord. Och hon sålde den till folket med en tydlig, förenklad ideologi som talade till deras egenintresse och självkänsla i en tid som var präglad av djup osäkerhet.

New Times, tänkte sig Hall och Jacques, skulle bli ett modernt alternativ till Thatchers nyliberalism. New Times inriktade sig på de områden där de konservativa partiet agerade framgångsrikt (marknader, aktieägarskap, privatisering av kommunala bostäder).

Industriarbetarklassen minskade snabbt när produktionen digitaliserades eller outsourcades till länder med billigare arbetskraft. Gruvarbetare strejkade vid de gruvor som Thatcher ville stänga. Partiet var fast i en gammal världsbild och hade ingen politik som kunde hjälpa.  Enligt New Times hade inte arbetarklassen förmågan att förändra dagens värld, utan de som hade det var de nya sociala krafterna som kvinnor, svarta och homosexuella. Det enda de behövde var att bli medvetna om sin identitet.

New Times förespråkade att vänstern skulle anpassa sig, inte förändra världen eller avskaffa kapitalismen, och byggde en valstrategi för Labour som framhöll valfrihet och konsumism. Verkligheten uppfattades som vore den en fråga om tolkning, konstruktion eller/och presentation. Idéerna var inte revolutionära utan kunde lätt få plats i det nyliberala samhället.

I tidskriften Race and Class gick Sivanandan till motattack. Han kritiserade starkt New Times i en essä med rubriken “All That Melts into Air Is Solid. The Hokum of New Times”.² New Times, skrev Sivanandan, är “Thatcherism in drag” – en utklädd thatcherism. Sivanandan var skoningslös i sin kritik av New Times. Det är en spegelbild av Thatcherismen presenterad som socialism, skrev han. I stället för att göra en egen, marxistisk analys av samhällsförändringarna utgår New Times från Thatcherismens analys och världsbild.

Ur hans artikel:

“‘Vem kunde ha anat 1917, eller ens 1983’, skriver Stuart Hall och Martin Jacques 1986, ‘att tredje världens vedermödor skulle ge upphov till en av de största folkliga rörelserna i vår tid? Och inte bara det: egoismen, Thatcherismens grundpelare, har fått ett stort slag med uppkomsten av Band Aid/Live Aid/Sport Aid-fenomenet.’ Tvärtom var det enda som förändrades att ansvaret för utsugningen av tredje världen lades på individer istället för på multinationella företag, IMF och Världsbanken” skrev Sivanandan ursinnigt.

Den här debatten kom att dra upp linjerna för en diskussion som fortfarande pågår.

Sivanandan kritiserade identitetspolitikens antirasism för utveckla en politik som baserade sig på devisen “jag är mer förtryckt än du” i stället för att bekämpa de politiska och ekonomiska förhållanden som är grogrund för rasism. “Kampen måste gälla större rättvisa för alla, inte bara för dem som själva driver kampen. Att bekämpa privilegier får inte betyda att man själv ska bli privilegierad”, skrev han.

Sivanandan menade att identitetspolitik, som bortser från klass, leder till en liberal anpassning till kapitalismen, i stället för att förändra den ekonomiska basen som gör förtrycket möjligt – en kritik som sedan kom att upprepas i många länder och i många versioner.

“Marxismen är inte en dogm eller helig text”, skrev Sivanandan,” utan ett sätt att förstå och tolka världen för att kunna förändra den”. Världen förändras hela tiden. “Vi måste våga att fånga historien i flykten”, sa han.

Utifrån den inställningen gjorde han själv en bred analys, som omfattade kapitalismen i världsperspektiv. I böcker som A Different Hunger – Writings on Black Resistance (1991) och Catching History on the Wing: Race, Culture and Globalisation (Get Political) (2008) skrev han om hur kapitalismens “senaste avatar”, som han kallade stadiet med digitaliseringen, påverkade hur produktionen och samhället organiserades, såväl i centrum som i periferin och vad den gjorde med de globala klassförhållandena.

I efterhand går det att se att Tony Blair och hans ideolog Anthony Giddens, som skapade en strategi kallad den tredje vägen, framför allt tog intryck av Stuart Hall och Marxism Today.   

Sivanandan menade att New Times-förespråkarna, genom att kasta ut ekonomianalysen blev oförmögna att förstå att de seismiska förändringarna i samhället och kulturen som de beskrev, berodde på de revolutionerande förändringarna i ekonomin och i produktivkrafterna, som den nya teknologin medfört. Det var förändringar som var ännu mer omvälvande än 1800-talets industriella revolution.

Det var en pågående revolution av en omfattning som mänskligheten inte tidigare hade upplevt och vänstern märkte inget – förrän Thatcherismen råkade få dem att lägga märke till den. Och inte ens då förstod de att kapitalets beroende av arbetare minskat. De nya teknologierna gjorde det möjligt för kapitalet att flytta arbetsplatser från den ena billiga arbetskraftsreserven till den andra, så som profiten och marknaden kräver. Kapitalet behövde inte längre arbetare på samma sätt som förut, i samma antal, på samma plats, under samma tid. Arbetarklassen kunde inte organisera sig som förut och förlorade inflytande.  

Kapitalet behövde inte längre arbetare på samma sätt som förut, i samma antal, på samma plats, under samma tid. Arbetarklassen kunde inte organisera sig som förut och förlorade inflytande.

Den ledande New Times-förespråkaren, Stuart Hall, menade att ekonomins betydelse därmed hade minskats. Den hade därtill misskrediterats av 1960-talets kulturella revolution och de teoretiska revolutionerna på 1960- och 1970-talet, d.v.s. semiotik, strukturalism och poststrukturalism som tillsammans med feminism och psykoanalys var, försäkrade Hall, avgörande steg till “New Times”.

Sivanandan protesterade: ”Hur kan vi bortse från ekonomin, idag när kapitalet har övervunnit sin kris och förnyats och radikaliserats av revolutionen i produktivkrafterna? Kapitalet är ju inget annat än ett ekonomiskt projekt!”

Han ifrågasatte hur individer, som är påverkade av denna revolution från alla sidor, kunde tro att ekonomin inte gör något. Han slog fast att kampen fortsatt handlade om ägandet och kontrollen över produktionsmedlen och om utsugningen av arbetarna. Det var bara det att utsugningens tyngdpunkt hade flyttat från centrum till periferin, från väst till fattiga u-länder. Och i centrum hade den flyttat till perifera arbetare, hushållsarbetare, tillfällighetsarbetare, deltidsarbetare. De var alla rester av arbetarklassen som de nya produktivkrafterna spritt ut. Men utsugningen hade inte försvunnit. Och det hade inte heller ojämlikheten eller fattigdomen.

Men utsugningen hade inte försvunnit. Och det hade inte heller ojämlikheten eller fattigdomen.

New Times gick däremot inte på djupet med betydelsen av den ekonomiska och sociala ordning som thatcherismen byggde utan såg ett uppmuntrande skifte till det individuella. Klasser ansågs inte finnas längre och produktionsförhållandena hade försvunnit med den. Därmed bestämdes människors liv inte av objektiva motsättningar.

Stuart Hall försäkrade att i stället för klassmotsättningar hade nya antagonistiska punkter brett ut sig och nya sociala motståndsrörelser hade organiserats runt dem.

New Times såg inte jaget som något som formar kampen att förändra världen, utan som fragmenterade identiteter som bor i olika sociala världar. Alla sorters val erbjöds : hur vi klär oss, äter, lever, älskar, och våra val av stil, design, arkitektur samt de sociala rum som vi använder. Individen hade öppnats för “det moderna materiella livets förändrande rytmer och krafter”. Det fanns nu en annan arena: en själv, och en annan politik: ens identitet.  

Sivanandan anklagade New Times för att flytta svarta människors kamp från samhället till individen och att ge individen en förevändning att inte ta ställning i frågor som handlade om samhället, som räder mot immigranter, deportationer, rasistiskt våld, uppkomst av fascism liksom vardagliga förhållanden som som handlar bostäder och skolor och helt enkelt levnadsvillkor.

Sivanandan drev också med de kurser i medvetenhetsträning om rasism (Racism Awareness Training) som blev populära i slutet av 1980-talet och där deltagarna enligt honom blev så känsliga mot den nedsättande användningen av orden “svart” att de tvekade att be om svart kaffe, vilket sedan förlänade trovärdighet åt tabloiden Daily Mails påhitt om att barn inte vågade sjunga bä bä vita lamm i skolorna längre.³ De hade, menade Sivanandan, skapat en industri baserad på vitas skuldkänslor.

Med betoningen av den personliga identiteten försvann också begreppet imperialism. Borta var plundrandet av de fattiga länderna, exploateringen av dess folk, och den ekologiska förödelsen.

Den tredje världen var inte längre en del av den gemensamma kampen. Den ersattes av välgörenhet som lugnade konsumentens samvete, som ett objekt för västerländsk humanism, ett tillfälle till individuell hjälp, som en plats för popkultur och poppolitik.

Den tredje världen var inte längre en del av den gemensamma kampen. Den ersattes av välgörenhet som lugnade konsumentens samvete, som ett objekt för västerländsk humanism, ett tillfälle till individuell hjälp, som en plats för popkultur och poppolitik.   

Den gryende svarta medelklassen av tjänstepersoner och intellektuella började nu flytta in i vita bostadsområden och lämna fattigdom bakom sig. New Times passade dem bättre, med fokus på rasism (som de mötte i interaktionen med vita) istället för på fattigdom.

Men det var inte enbart svarta som flydde från konkreta samhällsproblem. De var en del av en större och mer sofistikerad flykt från klasstänkande av vänsterintellektuella, en flykt som redan hade antytts i filosofiska utflykter från teoretisk marxism och i eurokommunismens politik. Det var ett kort och logiskt steg från att säga “farväl till proletariatet” till att utse sig själva till förändringens agenter i nya tider (New Times).

De var benägna att ägna sig åt politisk positionering. De ville dra upp riktlinjer för ett program som gjorde att Labour skulle vinna val men inte ett som talade om behoven för den tredjedel av nationen som Thatcherism hade gjort egendomslös. De syftade snarast till att omforma Labour för att möta de nya aktieägarna, kvinnorna, svarta, gröna etc. som inte hade någon tydlig klassidentitet.

Sivanandan var inte motståndare till att kämpa för förtryckta gruppers rättigheter. Han verkade under många år som föreståndare för The Institute of Race Relations i London och skrev böcker på ämnet. Men han ansåg att de nya sociala rörelserna bara kunde utvecklas genom att öppna sig mot större sociala frågor och mot varandra och röra sig ut från sina speciella frågor till helheten och tillbaka till sig själva samt berika båda i en oändlig rörelse av idéer, kamper och engagemang. Att väva ihop det specifika och det allmängiltiga till ett helt socialistiskt mönster.

De “allmänna” värdena: jämlikhet, rättvisa, generositet, yttrande- och tankefrihet, hade en gång uppstått just ur den kreativa spänningen mellan kapital och arbete. De hotades av att kapitalet lämnat ett moraliskt vakuum mitt i det postindustriella samhället.

De allmänna värdena: jämlikhet, rättvisa, generositet, yttrande- och tankefrihet, hade en gång uppstått just ur den kreativa spänningen mellan kapital och arbete. De hotades av att kapitalet lämnat ett moraliskt vakuum mitt i det postindustriella samhället.

Sivanandan betonade värden och traditioner som ärvts från arbetarrörelsen: solidaritet, kamratskap, generositet, känslor av gemenskap och för internationalism, en förståelse för att enighet kan skapas åter och åter igen, och framförallt en kapacitet att göra andra människors kamp till sin egen – allt detta är stora och enkla saker som gör oss mänskliga.

Det betydde att bli medveten om ens eget individuella förtryck men också att öppna sin känslighet för förtrycket av andra. Att bry sig om utsugningen av andra, liksom orättvisor och berövande av frihet som andra utsätts för. Och att agera mot det, att göra det individuella/lokala fallet till en kampfråga, förvandla kampfrågan till en större sak och till en rörelse. I processen måste det byggas en ny politisk kultur och nytt samhälleligt motstånd som bekämpar makten, kapitalet.