EU är Kubas mest betydande handelspartner. Det här har länge irriterat USA. Nu vill extremhögern stoppa samarbetet. Till sin hjälp har de bland annat SD:s Björn Söder. Joanna Castro reflekterar över ett EU som blir allt mer främmande för det nya globala Syd.

Under våren 2023 har den europeiska högern i EU-parlamentet och i de enskilda länderna rört på sig med målet att få EU att överge Avtalet om politisk dialog och samarbete mellan EU och Kuba (PDCA), ett dokument som undertecknades i december 2016.¹

I Sverige har bland annat SD:s Björn Söder ställt inte mindre än tre skriftliga frågor i år till Bistånds- och handelsminister Johan Forsell, med målet att ifrågasätta utvecklingsprojekt på Kuba.² I mars frågade Söder om Sverige skulle använda sig av sitt ordförandeskap i EU för att se till att civilsamhällesorganisationer på Kuba inte skulle få stöd, eftersom dessa var ”anknutna till kommunistregimen”. I den andra frågade han Forsell om Sverige avsåg att ta initiativ för att upphäva avtalet och slopa både de direkta som indirekta stöden genom FN-systemet till Kuba. I den tredje frågade Söder varför Sverige inte hade vidtagit åtgärder för att se över avtalet.

I Sverige har bland annat SD:s Björn Söder ställt inte mindre än tre skriftliga frågor i år till Bistånds- och handelsministern Johan Forsell, med målet att ifrågasätta utvecklingsprojekt på Kuba.

Däremellan organiserade SD ett seminarium den 7 juni om EU:s stöd till organisationer på Kuba och PDCA-avtalet i den svenska Riksdagens Andrakammarsalen tillsammans med den kubanska organisationen Assembly of Cuban Resistance.³

Avtalet utgör grunden för relationerna mellan EU och Kuba sedan 2017. Innan dess var relationerna frusna genom EUs Common Position som innebar mycket begränsade relationer och nästan inget biståndssamarbete. PDCA har öppnat dörren för politisk och regelbunden dialog mellan parterna inom områdena: mänskliga rättigheter, hållbar utveckling, massförstörelsevapen, vapensmuggling, energi, jordbruk och klimatförändringar. En EU-representation har etablerats i Havanna och träffar regelbundet olika aktörer i landet.⁴

Parterna har kommit överens om sju övergripande mål som syftar till att stärka de politiska och ekonomiska relationerna mellan dem, uppnå de globala utvecklingsmålen i Agenda 2030 samt öka förståelsen mellan det kubanska samhället och de europeiska samhällena. En del av den här förståelsen sker via utbyten bland annat inom forskning och teknologi, där kubanska studenter har samma tillgång till Erasmus Mundo som andra latinamerikanska studenter till exempel.

EU:s dialog innebär utbyten inom forskning och teknologi, där kubanska studenter har samma tillgång till Erasmus Mundo som andra latinamerikanska studenter till exempel.

Konkret möjliggör avtalet också för EU att finansiera utvecklingsprojekt i Kuba, att stärka civilsamhället, stödja Kubas ekonomiska reformprogram med teknisk kunskap, som bl a innebär ökat utrymme för små och medelstora företag och kooperativ och decentraliseringsprocess vilken innebär att ge mer makt till kommunerna och provinserna.

EU och Kuba har också skrivit på ett biståndsprogram där EU ska stödja Kuba att uppnå målet att vid år 2030 producera 24% av sin energi från förnybara energikällor och stödja landets satsning på matsäkerhet och jordbruksutveckling. Inom ramen för avtalet har kubanska kvinnoorganisationer även kunnat söka medel till projekt om våld emot kvinnor.

Hela avtalet grundar sig på principer som är viktiga för Kuba, den svaga parten: respekt för varandra och ambitionen om jämlikhet men också medvetenheten om att de inte är jämlikar idag, erkännandet av Kubas suveränitet, territoriella integritet och politiska självständighet.

Vid sitt besök i Havanna i maj 2023 konstaterade Josep Borrell att EU har den största andelen investeringar på Kuba genom europeiska företag och är idag Kubas största handelspartner.⁵ EU har alltså gått förbi Kina och Ryssland, Kubas traditionella allierade, som den viktigaste partnern på handelsområdet.

Detta faktum har inte ignorerats i USA, där kritiker till USAs förhållningssätt menar att EU har en mycket ”intelligentare policy” gentemot Kuba, eftersom det har ökat ”sitt inflytande”.⁶

På Kuba blev ingen förvånad när det högerdominerade EU-parlamentet försökte få avtalet avskaffat och stoppa all finansiering av utvecklingsprojekt till Kuba.⁷ I den antagna resolutionen kritiserade EU-parlamentet Josep Borrells besök till Havanna i maj som ett
”förlorat tillfälle att avkräva värdighet på Kuba”.⁸

Argumentet från de här grupperna i EU-parlamentet är att Kuba är en diktatur som fortsätter att kränka de mänskliga rättigheterna. Den slutgiltiga antagna resolutionen som röstades igenom den 12 juli och som baseras på förslaget från PPE, ECR och Renew fördömer starkt bristen på resultat från den politiska dialogen och kallar på möjligheten att avbryta det på grund av de ”pågående kränkningarna av de demokratiska principerna och bristen på respekt av mänskliga rättigheter””.⁹ EU vill nu också införa sanktioner mot Kubas president samt fördöma att Kuba inte har tagit ställning för Ukraina i kriget utan har lagt ner sin röst i flera FN-omröstningar.

Från Kuba svarade Nationalförsamlingen på resolutionen med att EU-parlamentet saknar ”moralisk, politisk och juridisk auktoritet” för att döma Kuba och att resolutionen är interventionistisk.¹⁰

Kubas Nationalförsamling svarade på resolutionen med att EU-parlamentet saknar moralisk, politisk och juridisk auktoritet.

Den påpekar också EU-parlamentets tystnad inför ökningen och spridningen av fascismen i Europa, vilket Nationalförsamlingen ser som ett tecken på dubbla måttstockar. Vidare understryker svaret att varje land har rätt att på självständigt vis underhålla relationer med andra stater enligt folkrätten, med anledning av EU-parlamentets kritik av Kubas ställning i Ukraina/Ryssland-konflikten.

En debattartikel som blev viral var den mexikanske politikern och antropologen Gilberto López Rivas text där han jämförde situationen på Kuba och i Frankrike i somras då resolutionen röstades igenom i EU. EU kritiserade alltså Kuba, samtidigt som Frankrike grep tusentals människor under upplopp, polisen hade dödat en ung man och det var stora protester mot den strukturella rasismen. ¹¹ Artikel 13 i Avtalet om politisk dialog handlar just om att motarbeta rasism och xenofobi. Men vem har möjlighet att fördöma EU på den här punkten?

Kuba har sedan revolutionens seger uppfattat sig självt som ett land som vill vandra en väg bort från koloniala förhållanden och talat på internationella forum som ett ”attackerat land”. ¹² Från kubanernas perspektiv är blockaden, som i USA kallas embargo och som har blivit strängare efter den så kallade Helms Burton-lagen, en attack på ett lands självständiga beslut att införa ett visst politiskt system. Sanktioner från USA började samma år som revolutionen med att USA ställde in sockerimport från Kuba i juni 1959. Efter det har man successivt infört hårdare sanktioner och 1961 förbjöds all import av kubanska produkter under John F. Kennedys presidentskap.

1992 antogs Torricelli-lagen som gjorde sanktionerna tillämpbara utanför USA, dvs unilaterala sanktioner införda av USA skulle gälla var som helst i världen. Det betydde sanktioner mot tredje part, andra länder som har kommersiella relationer med Kuba eller t.o.m rederier som transporterar varor från eller till Kuba.

Men i mars 1996 kom Helms-Burton-lagen, officiellt kallad Cuban Liberty and Democratic Solidarity Act. Det gjorde det svårare för företag och individer från tredje land att investera i Kuba eftersom det gjorde det möjligt för amerikaner att stämma dessa företag/individer för att göra vinst/affärer med tidigare amerikanska tillgångar som exproprierats efter revolutionen. Denna handel kallar lagen för ”trafficking” med amerikanska tillgångar.¹³ Regeringen Trump godkände 243 andra sanktioner som t ex förbudet mot kryssningar från USA till Kuba och förbud mot kommersiella flygningar till hela Kuba utom Havanna.

Andra sanktioner var restriktioner till att föra över pengar till Kuba vilket fick direkt effekt på pengar som kubaner utomlands skickade till sina familjer på Kuba vilket ledde till att Western Union stängde ner sin verksamhet på ön i november 2020, och sanktioner mot rederier som transporterade varor och olja till ön, allt förenligt med Helms Burton-Langes Title III: om sanktioner mot tredje part. ¹⁴

Trump hann också placera Kuba på listan av länder som sponsrar terrorism (!). Anledningen var att Kuba var värdnation för fredssamtalen mellan Colombias regering och ELN-gerillan. När den colombianska regeringen ensidigt bröt fredssamtalen, begärde den att Kuba skulle lämna ut ELN-förhandlarna till colombiansk polis. Kuba sade att det inte kunde göras eftersom protokollet vid avbrutna fredssamtal stipulerade att ELN-förhandlarna skulle transporteras säkert till den colombianska djungeln, inte lämnas över till colombiansk polis. Eftersom gerillaledarna då stannade kvar i Kuba, har Kuba hamnat på terroristlistan.

Trump hann också placera Kuba på listan av länder som sponsrar terrorism. Anledningen var att Kuba var värdnation för fredssamtalen mellan Colombias regering och ELN-gerillan.

Att stå på listan över stater som ”sponsrar terrorism” har kostat Kuba fler sanktioner mot landet i sig och mot sina medborgare utomlands. Det har t.ex. gjort det omöjligt för kubanska privatpersoner att öppna bankkonton utomlands. ¹⁵

Regeringen Biden har inte tagit bort några av Trumps sanktioner. Han har däremot inrättat ett avtal med Kuba som möjliggör för kubaner i USA att sponsra en kuban som vill emigrera från Kuba på ett lagligt sätt.¹⁶ Man kan säga vad man vill om den ekonomiska krisen på Kuba – som är verklig – men det går inte att bortse från att den omfattande blockaden gör det extremt svårt för Kuba att hålla normala ekonomiska förbindelser med vilket land eller organisation som helst, är kostsamt och innebär ett hinder för utveckling.

Enligt FN har varje folk rätt till utveckling och att designa sin egen väg till utveckling.¹⁷ Organisationen Oxfam publicerade en rapport 2021 med den talande rubriken: The right to live without a blockade.¹⁸ Rapporten går igenom hur blockaden/embargot slår emot kvinnor och flickor och slår fast att blockaden ”förstärker det patriarkala systemet och trampar på kvinnors behov, potential, möjligheter och autonomi”.¹⁹ I rapporten beskrivs med konkreta exempel hur blockaden påverkar kvinnors dagliga liv: t ex genom att det gör det svårt att importera råmaterial för att producera bindor av god kvalité. Revolutionen frigjorde kvinnor från religiösa och moraliska begränsningar. Aborträtten infördes så tidigt som 1965 och kvinnorna utgör 55,7 % i Nationalförsamlingen, samt 53,5% av landets forskare.²⁰ Det var inte minst de kvinnliga forskarna som gjorde det möjligt för Kuba att producera fem Covid-vaccin vilket är en enastående insats för ett utvecklingsland.²¹

Det var inte minst de kvinnliga forskarna som gjorde det möjligt för Kuba att producera fem Covid-vaccin vilket är en enastående insats för ett utvecklingsland.

Ändå är kvinnorna fortfarande i en mycket utsatt situation då det vilar på dem att se till att familjen äter bra och näringsriktigt. Samtidigt måste de själva upprätthålla ett näringsintag som är krävande i vissa delar av den kvinnliga cykeln som under graviditet och klimakteriet, då kvinnor tenderar att lida av järnbrist. Att ha järnbrist blir ännu jobbigare på Kuba när det är svårt att få tag på kött eftersom landet inte når upp till att producera så att det täcker det inhemska behovet. Argumenten till försvar av isolering och blockad är inte kompatibla med jämställdhet och mänskliga rättigheter. Tvärtom är blockaden en attack på kvinnors och flickors mänskliga rättigheter.

På mina resor som biståndsarbetare har jag själv konstaterat hur svårt livet är under en blockad. Det är ofta problem med bensin och drivmedel, landet har inte olja och måste importera det mesta av drivmedlen. Det är svårt att föra över pengar till Kuba eller från Kuba eftersom det internationella banksystemet fungerar på ett sätt som gör att det alltid går via USA och dess Swift-system. Man måste alltid försäkra att ingenting kommer att förvandlas till amerikanska dollar på vägen. En enkel överföring kan ta lång tid och många banker vägrar göra den eftersom de kan få sanktioner.

Efter orkanen Ian i september 2022 fick ett mexikanskt företag sina bankkonton stängda efter att de hade fått betalt av en kubansk civilsamhällesorganisation. Kubanerna hade betalat för att kunna täcka de humanitära behoven i Pinar del Río efter orkanen. Mediciner, byggmaterial, mat och annat är svårt att få tag på och transportera till Kuba eftersom företag är rädda för att bli straffade. I November 2019 slutade det colombianska flygbolaget Avianca att flyga direktflyg från Bogotá till Havanna trots att det har ambitionen att vara ”Latinamerikanernas eget flygbolag”.

I Kuba går det att läsa europeisk och amerikansk media som CNN, DN, El País, till skillnad från Europa där ryska sajter är blockerade. Man kan gå in på twitter, instagram osv men det går ej att ha ett möte via Zoom pga av att Zoom inte är tillgängligt från Kuba på grund av sanktionerna. Det är alltså inte Kuba som blockerar Zoom utan Zoom som blockerar Kuba.²²

Detta har effekter på kubaner som har svårt att delta i virtuella konferenser som ofta görs via Zoom.

Zoom blockerar Kuba.Detta har effekter på kubaner som har svårt att delta i virtuella konferenser som ofta görs via Zoom.

Landet håller på att implementera en omfattande plan för matsäkerhet / matsuveränitet, men utan tillgång till material till jordbruket blir det också svårt. Material som stövlar till jordbrukare, gödningsmedel och maskiner behövs men är inte tillgängliga. Vissa länder har stött enstaka projekt, som t ex Kanada som transporterade material till arbetet i jordbruket till den östra delen av Kuba i början av 2023.

När Josep Borell försökte lyfta att EU:s officiella position är att stå emot blockaden och att den politiska dialogen måste fortsätta föras svarade europarlamentarikerna i PPE med att kräva att den politiska dialogen ska avslutas.²³.

Att avsluta dialogen skulle innebära att EU som är Kubas viktigaste handelspartner skulle dra sig ur handelsrelationen. Det skulle slå hårt mot kubaner men också mot en del företag i Europa, främst spanska, italienska och nederländska företag som är de största investerare på ön.²⁴ För kubaner skulle det innebära ett hårt slag i sin strävan att från civilsamhället genomföra reformer som mer insyn och deltagande i utvecklingsplaner på lokal nivå som är en effekt av decentraliseringsprocessen. Det kubanska civilsamhället håller på att stärkas och bygga upp sin autonomi från staten, det bidrar till viktigt påverkansarbete, som är möjligt att göra på Kuba på områden så som jämställdhet där t ex civilsamhället lobbade effektivt för en ny familjelag som gjorde det möjligt för samkönat äktenskap att bli lagligt och många andra regleringar kring familjeliv som placerade ön bland de mest progressiva med sin familjelagstiftning i Latinamerika.²⁵

Civilsamhället, som får bistånd, har också varit viktigt i klimatanpassningen där jordbrukare håller på att hitta nya metoder för jordbruk så som nya grödor som klarar torkan som är en effekt av klimatförändringen. De är också aktiva i uppföljningen av lagstiftning och policy som breddar den ekonomiska sfären för enskilda entreprenörer och kooperativ. Från SD argumenteras att de organisationer som får stöd från Europa är knutna till den kubanska staten, men det är inte sant. Från EU får många olika kubanska organisationer stöd. Både ekumeniska och icke-ekumeniska organisationer. Både de som står partiet nära (som har en relation liknande det LO och S har i Sverige, eller Timbro och M, eller andra svenska civilsamhällesorganisationer med nära band till politiska partier i Sverige) och de som har mer autonomi.

Men det är inte bara Kuba som förlorar på dialogen. Bortom frusen handel, skulle EU också förlora möjligheten att lära sig av att föra dialog med ett viktigt symbolland i det globala syd. I år är Kuba ordförande i G77+ Kinagruppen som möttes i september i Havanna. G77 är en grupp av utvecklingsländer som bildades 1964. Idag har gruppen 134 medlemmar och Kina som är inbjuden att delta vid mötena.

Västländer har haft svårt att förstå det globala syd som kommer med allt starkare kritik av hur relationerna mellan nord och syd har sett ut.²⁶ I slutdeklarationen från gruppens toppmöte i Havanna underströks rätten till utveckling i en ojämlik värld och vikten av att bemöta de globala utmaningarna med överföring av teknologisk kunskap, teknologi och innovation.

Mötet bestämde att den 16 september ska bli ”dagen för vetenskap, teknologi och innovation i Syd”.²⁷ Bland de här länderna har länder som Kina och Ryssland vunnit allt större utrymme eftersom dessa länder har kunnat föra en annan typ av dialog som uppfattas som mindre interventionistisk och mer fokuserat på utbyte. På det sättet har Kina t ex blivit den största marknaden för export för latinamerikanska länder och den näst viktigaste handelspartnern i Latinamerika. Efter USA men långt före EU.²⁸ Kina tar sig alltså fram framgångsrikt där det tidigare var självklart att Europa hade ett försprång.

Kina tar sig alltså fram framgångsrikt där det tidigare var självklart att Europa hade ett försprång.

Jag argumenterar att EU har mycket att lära sig i hur man kan föra relationer som inte uppfattas som interventionistiska. Att fortsätta föra den politiska dialogen med Kuba är ett steg i den riktningen. Att stänga av möjligheten till dialog och utbyte gynnar enbart de som sitter och väntar i sina lyxhus på att den kubanska regeringen ska falla. Det kan man inte förespråka i de mänskliga rättigheternas namn. Det skulle man veta om man hade tillgång till mångfalden av röster som hörs i det kubanska civilsamhället.

I nästa nummer av Parabol: Joanna Castro talar med det kubanska civilsamhället: Vad tycker de om att EU vill stoppa dialogen?