“Den bosniska kvinnan” måste vara ett fiktivt exempel
Nevena Krilic svarar Cecilia Verdinelli om tillgängligheten till vård.
Jag läste förra numrets artikel av dr Cecilia Verdinelli med titeln ”Vi läkare tvingas bryta mot lagen varje dag” och blev förvånad över hur väl artikeln sammanfattade så väl min egen erfarenhet som erfarenheten hos mina närstående, när det gäller tillgången till den svenska vårdapparaten samt förutsättningarna att få en anpassad individuell behandling av den svenska vården.
Först trodde jag att textens skildring av de två patienterna var satirisk. Halvvägs in i artikeln insåg jag att den var ett uppriktigt försök att beskriva den etiska såväl som administrativa dimensionen av en svensk sjukvård som blivit alltmer ojämlik.
Artikeln kontrasterar två patienter med liknande sjukdomar och utfall: Den ena är en äldre svensk, nyligen pensionerad ingenjör som är rationell och väl medveten om sina rättigheter. Han har med sig sin högutbildade dotter till läkarbesöket när den allvarliga diagnosen ska meddelas. Min far, säger dottern till läkaren, har gjort rätt för sig i livet eftersom han till skillnad från många andra är icke-rökare med ett friskt leverne. Framför allt har han precis fått sin pension, och det är därför bara logiskt att han hålls vid liv så att han kan njuta frukterna av sitt arbete.
Ingenjören kontrasteras med en ”rund” och religiös (irrationell, ska man förstå) nära analfabetisk bosnisk kvinna som uppenbarligen inte kan följa läkarens grundläggande biologiska resonemang i förklaringen av den cancerdiagnos hon meddelas. Hon kommer in med sin son, förmodligen byggarbetare, och har svårt att kommunicera på svenska.
Det är här jag börjar undra. Intressant nog är den analfabetiska bosniska kvinnan troligtvis en påhittad karaktär i artikeln, och jag ska förklara varför: Bosnien och Hercegovina var en del av Jugoslavien, och hade på 1990-talet en mycket hög läskunnighet. Många flyktingar kom till Sverige från Bosnien på 1990-talet på grund av det pågående inbördeskriget. Om denna kvinna är en sådan flykting, är hon gissningsvis född efter 1945, det vill säga den tidpunkt då Josip Broz Tito, vår älskade och välvillige diktator, gjorde skolgången obligatorisk för alla barn. Det ska också poängteras att ämnet biologi under Titos regim var ett separat ämne från och med i årskurs 5.
Bosnien och Hercegovina var en del av Jugoslavien, och hade på 1990-talet en mycket hög läskunnighet.
Sonen till denna fiktiva kvinnokaraktär bär byggarbetarkläder och skulle jag gissa, är mellan 30 och 45 år. Han är förmodligen alltså huvudsakligen eller helt utbildad i Sverige och får antas närvara under sjukbesöket för att översätta läkarens besked åt sin ”analfabetiska” mamma. Mor och son gestaltas båda som personifikationen av okunnighet i det nya Sverige. Ordet ”metastas” på serbokroatiska är, överraskande nog ”metastaza”, så risken att den bosniska kvinnan inte skulle förstå budskapet är mikroskopisk. Det är ju samma ord! Värt att notera är också att Jugoslavien framgångsrikt bekämpade ett smittkoppsutbrott 1972, vid en tidpunkt då den bosniska kvinnan var vuxen. Den jugoslaviska regeringen, lyckades, tillsammans med det internationella samfundet, begränsa epidemin. Detta gjordes med stark statlig inblandning såväl som moderna medicinska åtgärder, så även rent erfarenhetsmässigt bör den bosniska kvinnan besitta lika stora medicinska kunskaper som den svenske ingenjören.
Min poäng är att bosnier varken är främmande för biologi, sjukhusvård, modern medicin eller statliga välfärdssystem. Fördomarna kring den troligtvis fiktiva bosniska patienten och hennes son är därför felaktiga, och jag skulle gissa att läkare fattar bättre beslut om de utgår från korrekta bedömningar istället för fördomar.
Värt att notera är också att Jugoslavien framgångsrikt bekämpade ett smittkoppsutbrott 1972, vid en tidpunkt då den bosniska kvinnan var vuxen.
Det ska också tilläggas att det inte borde vara närheten till västerländska begrepp som avgör vem som får bäst vård. Människor över hela världen, även de som fortfarande inte dricker Coca-Cola, har utvecklat sofistikerade medicinska metoder som i de flesta fall motsvarar deras sammanhang och livsstil. Vissa andra icke- västerländska civilisationer som Kina och Indien har omfattande dokumenterad medicinsk kunskap som sträcker sig över tusentals år och fortfarande utforskas ”vetenskapligt” idag. Min egen gammelmormor, från östra Bosnien, med tio mil genom skogen till närmaste sjukhus, födde tolv barn hemma utan hjälp som alla blev vuxna – trots att hon var analfabet och inte kunde amma. Hon hade en effektiv metod att mata sina nyfödda utan modersmjölk, långt före mjölkersättningarnas tid. Det ni! Var hon en häxa, eller kunde hon något hon också?
Slutsatsen är att läkaren i artikeln är mer benägen att hjälpa den svenska ingenjören. Det är skrämmande i sig, men vad beror det på? Är det verkligen vårdgivarens rädsla för mothugg från en rationell och högutbildad samhällsklass, som artikelförfattaren påstår? Eller är det andra fördomar som skapar orättvisan och minskar förutsättningarna att få en adekvat vård för en bosnisk kvinna i jämförelse med en svensk man?
Det vi kan läsa ut av Verdinellis artikel är att i dagens svenska vård kommer man inte få den vård man behöver, utan avhängigt vilken press man utövar på läkaren och sjukhusen. Min oro är tyvärr att det inte hjälper vad man gör; att överdriva sin smärta, böna och be, leta runt efter en second opinion från andra läkare, till och med anlita advokater är förgäves. Kanske kan den bosniska kvinnan som bäst få en bekväm sjukhussäng att dö i, eller så får hon ha otur och dö hemma likt hennes mormor.
Jag hoppas innerligt att våra läkare tar sig tid att försöka förstå och erkänna mänskligheten i varje individ utan att tillämpa fördomsfullt tänkande som förminskar individen. Även godhjärtade och välmenande fördomar är ju trots allt bara fördomar, men kanske är det sådana som krävs för att vara framgångsrik som läkare i det administrativa (grindvakts)arbetet idag? Oavsett vad, hoppas jag ha visat att det är möjligt att lära sig även av analfabeter från en annan tid och plats, förutsatt att man är öppen och nyfiken.
