Idag ser vi hur nyliberalismen runt om i världen håller på att ersättas av en auktoritär populism, där rättsförhållanden och institutioner vi tagit för givna monteras ned. Vilka är orsakerna bakom denna förändring? Johan Söderberg gör tre nedslag i historien.

Den auktoritära populismen är på frammarsch runt om i världen.¹ När denna text skrivs är utgången i det amerikanska presidentvalet fortsatt oviss, men risken är att Trump återvänder till Vita Huset nästa år. Tidigare i år inledde Victor Orbán Ungerns EU-ordförandeskap med att besöka Vladimir Putin. I parlamentsvalet i Frankrike led Rassemblement National förvisso ett bakslag, men Marine Le Pens väg till Élyséepalatset tycks fortsatt ligga öppen. I länder som Indien och Turkiet har det demokratiska styrelseskicket monterats ned till ett tomt skal. I Brasilien besegrades förvisso Bolsonarismen, men i gengäld fick Javier Milei mandat att förvandla Argentina till en anarko-kapitalistisk experimentverkstad.

Zoomar vi ut från valutgången i enskilda länder är den sammantagna bilden entydig. Institutioner och rättigheter som under generationer har antagits vara oskiljaktiga från status quo, såsom fri informationsinhämtning, yttrandefrihet, kunskapsbaserat beslutsfattande etcetera, kan inte längre tas för givna.

I Brasilien besegrades förvisso Bolsonarismen, men i gengäld fick Javier Milei mandat att förvandla Argentina till en anarko-kapitalistisk experimentverkstad.

I det följande ska jag tolka den aktuella krisen för demokratin med hjälp av tre historiska nedslag. Det första nedslaget är, föga överraskande, 1930-talets Tyskland. Därefter vänder jag tillbaka till den period av relativ stabilitet och välståndsökning som infann sig efter Andra Världskriget. Avslutningsvis diskuterar jag tidsspannet mellan Berlinmurens fall fram till Trumps första mandatperiod.

Jag tolkar dessa historiska vinjetter med teorier hämtade från Franz Neumann och andra medlemmar i Frankfurtskolan, den tyske sociologen Wolfgang Streeck, och den amerikanska feministen Nancy Fraser.

Historiseringen underbygger argumentet att vågen av auktoritära rörelser är förbunden med kapitalbildningsprocessen och styrkeförhållandet mellan arbete och kapital. Därför finns det ingen lösning på demokratins kris som inte inbegriper storskaliga, ekonomiska reformer. För att åstadkomma något sådant krävs en analys och en retorik som mobiliserar befolkningsmajoriteten bakom klassolidariskt, kollektivt handlande.

Nazisternas maktövertagande i Tysklands analyserades i realtid av medlemmarna av Frankfurtskolan, däribland Max Horkheimer, Herbert Marcuse och Franz Neumann. En röd tråd i deras analyser av nazismen var att både den liberal-demokratiska, borgerliga rättsstaten och dess motsats i ett totalitärt skräckvälde är produkter av det kapitalistiska systemets inneboende utvecklingstendenser.

Påståendet går stick i stäv med liberalismens självbild av att utgöra ett bålverk mot våldsbejakande och anti-demokratisk extremism. Förvisso tillstod de kritiska teoretikerna att liberalismens självbild innehöll ett korn av sanning, i den bemärkelsen att institutioner som pressfrihet och ett oberoende domstolsväsende instiftades av ett revolutionärt borgerskap i kamp mot den absoluta kungamakten. I skydd av dessa institutioner kunde arbetarklassen senare kämpa för mer långtgående, demokratiska och sociala rättigheter.

Det var meningsfullt att göra åtskillnad mellan en kapitalism under liberala och en kapitalism under fascistiska förtecken.

I synnerhet Franz Neumann varnade för ett vanligt förekommande argument i det socialistiska lägret där dylika lagskydd och rättsliga instanser avfärdades som dimridåer. Det var meningsfullt att göra åtskillnad mellan en kapitalism under liberala och en kapitalism under fascistiska förtecken.

Förklaringen till det statligt sanktionerade skyddet för individuella och medborgerliga rättigheter i avancerade, liberal-kapitalistiska länder stod, enligt Neumann och övriga teoretiker i Frankfurtskolan, att söka i den borgerliga rättsstatens historiska uppgift. Det vill säga, i uppgiften att garantera en neutral spelplan för konkurrerande kapital. Detta behov svarade mot en kapitalism som under artonhundratalet ännu utgjordes av ett sammelsurium av relativt jämnstarka familjekapital.

Den borgerliga rättsstaten avvecklades i början på nittonhundratalet eftersom statsapparaten hade förlorat sin funktion som medlare i kapitalbildningsprocessen. En dylik utveckling låg inskriven i kapitalismens inneboende tendens till ökad ägarkoncentration.

Det nazistiska maktövertagandet föregicks av att makten över den tyska industrin hade koncentrerats i händerna på ett fåtal karteller, en utveckling som Neumann ingående beskrev i boken Behemoth från 1942. Statsapparaten underordnades monopolkapitalet och blev till ett verktyg för att konsolidera kontrollen över marknader och produktionskedjor.

Samtidsrelevansen av denna analys framgår med en gång om vi uppdaterar terminologin en aning. Ordet ”monopolkapitalism” låter föråldrat, men fylls med ny innebörd om vi i stället säger ”oligarki”. Putin, Erdogan, Orban, Modi, runt om i världen ser vi att autokraterna utövar politisk makt i symbios med en krets oligarker.

Den svenska ekonomin är inte förskonad från oligarkiska tendenser. Som bekant ökar ojämlikheten i Sverige snabbare än i något annat OECD-land. Även om ingen svensk autokrat ännu har gett sig till känna, läggs grunden för en dylik figur i anhopningen av privatförmögenheter. I nästa led söker dessa kapital att få inflytande över demokratiska beslutsprocesser och bemäktiga sig statsapparaten.

Saken kan illustreras med friskoleentreprenörerna Hans och Barbara Bergströms politiska påverkansarbete. Deras affärsmodell är att berika sig på skattemedel. Därför är de nödgade att försöka kontrollera opinionsbildningen och beslutsfattande församlingar. Följdriktigt har Expo kunnat avslöja att paret investerar i uppbyggnaden av den högerextrema mediesfären. ² Gåvorna har återgäldats med att alternativmedia börjat häckla kritiker av friskolesystemet. Det exemplifierar hur en viss typ av kapitalbildningsprocess i gränslandet mellan ekonomi och politik bidrar till att fösa opinionen i en mer auktoritär riktning.

Nästa historiska nedslag är efterkrigstiden, som präglades av relativ stabilitet och allmän välståndsökning i de kapitalistiska kärnländerna. För en tid kunde det framstå som att demokrati och kapitalism gick hand-i-hand. Den tyska sociologen Wolfgang Streck förklarar i Köpt Tid denna undantagsperiod i kapitalismens 500-åriga historia med att kapital och arbete ingick ett samhällskontrakt i skuggan av ett överhängande revolutionshot.

För en tid kunde det framstå som att demokrati och kapitalism gick hand-i-hand.

Folkmajoriteten å ena sidan fick gehör för sina krav på allmän rösträtt och andra demokratiska rättigheter, till exempel mötes- och demonstrationsfrihet. Även krav på sociala rättigheter tillgodosågs i någon utsträckning. Borgarklassen å andra sida undslapp storskaliga nationaliseringar av det slag som hade genomförts i Sovjetunionen och i avkoloniserade länder i Tredje Världen. Samhällskontraktet upprättade en social fred, på basis av vilken borgarklassen säkerställde den privata äganderätten över samhällets produktionsmedel och en fortsatt, skev fördelning mellan lön och profit.

Hotet om revolution var undanröjt, men bara för att ersättas av ett nytt hot. Borgarklassen fruktade att privategendomen successivt skulle urholkas genom gradvisa men storskaliga, socialpolitiska reformer, skatter och annan lagstiftning, exempelvis arbetsmiljöskydd, naturskydd och så vidare.

Kulmen på det reformistiska hotet mot privategendomen uppnåddes med löntagarfonderna. Ungefär samtidigt vände trenden nedåt för den organiserade arbetarklassen. Delvis var detta frukten av de marknadsliberala tankesmedjornas målmedvetna och långsiktiga påverkansarbete. Delvis minskade arbetstagarnas inflytande i samhället på grund av strukturella förändringar (globalisering, automatisering etcetera). Styrkeförhållandet mellan arbete och kapital försköts till den grad att borgarklassen ensidigt kunde säga upp samhällskontraktet. Avtalsbrottet manifesterade sig i 70-talets och det tidiga 80-talets nyliberalism.

I det inledande skedet var det omfördelningssystemen som stod i skottlinjen för de nyliberala reformerna. Kapitalkontroller avskaffades, skatter sänktes, välfärden privatiserades och så vidare. Dock framgår det av 1920- och 1930-talets urkunder att arkitekterna bakom detta systemskifte från första början hade siktet inställt på det demokratiska styrelseskicket.

Nyliberalernas farhåga var densamma som en gång i tiden hade sporrat 1800-talets ”klassiska” liberaler till att motarbeta införandet av den allmänna rösträtten. Principen ”en man, en röst” beredde väg för att statsapparaten skulle falla i händerna på den majoritet som säljer sin arbetskraft för att tjäna ihop sitt levebröd, på bekostnad av den minoritet som lever på avkastningen på sitt kapital.

Under nyliberalismen inledande skede var stödet för de demokratiska landvinningarna för starkt för att medge en frontattack. Demokratin urholkades på indirekt väg och under olika förevändningar. Så skedde exempelvis när beslutsmakt flyttades från folkvalda församlingar till överstatliga organisationer under förevändningen om internationellt samarbete och ”fred i Europa”. Det är först på senare tid som demokratin angrips direkt och öppet.

Donald Trumps seger över Hillary Clinton i det amerikanska presidentvalet år 2016 är det tredje historiska nedslaget i min framställning. Nancy Fraser skrev en eftervalsanalys ett år senare i tidskriften Dissent där hon försökte förstå den djupare innebörden av valutgången. Texten är kort men full av tankestoff. Hon argumenterar för att presidentvalet utgör en vattendelare i nyliberalismens utvecklingshistoria. Makarna ”Clinton” var synonyma med en progressiv variant av nyliberalism där marknadsliberala reformer legitimerades med en radikal kulturpolitik, försvar för minoriteters rättigheter, multikulturalism och kosmopolitism. I åsiktspaketet ingick även en blocköverskridande uppslutning bakom formella demokratiska rättigheter och reglerade konfliktlösningsmekanismer.

Makarna Clinton var synonyma med en progressiv variant av nyliberalism där marknadsliberala reformer legitimerades med en radikal kulturpolitik.

Det ska tilläggas att den ”progressiva nyliberalismen” aldrig omfattade länder i det kapitalistiska systemets periferi. Exempelvis gav Hillary Clinton i egenskap av statssekreterare under Obama-administrationen sitt tysta medgivande till kuppmakarna i Honduras, vilket åtföljdes av oräkneliga mord på fackföreningsledare och miljöaktivister.³

Inte desto mindre var valet av Trump en milstolpe i den pågående skilsmässan mellan demokrati och kapitalism. Det skickade en signal till den kapitalägande klassen om att parlamentariska majoriteter för marknadsliberala reformer hädanefter kan säkerställas med en retorik som är etnonationalistisk, chauvinistisk och anti-rationell. Enligt Fraser markerar detta val inträdet i en ny period av ”auktoritär nyliberalism”. Honduras är allas vår framtid. Att Trump lyckades göra comeback efter den misslyckade stormningen av Capitolium understryker det bestående värdet i hennes eftervalsanalys.

Naturligtvis är uppdelningen av nyliberalismen i två distinkta perioder alltför grovkornig för att beskriva ett så pass spretigt och mångfacetterat händelseförlopp. Men det är inte heller Frasers avsikt. Med periodiseringen söker hon upprinnelsen till den auktoritära nyliberalismen i den föregående perioden av progressiv nyliberalism.

Inte desto mindre var valet av Trump en milstolpe i den pågående skilsmässan mellan demokrati och kapitalism.

Dagens högernationalistiska opinionsvindar blir begripliga som en reaktion mot det kulturradikala och progressiva idékomplex som förut åberopades av politiska och ekonomiska eliter för att legitimera de marknadsliberala reformerna. Den ekonomiska politiken har resulterat i försämrade levnadsvillkor och krympande framtidsutsikter för det stora folkflertalet, samtidigt som den progressiva kulturpolitiken har skapat en socialt, kulturellt och språkligt fragmenterad arbetarklass. Missnöjet som gror i ruinerna efter välfärdssamhället kanaliseras av såväl borgerliga tidningar som på alternativhögerns medieplattformar mot kulturradikalismen och progressivismen. På så vis säkerställs att den marknadsliberala kursen ligger fast.

Denna förklaring till varför auktoritära och anti-demokratiska politiker ”går hem i stugorna” tillför en subjektiv dimension till de två objektiva faktorerna bakom demokratins kris som jag nämnde ovan, det vill säga ägarkoncentrationen över produktionsmedlen och styrkeförhållandet mellan arbete och kapital.

Analysen har flera handlingsstrategiska implikationer. Vad gäller de objektiva faktorerna kan den breda vänstern nog enas om en gemensam målbild. Styrkeförhållandet mellan arbete och kapital behöver jämnas ut. Detta kommer kräva en ökad organisationsgrad bland arbetstagarna och hårdare beskattning – eller nationaliseringar – av privatförmögenheterna. Hur man praktiskt ska gå till väga för att åstadkomma en sådan samhällsförändring under så pass ogynnsamma omständigheter som råder idag är förstås mer av en gåta. När det kommer till att formulera ett svar på den subjektiva dimensionen bakom den auktoritära populismen är svårigheten av ett annat slag. Vänstern är djupt oenig kring själva problembeskrivningen.

Enligt Nancy Frasers analys har vänstern ett visst ansvar för den auktoritära populismens framväxt, eftersom den under föregående decennier prioriterade ner klass och omfördelningsfrågor till förmån för olika kulturella rättighetskamper.

Enligt Nancy Frasers analys har vänstern ett visst ansvar för den auktoritära populismens framväxt.

Den amerikanska statsvetaren och vänsterteoretikern Wendy Brown föreslår i en artikel i tidskriften Political Theory en rakt motsatt handlingsstrategi än Frasers.⁴ Hon förklarar vågen av auktoritär populism med att en (vit, manlig, heteronormativ) arbetarklass försvarar sina privilegier gentemot marginaliserade grupper. Förvisso tillstår Brown att auktoritärt sinnade väljare i löntagarkollektivet går emot sina egna ekonomiska intressen när de röstar på Republikanerna. Men därav följer inte att de är förda bakom ljuset.

Brown är särskilt kritisk mot debattinlägg som försöker damma av den marxistiska dogmen om ett falskt klassmedvetande. Hon menar istället att arbetare röstar på chauvinistiska kandidater helt enkelt eftersom de själva är chauvinister. Följaktligen är det fåfängt att försöka omvända högerpopulistiska sympatisörer med argument som appellerar till deras plånböcker. Vänsterns svar på den auktoritära populismen bör i stället vara att stärka alliansen med de som är mest drabbade av denna nyordning, minoriteter, kvinnor, migranter, etc.

I valet mellan dessa två handlingsstrategier reproduceras den gamla trätan mellan klass och identitet. Saken kompliceras dock av att ingen på vänsterkanten längre vill kännas vid identitetspolitiken. Inte efter genombrottet för dess vita dubbelgångare. Trätan utkämpas därför inom en diskurs där alla vill ”prata klass”. Men skiljelinjerna upprätthålls i det finstilta.

Den breda uppslutningen bakom klass implicerar att detta begrepp inordnas under ett intersektionellt tolkningsraster. Det vill säga klasstillhörighet förstås som ytterligare en identitet att lägga till listan av skillnader (kön, sexualitet, etcetera). Listan behöver vara så fullständig som möjligt när en sammanräkning görs över vem som representerar den mest marginaliserade gruppen i samhället. I nästa led hämtar detta tankesätt sina orienteringspunkter för vad som är sanningsenligt, rättfärdigt och eftertraktansvärt från perspektivet hos den grupp som har fastställts som mest ”underdog”. 

Wendy Brown menar istället att arbetare röstar på chauvinistiska kandidater helt enkelt eftersom de själva är chauvinister.

Enigheten inom vänstern om behovet av att lyfta klassfrågan krackelerar så snart som någon insisterar på att definiera ”klass” i relation till de kapitalistiska produktionsförhållandena. Av den relationen följer klassfrågans analytiska (men inte moraliska) prioritet över andra tillhörigheter, förtrycksformer och kamper. Dock krävs det ett visst kurage för att hävda klassanalysens företräde framför ett ovillkorat, moraliskt ställningstagande för de grupper som är mest utsatta.

Vartefter som högernationalistiska partier bildar regeringsunderlag i land efter land och sedan gör ”marschen genom EU-institutionerna”, kommer vi få se allt grövre förföljelse av minoriteter, en nationalism på steroider, en toxisk antifeminism, och alltsammans uppbackat av ett rätt stort segment av väljarkåren. Självklart behöver vänstern försvara de grupper som hamnar i skottlinjen för den auktoritära populismen. På vänsterkanten kommer då lockelsen växa sig starkare att återgå till identitetspolitiken, i stil med: ”vi testade prata klass ett tag, det funkade inte”.

Det blir angeläget att då påminna sig om det historiska förlopp som har kulminerat i den auktoritära nyliberalismen, och som jag har skissat på i det ovanstående. En vänsterdiskurs som förlägger den centrala konfliktlinjen i samhället till kulturellt definierade grupper kommer, indirekt men ofrånkomligen, förstärka den vita identitetspolitikens inflytande över delar av löntagarkollektivet.

Grupptillhörigheter bekräftas och låses fast på ett sätt som ger förnyat mandat åt etnonationalistiska partier. Den nedåtgående spiralen kan endast brytas med klassolidariskt, kollektivt handlande. En minoritets långsiktiga intressen tillvaratas bäst med en kampretorik som ställer minoriteten på samma sida i kampen som majoritetsbefolkningen.

Vidare finns det ingen lösning på demokratins kris som inte inbegriper storskaliga ekonomiska reformer.

Vidare finns det ingen lösning på demokratins kris som inte inbegriper storskaliga ekonomiska reformer. Det vill säga, de objektiva faktorerna bakom denna kris måste adresseras: ägarkoncentrationen och styrkeförhållandet mellan arbete och kapital. Den kapitalägande klassen arbetar förebyggande för att stoppa varje tendens i politiken som går i den här riktningen.

Mot en dylik motståndare krävs inget mindre än en bred folklig mobilisering. Onekligen känns det avlägset idag. Men, vartefter som skilsmässan mellan kapitalism och demokrati fortskrider så tydliggörs nödvändigheten av att välja endera. Förutsättningarna skapas för att mobilisera majoriteten mot en specifik minoritet, ”the one percent”.