En ny antologi skriven av akademiker säger sig vilja ha en feminism för alla. Men i själva verket blir det ett recept för uteslutning, skriver Bodil Wandt.

Hur kan forskningen påverka villkoren för aktivism i Sverige idag? Som feministisk aktivist läser jag antologin Feminism och konvivialitet – samexistens, oenighet, hopp (red. Lena Martinsson och Diana Mulinari) för att få svar.

Att värna om gemenskap trots besvikelser och motsättningar är nödvändigt menar antologins redaktörer Lena Martinsson och Diana Mulinari: ”Vi kallar detta skapande av sammanhang med andra för konvivialitet eller samexistens, och i den här boken utgår vi från att sökandet efter samexistens, gemensamt ansvarstagande och jämlikhet är viktigare än någonsin. Vi kommer att föreslå teoretiska perspektiv, begrepp och metoder för att kunna studera tillblivelser av konvivialitet och det som hindrar eller hotar dess tillkomst.”

Boken presenteras som en uppmaning till att sträva efter konvivialitet och har ordet feminism i titeln. Inför läsningen tillät jag mig att hysa en förhoppning om att den rymde en ansats att även införliva feminism som inte bara är präglad av trans/queerideologi. Men jag finner en samling texter som ger mig anledning att bli besviken.

Genomgående är det mycket som är otydligt eller inte benämns alls. Här ger till exempel Martinsson och Mulinari exempel på utsatthet och använder ord för övergripande förtryckande system, men när det kommer till kvinnospecifik utsatthet, så nämns något som ingår som betydelsefull men väldigt liten del av kvinnoförtryck. ”Att exempelvis inte få namnge specifika former av smärta som vardagsrasism, homo- och transfobi eller utsatthet for sexuella trakasserier.” Jag noterar att ordet kvinnoförtryck används vid ett tillfälle och tillskrivs då Sverigedemokraternas retorik.

Jag noterar att ordet kvinnoförtryck används vid ett tillfälle och tillskrivs då Sverigedemokraternas retorik.

Hela antologin berör sociala rörelser och identitetspolitik. Samtliga författare tycks dock ha missat att det har vuxit fram två skilda – om än delvis överlappande – betydelser av identitetspolitik. Den första och klassiska betydelsen handlar enkelt uttryckt om att grupper av människor upptäcker att de drabbas av ett gemensamt socialt problem eller orättvisa på grund av att de är det de är. De sluter sig samman och strävar efter att uppnå en lösning på det sociala problemet.

Den andra typen av identitetspolitik ligger nog nära det som Pia Laskar i sitt bidrag benämner som strävan efter ett erkännande. Jag är ganska säker på att de flesta som idag uttrycker en trötthet inför identitetspolitik helt enkelt menar att de är väldigt trötta på människors krav att bli bekräftade av andra för den egna självuppfattningen, identiteten, ofta kombinerat med att andra människor tvingas göra avkall på sin egen självbild och begränsa sina egna liv efter andras önskemål, som på intet vis handlar om att jämna ut orättvisor.

Samtliga författare tycks dock ha missat att det har vuxit fram två skilda om än delvis överlappande betydelser av identitetspolitik.

Kvinnorörelsen nämns i avsnittet om jämställdhet på några ställen i boken (Mikela Lundahl Hero, Martinsson och Mulinari sid 111-119). Som med så mycket annat så definieras inte orden kvinna eller (social) rörelse, så det är svårt att veta vad som verkligen avses. Men jag undrar om de har koll på att det som förr kallades för kvinnorörelse har decimerats?

Jag kan inte låta bli att tänka på förr, när vi bara hade en traditionellt patriarkal riktning i vår kultur och kvinnorörelsen ständigt attackerades av ”vanliga” män och pojkar. ”Manshatare” fick vi feminister heta på den tiden, till exempel för att vi inte släppte in män i de rum vi skapade för endast kvinnor eller när vi synliggjorde könsmaktsordningen. Idag har skällsordet manshatare ersatts av ordet ”transfober”, som används nästintill identiskt och med samma intensitet. När vi hävdar vår rätt att inte släppa in män oavsett deras klädstil och självuppfattning kommer attackerna, som ofta är hotfulla och ibland rentav våldsamma, från trans/queeraktivister

Manshatare fick vi feminister heta då, till exempel för att vi inte släppte in män i de rum vi skapat för endast kvinnor. Idag har skällsordet manshatare ersatts av ordet transfober, som används nästintill identiskt och med samma intensitet.

Anklagelser om ”hat mot transpersoner” och ”transfobi”, när kvinnor protesterar mot påtryckningar att till exempel släppa in män i feministiska sammanhang, döljer att det är just män det handlar om. Detta är exempel på perspektiv som inte alls tas upp i antologin. Istället verkar dessa queerteoretiska författare stämma in i samma hetsande retorik.

Martinsson och Mulinari förklarar ett av bokens centrala teman, epistemisk orättvisa: ”Det råder alltså en ojämlikhet mellan dem vars kunskaper och perspektiv räknas och som förstås som auktoritativa kunskapsbärare, och ’de andra’ som ofta görs till problem, börda eller studieobjekt.” Författarna ser behovet av att människor anstränger sig för att förstå andras perspektiv. ”Att inte vilja lära sig av varandra är inte bara arrogant utan också ett uttryck för lathet.”

Men lever de som de lär? Forskarna uppger att de alla har lång erfarenhet av att tillämpa queerteori. I mina ögon borde de därför ha varit extra uppmärksamma på hur de hanterar kvinnor som är feminister och har en uttalat kritisk hållning till både queerteori och trans/queeraktivism – om de nu hade ett ärligt uppsåt och verkligen strävade efter en av käpphästarna, ”inkludering” och det de kallar konvivialitet.

Ytterst lite utrymme ägnas dock åt feminister som är kritiska mot trans/queerideologi. De avfärdas utan större betänkligheter på så kortfattat förklarade grunder att de inte går att förstå. Som helhet är det lätt att få intrycket att forskarna försöker få läsaren att koppla feminister som i deras ögon tycker ”fel” med Sverigedemokrater, eftersom det nästintill bara är de två inriktningarna som förs fram som motståndare. Denna retoriska sammanblandning är en tendens som redan förekommer hos andra trans/queeraktivister.

I avsnittet om jämställdhet tar de upp två enskilda feminister som kritiserar trans/queerideologin som representanter för den feminism som författarna verkar förakta och vilja främmandegöra. De två utvalda feministerna har varit utsatta för väldigt mycket hot och trakasserier från trans/queeraktivistiskt håll. Mycket av trakasserierna och hoten har skett i offentligheten. Det kan inte ha undgått antologins författare.

Här blir frågan om vem som ska räknas och vem som förtjänar empati obehagligt aktuell, eftersom jag har läst det tidigare kapitlet om regnbågsflaggan. Där använder sig Cathrin Wasshede som ett centralt dramaturgiskt grepp att återkommande berätta om det motstånd hon känner inför att skriva, av rädslan att bli utsatt för hot och våld. Hon till och med utelämnar text av samma rädsla. Har det inte smugit sig in en bristande empati för ”de andra” här?

Förstår inte författarna att radikalfeminister idag är en av de grupper som utsätts för den epistemiska orättvisa de påstår sig vilja bekämpa? Förstår de inte att de som forskare är maktbärare och starkt påverkar vem som ska räknas och är värd att lyssna på och inte?

Förstår inte författarna att till exempel radikalfeminister idag är en av de grupper som utsätts för den epistemiska orättvisa de påstår sig vilja bekämpa? Det vill säga att vi utestängs från att delta i debatten och att våra erfarenheter, farhågor och politiska krav avfärdas. Vi hindras med olika medel från att påverka kulturellt och politiskt i samhället. Förstår de inte att de som forskare är maktbärare och starkt påverkar vem som ska räknas och är värd att lyssna på och inte? Jag vill inte tro att de medvetet använder sina positioner till en manipulativ retorik, men jag förstår inte hur det kan undgå dessa skärpta forskare att de själva hemfaller åt arrogans och lättja i att inte bry sig om att försöka förstå, förklara och analysera sina meningsmotståndare bättre.

Författarna gör anspråk på att med sina queerteoretiska glasögon stå på utsatta och utstötta människors sida till förmån för jämlikhet och inkludering i samhällsdebatten. Jag ser dock snarare att dessa ”feministiska” forskare är spridare av patriarkala värderingar. Med ytliga och missvisande analyser osynliggör och avfärdar de feminister som är tydligt kritiska mot trans/queerideologin.

Antidemokratiska strömningar har smugit sig in i det offentliga samtalet på sätt som nästan ingen hade kunnat ana. Forskning som denna bidrar till den tendensen.

Därmed legitimerar de att att media, beslutsfattare och myndigheter stänger ute feminister som politiskt avviker från rådande trans/queernormer. Jag och mina meningsfränder får ständigt väl underbyggda artiklar med förnuftiga resonemang refuserade från debattsidorna, samtidigt som vi ser meningsmotståndares osakliga och fördomsfulla tyckanden publicerade på samma sidor. Den epistemiska orättvisan verkar med hjälp från forskare som dessa att kunna bli långlivad.

Antidemokratiska strömningar har smugit sig in i det offentliga samtalet på sätt som nästan ingen hade kunnat ana. Forskning som denna bidrar till den tendensen. För väldigt många är det svårt att genomskåda att en ”feministisk” konvivialitet i själva verket är en gemenskap som utesluter feminister som förstår att kvinnor är underordnade män som grupp.