Benjamin Ladraa och Sanna Ghotbi från Göteborg är på väg att avsluta sin långa cykelresa till Västsahara. Från Göteborg cyklade de till Japan för att väcka uppmärksamhet, och nu är de på väg från Italien till slutmålet. Parabols Andi Olluri fick en pratstund med Benjamin, som även gått till fots till Palestina för att uppmärksamma ockupationen.

Plats: Chalmers SB-byggnad. Åt: Hallongrottor (Benjamin). Inget (Andi). Drack: Starkt, svart arabiskt kaffe med kardemumma (båda).

Benjamin Ladraa är vad man kanske skulle kunna kalla skolexempel för en aktivist. Han har gjort sig känd för att i 2017 ha promenerat till fots från Sverige till Palestina – nästan, eftersom han blev deporterad av israeliska myndigheter intill Västbankens gränser – i ett försök att väcka uppmärksamhet för palestiniernas lidande.

Ladraas utbildning och erfarenheter är en udda amalgamering av musik (frånsett fyra år av musikstudier på universitet, spelade han under en kort period i Nablus som trummis i ett band vid namnet “Etno”), globala studier och en del japanska, under det året han tillbringade i Japan.

Jag lyckades träffa honom dagen innan han skulle ge sig iväg till Italien, för att därifrån med sin kompanjon Sanna Ghotbi fullborda en cykelresa till det av Marocko brutalt ockuperade Västsahara med samma syfte som sin “promenad” till Palestina. I en föreläsning vid Chalmers talade han om dessa ämnen, och det var uppenbart att detta är en person med sanna övertygelser. Hans koncentrerade fokus på sakfrågorna, brist på högtravande fantasier och retorik när han talade om vad som krävs för att möta de massiva problem vi står inför – konstant aktivism och folklig organisering, att vi inte har någon ursäkt till att inte göra allt som står i vår makt att försöka ändra världens bittra omständigheter, hur liten den chansen än må vara – är svårfunna annanstans.

Jag intervjuade honom endast timmar innan han lämnade landet för sin cykelresa. Vi diskuterade hans erfarenheter, och reaktionerna på dessa. Notera även den svenska mediaapparatens nästan fullständiga brist på intresse av att intervjua honom, eller ta del av rapporter han regelbundet tilldelar dem om västerländskt finansierade brott i Västsahara och annanstans.

Vilka var dina främsta upplevelser från din promenad till Palestina, och vad är det viktigaste en västerlänning bör veta?
Att det finns fler människor som bryr sig än man tror. Man hittar alltid fler människor som är engagerade världen över – men det är inte nödvändigtvis att vi känner till varandra. Det finns ett brett stöd [för Palestina], redan, som är förankrat hos många människor i Väst. Men det är inte förankrat hos våra regeringar. Så det finns en stor utmaning att överföra det stöd som finns till policy, och det krävs att de av oss som bryr sig också aktiverar sig och gör mer.

Fick du några kommentarer om detta – antingen när du var i Palestina eller intill Palestina? Nämligen: varför är ni [västerlänningar] inte fler ute på gatorna? Varför är ni inte fler som engagerar er? Ni är trots allt, på något sätt, delaktiga i det som sker mot oss.
De uppskattade bara att det fanns någon utlänning som gjorde någonting åt det. Det var inte många som ville ställa mig direkt till svars för alla västerlänningar. Men det är klart att de diskussionerna också förekom; varför gör folk i Väst inte mer? Det är svårt att svara på. Det är en väldigt komplex historia, men vi försöker. Det är vad det här projektet med Västsahara går ut på, det är vad Palestinaprojektet gick ut på. Att försöka bygga solidaritet och få fler att engagera sig.

Ni har genererat mycket uppmärksamhet och fått föreläsa för framstående politiska organisationer, universitet och så vidare. Dessutom har ni haft tillgång till media i länderna ni varit i. Hur skiljer sig dessa erfarenheter från när ni är i Sverige?
Media har varit svårast i Sverige, av alla länder vi varit i. Vi förstår inte riktigt varför än. De är ointresserade även när vi blir deporterade från ett land, och har polis efter oss, eller när vi har cyklat runt halva jorden, eller när vi pratade på G7-mötet i Hiroshima. Inget verkar vara intressant för svensk press.

Var er tillgång till pressen i centrala Europa annorlunda jämfört med i Sverige?
Det är lättare att komma kontakt med journalister i länder som Bosnien och Slovenien och så, än här.

Ni ska nu företa en cykelresa till Västsahara. Varför är denna resa viktig?
Vi uppmärksammar Västsahara-frågan eftersom det är så få andra som gör det. Det är en av de mest underrapporterade ockupationerna just nu, och det är därför det är viktigt att uppmärksammar extra mycket för Västsaharas skull.

Hur blev du själv medveten om situationen i Västsahara?
Jag lärde mig om Västsahara 2017, när jag gick till Palestina. Jag fick höra om Västsahara – det var folk därifrån som skrev till mig, och frågade mig om jag engagerade mig för deras kamp också, men det gjorde jag inte då. Det har startat ett samtal som utmynnat i detta.

Har ni försökt skapa kontaktnätverk eller folkliga organisationer eller evenemang om Västsahara här i Sverige. Har ni fått stöd? Eller är det någonting bara ni håller på med, så att säga?
Nämen det finns en handfull organisationer i Sverige som jobbar med Västsahara. Vi har fått stöd av Artikel 2, det är väldigt kul att vi slutit partnerskap med Artikel 2 och jobbar tillsammans för att uppmärksamma Västsaharafrågan runtom i världen och i Sverige.

Hur lång tid kommer cykelresan ta, om allt går som planerat?
Om allt går som planerat, så kommer vi – ja, vi startade maj 2022, och kommer då avsluta maj 2025.

Upplever du att det finns någon märkvärdig skillnad i politisk medvetenhet när du far mellan olika länder; bland folks intressen för politiska frågor?
För Palestina varierar det kraftigt land för land, men för Västsahara är det exakt samma överallt: det finns ingen som bryr sig. Men för Palestina kan vi hitta ett stort engagemang i Indonesien och Turkiet, medan du hittar ett starkt hat i Tyskland mot Palestina. Så den frågan är mycket mer polariserad världen över, medan frågan om Västsahara är okänd trots att det är världens största koloni och varit ockuperad i över 50 år av Marocko.

Vad spekulerar du om orsaken till det?
Jag tror att det beror på att folk är ointresserade av allt som berör Afrika, att Marocko lyckats med sin mediablockad. Så eftersom det inte kommer in några journalister dit, skrivs inga rapporter heller. Och att de har lyckats med blockaden mot människorättsorganisationer från FN, eftersom de inte tillåter några fact-finding-uppdrag från FN, då kommer nya fakta inte fram. Eftersom de inte låter Amnesty International, Human Rights Watch vara där och skriva människorättsrapporter, då finns inte några att läsa heller. Och om det inte finns någon information, skapas inte något intresse för det. Det har varit viktigt för Marocko att hålla ockupationen av Västsahara gömd.

Har ni försökt lyfta det här för olika tidningsredaktioner i Sverige, försökt få dem att intressera sig?
Ja-ja, vi har skickat massor av press releases, innan projektet började och under dess gång. Sedan 2022 har vi skickat press releases till varenda tidning i Sverige, varenda tidning –

Har ni haft någon framgång?
Ingen alls. Det är ingen som svarar mig när jag kontaktar dem. De har sagt att det “låter intressant”, att de ska “kolla med redaktionen”, men så har vi inte hört något tillbaka.

Har du några sista reflektioner om vad som helst?
[Skrattar generat] Nå, mina reflektioner är att alla våra rättigheter som vi har idag, beror på att aktivister kämpat för dem och vunnit dem åt oss. Det är upp till oss att bevara dem och skapa dem för andra människor i världen, inte minst för de i Västsahara och Palestina.

Kontakta Benjamin på solidarityrising@gmail.com och läs mer om projektet på https://solidarityrising.com/