Efter att artisten David Ritschard kollapsat på scen under Allsång på Skansen blev det många spekulationer. Var han full? Hade han en dödlig sjukdom? Nu talar han ut i en intervju med Parabol.

Plats för intervju: Gullmarsplans bageri, Stockholm. Drack/åt: Färskpressad apelsinjuice (David), kaffe och ostmacka (Ekis).

Söderortssonen David Ritschard gjorde kometkarriär 2020 med låten ”Vi ses snart igen” och albumet Blåbärskungen påföljande år. Han lyckades med något så ovanligt som att tillfredsställa både publiken och recensenterna. Han har kallats för ”säregen begåvning” av Aftonbladet och SVT:s recensent har skrivit att ”högre höjder lär svensk country knappast nå”.

När jag såg honom första gången i Varberg visste jag knappt vem han var, men det gjorde tydligen alla mellan 20 och 50 år i Varberg, för de trängde sig fram för att sjunga med i hans låtar om Blåsut och det internationella proletariatet. Jag fattade ingenting. Kanske är det något med hans säregna utseende, hans innerliga låtar om kärlek, hans stolthet som knegare (han arbetade på Systembolaget fram tills nyss) och hans förmåga att väcka minnen om svunna tider hos flera generationer. Över Ritschard regnade det priser: han blev utsedd till Årets Singer/Songwriter på Manifestgalan, fick SKAPs countrypris, Robespierrepriset och Expressens kulturpris Spelemannen.

När han drabbades av en blackout mitt i programmet Jills Veranda 2022, avskrev de flesta det som hög press. Vem har inte kollapsat i USA? Men sedan hände det igen året efter mitt i Allsång på Skansen. Ritschard avfärdade ryktena om utmattning som ”illvilliga rykten från borgarklassen”. Sedan blev det tyst. Men nu har han bestämt sig för att han vill berätta hela historien och vi ses en måndagsmorgon i november på ett folktomt Gullmarsplans bageri.

– Det jag har att säga är inte så roligt. Kanske för läsaren, men inte för mig. Det har varit förjävligt. Men jag tycker nog att det här är rätt tillfälle att berätta vad som hände när jag kollapsade i TV. Jag har haft många år av högprestation och självmedicinering. Och vanligt knegande. Fram till juni 2022 har jag jobbat i dagligvaruhandeln, som det kallas, sen jag var 17, och parallellt med det, musiken. Jag har haft en ångestproblematik, och sen bara blev det en bergvägg. Jag hann leva drömmen i två månader från att jag sa upp mig på Bolaget och gifte mig, till Jills Veranda i september 2022..

Jag har haft en ångestproblematik, och sen bara blev det en bergvägg.

Då hamnade jag på IVA, jag hade blödande magsår, som jag kände till men dolde i hopp om att det skulle bli bättre. Det var inte en linjär kurva, utan det backade under sommaren, så jag hoppades.

Hade du suttit och krökat hela dagen?

Nä, tyvärr så tror jag att jag hade supit för lite. För mycket under lång tid och för lite den dagen. Det hade varit flera dagar av genrep, medier, otrygg miljö. Att vara där, inte kunna mellanlanda, jag är rätt beroende av sånt.

På klippet från Allsång på Skansen kan man se David stå och svaja med ostadig blick i mellansnacket. Pernilla Wahlgren säger ”Du har skrivit på Instagram att utan brudar stannar Sverige. Och jag tycker det är så klockrent. Nu undrar jag vad jag och alla andra brudar här gör?” David svarar: ”Jag älskar brudar… Det är stjälkarna och…”

– Jag tyckte det var ganska rappt skämt. Men sen är det svart. Det var sån centrifugal… eller gravitation. Jag har aldrig sett något liknande.

Har de slutat bjuda in dig efter vad som hänt?

De bjöd in mig till Allsång på Skansen i år igen. Mitt villkor var att de inte skulle gå ut med det, och att jag skulle dyka upp som gubben i lådan. Men jag ringde och sjukade mig.

Vad snällt av dem att bjuda in dig igen.

Snällt och snällt, det faller tillbaka lite på dem att de släpper upp mig på scen i det tillståndet. Det hade varit konstigt om de inte sett hur jag mådde med tanke på att jag föll som en fura. De ledde upp mig på scen. Det är ju en varningsklocka.

Vad hände sen?

Jag hamnade i respirator i flera dygn. I och med de blodiga kräkningarna så hade jag lunginflammation när jag sövdes ner, så jag vaknade med blodproppar. Sen låg jag på lit de parade på SöS en månad. Jag skulle lika gärna kunnat vara död. Jag känner att jag har nio liv. Läkaren sa att om jag inte åkt in, så… Och sedan skickades jag vidare till behandlingshem där jag stannade fem veckor.

Vad var det för behandling?

De kallar det KBT, men det är en variant på tolvstegsprogrammet. Jag lärde mig mycket. Jag fick ett ärligare förhållningssätt till livet. En reducerad rädsla. Man får en ödmjukhet, och ett större mod. Som alkoholist har man en romantisk bild av ett litet fönster när det var fantastiskt att dricka. Och man vill hela tiden tillbaka dit. Men det är nedbrytning, så man kommer aldrig dit. Man kommer upp, men intervallerna sjunker.

Det kan väl vara en ursäkt också, du minns när det var roligt att dricka, men det som ropar inne i dig är något annat.

Tomhet. Det är något som fattas, som ska fyllas. Det är väl det jag ska lägga mig på soffan nån gång och reda ut.

Tolvstegsprogrammet är väl bra?

Det är ju fascistiskt i grunden, det här med nedbrytningen. Men det räddar liv. Jag har inte en nykterist-identitet idag, men jag var spik nykter i nio månader. Jag sprang och kissade i öppenvården i nio månader.

Var det frivilligt?

Ja. Framför allt gjorde jag det för min fru. För att visa respekt, och vilja. Hon räddade nog livet på mig förra hösten.

David gifte sig 2022 i kyrkan med sin partner sedan 15 år, tillika violinist i hans före detta band. Man har ofta kunnat se deras hyllningar till varann på scen och sociala medier och på scen. Men sedan två månader är de skilda.

– Hon försvann utan förvarning nu i slutet av augusti. Vi gjorde en turné som förband till Lasse Winnerbäck – det var första året jag spelat nykter, jätteläskigt, och det var lite skakigt under hela turnén, och när det var tre spelningar kvar så stack hon. Vi hade precis varit och spelat i Huskvarna. Jag gick och tog en tupplur, sedan var hon borta. Sedan såg jag henne aldrig mer. Den chocken och sorgen var det spriten som räddade mig från. Jag tog ett sovjetiskt återfall. Kraftfullt. Alkohol är ju erkänt effektiv för chock och sorg. Tillfälligt. Vad fan var alternativet?

Hörde du aldrig mer av henne?

Efter några veckor skrev hon ett meddelande.

David tar upp telefonen. Ett långt sms från den 13 september där det står att hon inte orkar mer men att hon inte har älskat någon som honom , och sedan info om hur han gör med elräkningen.

– Jag uppskattar ändå det där meddelandet, det var ärligt. Att sluta älska någon, det är sånt som ofta händer i vårt fosterland och uti andra länder…

Säger David och citerar Allan Edwall som ett rinnande vatten.

Har ni barn?

Nej, Jag har alltid velat ha barn, jag har tagit upp det två gånger om året ungefär. Vi har varit ihop i femton år, vi har inte bråkat liksom. Det är femton år av mitt liv som amputerats. Vi hade talat löst om att flytta till Trelleborg, bo utanför stan. Men jag fattar att ansamlingen av ångest och press blev för mycket. Det faller tillbaka på mig. Hon måste haft sina skäl. Jag kommer att älska henne resten av mitt liv.

Har ni inte pratat alls sedan dess?

Nej. Inte ett telefonsamtal. Hon har varit och hämtat grejer när jag inte varit hemma. Det är en sån jävla kontrollförlust, fattar du?

Nu förstår jag varför du gick och la dig före festen, förra året på Leninprisutdelningen. Du var nykter och orkade inte sitta med när andra festade.

Precis och jag gick på benzo då också. Avgiftning.

Hur var det att bli nykter?

Det som var revolutionerande för mig under den perioden var att jag kände igen mig själv från när jag var 18-20-årsåldern. Jag radikaliserades politiskt, jag tänkte klarare, fick ökad självrespekt. Palestinademonstrationerna var väldigt viktiga. Jag går dit på helgerna med min farbror Bosse. Han är som en fadersgestalt för mig. Och samtidigt en polare. Om man kan vara båda – det är en snygg dans. Det är capoeira. Det är balans. Och hans två ungar då, John som är född i Rio och lillasyrran Amanda som är född här. De har också den relationen till Bosse. Att han är både farsa och kompis.

Du har inte haft den relationen till din egen farsa?

Vi har inte kontakt.

Han blir tyst.

Utanför fönstret släpar två poliser på en man med rosa byxor.

– Ska vi göra en fritagning? frågar David.

Ett år tidigare hade Ritschard kollapsat i TV-programmet Jills veranda.

– Vi var i Nashville, vi åkte till Alabama för att jag skulle träffa min sångaridol Georgette Jones, George Jones dotter. Vi kommer till en legendarisk studio och jag bara kraschar. Georgette var sjuksköterska tack och lov.

Hur känns det att få en blackout?

Jag vaknar på ett sjukhus i Alabama och vet inte vad som hänt. Jag vet att jag är i den delstaten, men jag fattar inte hur fan jag har hamnat här. Då sa de att det var uttorkning och utmattning. De tog prover, men de visade inte att jag var fysiskt alkoholiserad.

Hade du druckit varje dag på USA-resan?

Ja, men inte mycket, med mina mått mätt. Men jag var väl satt ur balans med mina rutiner för intag av vatten och mat. Och hög press. Stor utmaning. Jag hade turnerat hela sommaren, jobbat hela livet, och levt ohälsosamt. Jag hade nog inte varit på en vårdcentral sedan jag bodde i Fittja 2010. Då var det halsfluss.

Vad är det sista du minns innan?

Att jag in i det sista kämpar för att få sjunga in den här sången.

På klippet kan man se David med vindögd blick som säger ”Snälla, kan jag inte få ett försök?” och producenten som säger ”David, jag tycker verkligen inte att du ska göra detta. Du pressar dig jättehårt.” David svarar: ”Det är det enda jag gjort, hela mitt liv.” Sedan leds han ut till en bil, knappt vid medvetande. Det här klippet, 1:09 långt, lägger SVT ut på sin facebooksida under rubriken ”David Ritschard kraschade – mitt framför kamerorna.”

Sändes det live?

Inte live, men de valde att ta med det ändå.

Vad tyckte du om det?

Jag hade inget perspektiv, ingen distans.

Men vad tycker du nu?

Hmmm… jag har inte riktigt råd att vara bitter, att gräva på det sättet. Jag har fullt upp med att resa mig. Men jag kunde aldrig tänka att det här skulle hända nu i slutet av sommaren. Och det följdes av många rygghugg från dem jag trodde var nära. Vänner. Och runt det, en kolossal tystnad. Jag tänker att det är så mobbing funkar. Från grusplan till skolgården. Att det bärs upp av tystnaden. Det är knappt någon som hört av sig senast jag var ett faktureringstillfälle. Det blir en skarp blixtbelysning av hur poppis man är allt går bra, som offentlig person. Och sånt här hade inte jag någon aning om för två år sedan när jag slutade på Systemet och gifte mig.

Men många tänker kanske att du har fullt upp och vill inte störa.

Det är en bekväm efterhandskonstruktion! Väldigt användbar. Och folks gissningar som är de bekväma gissningarna. Jag tycker att det är väldigt medelklassigt. Det finaste man kan vara för någon tycker jag, det är flytthjälp. Att erbjuda något utan att kräva något tillbaka. Eller att säga: ”Du kan ringa när du vill.” Och inte ”Hur är det med allt?” Ska jag svara med en roman? Säg hellre: ”Du kan ringa när du vill.” För det blir ett heltidsjobb att delge folk hur dåligt man mår.

Du gillar inte frågan ”Hur mår du”.

Nej! Vässa frågan, motherfucker! Man vet inte om de vill ha svaret eller inte. För det innebär ansvar, att ställa en fråga. Är det en produkt av socialfascismen? Att folk tänker att det är institutioner och myndigheter som ska lösa folks problem. Att man inte snackar med grannar.

Vi har väl aldrig pratat med varann i det här landet. Vi har bara bitit ihop.

Har du varit deprimerad?

Jag vet inte. Hur känns det?

Jag vet inte om jag är det, men man blir ju håglös. Och likgiltig.

Tror du att det är berömmelsen som förstört allt?

(Tystnad) Bra fråga.

Har du varit alkoholiserad hela tiden bara att det syntes för allmänheten nu, eller började det här nu?

Det eskalerade på en ganska kort sekund i slutet. Det har jag ju själv sett då jag jobbat på Bolaget, i korsningen Folkunga/Renstiernas. Det är mycket samma människor som kommer. Folk kan vara helt fungerande, ha en golvläggarfirma, ha en högkonsumtion och helt plötsligt så dyker det. Det kan vara skilsmässa då, eller något annat som händer. Då är det väldigt små marginaler mellan att vara lägre medelklass och parkbänken. Min kompis Balsam, han sa till mig i början: Nu är det applådernas tid. Men sen kommer knivarna regna. Brace yourself! Det var när jag släppt albumet Blåbärskungen som fick mycket bra kritik och sådär. Jag hade släppt en Bajenlåt med Magnus Carlson.

Så alla Bajenfans älskade dig.

Ja, det blir som en småstad där på östra Södermalm. Redan på Systembolaget är man nån slags c-kändis, eftersom alla går dit. Och så blev det en väldig skjuts och alla ville köpa bärs av en. Först tyckte chefen att det var asbra. Det var kul i två månader. Sen… Magnus Carlson har ju flyttat till Jämtland. Vår största legend genom tiderna efter Nacka Skoglund, Kennedy Bakircioglu, han bor ju på Östermalm. Det skulle inte funka för honom att bo på Katarina Bangata.

Tror du att ingen tycker om det där i längden?

Nej, men det finns nog undantag som bekräftar regeln. I öppenvården sa de till mig att om inte du skulle haft ett ångestsyndrom skulle det varit något fel på dig. Om jag inte hade reagerat med ångest skulle det varit konstigt. Men nu är det dags att ta några långa skär. Ta ansvar. Jag trodde i och för sig inte att jag skulle behöva hantera skilsmässa under den här tiden. Bara att turnera nykter var stort.

Var det jobbigt?

Som fan. För tiotusentals svenska semesterfirare. Och jag är ju arbetsgivare på sätt och vis. Det är ett tiotal personer som är beroende av att jag håller ihop och levererar. Det betalar blöjor och puré till deras ungar i Bagis. Det är ett ansvar i det.

Men de här femton åren. Du drack som vanliga människor, eller?

Jag kunde dricka en flaska vin om dagen.

Det är ju jättemycket!

Nja, det beror på vem man frågar.

Visst, du frågar folk på Oasen i Rågsved, de tycker att det är ju så man börjar dagen?

Eller på Hank’s Heaven. Sist jag var på Hanks bad jag om ett glas vitt. Då vänder de sig mot tapparna. Vin på fat har jag bara sett på Finlandsfärja!

Var det äckligt?

Ja!

Så du drack en flaska vin om dagen. Var det på morgonen, på kvällen…?

På kvällen. När jag kom hem från det vanliga jobbet så satte jag mig att arbeta med musiken. Admin, logistik, kontorsarbete. Och då kanske man lurar kroppen att man är ledig genom att dricka. Axlarna sjunker, du vet hur vin funkar. Då var jag liksom inte alkoholiserad på det sättet. Det var inget problem dagen efter heller. Inget problem socialt. Jag har aldrig varit fyllot.

Och din tjej, hon satt och drack vin med dig eller?

Ja ja, hon drack sitt bubbel. Det var oproblematiskt.

Jag skulle nog säga att det var problematiskt ändå, och att det började där.

Ja, visst. Jag la en stabil grund. Men på frågan om det var fame som var fallet: jag var nog för sliten när det väl kom. Man är van att jobba i motvind och sen när det blåser i ryggen far man iväg som en vante i centrifugen.

Var det med Bajenlåten som du blev känd för allmänheten?

Ja, först på Söder, sedan närförorter, men vi var mycket ute och spelade i landet och det visade sig att de gillar den överallt. Vi nämner ju inte Hammarby, så alla känner att de kan relatera till känslan. Avväpnande, på något sätt. Det är bara djurgårdare som inte tål den. Men de har ju Thåström och Lars Ohly.

Är du ett Ebba-fan?

Jag var punkare i några år. Jag hängde en del med crustarna för att de var vettigast. De var de enda som var politiska. Men det var egentligen för hård musik. Jag kämpade för att gilla det. Jag är nog mera åt Ebba Grön-hållet. 77. KSMB. Melodier. Men när jag engagerade mig politiskt sedan blev det Adidas för hela slanten.

Var stod du politiskt som ung?

Jag var med i Svenskkubanska i gymnasiet och sparade pengar för att göra en brigadresa. Men sen träffade jag en truckförerska från Norberg och flyttade hemifrån när jag var 19. Jag organiserade mig antifascistiskt 2005. Innan dess hade jag några år i Ung Vänster. När jag var tolv, då väntade jag på att bli tretton för att få ett sånt laminerat kort och ett partiprogram som man försökte fatta. Det var ganska avancerat.

Mina föräldrar var inte politiskt engagerade, men min farbror Bosse och farmor Ingrid var det. Jag blev också påverkad av Göteborgshändelserna, Irakkriget – vi hade skolstrejk på Björkhagaskolan i Tumba när jag gick i åttan. Vår skola var rätt blandad, hälften svenskar och hälften andra generationens. Så det var rätt hårda duster mellan nassar och anti. Längs hela pendellinjen fanns det nassar. Riktiga benskallar alltså. Men de försvann sen. Deras subkultur, skinheadkulturen, gick under efter Salem. (Mellan 2000 och 2010 sammandrabbade nazister och antinazister varje år i Salem, reds anm.) Några gamla kamrater till mig har nu startat en klubb i Gula Villan. De försöker återuppväcka den antifascistiska skinheadkulturen, du vet i stil med Los Fastidios, ”Antifa Hooligans.”

Hur gamla är de?

I min ålder, födda 88-89.

Då får vi se om det blir första gången människor i 40-årsåldern lyckas starta en subkultur.

Exakt! Vi kan gå på punkkonsert.

Vad tycker du om Sverige idag, politiskt?

Jag vet inte, jag röstade inte i EU-valet och tvekat kring att rösta i riksdagsvalet. Det som är viktigt är det som händer på lördagarna på Odenplan. Palestinademonstrationerna. Jag vet inget annat som jag inte känner är en fars. Jag tycker det har gått så snabbt, att man inte kan relatera till Rapport, på samma sätt som man gjorde för några år sedan. Jag har tappat förtroendet för den etablerade hegemonin. Det kanske är nödvändigt, långsiktigt, att konfliktlinjerna dras. Förr eller senare kommer konfrontationen. Det är bara att kavla upp ärmarna. Jag är redo.

Vad ska du organisera dig i, eller hur?

Jag letar. Jag har stått nära r:arna. De som ärligt menar att de har ambitionen att omdana samhället i grunden. Men det börjar med att läsa böcker och sedan att göra något.

Hur ser du på din egen roll som musiker?

Jag har sålt ut 15 konserter på Södra Teatern i vinter. Det går att vara folklig om man låter höfterna jobba. När jag tvivlar eller när jag fått skit för var jag står politiskt tänker jag på förebilder som Jerry Williams och Björn Afzelius och Sven Wollter. Kunde de, så kan jag. Sedan ska man inte bara göra politiska låtar.

När jag såg dig första gången trodde jag att du hade rakat en flint med mening. Men sedan såg jag att det var en riktig flint?

Nej, den var pure, redan då. Men nu har jag gjort det. Jag började raka i somras. Jag har en riktig flint, men jag rakar bort fjunen. Jag tar bort det här lilla hornet här framme som är mitt i flinten. Jag har samma frisör som Dr Phil, ha ha. Nu när man blivit seriefigur så vet jag inte vad alternativet är. Spikes? Innan hade jag rockabillyfrisyren, men den är rätt beroende av luggen. Sen tunnades den ut och då öppnades en ny värld.

Är det inne med flint nu? Och är det din förtjänst?

Det började för några år sedan med att jag såg David Dencik på omslaget till Café. Och jag ba: Asså, det är ändå dignitet! Att köra Alfons pappa-frisyren på Café, och att det får finnas! Då tänkte jag att något har hänt.

Vad har du själv för stil nu?

Jag var cowboy 2011-2018, men nu har country blivit hippt så jag har slutat med det. Nu har jag gått tillbaka till min gamla sportiga stil. Jag kombinerade sportstilen med cowboystilen ett tag och sen clearade jag hela hösten Jag lärde känna Viktor Littmark, Bagarmossens tangokung, när jag var i sena tonåren. Han blev en stor förebild för mig stilmässigt. Han dresserade mig. Sånt där ”swag”.

Ni har jättemycket gemensamt. Ni har känslorna på utsidan. Ni är helt in- och utvända.

Jag är nog också lite tango. Det handlar om att testa kärleken. Får man finnas, fast man drar sig själv till sin gräns? Om ingen annan gör något, så gör man något själv. Slänger in en banger! Men just nu vill jag bara ha lugn och ro. Jag har inte haft tråkigt på över ett årtionde. Jag vill sova Törnrosa, men det kan jag inte. Förresten, apropå effektsökeri. En person som har steppat upp för mig är Torsten Flink. Jag har tänkt att han har varit narcissist. Men han har satt sig själv helt åt sidan och sagt: jag ringer klockan tre imorgon. Det gör han varannan dag. Han snackar inget om sig själv, utan bara använder sin dyra – dyrköpta – visdom, för att genuint hjälpa.

Kände ni varann innan?

Vi har jobbat ihop och spelat in en låt. När han säger: du måste arbeta David, då utgår han från sin erfarenhet. I öppenvården sa de att jag ska käka chips och kolla Netflix och låta hjärnan läka. Men allt har sin tid. De menar att man ska släppa på prestationsångesten. Det sjuka är att jag blev tjock efter kraschen i Jills veranda. Då missbrukade jag. Sen var jag tjock ända tills året efter när jag kraschade på Skansen. Då tänkte jag att det var alkoholen, för den innehåller ju socker. Sen var jag nykter nio månader och är fortfarande tjock. Jag drack 3 liter cola zero om dagen, men det ska man ju inte bli tjock av? Vad har vi lärt oss?

Det är fel från början. Du ska inte stoppa i dig något du inte vet vad det är. Håll dig till naturliga råvaror och jag lovar att du inte kommer att bli tjock.

Frrrrrr…. ! Krav krav krav! Gör du så? Bara fottrampade råvaror?

Hur fick du veta att du hade magsår?

Jag kräktes blod hela sommaren. Svart eller rött. Jag tänkte att det här är fan inte bra. Men om jag går till doktorn så tappar 7-8 pers sin inkomst. Och jag exponeras för något som jag kanske inte vill veta vad det är. Jag var så rädd. Jag tänkte att det var magsår eller cancer. Jag googlade inte ens på sjukdomar.

Då har du verkligen stoppat huvudet i sanden.

Ja. Men det är slut med det. Och det är en produkt av att jag blev totalt inventerad och exponerad. De körde ner kamera i munnen. Och de sa att jag inte har någon diagnos. Det är bara min livsstil som är felet. Ångesten.

Var kommer ångesten ifrån?

Jag har inga bra svar, och inte de heller. Bara att jag varit i en extrem livssituation under lång tid.

Men du har en ny tjej nu?

Ja. Hon kom lägligt och olägligt på samma gång. Om min fru Nalle räddade livet på mig förra hösten, så är det stor risk att Anna från pappersbruket i Sundsvall gjorde det nu i oktober.

Hur träffades ni?

På stan. Hon kom fram. Jag var väl ett öppet sår, och hon sa hej med sin sydnorrländska dialekt. Hennes lägenhet hade brunnit upp i Västberga, så nu bor hon hos mig. Hon går i studiecirkel varje tisdag och läser Marx och Lenin. Vi kanske behövde varann. Det är befriande att vara med någon som inte är från Stockholm. Hennes morsa jobbar på samma ställe fortfarande, Valmet i Sundsvall.

Har du något kort på henne och dig?

Nej. Det finns inga kort. Vi har inte ens tagit en selfie.

Va? Vad ska du ha och gråta över sedan när det tar slut?

Jag har grejer på lager att grina över.

Hur ser du på alkohol- och narkotikapolitiken i Sverige?

Vi har en väldigt svartvit syn. Jag är själv kluven. Det satt jävligt långt inne med sprutbyten och sånt. Jag är inte förespråkare för avkriminalisering, men inte motsatsen heller. Jag är agnostisk. Ödmjuk inför frågan. Jag tycker inte att det är bra som det är nu. Det är sån jävla skarp gräns mellan psykiatrin och beroendevården. Det finns ingen gråskala. Man måste välja om man är psykiskt sjuk eller a-lagare. Men det är ju en växelverkan? Alkoholen har förstört mitt liv men eventuellt räddat mitt liv också. Dialektikens lag härskar!

Så du tänker att om du inte druckit när din fru lämnade dig, då hade du tagit livet av dig?

Jag vet inte, för det var så ogreppbart. Och jag var så illa rustad. Den tomheten var gastkramande.

Kan du inte tänka såhär: Vad hade Fidel Castro gjort?

Jo, jag brukar stå framför spegeln och säger patria o muerte! Det fungerar! Det hjälper! Man vill inte skämmas inför dem. Sen kommer ju ens trauman. Men om man bortser från trauman så håller jag med dig fullt ut. Det är ett sätt att vara. Bejaka sina styrkor. Man måste hitta styrkan inifrån, fick jag lära mig under rehabiliteringen. Man måste hitta sin egen väg, sluta jämföra sig med andra. Inte lyssna på andra hela tiden. Min närmsta medarbetare och goda vän Pontus Sillrén har hjälpt mig jättemycket där.

Vad tror du om magkänslan? Har du någon sådan?

Instinkt, alltså? Ja. Men: om saker och ting går neråt, om det finns en dominoeffekt, då tror jag kanske man ska gå emot magkänslan och göra tvärtom. Man måste se utfallet.

Känner du igen dig i Avicii?

När jag såg dokumentären om honom så var det jätteexotiskt. Men nu – absolut. Även fast det är i mindre skala. Och mer lokalt.

Illojaliteten som infinner sig när det börjar gå sämre, kan jag relatera till. Och att vara slutkörd. Men det är ju mitt uppehälle. Jag skulle inte kunna sätta mig i kassan igen. Det skulle vara ohållbart. Då måste jag flytta någonstans, men där är jag inte än, och det är en stor ansträngning också. Jag vill inte resignera på det sättet inför ryktesspridning.

Har det varit mycket rykten?

Flashback kokar, över 80 sidor senaste året om mig. Jag har inte läst det där förrän slutet av sommaren, då jag kände att sanningen kan inte vara värre än otryggheten jag upplever i min situation. Det var nästan befriande. Bättre att veta än att ana.

Vad stod det då?

Att jag skulle sätta upp en dubbelpipig hagelbrakare i munnen och trycka.

Vet du vad det betyder? De har ett intresse av dig. Men du har inte ett intresse av dem. Hejdå!

När jag tog återfall i augusti gick jag på bolaget, första gången sedan mellandagarna. Dagen efter stod det på Flashback att någon sett mig på bolaget. Det sa läkarna också: jag är inte paranoid, eller – jag är det, men jag har fog för det också. Det är lite därför jag träffar dig idag. Jag gömmer mig inte!

Nej precis, jag tycker inte du behöver skämmas för något. Det är inte första gången detta händer.

För mig är det första gången. Kajsa jag är en känslig konstnär!

Varenda person som blir känd snabbt börjar ju dricka och ta droger och kollapsar.

Du menar att jag är generisk.

Ja.

Fy fan! Och jag är för gammal för 27-årsklubben, det tåget har gått. Det som händer med kändisskapet är att man förlorar sitt narrativ. Folk pratar om en och inte med en. Även vänner och familj. Folk snackar om artiklar utan att ha läst dem, de har bara läst rubriken och kommentarsfältet. Man används som referens, som om man vore Platon eller något. Det tycker jag vore ok om man vore död. Men inte mot en livs levande – nåja – medelålders person. Det är avhumaniserande.

När man har stått med brallorna nere två gånger i bästa sändningstid i SVT så sänks förväntningarna på en ganska mycket.

Folk vill ha lite smärta och mörker i sina liv, så de vill gå på konsert med en artist som är lite trasig. Sen köper man skivan och så kan man ta till sig det när man vill ha det. Det är ett privilegium att kunna sjunga Bellmans alkoholromantiska sånger på högtider – men det är någon som blivit korsfäst av det.

Du ska ju inte offra dig för dem. Du behöver inte känna att du ska vara olycklig för att vara trovärdig som artist.

Aldrig mer! Det finns att ta av. Och jag har vaknat upp igen. När man har stått med brallorna nere två gånger i bästa sändningstid i SVT så sänks förväntningarna på en ganska mycket.