Bakom Abdullah Öcalans utspel i februari om att lägga ner PKK:s väpnade kamp och upplösa den kurdiska organisationen fanns en strategi för att ta sig ur en politisk stagnation där den kurdiska frågan definieras som ett terrorproblem. Samtidigt utnyttjade Turkiet utspelet för att försöka stoppa Syriens uppgörelse om en autonom kurdisk region, skriver journalisten Çetin Çeko.

Den 1 oktober 2024 inträffade något oväntat i Turkiets parlament. Den ultranationalistiska ledaren för Nationella handlingspartiet (MHP), Devlet Bahçeli, gick fram till ledamöterna från Folkens Demokrati och Jämlikhetsparti (DEM), ett parti med en stor kurdisk väljarbas, och skakade hand med dem. Detta var en ovanlig gest, eftersom MHP betraktar DEM som en politisk förlängning av Kurdistans Arbetarparti (PKK), anklagar de för separatism och har förespråkat därför att partiet ska förbjudas och att ledamöterna ska fängslas. Idag sitter tusentals DEM-medlemmar och även framstående kurdiska politiker, som partiet HDP:s tidigare ledare Selahattin Demirtas, i fängelse.

Senare höll Bahçeli ett tal på partiets gruppmöte där han krävde att PKK:s ledare Abdullah Öcalan skulle föras från fängelset till parlamentet för att uppmana PKK att lägga ner sina vapen och upplösa organisationen. Öcalan greps i Kenya 1999 genom en gemensam operation av USA:s och Israels underrättelsetjänster och fördes till Turkiet. Sedan dess sitter han fängslad på den militära ön İmralı i Marmarasjön.

För att motverka utländska makters försök att splittra Turkiet måste landets enigheten stärkas genom att skapa fred mellan turkar och kurder.

Bahçelis utspel väckte många frågor om vad som pågick. Den ultranationalistiska ledaren förklarade att detta var en reaktion på de geopolitiska förändringarna i regionen och på utländska makters försök att splittra Turkiet. För att motverka dessa planer menade Bahçeli måste Turkiet säkra den interna enigheten, vilket kräver fred mellan turkar och kurder. Han sträckte därför ut en hand till de kurdiska parlamentsledamöterna och uttryckte sin förhoppning att denna gest skulle tas emot positivt. Bahçelis uttalande väckte stor förvåning och riktade blickarna mot Turkiets president, Recep Tayyip Erdoğan. Stödde han Bahçelis uppmaning? Erdoğan avstod först från att uttala sig, men bröt senare sin tystnad och bekräftade sitt stöd för MHP:s krav.

Bahçelis förklaring var inte gripen ur luften. Politiska bedömare menar att detta i själva verket var en del av en större plan från den politiska makten.

I nästan 3,5 år hade varken familjen eller advokater fått besöka Öcalan. Men efter Bahçelis uttalande öppnades plötsligt dörrarna till İmralı-fängelset för hans familj, advokater och även en delegation från DEM. Den 27 februari i år kom Abdullah Öcalans uppmaning till PKK, som lästes upp av DEM-representanter, att lägga ner vapnen och att upplösa organisationen.

För att förstå Ankaras omvändning och Öcalans uppmaning till PKK behöver vi förstå den regionala kontexten och blicka tillbaka.

Syrien delades i tre: Assad-regimens område, Turkietstödda islamistiskt och ett område kontrollerat av Syriska Demokratiska Styrkorna.

Inbördeskriget i Syrien, som började 2011 till följd av den arabiska våren, eskalerade ytterligare 2014 när Islamiska staten trädde fram, begick massakrer och erövrade territorier. En USA-ledd internationell koalition och Ryssland ingrep i det syriska inbördeskriget och landet blev de facto uppdelat i tre delar: Assad-regimens område, Turkietstödda islamistiska oppositionsgrupper och ett område kontrollerat av Syriska Demokratiska Styrkorna (SDF), en allians av kurder med sekulära och demokratiska arabiska och kristna grupper.

Israels krig mot palestinierna, som började den 7 oktober 2023 med Hamas attack, vidgades ytterligare genom att involvera Hizbollah i Libanon, Houthierna i Jemen och Iran. Efter att Israel slagit hårt mot Iranvänliga styrkor i Syrien började Bashar al-Assads regim vackla. Detta utnyttjade Heyet Tahrir al-Sham (HTS), en grupp med rötter i jihadistiska al-Qaida och ledd av Ahmad al-Shara, som oväntat intog Damaskus i början av december med stöd från Ankara. Därmed avslutades Baathpartiets 61-åriga styre i Syrien och Assad-familjens 53-åriga maktinnehav.

HTS:s maktövertagande öppnade upp för möjligheten till en kurdisk region med federal status i Syrien.

Turkiet har aldrig gillat det de facto autonoma området i norra och östra Syrien som kontrolleras av SDF. Men både USA och den internationella koalitionen har stött det för att stå emot Islamiska statens angrepp. Med HTS:s maktövertagande öppnades nu upp för att, som i Irak 2003, formellt etablera detta område som en kurdisk region med federal status i Syrien.

Turkiet som har den största delen av Kurdistan inom sina gränser har strategiskt varit ovilligt att hitta sådana federala eller autonoma lösningar för den kurdiska frågan. Utvecklingen i Syrien ser man därför som ett existentiellt hot för egen del. Om kurderna, efter Irak, även i Syrien får en federal, autonom eller decentraliserad status, blir det omöjligt för Turkiet (och Iran) att fortsätta, som om inget hänt, med sin politik gentemot den kurdiska befolkningen med förtryck och utan att hitta politiska och administrativa lösningar till en långvarig väpnad konflikt.

Turkiet har därför fört en intensiv militär, politisk och diplomatisk kampanj för att hindra kurderna från att få en plats vid förhandlingsbordet i utformningen av det framtida Syrien. Man gör allt för att förhindra att kurderna får någon form av officiell status.

Det var det som låg bakom Ankaras militära intervention och ockupation, så fort både Ryssland och USA gav grönt ljus, av flera områden i Rojava Kurdistan. Hundratusentals kurder tvingades lämna sina hem i de ockuperade områdena. Kurdernas hus, åkrar och olivlundar beslagtogs och plundrades. De tömda bosättningarna befolkades istället av araber som samarbetade med Turkiet och dess allierade grupper. På så sätt förändrades den demografiska strukturen i grunden.

PKK utnyttjar den politiska öppningen i Turkiet för att komma ur en politisk stagnation där den kurdiska frågan definierats som ett “terrorproblem”.

PKK har för sin del en strategisk utmaning och utnyttjade den politiska öppningen för att komma ur en långvarig återvändsgränd. Fram till nu har den turkiska staten, genom att hålla PKK i en ständig våldsspiral, definierat den kurdiska frågan som ett “terrorproblem” och framställt den på detta sätt internationellt. PKK:s envishet att föra en väpnad kamp har bara förstärkt denna bild. Detta trots att organisationens väpnade operativa styrka i turkiska Kurdistan minskat avsevärt. Samtidigt har PKK inte lyckats upprätthålla en balans mellan den väpnade kampen och sökandet efter en politisk lösning.

För att PKK ska kunna bli av med stämpeln som en terrororganisation och få internationellt erkännande, men också för att behålla sitt inflytande i den kurdiska politiken, borde organisationen ha lagt ner sina vapen för många år sedan. Så i detta läge kom Abdullah Öcalans uppmaning den 27 februari, att lägga ner vapnen, som ett positivt steg i den riktningen. Men även om beslutet om att lägga ner vapnen har välkomnats, har det skapat besvikelse bland kurder eftersom det inte har ställts några villkor eller krav i gengäld.

Ett liknande utspel gjorde Öcalan för tio år sedan, 2015. Men uppmaningen då var både mer avancerad i innehåll och format. Den gången gjordes uppmaningen gemensamt av statliga representanter som förde förhandlingarna och företrädare för Folkens Demokratiska Parti (HDP), med nära koppling till PKK i parlamentet.

Nu deltog ingen representant från den turkiska staten. Uppmaningen gjordes helt och hållet ensidigt av Abdullah Öcalan och lästes upp av delegationen från DEM. I uppmaningstexten finns inget tydligt krav på att den turkiska staten ska vidta juridiska och politiska åtgärder, utöver den allmänna vädjan till “demokratisering av samhället”.

Kritik riktas mot Öcalans utspel om att kurdernas kamp för autonomi inte är förenligt med en multinationell stat

En annan framträdande formulering i Öcalans upprop var följande: “Lösningar från extrema nationalistiska avvikelser, såsom separata nationalstater, federationer, administrativ autonomi och kulturella lösningar, misslyckas att leva upp till samhällets historiska sociologi”.¹ Det Öcalan och PKK, som för övrigt försvarar Palestinas statsbildning, säger är att de politisk-administrativa modellerna som leder till självständighet, federation eller autonomi för kurderna har passerat sin tid i en multinationell stat. Det här menar kritiska röster är ett resonemang som ska ha påtvingats Abdullah Öcalan av den turkiska staten men saknar både historiskt och sociologiskt sammanhang bland det kurdiska folket.

Men den kurdiska frågan hanteras och hålls i stor utsträckning under kontroll av Turkiet. Huvudbryet just nu för Erdogan och som kan gå utom kontroll är Rojava-kurdernas möjlighet att få en permanent status i Syriens återuppbyggnad.

Därför var den huvudsakliga adressaten för Abdullah Öcalans uppmaning de väpnade grupperna som är verksamma i Syrien och har ideologiska kopplingar till PKK, nämligen Folkets försvarsenheter (YPG) och deras politiska gren, det Demokratiska Enhetspartiet (PYD).

Den 10 mars undertecknade ledaren för den syriska övergångsregeringen och Hayat Tahrir al-Sham (HTS), Ahmad al-Shara, och ledaren för de Syriska Demokratiska Styrkorna (SDF), Mazlum Abdi, ett ramavtal som föreskriver Rojavas autonomi och integration i den centrala regeringen i Syrien. Det var känt att samtal mellan SDF och Damaskusregimen ägde rum med medling från USA, Frankrike, Tyskland och Storbritannien. USA:s inblandning skyndade på processen för att få till stånd ett avtal. Washington och Damaskus informerade även Ankara om samtalen med SDF. Dock förväntades det inte att parterna skulle komma fram till ett officiellt avtal så snabbt.

Inför faktum om en överenskommelse mellan Damaskusregimen och SDF blev Turkiet tvunget att agera med attacker mot Rojava och politiska utspel som Öcalans.

Detta tvingade Turkiet att agera. Det var nödvändigt att neutralisera kurderna innan de satte sin signatur på avtalet. Turkiet satte i gång både militära och politiska operationer. Ända fram till dagen då avtalet undertecknades fortsatte Turkiet och de stödda väpnade grupperna sina attacker mot Rojava Kurdistan.

Och här kommer Öcalans utspel i februari in. Hans uppmaning var huvudsakligen var riktad till kurderna i Rojava. Planen gick ut på att PKK skulle lägga ner sina vapen och upplösa sig självt och på vägen få med sig även YPG och PYD i avvecklingen och därmed försvaga SDF och förhandlingarna.

Men beräkningarna gav inte det förväntade resultatet. PKK har varken lagt ner sina vapen eller upplöst sig självt. Och USA lyckades samla den syriska övergångsregeringen, HTS-ledaren Ahmad al-Shara och SDF-ledaren Mazlum Abdi vid samma bord för att underteckna ett avtal.

Turkiets misslyckande med att hindra en kurdisk region i Syrien skakar landets strategi om kurdfrågan.

Ankara förlorade tid med Abdullah Öcalan. Därför, bara tre dagar efter avtalet, reste Turkiets utrikesminister, försvarsminister och chefen för underrättelsetjänsten till Syriens huvudstad Damaskus för att träffa Ahmad al-Shara med syfte att stoppa kurderna och försöket att få autonom status i det nya Syrien.²

Men Ankaras sätt att hantera kurdfrågan, förhindra att de får en autonom status, har nu skakats i grunden. De geopolitiska förändringarna i regionen och kurdernas beslutsamhet att söka sina nationella demokratiska rättigheter gör dessa strategier alltmer ohållbara.