Det är en myt att muslimer inte skakar hand med det motsatta könet, påstod debattören Edgar Mannheimer i ETC. Detta stämmer inte, skriver Valley Ghanem – att undvika kroppslig beröring har mer med tro att göra än med könsdiskriminering.

“Jag känner inte en enda man som inte skakar hand med kvinnor. Däremot har jag träffat flera, och de var djupt troende muslimer, i många fall dogmatiska salafister,” skriver Edgar Mannheimer i en ledarkolumn i ETC där han ifrågasätter DO:s kritiska utlåtande gällande SL:s beslut att neka en man en arbetsintervju, eftersom han angett att han inte skakar hand med kvinnor.¹ Mannheimer, som vanligtvis imponerar med sin podcast Kalam, där han bidrar till några av de mest nyanserade samtalen rörande folkmordet i Gaza, fick mig den här gången att behöva djupandas i fyrkant.

Mannheimers påstående säger mer om vilka kretsar han rört sig i än hur verkligheten ser ut. De moderniserade och starkt västerländskt influerade urbana miljöerna är inte representativa för hela den muslimska världen. Åker man några mil utanför Kairo som Mannheimer levt i, eller vilken storstad som helst med majoriteten muslimer, möter man en helt annan verklighet där traditionen fortfarande är högst levande. Att ha bott i ett muslimskt land, eller ens att vara muslim, ger inte automatisk kompetens att bedöma islamisk teori eller praktik, särskilt eftersom många saknar djupare kunskap om vad som är islam till skillnad från exempelvis kulturella uttryck.

Åker man några mil utanför Kairo som Mannheimer levt i, eller vilken storstad som helst med majoriteten muslimer, möter man en helt annan verklighet där traditionen fortfarande är högst levande.

Regeln som förbjuder fysisk beröring mellan kvinnor och män som inte är nära släkt har en tydlig grund i traditionella tolkningar av muslimska rättskällor. Det märks inte minst på att det har existerat över tider, kulturer och inriktningar. Med andra ord är detta en grundläggande del av islam, och det är missvisande att framställa det som en extrem företeelse, vilket görs av Mannheimer. Vad som praktiseras i Kairos hippa kulturkvarter har väldigt lite relevans.

Att denna praxis till viss del minskade under 1900-talets kolonialisering och de följande processerna av sekularisering och västerländsk påverkan i stora delar av arabvärlden förändrar inte dess fundamentala ställning inom islam. Vare sig man gillar den islamiska traditionen av blygsamhet mellan könen eller inte, är den ett faktum.

Mannheimer nämner Egypten och Syrien som exempel för sitt resonemang utan att sätta dem i sitt historiska sammanhang. Under det brittiska styret blev Egypten starkt påverkat av västerländska idéer om sekularism och modernitet. Britterna främjade en administration och rättsapparat som till stor del skiljde religionen från staten, även om islam fortsatte att spela en central roll i det egyptiska samhällets kultur och identitet.

På samma sätt påverkades Syrien under det franska mandatet som banade väg för en sekulär era. Detta nådde sin höjdpunkt under Baathregimen, som betonade arabisk nationalism och socialism framför religiösa uttryck. Trots detta har islam alltid haft en stark betydelse i det syriska samhället.

Samtidigt ser vi nu att den sekulära trenden är på tillbakagång, eftersom en växande rörelse mot ökad konservatism och religiositet syns världen över.

Samtidigt ser vi nu att den sekulära trenden är på tillbakagång, eftersom en växande rörelse mot ökad konservatism och religiositet syns världen över. Denna utveckling speglar en global återgång till traditionella värderingar och trosuppfattningar i många samhällen. En del av detta är orsaken till den nyväckta debatten om exempelvis handskakning. Det handlar helt enkelt om att inte alla har valt att böja sig för sekulariseringen, och det gör tydligen ont i det extrem-liberala hjärtat. På 1800-talet och tidigare hälsade män och kvinnor i Sverige och Europa oftast genom bugning och nigning, utan fysisk kontakt. Män lyfte ofta på hatten som en gest av respekt, och hövligt språk var vanligt. Fysisk kontakt mellan könen var sällsynt. Hälsningssederna återspeglade tidens normer om blygsamhet och respekt mellan könen även här.

Islam är inte en religion begränsad till en viss tid, kultur eller etnicitet; dess budskap i Koranen riktar sig som universell vägledning till hela mänskligheten som förblir relevant och applicerbar genom alla tider.

Hur mycket än Ebba Busch med vänner kräver att “islam ska anpassa sig” är islam inte föremål för förändring baserat på personliga önskemål eller trender.² Det finns ett utrymme inom islam för att anpassa vissa tillämpningar till tid, plats och sammanhang, vilket är en del av dess dynamiska karaktär. Detta sker dock inom ramarna för de grundläggande tros- och rättsprinciperna som bildar en slags kärna. Om denna kärna förändras, skulle det inte längre vara islam.

De grundläggande tros- och rättsprinciperna bildar en slags kärna. Om denna kärna förändras, skulle det inte längre vara islam.

Var och en är fri att följa eller förkasta islam för egen del, men att omforma dess kärna för att passa individuella önskningar står i strid med dess grundläggande natur. Om jag skulle börja skaka hand med män imorgon skulle inte islam förändras. Islam är islam och jag är fri att välja hur jag vill förhålla mig till den.

Att kräva att islam ska anpassa sig innebär därför i praktiken att islam ska upphöra att existera. Med andra ord blir krav på muslimer att lämna vissa islamiska praktiker, såsom handskakningsförbudet, krav på att vara mindre muslim.

Mannheimer proklamerar, utan belägg, att “de allra flesta muslimer inte tvekar till att ta det motsatta könet i hand” men ignorerar samtidigt det viktiga sammanhanget som han själv nämnt i och med mannen som nekades arbetsintervju hos SL. Jag kan utan tvekan hävda att de flesta praktiserande muslimer gärna hade sluppit ta det motsatta könet i hand om de inte hade mött samma öde som SL-mannen. Muslimer i Sverige tvingas kompromissa med sin religion varje dag men det skapar inga rubriker eftersom det går i linje med det sekulära samhället. Trots detta är det fortfarande många muslimer som håller fast vid sina värderingar och vägrar böja sig under sekularismens vassa klinga. Det borde säga mer om hur viktiga dessa principer är.

Trots detta är det fortfarande många muslimer som håller fast vid sina värderingar och vägrar böja sig under sekularismens vassa klinga. Det borde säga mer om hur viktiga dessa principer är.

Mannheimer beskriver att “vägra” skaka hand som “apart beteende” och här ligger mycket i ordvalen. För det första; apart beteende i förhållande till vad, vem och var? Vi vet från studier såsom World Value Survey att svenska värderingar, om några, är aparta jämfört med omvärldens.³

För det andra; varför använda ordet “vägra”? Det ger ett negativt intryck och förstärker bilden av ett motstånd eller en konflikt. Man kan lika gärna formulera det som att en man respekterar andras privata sfär, följer sin religions påbud, känner blygsamhet inför det motsatta könet, eller undviker att sätta någon i en obekväm situation där sociala normer pressar fram en eventuellt oönskad hälsning. För hur ska man veta om den man möter exempelvis är muslim eller har bacillskräck? Dessa formuleringar lyfter fram perspektiv av respekt och principer, istället för att signalera en rigid eller fientlig handling. Det visar också att handlingen inte nödvändigtvis handlar om att “vägra” något, utan snarare om att följa en personlig övertygelse eller ett etiskt förhållningssätt.

“Det är olämpligt att diskriminera mot kvinnor”, skriver Mannheimer vidare, men det är oklart hur han menar att detta sker när det gäller en regel som tillämpas på både män och kvinnor. Regeln som förbjuder fysisk beröring mellan kvinnor och män i islam är lika bindande för båda könen – män ska inte röra främmande kvinnor, och kvinnor ska inte röra främmande män.

Regeln som förbjuder fysisk beröring mellan kvinnor och män i islam är lika bindande för båda könen – män ska inte röra främmande kvinnor, och kvinnor ska inte röra främmande män.

Vad som i själva verket gör det mer provocerande när män avböjer en kvinnas hand, snarare än tvärtom, är kopplat till normer i ett liberal-feministiskt samhälle där det upplevs som stötande att en kvinna skulle behandlas som “underordnad”. Men denna reaktion är i grunden känslomässig och bygger på en subjektiv tolkning av handskakningens vara eller icke-vara, snarare än på en faktisk ojämlikhet.

I islam är regeln om handskakning i själva verket helt jämlik. Den ställer samma krav på män som på kvinnor och grundar sig på idéer om respekt, blygsamhet och självbehärskning, snarare än på maktförhållanden. Det är ändock värt att notera att islam som religion ofta navigerar mellan tillämpning av jämlikhet och rättvisa – där jämlikhet innebär att alla behandlas lika, medan rättvisa innebär “åt var och en efter behov”.

Samtidigt är det viktigt att förstå att islam är en religion som bedömer människan utifrån andlighet och relationen till Gud, där ingen åtskillnad görs mellan män och kvinnor. ​​Att behandla människor olika handlar inte nödvändigtvis om att värdera dem olika. Denna distinktion är viktig: i islam likställs inte olikt bemötande med ojämlikhet. Begreppet “diskriminering,” så som det ofta förstås i vår samtid, baseras på en västerländsk tolkning som inte alltid fångar de religiösa eller kulturella nyanserna i islamiska principer. Inom islam ligger fokus på rättvisa och respekt för individuella roller och ansvar, snarare än på en förenklad idé om absolut likhet i alla avseenden.

”Men det går inte att relativisera bort det faktum att det innebär en diskriminering,” skriver Mannheimer, utan att verka reflektera över att diskriminering faktiskt är accepterad och i många fall helt legitim i samhället, beroende på kontext och syfte.

Hur kommer det sig att könsuppdelning i omklädningsrum, gym, och sportutövande inte bara är accepterad utan också anses vara något positivt och nödvändigt?

Hur kommer det sig att könsuppdelning i omklädningsrum, gym, och sportutövande inte bara är accepterad utan också anses vara något positivt och nödvändigt? Det beror på att denna form av “diskriminering” förstås som en åtgärd för att tillgodose trygghet, bekvämlighet och respekt för individuella gränser. Ingen ifrågasätter att kvinnor och män hålls åtskilda i dessa sammanhang, eftersom det anses vara en anpassning till biologiska, kulturella eller psykologiska realiteter.

Om vi kan acceptera sådana former av könsdiskriminering utan problem, varför skulle då religiöst motiverade handlingar, såsom att avstå från fysisk kontakt mellan könen, automatiskt betraktas som problematiska? I båda fallen handlar det om att tillgodose olika behov och gränser – omklädningsrum för att främja integritet, och avstående från handskakningar som en del av en persons religiösa eller kulturella integritet. Med andra ord, åtskillnader mellan könen tillämpas i alla normsystem – det handlar snarare om vem som har rätt att definiera gränserna för när och hur dessa åtskillnader görs.

Det verkliga problemet uppstår när vi använder begreppet “diskriminering” som ett slagträ, utan att nyansera eller förstå de bakomliggande principerna. Det finns en risk att vi behandlar vissa former av diskriminering som oproblematiska, medan andra döms hårdare, trots att båda handlar om anpassning till olika normer och värderingar.

Mannheimer går så långt som att beskriva män som avstår från att ta i hand med kvinnor i termer av förnedring och förolämpning gentemot kvinnan. Han till och med spekulerar kring ifall det kan betyda att de hatar kvinnor. Men vem avgör egentligen vad jag som kvinna upplever som förolämpande? För jag räknas väl in i den kategorin även fastän jag inte är vit, liberal och västerländsk?

Som muslimsk kvinna ser jag det tvärtom: när en man respekterar min fysiska sfär och istället lägger handen på hjärtat, känner jag mig ärad och upphöjd.

Som muslimsk kvinna ser jag det tvärtom: när en man respekterar min fysiska sfär och istället lägger handen på hjärtat, känner jag mig ärad och upphöjd. Det är en gest av respekt, inte förminskning.

Det verkliga problemet ligger i den underliggande förväntningen att den liberal-feministiska synen på kvinnor ska få avgöra vad som är rätt och fel för alla kvinnor, oavsett deras kulturella eller religiösa bakgrund. Det är här diskriminering uppstår och som sällan erkänns: praktiserande muslimska kvinnors röster marginaliseras, och våra åsikter avfärdas som mindre relevanta eller till och med ogiltiga. Detta sker på grund av stereotypa föreställningar om att vi skulle vara förtryckta, hjärntvättade eller sakna egen agens.

När en vit västerländsk kvinna kräver respekt för den kroppsliga integriteten som till exempel i #metoo-upproret, hyllas hon av många för sin styrka, självständighet och frihet, däribland Mannheimer som själv har skrivit om frågan. Men när en muslimsk kvinna gör ett liknande val utifrån sina religiösa principer – exempelvis genom att avstå från fysisk kontakt med främmande män – bemöts det inte på samma sätt. Plötsligt är det inte längre acceptabelt att hävda rätten till sin egen kropp, om detta val grundar sig i islamiska värderingar.

Problemet ligger inte i principen om att värna kvinnors frihet, utan i den selektiva tillämpningen av den. Så länge det handlar om sekulära eller västerländska normer, är kvinnors rätt att sätta gränser oantastlig. Men när det gäller islam uppstår ofta motstånd och misstänkliggörande. Detta är inte bara en dubbelmoral – det är en blindhet för det faktum att kvinnors styrka och värde kan uttryckas på olika sätt, beroende på deras värderingar.

Mannheimer går så långt som att beskriva män som avstår från att ta i hand med kvinnor i termer av förnedring och förolämpning gentemot kvinnan.

Diskrimineringen i detta fall ligger egentligen inte i den handling som debatteras – avstående från handskakning – utan i samhällets vägran att tillåta muslimer att utöva sin religion. Det är diskriminering på religiös grund, något som DO också tydligt slog fast i fallet med SL-mannen.

Det framstår alltmer som att vi muslimer endast blir accepterade om vi anpassar oss till sekulära ideal och överger delar av vår religiösa identitet. Om vi inte gör det, riskerar vi att stämplas som extremister, islamister eller bakåtsträvande. Detta skapar en situation där vi i praktiken tvingas välja mellan vår tro och samhälleligt erkännande.

Denna sekularisering, som framställs som en nödvändighet för integration, är i själva verket en form av påtvingad assimilation. Att kräva att muslimer ska sekulariseras för att bli accepterade är inte en lösning, utan en form av social och kulturell diskriminering.

Men varför skulle inte jag, som praktiserande muslim, kunna existera på mina egna villkor? Är inte det själva kärnan i ett pluralistiskt och demokratiskt samhälle – att människor med olika bakgrunder, tro och livsstilar ska kunna leva sida vid sida, utan att tvingas kompromissa bort sin identitet?

Debatten om handskakning är så laddad att det känns som en extremsport – en nervös balansgång på en lina av sociala regler och risker. Under en av gångerna då Diskrimineringsombudsmannen (DO) bjöd upp mig till Stockholm för en paneldebatt, utspelade sig detta på ett så komiskt och pinsamt sätt att det tagit mig två år att försona mig med det nog för att kunna berätta om det – här och nu.

Jag blev så stressad över att undvika handskakningen inför Gud och publik att jag i ren förvirring misstog min bröstkorg för DO, Lars Arrenius, hand.

Jag blev så stressad över att undvika handskakningen inför Gud och publik att jag i ren förvirring misstog min bröstkorg för DO, Lars Arrenius, hand. Jag kastade mig fram och skakade den med en sådan entusiasm att det såg ut som om jag precis fått besked om Palestinas befrielse. Arrenius förvånade ansikte är fortfarande fastetsat i mitt minne – jag tror till och med att han kände sig kränkt av min plötsliga dubbelmoral, eftersom han av vana när vi ses, var på väg att lägga handen på hjärtat.

Så för att vara helt ärlig: jag skakar inte hand med män, så länge det inte är Diskrimineringsombudsmannen.