En kinesisk politiker färgar sitt hår svart var tredje vecka – annars betraktas han som gammal och döende. Speglar president Xis mer ”naturliga” utseende slutet på det kollektiva ledarskapet? Det är för tidigt att säga, skriver Daniel A Bell, som är dekan på universitetet i Shandong.

Kinas före detta president Hu Jintao är kanske den tråkigaste ledaren i modern tid. Sitt enda dokumenterade skämt levererade han vid ett besök i USA 2002. Den dåvarande guvernören i New Jersey, James McGreevey, sa till Hu, vars hår var kolsvart, att han inte såg ut som sina 59 år. Hu svarade: ” Kina skulle gärna dela med sig av sin teknologi på det ta område.” Att politiska ledare färgar håret har en lång historia i Kina. Det har ingenting med kommunistisk ideologi att göra. Under den Östra Jindynastin (317–420) nedtecknade den medicinske vetenskapsmannen Ge Hong ett hemligt recept för att färga hår svart i palatset. Det är inte lätt, inte ens idag: En yrkesfrisör uppskattar att kinesiska politiker behöver fräscha upp sina hårrötter var tionde dag eller så för att behålla den där kolsvarta looken.

En yrkesfrisör uppskattar att kinesiska politiker behöver fräscha upp sina hårrötter var tionde dag eller så för att behålla den där kolsvarta looken.

Varför bry sig om hårfärgen? Grundtanken är att svarthåriga härskare utstrålar kraft och energi: De arbetar hårt för folkets bästa. Omvänt, som Meng Zi uttryckte det på 300-talet f.v.t., borde ”vithåriga människor” tas om hand snarare än att ägna sig åt tungt arbete (bok I, A. 7). Det skulle vara konstigt, i ett kinesiskt sammanhang, att styras av ”vithåriga människor”.

Som frisören Hong Haiting uttryckte det: ”Jag vill inte se min ledare med grått hår. Det kommer att få honom att se gammal ut … som om han håller på att dö! Hur skulle en sådan person kunna leda vårt land? Det här är en politisk fråga, inte en fråga om livsstil.” Vitt hår är ett tecken på att man har lämnat politiken, antingen med våld eller frivilligt. Till den första kategorin hörde den tidigare politbyråmedlemmen Zhou Yongkang, det högst rankade offret för president Xis antikorruptionskampanj. När han dök upp i rätten hade hans kolsvarta hår blivit helt vitt. I den andra kategorin finns den pensionerade före detta premiärministern Zhu Rongji som blivit naturligt vit. Den tidigare presidenten Jiang Zemin fortsatte att färga sitt hår för offentliga framträdanden långt in på 1990-talet, ett tecken på att han fortfarande utövade viss makt bakom kulisserna.

Den tidigare presidenten Jiang Zemin fortsatte att färga sitt hår för offentliga framträdanden långt in på 1990-talet, ett tecken på att han fortfarande utövade viss makt bakom kulisserna.

Naturligtvis spelar också mer samtida faktorer in. Det kollektiva ledarskapssystemet i Kina, utvecklat efter en förfärlig upplevelse av ordförande Maos godtyckliga enmansstyre som kulminerade i kulturrevolutionen, tonar ner individualitet. Politikens utformning antas vara resultatet av kollektiva överläggningar i politbyråns ständiga kommitté, och enskilda ledare ska inte sticka ut för mycket. Här var Hu Jintao en mästare. Med sitt kolsvarta hår smälte han in bland andra ledare som färgade sitt hår på ett identiskt sätt, vilket signalerade att han verkligen var en jämlike med ständiga kommitténs åtta övriga medlemmar.

Det kollektiva ledarskapssystemet under president Hu hade dock en stor nackdel. Varje toppledare var jämlik, ansvarig för ett politikområde, och varje ledare hade de facto vetorätt över beslut som påverkade den egna valkretsens intressen. Det var omöjligt att ta itu med särintressen som blockerade nödvändiga reformer. Att angripa korruptionen krävde till exempel att man skaffade sig massor av fiender, och varken president Hu eller andra medlemmar av politbyråns ständiga kommitté hade makten (eller kanske modet) att göra det.

Det kollektiva ledarskapssystemet under president Hu hade dock en nackdel. Varje toppledare var jämlik, ansvarig för ett politikområde, och varje ledare hade vetorätt över de andras beslut.

In kom president Xi 2012. Ständiga kommittén krymptes från nio till sju ledamöter och Xi tog ansvar för nyinrättade ledningsgrupper för reformer, och sex år senare godkände kinesiska lagstiftare ändringar i konstitutionen som avskaffade presidentens mandatperioder, vilket i praktiken tillåter president Xi att regera längre än de två femårsperioder som hade begränsat presidenterna Jiang och Hu. President Xi framstod, som statsvetaren Wang Shaoguang uttryckte det, som den förste bland jämlikar.

Till plussidan räknas att han har makten att tackla särintressen: president Xi genomförde den längsta och mest uthålliga antikorruptionskampanjen i KKP:s historia och tog itu med ekonomiska intressen som blockerade åtgärder för att städa upp miljön och omfördela rikedomar från de rika till de fattiga. Till minussidan hör att det blivit färre kontroller av dåligt beslutsfattande och ökade begränsningar av yttrandefriheten. Avsaknaden av en tydlig efterträdare bidrar till oro för det politiska systemets långsiktiga stabilitet.

År 2019 bröt president Xi en annan långvarig politisk norm: han framträdde offentligt med grå strimmor i håret. Ämnet var förbjudet för inhemsk media, men västerländsk media spekulerade i att president Xi ville bekräfta sin högre maktställning i förhållande till andra medlemmar av politbyråns ständiga kommitté. Hung Huang, en mediepersonlig het som växte upp bland politiska eliter i Peking på 1960- och 1970-talen, påpekar att ledare traditionellt har färgat sitt hår svart som ett slags ”anpassning till en enda likriktad stil och ett tecken på samstämmighet och enighet. Det är något som Xi, som nu tydligt står över alla andra, inte längre behöver.” Speglar president Xis mer ”naturliga” utseende slutet på det kollektiva ledarskapet? Det är för tidigt att säga.

År 2019 bröt president Xi en annan långvarig politisk norm: han framträdde offentligt med grå strimmor i håret.

Min gissning är att Xi, även om han skulle visa sig vara en Putin-liknande härskare som regerar i årtionden med i stort sett okontrollerad makt, inte kommer att låta håret bli helt vitt. Tron på att vithåriga människor inte ska styra är kanske en oskriven artikel i Kinas konstitution som inte kan brytas.

Politiska normer som påverkar de högsta nivåerna av kinesisk politik tränger ofta ner till lägre nivåer av byråkratin. Jag är dekan för en stor fakultet vid Shandonguniversitetet med mer än tusen studenter och 80 professorer och våra beslut måste godkännas av en grupp ledare, inklusive fyra prodekaner och tre partisekreterare, som vi halvt på skämt kallar för ett kollektivt ledarskap. Varje ledare är ansvarig för någon aspekt av fakulteten och beslut måste diskuteras med andra ledare vid möten varannan vecka, för att godkännas (eller förkastas) efter omfattande överläggningar.

Min gissning är att Xi, även om han skulle visa sig vara en Putin-liknande härskare som regerar i årtionden med i stort sett okontrollerad makt, inte kommer att låta håret bli helt vitt.

Till mötena tar vi alla med oss våra anteckningsböcker och antecknar flitigt, särskilt när de högre ledarna talar. Liksom Xi och de andra toppolitikerna är vi varken alltför formellt eller alltför ledigt klädda, vilket anses vittna om engagemang för arbetet och närhet till folket. Inte överraskande är vi också begränsade av svarthårsnormen. De av oss som är vithåriga måste färga håret svart för att utstråla energi och kraft i våra ansträngningar att tjäna universitetet. I mitt fall skulle det se konstigt ut om jag färgade håret svart, så jag färgar det brunt, den mer natur liga färgen med tanke på min vita hudpigmentering.

Det är håret, dumbom
Jag erkänner dock att jag började färga håret redan innan jag kom till Shandong. Det började när jag var 39 år gammal, bodde i Hongkong och undervisade vid Hongkongs City universitet. Min universitetsrektor berättade för besökande gäster att jag var i 40-årsåldern. Min badmintonpartner, en anmärkningsvärt vältränad doktorand, sa att jag såg ut som en framstående professor. Jag tog det som kod för ”gammal professor”, en tanke som väckts av mitt snabbt grånade hår (eller också ville han artigt säga att jag borde lämna plats åt en efterträdare på badmintonplanen). Det gjorde mig inte glad, men jag insåg att jag fick finna mig i att jag såg gammal ut för min ålder. Min far och farfar blev gråhåriga i 30-årsåldern, och jag fortsatte familjetraditionen.

Min kinesiska svärmor hade andra idéer. Hon hade bott hos oss i ungefär tio år, och jag älskade henne (och älskar henne fortfarande) väldigt mycket. Mina kinesiska vänner berömde mitt engagemang för vördnadsplikt mot de äldre, men i själva verket var det hon som tog hand om oss. Hon hjälpte till i det ögonblick vi behövde det som mest, när vår son Ju lien föddes. Hon lagade mat och städade, utan att klaga. Hon hade tjänstgjort i Koreakriget, där hon träffade och gifte sig med sin man, en soldatkollega i Folkets befrielsearmé, och var van vid svårigheter. Men hon var inte en blind anhängare av partidoktrinen. Hon påminde om att vissa jordägare som avrättades i början av 1950-talet var bra människor som brydde sig om sina anställda. Och hon hade en lågmäld humor; ibland log vi mot varandra när hennes dödligt allvarlige man blint försvarade partistyret.

Till skillnad från den stereotypa svärmodern i väst försökte hon inte påtvinga mig sina krävande normer eller få mig att känna skuld för att jag inte levde upp till dessa. Hon visste att jag kom från en annan kultur och tolererade skiftande levnadssätt inom familjen. Med ett undantag: Hon tålde inte mitt vita hår. Jag var den första utlänning hon hade sett på nära håll och hon ansåg att jag exemplifierade västerländsk skönhet (hon brukade kritisera Hollywood-stjärnor för att de avvek från den skönhetsstandard jag hade satt; jag erkänner att jag aldrig försökte rätta henne). Så min svärmor blev djupt besviken när mitt hår började gråna och hon pressade mig att färga det. Jag sa till henne att manliga akademiker inte färgar sitt hår, men hon brydde sig inte. Till och med under kulturrevolutionen, sa hon, färgade vi håret, både män och kvinnor!

Till och med under kulturrevolutionen, sa hon, färgade vi håret, både män och kvinnor!

Efter två eller tre års tjat gav jag med mig. Jag hade erbjudits ett stipendium för läsåret 2003–2004 vid Stanfords Centrum för avancerade studier i beteendevetenskap och tänkte att det skulle vara ett bra tillfälle att skaffa ett nytt utseende utan att skämmas inför mina kollegor och studenter. Under överinseende av min svärmor färgade vår filippinska hemhjälp mitt hår brunt dagen innan jag reste till Kalifornien. Jag var orolig för dörrvaktens reaktion, så jag hade en basebollmössa på mig när jag klev ut från vårt universitetsbostads komplex. Förstärkt av ett par drinkar på planet kunde jag äntligen slappna av. Jag tittade noga i spegeln på toaletten och erkänner att jag var nöjd med resultatet. Jag förvandlades till en yngre man och ingen skulle veta hur det gått till!

Självklart tog förfallsprocessen inte lång tid. Några veckor senare började strimmor av grått hår synas i tinningar och polisonger, och det påverkade mitt humör. Min familj hade stannat i Hongkong, så jag flög tillbaka dit för en paus. Svärmor var inte nöjd med vad hon såg. Så vi gjorde en ny hårbehandling, nu med en ljusare färg. Jag tog mig till mitt universitet och en yngre kvinnlig kollega, som tidigare inte visat något intresse, sa att jag såg ”smalare ut”. Jag tog det som kod för ”snyggare”.

När jag återvände till Palo Alto trodde jag att mina medstipendiater inte skulle märka förändringen, men Elaine Scarry, författare till On Beauty and Being Just, sa att hon gillade min nya hårfärg. Scarrys bok, kanske det vackrast skrivna verket i samtida engelskspråkig politisk teori, hävdar att en omsorg om skönhet inspirerar ett engagemang för rättvisa. Så jag tog hennes komplimang som någon slags anspelning på moraliska framsteg. Inte bara det.

Scarrys bok, kanske det vackrast skrivna verket i samtida engelskspråkig politisk teori, hävdar att en omsorg om skönhet inspirerar ett engagemang för rättvisa.

Ju mer jag tänkte på det, desto mer verkade det orättvist att det var okej för kvinnor, men inte för män att färga sitt hår. Säkert var det ett arv från den patriarkala tidsåldern, när kvinnor sågs som sexobjekt gjorda för att behaga män. Om män färgar sitt hår är det ett sätt att bryta ner de patriarkala normerna. Vi bör också bedömas efter vårt utseende; det är inte bara förtryckta kvinnors privilegium! Att nedgradera män är ett sätt att uppgradera kvinnor. Den dag då män betraktas som lika fåfänga som kvinnor kommer det att bryta ner stereotypen att män är mer rationella, och båda könen kan ses som jämlika i andra sfärer av det sociala livet.

Jag höll det feministiska försvaret för att färga mäns hår för mig själv, men jag tycker fortfarande att det inte är något dåligt argument. Några veckor senare kom verkligheten tillbaka. Den här gången vågade jag mig till en frisör i San Jose (cirka tre mil från Palo Alto), för att vara säker på att jag inte skulle stöta på någon jag kände. Frisören frågade om jag var politiker (kanske kom han ihåg Ronald Reagans välfixade
hår). Jag svarade: Inte än, men kanske i framtiden. När mitt stipendium på Stanford löpte ut flyttade vår familj till Peking för att börja ett nytt liv där. Jag blev lättad när jag märkte att så många kinesiska män (inklusive akademiker) färgade sitt hår. För första gången på länge kände jag mig hemma.

Texten är ett utdrag ur boken Dekanen i Shandong, som utkommit på Karneval förlag 2025, i översättning av Stefan Lindgren.