Stefan Arvidsson var med om att klubba Linnéuniversitets omdebatterade annons för en normkritisk professor. Idag ångrar han sig – efter att ha läst en nyutkommen antologi.

Som ledamot i fakultetsstyrelsen för Fakulteten för konst och humaniora vid Linnéuniversitet var jag under förra hösten med att besluta om utlysningen av en professur i design.

Utlysningen fick i våras hård kritik av bland annat Sara Kristofferson i Dagens nyheter,¹ Anna-Karin Wyndhamn i Svenska Dagbladet,² Martin Tunström i Barometern³ och Fredrik Haage i Smålandsposten.⁴ Den har häcklats av Bo Rothstein,⁵ som på skämt sökt tjänsten.

Vad var det de reagerade på? Jo, att det i utlysningstexten hette att professorn skall – så tolkade i alla fall kritikerna texten – arbeta med teorierna ”normkritik, dekolonialism, feminism, queerteori och teorier om posttillväxt”. Det står också något om att professuren, som är inriktad mot ”det framväxande fältet ’visual communciation + change’”, ska bedriva forskning för ”social rättvisa och en hållbar planet”. Sådana riktlinjer är inte förenliga med idealet om fri forskning, hävdade kritikerna med emfas. Kan jag, som var med och klubbade beslutet, ge ett annat svar? 

Under det senaste årtiondet har anklagelser om att forskare agerar ”aktivister” och torgför sina egna moraliska och politiska åsikter nödtorftigt sminkade som vetenskap, haglat tätt. Framförallt är det som vi vet från högerhåll som anklagelserna förs fram. Dessa riktas aldrig – jag säger aldrig – mot den mest uppenbart ideologiska forskningen som bedrivs vid våra lärosäten, nämligen de ekonomiska vetenskaperna som utgår från liberala postulat om människan och som har som målsättning att gagna kapitalistiskt sinnade personer, företag och nationer.

Anklagelserna om aktivism riktas aldrig – jag säger aldrig – mot den mest uppenbart ideologiska forskningen som bedrivs vid våra lärosäten, nämligen de ekonomiska vetenskaperna.

Anklagelserna riktas istället mot humaniora och samhällsvetenskaperna. Där hittar man enligt kritikerna personer som med skattemedel bedriver propaganda förklätt till vetenskap. En utlysning sådan som den jag var med att besluta om, tycks bevisa att så är fallet: bakom fina titlar som docent och professor lurar gammelkommunister, queer-stollar och same-kramare.

Och helt taget ur luften är det inte. Varför inte? Jo, därför att det finns en lång historia av att unga människor som är intresserade av konst, kultur och samhälle – och som vill se dessa utvecklas längs nya vägar och slå ut i blom på nya sätt – söker sig till humaniora och samhällsvetenskap. Det är förstås från dessa studentgrupper som doktorander, lärare och forskare rekryteras. Det är alltså inte att undra på att de humanistiska och samhällsvetenskapliga kollegierna är fulla av folk som röster på partier som för fram en progressiv syn på kultur och samhälle. Enstaka personer som vill bevara gamla fina traditioner hamnar inom historieämnet. Och de statsvetenskapliga kontoren är inte fulla av folk som på fyllan skrålar ”Hanna från Arlöv”, men tendensen är ändå rätt tydlig.⁶

Är det ett problem att det är personer som vill befria människorna från förmenta kulturella och samhälleliga fjättrar som dominerar humaniora och samhällsvetenskap? Och att där finns relativt få som vill konservera kulturen och samhället eller som vill omvandla dem till saker som bara handlar om pengar? Det kan det nog vara. Det kan finnas frågeställningar och forskningsobjekt som lättare poppar upp i huvudet på konservativa och liberaler än de gör hos folk med hjärtat till vänster. Låt mig strax återkomma till frågan om kunskapsintressen. 

Är det ett problem att det är personer som vill befria människorna från förmenta kulturella och samhälleliga fjättrar som dominerar humaniora och samhällsvetenskap? Det kan det nog vara.

Faktum är emellertid att trots att många humanister och samhällsvetare har hjärtat till vänster, oaktat om de hyser vänsterliberala, vänstervridna eller socialistiska åsikter, ser sig de flesta inte alls som något slags aktivister. Varför inte? Först och främst för att de inte alls är det. De forskar om så vitt skilda ämnen som äktenskapsregler i Kongo, italienska texter, indisk musik och 30-åriga krigets skeenden. De arbetar med vedertagna vetenskapliga metoder: de letar fram belägg, de arbetar källkritiskt, de försöker resonera logiskt, de ställer upp konkurrerande hypoteser och prövar olika teorier. De strävar efter att skildra det de studerar så objektivt, allsidigt och sakligt som möjligt. De flesta humanister och samhällsvetare är utmärkta forskare, med inte bara djupa faktakunskaper, utan med avancerade färdigheter för att kunna separera undermålig från bra forskning.

Men så finns det de humanister och samhällsvetare som vill vara aktivister. Personer som finner moral viktigare än vetande. Trots mitt ”ja” till den kontroversiella professuren i design tycker jag dessa forskare är ett aber. När jag träffar forskare som säger sig vara aktivister, de som rätt uppenbart är det eller de som inte alls är det, men försvarar de andra som är det, blir jag ilsken. Jag blir ilsken på samma sätt som en person som under många år har tränat på att bli en skicklig schackspelare skulle bli om hen dyker upp till mästerskapet och då får reda på att många av schackspelarna hellre vill leka hela havet stormar. Man känner sig lurad. Ska det vara så här vill jag ha den tid som jag lagt på att läsa Carl Gustav Hempels Vetenskapsteori, Hayden Whites Metahistory och Michel Foucaults Vansinnets historia tillbaka!

I nyutkomna Hålla huvudet kallt: om distanserat engagemang i en uppjagad tid, sammanställd av Li Bennich-Björkman, Sverker Gustavsson och Mats Lindberg, tacklas frågan om relationen mellan vetenskap och aktivism. Om inte litteraturvetaren Johan Lundbergs artikel om akademikers tal om terrorister, skriven i kölvattnet av förtalsmålet mot Ann-Sofie “Soffan” Hermansson, övertygar (och det gör den inte riktigt), är historikern Jonny Hjelms artikel om forskningen om samisk historia desto svårare att värja sig mot, om man nu skulle vilja det. Att Hjelm klarar av att hålla en saklig ton genom texten, där den ena konstigheten avlöser den andra, är imponerande. Jag skriver ”konstighet”, men det är värre. Hjelm redogör för hur dessa aktivister och forskare-som-aktivister väcker nytt liv i Herders idé om folksjälen. Det är beklämmande att se hur de använder uttryck och argumentet som upprepar försöken från mellankrigstiden att skapa en arisk vetenskap: tillhör man inte det folk man studerar saknar man kontakt med dess folksjäl och har därför inget att komma med. De ”etnopolitiska” eller ”etnonationalistiska” åsikter som vägleder tongivande forskning inom fältet förskräcker.

Hjelm redogör för hur dessa aktivister och forskare-som-aktivister väcker nytt liv i Herders idé om folksjälen. Tillhör man inte det folk man studerar saknar man kontakt med dess folksjäl och har därför inget att komma med.

I Sametingets Forskningspolitiska strategi,⁷ färgad av den rådande postkoloniala forskningen och i sin tur stödd av delar av forskarsamhället, kan man under rubriken ”Ansvarsfull forskning” läsa att forskningen ”måste ta ett större ansvar för att forskningen bygger på respektfulla relationer med samiska kunskapsbärare […] Samiska värdegrunder och kunskaper ska värderas och erkännas samt samisk etik och samiska riktlinjer ska vägleda forskningspraxis.” Utifrån vilken hederligt intellektuell hållning kan man omfamna detta och samtidigt ta avstånd från högernationalisternas tal om svenska/germanska/ariska värderingar och kunskaper? Hjelm invänder: ”Finns folkminoriteter av essentialistiskt slag finns det också majoritetsfolk med tidlösa och platsspecifika egenskaper, och då bör också de beforskas i en positiv bevarandeanda. Vill vi ha det så?”

För en person som vill sprida etnisk eller nationalistisk agitation är det en tillgång att besitta gedigna kunskaper om ett folk eller en kultur och dess historia. Känner man personer och kan språket är det en stor fördel. Detsamma gäller för forskare. Men de måste dessutom lägga till den där lilla, lilla detaljen som innebär att skilja sant från falskt. Studerar du, för att ta ett godtyckligt exempel, hindunationalistisk ideologi är det intressant att höra en hindunationalist påstå att hinduerna uppfann internet och stamcellsteknologi för 2500 år sedan, men det gör det inte till sant.

Detsamma gäller förstås folk som har haft en mindre betydelsefull roll i världshistorien, och folk som råkat illa ut genom världshistorien. Självklart kan man sympatisera med uppfattningen att vetenskapen hittills beforskat marginaliserade folkgrupper utifrån ”västerländska” intressen, så därför bör vi nu vända på steken. Men det kan ju inte, som den senaste flugan indigenous methodologies gör gällande, föra med sig att pseudovetenskap, vidskepelse och magi nu beskrivs som en folkspecifik vetenskap som folkfrämlingar inte kan förstå. 

Redaktörerna för Hålla huvudet kallt skriver om aktivisterna – en grupp som oftast hör hemma där socialliberalism överlappar med partiet Nyans – att de har fört med sig ”moralismens återkomst” och låter ”patos undantränga ethos”. Om det stämmer innebär det i förlängningen, det förstår nog alla, inget mindre än universitets död; dess raison d’être upphör. Allt som återstår är propagandakrig. 

Det förbluffande är att många kloka forskare tar lätt på detta. Det är samma mentalitet som ligger bakom att en del vägrar att se det skadliga med den så kallade cancelkulturen. Forskare med åsikter som sticker ut, väl underbyggda åsikter som sticker ut, såsom nu senast när filosofen Kathleen Stock skulle stoppas från Oxford union, ska portas i vad genusvetaren Rebecca Selberg (oklart hur hon själv värderar fenomenet) kallar “politiskt gränshållande”.⁸ Hur kan någon inta den hållningen?

Det förbluffande är att många kloka forskare tar lätt på detta. Det är samma mentalitet som ligger bakom att en del vägrar att se det skadliga med den så kallade cancelkulturen.

Självklart vet alla att den stora majoriteten av alla forskare och universitetslärare före 1960-talet var borgerliga och röstade höger, många av dem med moraliska och politiska åsikter långt höger om dagens Sverigedemokraterna. Bedrevs det då ingen god forskning och undervisning före 1960-talet? Det räcker med att ha en mycket ytlig kunskap om natur-, kultur- och samhällsvetenskapernas och medicinens utveckling för att göra det omöjligt att svara nekande på den frågan. 

Det står helt klart att reaktionära personer kan bli dugliga forskare. Detsamma gäller förstås motsatta lägret: hur mycket forskning i ekonomisk historia, ergonomi, sexologi och socialt arbete hade vi haft om inte socialdemokrater och kommunister hade lyckats ta sig över akademins murar i tider då ”politiskt korrekt” betydde högerpolitiskt korrekt? Och, som sagt, liberalernas tro på den egoistiska människan och deras förkärlek för en samvaro styrd av pengar och girighet stimulerar idag till ekonomisk forskning. 

Statsvetaren Mats Lindberg inleder sitt bidrag med att föreslå att det finns fyra ”idealtypiska” sätt att se på relationen mellan vetenskap och aktivism. Den första innebär att vetenskap sysslar med fakta och att alla sorters värderingar icke göre sig besvär. Bland humanister och samhällsvetare är nog denna ståndpunkt inte så populär: den förefaller naiv då den bortser från att all kunskap springer ur ett värderande intresse för någon aspekt av verkligheten, ett intresse ytterst format av sociala, politiska och kanske privata situationer. Naturvetare tänker kanske spontant mer i enlighet med denna positivistiska ståndpunkt, liksom Trump-kritiker som ropar på ren fakta. Marx var av samma åsikt: ”En människa, som anpassar vetenskapen till en ståndpunkt som lånats från utanför liggande, för vetenskapen främmande intressen och inte från dess egna intressen, en sådan människa kallar jag ’gemen’.”² 

Lindbergs andra idealtyp är de som säger att humaniora och samhällsvetenskaperna alltid är genomsyrade och motiverade av värderingar och intressen. Denna ståndpunkt kan, som hos dagens universitetsstudenter, uttryckas slappt individualistisk (”Jag har min sanning”) eller, som hos Frankfurtskolans marxister, mer sofistikerat som ett sätt att inte reproducera en samhällelig verklighet som har en historia och som kunde ha sett annorlunda ut. (Positivisten: ”Jag har mätt och kan belägga att folk till sin natur är egoistiska.” Frankfurtianen: ”Folk har formats till egoister. Därför kan du inte stirra på nu-fakta och dra slutsatser om deras natur.”).  

Enligt Lindberg är den tredje ståndpunkten ett slags radikalisering av den andra: all kunskap springer ur försök att få makt och det kan därför inte existera någon objektiv vetenskap, inte ens naturvetenskaplig eller medicinsk sådan. Den här ståndpunkten har som bekant kommit att uppfattat som ”vänster” trots att den går tillbaka på Nietzsches cyniska elitism. Vi ser här hur postmodern maktkritik, en kritik som ska hjälpa den svage mot den starke, tillämpas på kunskapsteorin. (Traditionell vänster uppfattar förstås inte sin hjälte, arbetarklassen, som maktlös, tvärtom, den skapar ju allt av ekonomiskt värde, och dess syfte är att vinna, inte kritisera, makten.) 

En radikal kunskapsrelativism av postmodernt snitt är förstås egentligen omöjlig: titta dig omkring där du sitter och du kommer se en mängd prylar som fungerar eftersom vetenskapen har gett en korrekt bild av verkligheten. Ingen av dessa prylar hade existerat om den medeltida skolastikens världsbild hade blivit kvar; inte heller kan du konstruera en mikrovågsugn utifrån nyandlig metafysik. Men den har möjligen mer relevans när vi talar om de ”mjukare” vetenskaperna, där forskarens personlighet ofta har större betydelse för resultaten än vad som är fallet vid kemiska experiment. 

Fjärde ståndpunkten är Lindbergs egen och han mejslar fram den genom sofistikerade kommentarer till klassiska forskare, främst Max Weber, Karl Mannheim och Gunnar Myrdal. Lindberg uppfattar diskussionen om värderingar och vetenskap som central för vetenskapen (och tur är väl det när han nu gett ut den här antologin). Han hävdar att allt kunskapssökande ytterst motiveras av värderingar, men att den omständigheten inte nödvändigtvis medför en förvrängning av sanningen. Han understryker också att forskarna öppet måste redovisa de personliga, etiska och politiska åsikter som kan ha relevans för en studie och att de ska sträva efter att lyfta fram de värderingar som kan finnas dolda inom en bestämd forskningstradition. Att ”synliggöra” och skapa ”transparens” blir framträdande dygder.  

Lindbergs hållning är sympatisk, men är den korrekt? Kunskapsintressen är säkert färgade av moraliska och politiska värderingar (förutom inom ämnen som kemi, matematik och spanska eller i studier av konstförfalskning eller hieroglyfer). Det innebär, om man drar det till sin spets, att en politiskt homogen forskargrupp riskerar att bedriva ensidig forskning. Kanske borde utlysningstexter för jobb till universitetet ibland formuleras som: ”Eftersom lärarkollegiet för tillfället är starkt liberalt sinnat tas vid anställningsförfarandet hänsyn till underrepresenterad politik. Vi välkomnar sålunda speciellt politiska radikaler till institutionen.” 

Låt mig ta mig själv som exempel här. Jag arbetar med att för skattemedel forska om socialismens kulturhistoria. Jag har samtidigt skrivit böcker utifrån uttalade socialistiska ståndpunkter (på fritiden, nota bene). Innebär detta att jag är en aktivist? Nej. Mitt sätt att gå tillväga när jag skriver vetenskap vilar på sund vedertagen metodik (belägg, kritik, logik, hypoteser, språkkunskaper etcetera).

Jag arbetar med att för skattemedel forska om socialismens kulturhistoria. Jag har samtidigt skrivit böcker utifrån uttalade socialistiska ståndpunkter (på fritiden, nota bene). Innebär detta att jag är en aktivist?

Inget i det sätt som jag skriver om socialism skiljer sig, vill jag tro, från det sätt som jag tidigare skrivit om fascism, nazism och nationalism. Jag tror man måste göra illvilliga tolkningar för att hitta belägg för aktivism i mina historievetenskapliga böcker om socialism. Möjligen kan man utifrån en och annan formulering som jag använder för att få lite stuns i texten beslå mig med åsikten att jag tycker spanska anarkister är coolare än svenska sossar.  

Jag kan medge att jag inte har något emot om mina historievetenskapliga böcker om socialism stimulerar folk till att bry sig lite mindre om Hitler och hans värld och lite mer om socialismens (och gärna liberalismens) kulturhistoria. Men det är inte skälet till att jag bedriver denna forskning. Skälet är att den sortens forskning jag ägnar mig åt (med fokus på myter, symboler, riter, livs- och världsåskådning) har till leda tillämpats på fascism, nazism och nationalism. 

Forskning av hög kvalitet måste funka i alla leder: den finner nya frågeställningar; den bestämmer sig för att ta fram adekvat material för att besvara frågorna; den analyserar och sammanfattar materialet utifrån lämpliga principer; den väljer teori och termer som kan appliceras på material och som därmed kan ligga till grund för korrekt dragna slutsatser. Om ideologisk påverkan är oundviklig vad gäller intresset, frågorna, är de andra stegen mer hantverksmässiga. Och där stör ideologin. 

Så tillbaka till fakultetsstyrelsemötet. När utlysningstexten låg på bordet nämndes ”normkritik, dekolonialism, feminism, queerteori och teorier om posttillväxt” under rubriken ”arbetsbeskrivning”. Det lät som om det var teorier som professorn borde tillämpa. Det kunde jag inte godta. Formuleringarna om att professorn ska bedriva forskning för ”social rättvisa och en hållbar planet” kan ju också låta som en politisk korrekt styrning oförenlig med akademisk frihet. Men den ligger helt i linje med Högskolelagen §5, SFS nr: 1992:1434. 

Efter att ha fått några irriterade blickar när jag meddelade styrelsen mitt ogillande – blickar som jag tolkade som att ärendet redan hade stötts och blötts alltför länge – och efter att företrädaren för designämnet låtit mig förstå att jag hade en gammaldags syn på vetenskap och inte var insatt i ämnet, blev det diskussion. Vi enades om att formuleringarna om ”normkritik” med mera skulle flyttas från arbetsbeskrivningen, det vill säga stycket som föreskrev vad professorn ska syssla med, till det inledande stycket som beskrev hur institutionen i dagsläget arbetar. ”Normkritik” med mera var nu inte ett direktiv, utan en objektiv beskrivning av hur det faktiskt ser ut på institutionen. 

Det var bättre.

I backspegeln står det klart att vi inte borde nöjt oss med att omplacera texten, utan helt enkelt helt ha strukit formuleringarna.

Samtidigt insåg förstås jag, liksom de andra ledamöterna, att beskrivningen av institutionen riskerade att skrämma bort duktiga designforskare vilka anser att andra teorier och perspektiv är mer fruktbara. I backspegeln står det klart att vi inte borde nöjt oss med att omplacera texten, utan helt enkelt helt ha strukit formuleringarna.