Extremhögern växer världen över. Till skillnad från trettiotalets fascism är den nya extremhögern inte expansionistisk, utan isolationistisk. Ofta tar den stöd i religionen – men den växer just där religionen minskat i kraft, skriver Ignacio Ramonet.

Extremhögern, i olika former, har tagit sig ut ur marginalen och växer över hela världen på ett sätt som inte skådats sedan 1930-talet. Med särskild intensitet i Europa. Det är värt att komma ihåg att under de senaste åren har högerextrema partier ingått i nationella regeringar eller stöttat dem i Österrike, Danmark, Finland, Grekland, Italien, Norge, Nederländerna, Sverige och Schweiz.

Extremhögern sitter för närvarande i regeringen i Italien, Ungern och Nederländerna, och har just röstats bort från makten i Polen och ingår i koalitionsregeringar eller som stödparti i Sverige, Finland, Lettland och Slovakien. I länder där de inte sitter vid makten leder de högerextrema partierna opinionsmätningarna i Frankrike, Belgien, Schweiz och Österrike. I dag utgör de den andra politiska kraften i hälften av länderna i EU.

Alla mätningar förutspår ett genombrott för extremhögern i Europavalet i juni i år. De skulle kunna vinna upp till 60 platser och bli den andra politiska kraften i EU efter socialdemokraterna.

Alla mätningar förutspår ett genombrott för extremhögern i Europavalet i juni i år. De skulle kunna vinna upp till 60 platser och bli den andra politiska kraften i EU efter socialdemokraterna.

Även i Latinamerika går extremhögern framåt, vilket vi såg i Brasilien med Jair Bolsonaro och nyligen i Argentina med Javier Milei. Likaså i Chile, där José Antonio Kasts republikanska parti för närvarande är den ledande oppositionskraften.

I andra geopolitiska zoner, med specifika särdrag, växer också extremhögern, särskilt i Indien och Filippinerna. Och man bör komma ihåg att extremhögern också har makten i Israel som en viktig del av Benyamin Netanyahus regering, som iscensatt den pågående massakern i Gaza.

Hur kommer det sig att extremhögern kommit ut ur marginalen när demokratierna sedan slutet av andra världskriget hållit den utestängd?

Det finns många anledningar, som vi med stor försiktighet kommer att närma oss här. Det råder ingen tvekan om att en av de faktorer som har gjort det möjligt för extremhögern att normaliseras under de senaste åren har varit Donald Trump – den förste högerextreme presidenten i USA:s historia.

Trumps politiska fräckhet, hans angrepp på principer och värderingar som anses vara grundpelare i den amerikanska demokratin, har utan tvekan gett de andra högerextremisterna i världen blodad tand.

Trumps politiska fräckhet, hans angrepp på principer och värderingar som anses vara grundpelare i den amerikanska demokratin, har utan tvekan gjort de andra högerextremisterna i världen, som ser Trump som en viktig referenspunkt, ohämmade.

Av alla de övergrepp som Trump utförde under sin mandatperiod (2017-2021), är angreppet på Kapitolium i Washington den 6 januari 2021 utan tvekan det mest symboliska och det mest representativa för hans extrema maktuppfattning. Angreppet utgör en vattendelare i den moderna demokratins historia.

I detta avseende bör det noteras att uppviglande ultrahögermänniskor aldrig tidigare gett sig på en upprorisk attack mot makten. Tidigare hade extremhögern tagit makten genom statskupper som utförts direkt av de väpnade styrkorna eller av ett uniformerat paramilitärt parti, som Benito Mussolinis fascister i Italien 1922 eller Adolf Hitlers nationalsocialister i Tyskland 1933, med stöd av de väpnade styrkorna.

Vad som är nytt, vilket hände särskilt den 6 januari 2021 i Washington med angreppet på Kapitolium och den 8 januari 2023 i Brasilia med angreppet på Placa dos Tres Poderes (de tre makternas torg där maktmyndigheterna ligger), är att ultrahögern tar sina anhängare till gatorna, den vill ockupera gator och torg.

Vad som är nytt är att ultrahögern tar sina anhängare till gatorna, den vill ockupera gator och torg. Dessa offentliga utrymmen har traditionellt kontrollerats av vänsterorganisationer.

Dessa offentliga utrymmen har traditionellt kontrollerats av vänsterorganisationer. Nu är extremhögern, som vi såg i Washington och Brasilia, kapabel att organisera folkliga uppror som ett kuppverktyg för att erövra makten. Med andra ord är det som om det politiska upproret plötsligt har blivit höger.

Extremistiska ledare och profeter

Vad har hänt för att göra något sådant möjligt? Vi får utgå från angreppet på Capitol Hill i USA i slutet av den republikanske presidenten Donald Trumps mandatperiod, men lärdomen gäller för andra länder och andra populistiska kontexter. (I Europa med Boris Johnsons Storbritannien, Jaroslaw Kaczynskis Polen, Viktor Orbans Ungern, Giorgia Melonis Italien, Geert Wilders Nederländerna. I Latinamerika med Jair Bolsonaros Brasilien, Nayib Bukeles El Salvador, Javier Mileis Argentina. I Asien med Benyamin Netanyahous Israel, Narendra Modis Indien, Rodrigo Dutertes och Ferdinand “Bongbong” Marcos Jr:s Filippinerna.)

I de flesta av dessa fall står en ledare, en chef, en guide i centrum för det hela. Förebilden Donald Trump definierar sig själv som en karismatisk ledare, en messiansk ledare som är utvald för att rädda Amerika från förfall.

Donald Trump definierar sig själv som en karismatisk ledare, en messiansk ledare som är utvald för att rädda Amerika från förfall.

Genom att manipulera sanningen och använda symbolernas makt dominerar Trump det offentliga rummet och övertygar sina anhängare genom en direkt relation via sociala medier att hans regering är “folkets regering för folket”. Trump kritiserar etablissemanget och den politiska eliten med en diskurs som är antielit, antikast, antipolitik och antisystem. Han placerar sig själv, eller låtsas placera sig själv, utanför maktens cirkel. Han framställer sig själv som hemlandets räddare och återupprättare. Han formulerar enkla, konkreta och rörande slogans, ofta kryddade med rasism och machismo. Han vet hur man prackar på uttryck och klichéer (“Let’s make America great again!” “Let’s build the wall!”) som hans fanatiker upprepar som mantran och förhindrar varje självständigt tänkande eller kritiskt ifrågasättande.

Mer än en politisk ledare vill Trump fungera som en profet, en messias, en guru, en upplyst person, en utvald av Gud…. Han överträffar med ett religiöst ledarskap sitt politiska ledarskap. Han får miljontals människor att frivilligt underkasta sig honom, acceptera hans styre och överlämna sig till hans absoluta vilja. Han tvekar inte att till och med kalla sig “kristendomens frälsare”.  Han lovar att rensa landet från vänsteranhängare, feminister, homosexuella, invandrare, liberala elitister och andra “syndare”. (I en video som nyligen släpptes av Truth Social (Trumps webbnätverk) sägs det att “för att rensa Amerika från alla dess huggormsnästen skapade Gud Donald Trump”)

Den nya religionen för de som saknar tro

Om demokratin idag hotas av messianska politiker av det här slaget, beror det inte på att den institutionella religionen har blivit starkare. Tvärtom. I många länder, särskilt de med en katolsk tradition, har religionen och de kyrkliga myndigheterna förlorat sin auktoritet och misskrediteras lika mycket eller till och med mer än politiken och politikerna. Katolicismen befinner sig faktiskt på många håll i ett tillstånd av nära nog kollaps. Som flera analytiker konstaterar har urholkningen av den kyrkliga auktoriteten gjort att många människor som brukade gå regelbundet till kyrkan har hamnat på glid.

Om demokratin idag hotas av messianska politiker av det här slaget, beror det inte på att den institutionella religionen har blivit starkare. Tvärtom.

Idag känner sig dessa människor som har förlorat sina referenser, föräldralösa, desorienterade och hjälplösa. De lider av oro och ångest inför de demografiska, politiska, sociala, ekonomiska, sexuella och tekniska förändringarna. Och de söker en frälsare som kan vägleda dem mot en enklare, säkrare, mindre osäker, mindre komplicerad och mindre farlig värld. Detta är en av anledningarna till att så många demagoger som liknar Trump, Bolsonaro eller Milei dyker upp i många länder, redo att tillfredsställa dessa önskningar. Och törstar efter makt.

När det gäller angreppet på Capitolium måste vi också förstå de kulturella omständigheter som motiverade det. Och försöka besvara följande frågor: Vad tänkte de tusentals fanatiska trumpisterna när de gick till attack mot Capitolium? Vilken berättelse trodde de att de var huvudpersonerna i? Vilket ansvar bär de sociala nätverken?

För det som hände i Washington onsdagen den 6 januari 2021 kan komma att upprepas i morgon, med andra förtecken, i andra delar av världen.

Fascism då och nu

Det sägs ibland att vi just nu upplever en upprepning av 1930-talet, då extrema högerpartier av fascistisk typ spred sig och kom till makten i flera länder (Italien, Tyskland, Japan, Spanien, Ungern, Rumänien och Portugal) i ett socialt sammanhang som präglades av konsekvenserna av den stora depressionen som följde på den kapitalistiska börskollapsen i oktober 1929. Men medan vissa aspekter rättfärdigar denna jämförelse, är andra egenskaper mycket annorlunda. Och detta måste man ta hänsyn till. Två exempel:

1) För det första var den extrema högern på 1930-talet djupt militaristisk, kolonialistisk, expansionistisk, imperialistisk. De drömde om att militärt invadera “vitala utrymmen”, territorier nära eller långt borta, för att hävda nationell etnisk överlägsenhet, och naturligtvis exploatera rikedomarna i de invaderade territorium eller underjordar, och underkuva deras invånare. Detta är ett grundläggande, identifierande drag hos 1930-talets fascistiska makter. Alla byggde de upp ett kraftfullt militärt instrument, som blev en symbol för nationell makt, för att gå utanför sina gränser och genom våldsam väpnad erövring lägga beslag på nya territorier och folk.

För det första var den extrema högern på 1930-talet djupt militaristisk, kolonialistisk, expansionistisk, imperialistisk. I dag är det tvärtom. Nästan alla de nya högerextremisterna vill stänga gränserna. De förskansar sig i det historiska rummet.

I dag är det tvärtom. Nästan alla de nya högerextremisterna vill stänga gränserna. De förskansar sig i det historiska rummet. Deras huvudfiender är invandrarna och deras eventuella allierade. Det är därför de drar sig tillbaka till det nationella territoriet. De bygger barriärer, murar och skyddsvallar. Deras dröm är inte längre att invadera utan att undvika att bli invaderade.

2) Det andra exemplet är antisemitismen. Ett viktigt inslag i 1930-talets högerextremism i Europa och USA, var antisemitismen. I dag är den nya extremhögern, i de flesta av sina varianter, inte antisemitisk. Tvärtom tar den kraftigt avstånd från antisemitism. Och framför allt förklarar den sig vara djupt proisraelisk. Israel, dess militära framgångar, dess territoriella erövringar och dess politik med radikalt våld och utrotning av palestinsk “terrorism” väcker gränslös beundran hos den nya extremhögern. Det bästa exemplet på detta är Javier Milei, som till och med drömmer om att konvertera till judendomen, och som reste till Israel för att ge sin solidaritet och sitt stöd till den militära offensiven mot Gaza, under en av sina första utlandsresor efter att han tillträdde.

Det bästa exemplet på detta är Javier Milei, som till och med drömmer om att konvertera till judendomen, och som reste till Israel för att ge sin solidaritet och sitt stöd till den militära offensiven mot Gaza, under en av sina första utlandsresor efter att han tillträdde.

Det måste också sägas att denna ökning av extremhögern i världen äger rum mitt i en kris för den moderna rationaliteten och ökningen av konspirationsteorier. Mitt i ett slags individuell och vild reaktion på teknovetenskapens överväldigande dominans i vår omgivning. Vetenskaper och tekniker som å andra sidan visar sig oförmögna att föreslå lösningar på några av medelklassens mest akuta problem: arbetslöshet, utarmning, vräkningar, otrygghet, marginalisering, utslagning, pessimism.

Under de senaste 40 åren har mängder av familjer deklasserats till följd av den sociala tragedi som orsakats av globaliseringen. Medelklassen i USA, Europa, Argentina och många andra länder upplever klassresan nedåt som en överhängande fara för sina efterkommande. De fruktar att deras barn eller barnbarn inte längre kommer att kunna hålla sig kvar på den sociala stegen.

Det behöver inte sägas att dessa deklasserade människors förtroende för “efterkrigstidens ideal” om uppåtgående social rörlighet har försvunnit. De lider nu dessutom av en identitetsförlust. Många känner att etniska minoriteter och invandrare får oförtjänt mycket stöd. Och deras oro förvärras när de tror att den ständiga ankomsten av nya strömmar av invandrare från Afrika, Asien eller Latinamerika, bland andra konsekvenser, medför ytterligare sänkningar av deras egna löner.

Utarmade, utmattade, deprimerade medborgare

Hela denna nya situation äger rum i ett sammanhang med ökande ojämlikheter och en kris för fackliga organisationer. Den nya digitala kapitalismen påtvingar Amazon-modellen som anställningsstandard. Så även myten om autoentreprenören och prestationskravet som det nya mandatet för det postmoderna arbetssamhället. Det skapar människor som är besatta av ansträngning och som påtvingar sig själva en sträng och frivillig självexploatering. Detta skapar individer som är trötta på ett ständigt krig med sig själva, som är hyperaktiva, utmattade och deprimerade, och som ängsligt vänder sig till ångestdämpande medel som en livlina.

Det är därför som identitetsfrågor, frågor om nationell identitet, har blivit grundläggande konceptuella pelare för den nya extremhögern. Identitetsretorik, etnisk identitet, etnisk nationalism, vit rasism ger näring åt den nya invandringsfientliga rasismen.

Trump, liksom många ledare för den nya extremhögern, utlovar diskriminering mellan “infödda” och “icke infödda”, mellan medborgare och utlänningar, mellan landsmän och invandrare, till nackdel för de senare, och ger “infödda” företräde i anställning, social trygghet, sjukförsäkring, banklån och sociala förmåner.

Den nya extremhögerns väljare är de som besegrats av den nyliberala åtstramningspolitiken och de vars företag har lagts ned. Trump gav dem vad vi skulle kunna kalla en identitär fristad.

I motsats till Abraham Lincoln tror Trump att man kan lura alla hela tiden.

Trump gav dem en diskurs som var protektionistisk, invandrarfientlig (den berömda muren mot Mexiko), anti-Wall Street, anti-media, anti-elit. I motsats till Abraham Lincolns varning tror Trump att man kan lura alla hela tiden. 

Finns det något utrymme för optimism i denna förödande bild? Tja, invasionen av Kapitolium misslyckades. Demokratin gjorde motstånd. Demokraten Joe Bidens valseger kunde officiellt deklareras.

Men trots sitt avbrutna kuppförsök och flera fällande domar har Donald Trump inte rört sig ur fläcken. Han kampanjar fortfarande. Och han hotar att återvända till makten.

Texten är hämtad från tre föreläsningar som Ignacio Ramonet höll vid den internationella Rosa Luxemburg-kongressen i Berlin och vid Casa de las Américas och Instituto Superior de Relaciones Internacionales (ISRI) i Havanna, i januari respektive mars 2024. Översättning: Francisco Contreras