Välfärdssamhället var en produkt av en specifik historisk tid. Det kommer aldrig tillbaka och därför är det lönlöst att hoppas på det, skriver Peter Sundborg.

För många inom vänstern är återställandet av välfärdssamhället ett högt prioriterat mål. Men ett politiskt projekt med detta som mål är dömt att misslyckas. Idag befinner vi oss i en kapitalistisk struktur som gör en återgång till välfärdssamhället omöjlig. Välfärdssamhället var en historisk skapelse som växte fram under mycket speciella internationella och nationella förhållanden.

Idag råder helt andra förhållanden. Den svenska ekonomin är numera så hårt uppknuten till en allt mer monopolistisk och reaktionär internationell finans- och företagsvärld att vårt handlingsutrymme är minimalt. Det gäller även för andra europeiska länder. Efter alla avregleringar och privatiseringar är staternas självständighet ett minne blott och de tvingas till enorma utlägg för att övervinna kapitalets kriser.

Idag råder helt andra förhållanden. Den svenska ekonomin är numera så hårt uppknuten till en allt mer monopolistisk och reaktionär internationell finans- och företagsvärld att vårt handlingsutrymme är minimalt.

De nationella staterna har av nödvändighet (och till viss del frivilligt) överlämnat så mycket makt till kapitalet att den makten inte går att ta tillbaka med mindre än att hela det kapitalistiska systemet ifrågasätts. Staterna vill dessutom inte återta någon makt, tvärtom, de vill stärka kapitalet ytterligare, bland annat genom försämringar i arbetslagstiftningen och inskränkningar i demokratin. Även om många inom vänstern önskar en återgång till välfärdssamhället så är det inte realistiskt för närvarande. Vänsterns strategi måste bli en helt annan.

På 1940-talet var arbetarklassen stark

Vid andra världskrigets slut var kapitalet på defensiv. Tyskland låg i ruiner. De två kapitalistiska stormakterna Frankrike och Storbritannien var bankrutta. Finansmarknaderna var strikt nationella och hårt reglerade. I Sverige var det inom industrin som profiterna hämtades. Börshandeln var låg och långsam. Arbetarklassen var på offensiven och under 1940-talet var strejkfrekvensen hög. Kulmen nåddes med metallstrejken 1945 då 120 000 arbetare lade ner arbetet. Löneandelen ökade på profitens bekostnad och skulle göra så ända fram till 1970-talet. 1930-talets omfattande hyresgästkamp ledde till att regeringen införde hyresstopp 1943.

Även kulturellt var arbetarklassen på offensiven. Tidningen Folket i Bild hade en upplaga på 200 000 exemplar och hade 8 000 ombud på arbetsplatser runt om i landet. FiBs billighetsböcker trycktes i upplagor på 10 000 exemplar. Reallönerna steg, vilket möjliggjorde högre skatteuttag, vilket i sin tur var nödvändigt för att bygga upp välfärdssamhället.¹

En mycket viktig faktor under efterkrigstiden var den relativt sett långa högkonjunkturen. Alla kurvor pekade uppåt och Sverige var lyckligt lottad med sin intakta produktionsapparat och sina starka exportvaror. Man hade inte bara den politiska viljan utan också pengar nog till att bygga sjukhus, skolor, förskolor, stadsdelsbibliotek, vårdcentraler och allt annat vi förknippar med välfärdssamhället.

Sådan var alltså den ekonomiska och politiska situationen när välfärdssamhället började byggas upp. Inga av dessa förutsättningar existerar idag. Löneandelen är sjunkande och har varit så i decennier. Strejker förekommer i vårt land nästan inte alls.

Inga av dessa förutsättningar existerar idag. Löneandelen är sjunkande och har varit så i decennier. Strejker förekommer i vårt land nästan inte alls.

Visserligen har folk i Sverige fått det bättre. Men det har skett genom jobbskatteavdragen som samtidigt var ett sätt att dränera den offentliga sektorn som nu går på knäna. Ojämlikheten ökar och kapitalet är på stark offensiv. När det gäller den ekonomiska utvecklingen anser många marxister att kapitalismen befinner sig i en permanent kris med låg tillväxt i Europa och USA.² Däremot relativt hög tillväxt i Kina och nu också i Indien.

Sverige har blivit beroende av det internationella kapitalet

Genom avregleringarna och nya ägarstrukturer har Sverige blivit kraftigt utlandsberoende. Men vi är inte beroende av andra stater i första hand, utan av det internationella kapitalet, företrädesvis finanskapitalet. 1990 ägdes sju procent av de svenska börsbolagen av utländska ägare. 2016 var det utländska ägandet 40 procent. Framför allt är det företag från USA och Storbritannien som står som ägare. De svenska storbankerna gör sina upplåningar på den internationella marknaden. Bankernas obligationer ägs till stor del av utländska investerare.³ Varje rubbning på den internationella finansmarknaden får konsekvenser för hela den svenska ekonomin.

Idag lever vi i den så kallade finansialiserade kapitalismen, vilket innebär att profiten inom finanssektorn är högre och ökar snabbare än profiten inom den producerande sektorn. Genom den radikala avregleringen av finanssektorn har denna stärkt sin makt på bekostnad både av den industriella sektorn och den offentliga sektorn. Vi kan se det till exempel när det gäller statsskulden. Staten går ut på den öppna lånemarknaden och tar lån hos till exempel privata banker och försäkringsbolag. Detta medför ett beroende.

Om statens kreditvärdighet sjunker blir det dyrare att låna på den öppna marknaden. Staten har ett stort intresse av att ha en hög kreditvärdighet vilket den får genom åtstramningspolitik.

Om den svenska statens kreditvärdighet skulle sjunka blir det dyrare för den att låna på den öppna marknaden. Staten har ett stort intresse av att ha en hög kreditvärdighet och den höga kreditvärdigheten får den bland annat genom att föra en så långtgående åtstramningspolitik som möjligt.

Staten är idag lika angelägen som finanssektorn att undvika negativa effekter av kapitalistiska kriser. Samma sak gäller kraftiga fall på fastighetsmarknaden. De dåliga erfarenheterna från kriserna under 1990- och 2000-talen talar sitt tydliga språk. Staten fick stora problem. När den ekonomiska krisen vid pandemins utbrott kom våren 2020 var staten däremot väl förberedd. Det dröjde inte mer än några veckor efter att världshandeln och börsvärdena börjat sjunka förrän den svenska Riksbanken kom med sitt första krispaket på 500 miljarder kronor till bankerna. Bara några månader tidigare hade den dåvarande finansministern Magdalena Andersson vägrat gå med på en höjning på ynka 2,5 miljarder till välfärden med hänvisning till att det skulle försämra Sveriges rykte på finansmarknaden. Detta visar i ett nötskal statens situation i den nuvarande kapitalismen.

Det går inte att avvika från vägen

Staten måste ha en god ekonomi så att den kan fungera som ett försäkringsbolag för kapitalet vid kriser. Staten måste kunna pumpa in pengar i det kapitalistiska systemet när kurvorna vänder neråt, och det är inga småsummor det rör sig om. De stater som har lägst statsskuld och störst beredskap för kriser klarar sig bäst. Det här är idag den viktigaste uppgiften för staten.

Detta visste och vet en politiker om Magdalena Andersson. I slutskedet av pandemikrisen fanns det en tendens till fall på fastighetsmarknaden. Återigen agerade Riksbanken snabbt och köpte fastighetsobligationer för hundratals miljarder kronor. Tack vare Göran Perssons och Magdalena Anderssons åtstramningspolitik är den svenska statsskulden mycket låg och det har den nuvarande högerregeringen nytta av.

Tack vare Göran Perssons och Magdalena Anderssons åtstramningspolitik är den svenska statsskulden mycket låg och det har den nuvarande högerregeringen nytta av.

Möjligheterna för en svensk regering att föra en politik som på något sätt skulle avvika från den gängse nyliberala inriktningen är minimala. Det är heller ingenting som vare sig Socialdemokraterna eller de borgerliga partierna har några planer på. Än mindre har man några ambitioner om att återgå till det välfärdssamhälle som fanns på 1950- och 60-talen. Och även om man hade dessa ambitioner skulle en återgång av ekonomiskt-politiska skäl vara omöjligt. Sverige befinner sig i en världsekonomi som inte ger utrymme för någonting i den vägen.

Det finns en rad vänsterförfattare som analyserat den senaste kapitalistiska utvecklingen och vad den innebär för nationalstaterna. En av dem är den brittiska socialdemokratiska ekonomen Grace Blakeley. Hon skriver i en artikel i tidningen Jacobin om varför alla regeringar idag, om de inte vill ha sin ekonomi söndersmulad, är tvungna att hålla sig till de nyliberala mallarna. Förutom det beroende den internationella finansmarknaden skapar lyfter hon fram de privata investerarnas makt. ”Stater som misslyckas med att genomföra en nyliberal politik kan straffas genom utförsäljning av värdepapper, vilket ger internationella investerare makten att bestämma över demokratiska staters politik”, skriver hon.⁴

En liknande analys gör den indiske ekonomen och författaren Prabhat Patnaik i en artikel i MR Online. Han skriver att i dagens kapitalism kan nationalstaten inte längre styra över ett nationellt kapital eftersom kapitalet är globalt. Vi har alltså en ”nationalstat som konfronterar det globaliserade kapitalet. Och i varje sådan konfrontation måste nationalstaten ge efter för det globaliserade kapitalets krav av rädsla för att utlösa en kapitalflykt.”⁵

Grace Blakeley tar upp att storföretagen dessutom hela tiden strävar efter att tänja på gränserna och sänka lägstanivån för vad man har för skyldigheter gentemot de nationella staterna. ”Amazon är en av världens mest aggressiva skattesmitare”, skriver hon. Storföretagen använder sin relativa storlek för att pressa ner lönerna, ansätta sina leverantörer och lobba mot regeringar för att ge dem förmånsbehandling.⁶

Hon tillbakavisar föreställningen om att dagens kapitalism är en perversion av en renare, mer produktiv form av kapitalism.

Hon tillbakavisar föreställningen om att dagens kapitalism är en perversion av en renare, mer produktiv form av kapitalism. Istället menar hon att det ”som har vuxit fram i den globala ekonomin under de senaste decennierna är en ny modell för kapitalismen”. Det är så här kapitalismen ser ut idag och att ta några steg tillbaka i utvecklingen är inte möjligt.⁴

Vid kriser räddar staten kapitalet, inte välfärden

Erfarenheterna visar att vid en ekonomisk kris är staten inriktad på att rädda kapitalet och spekulationsmarknaden, även om det sker på bekostnad av de egna medborgarnas välfärd. Under finanskrisen 2008 tvingades staterna pumpa in pengar i finanssystemet för att rädda bankerna. Följden blev att många länder i Europa fick problem med sina statsskulder. Grekland, Portugal, Irland, Spanien och Cypern klarade inte av att betala av på sina skulder eller omförhandla sina lån. Grekland tvingades ett tag betala en ränta på 30 procent.

Länderna tvingades in i en nedskärningspolitik för att få ordning på ekonomin; antalet offentliganställda minskades, lönerna och pensionerna sänktes och den offentliga sektorn privatiserades. Efter finanskrisen inleddes inom EU dessutom ett mångårigt arbete med att förändra arbetsmarknadslagarna för att gynna kapitalet. Allt detta visar att kapitalets offensiva position inte rubbas ens av en allvarlig finanskris.⁷

Välfärd ligger på kommun och region, inte stat

Dagens nyliberala stat är inte bara starkt beroende av den internationella finansmarknaden och det internationella företagskapitalet. I Sverige har staten dessutom under de senaste decennierna gjort sig allt mera oberoende av välfärdssektorn som istället till allra största del ligger under regionernas och kommunernas ekonomier. När välfärdssektorn krisar är det inte staten som får ta smällen, utan regionerna och kommunerna. Det där får regionerna och kommunerna sköta, kan finansminister Elisabeth Svantesson säga när underskotten växer. Staten kan till och med framstå som generös när den skjuter till 6 miljarder till vården som den gjorde i senaste budgeten.

I Sverige har staten dessutom under de senaste decennierna gjort sig allt mera oberoende av välfärdssektorn som istället till allra största del ligger under regionernas och kommunernas ekonomier.

I stort sett hela välfärdssektorn vilar alltså på regionerna och kommunerna. Och välfärdssektorn befinner sig i kris, för att inte säga i fritt fall. Bara sjukvården beräknas gå med underskott på 24 miljarder under 2024. Region Västernorrland räknar med ett underskott på osannolika 1 miljard kronor. Nedskärningar, nedskärningar och nedskärningar väntas inom vård, skola och omsorg under de kommande åren. Detta i ett läge där nyanställningar istället borde göras eftersom personalen går på knäna. Till råga på allt växer regionernas och kommunernas skulder i snabb takt. Sverige har den näst mest skuldsatta kommunala sektorn i hela EU.

Staten är fri från ansvar och dess ekonomi är lysande. Staten kan till och med kosta på sig att gå med underskott under 2024 och 2025 eftersom underskotten täcks av förmånliga upplåningar. Vi har en stark stat som gör stora satsningar på polis och rättsväsendet samt militära och civila försvaret. Och som nu dessutom påbörjat en nedmontering av demokratin.

Socialdemokraterna vet detta och värnar inte välfärden

En återgång till välfärdssamhället står inte på dagordningen. De historiska erfarenheterna visar att Socialdemokraterna, vare sig de regerar ensamma eller ihop med andra, inte har avvikit från den nyliberala linjen. Niklas Altermark och Åsa Plesner har i Katalysraporten Vi skär ner i välfärden för att rädda välfärden klargjort ihåligheten i Socialdemokraterna påståenden om att de värnar välfärden. I själva verket har partiet ända sedan 1980-talet skurit ner på välfärden.⁸S kommunaliserade skolan och man införde försämringar i sjukförsäkringen och det var en S-regeringen som ville införa marknadshyror, icke att förglömma.

Den folkliga kampen i världen är idag till sin karaktär i huvudsak defensiv, men därmed inte mindre intensiv eller omfattande. De finska arbetarna har strejkat mot högerregeringens planer på att försämra A-kassan och arbetslagstiftningen. I Frankrike utbröt det förra året massaktioner mot Macrons planer på att försämra pensionsvillkoren. I Sverige lyckades en stark opinion stoppa försöken att införa marknadshyror. Flera demonstrationer genomfördes mot den så kallade angiverilagen. Omsorgs- och sjukvårdspersonal har genomfört protestaktioner med nya försämrade schemaläggningar. Vi är dessutom mitt inne i en kamp mot angrepp på demokratin.

Min analys ger vid handen att en återgång till välfärdssamhället för närvarande inte är möjlig. Den folkliga kampen är i huvudsak defensiv, och det finns skäl till det. För vänstern är en inriktning på defensiv kamp det som på sikt leder till framgång eftersom den vilar på en realistisk bedömning och inte önsketänkande.