Sjömannen och fiskaren Charlie Andreasson från Styrsö bodde i Gaza året 2013-14. Han arbetade med att renovera en fiskebåt som skulle trotsa blockaden inifrån. Sabotage och bomber sänkte båten, men Charlie Andreasson blev kvar under bombningarna av Gaza 2014. Varje månad publicerar vi ett utdrag ur hans Dagbok från Gaza, som ger en bild av Gaza för tio år sedan.

Khuza’a, Gaza söndagen den 20 oktober 2013.
En äldre man möter oss när vi kliver ur taxin, en patriark, med rak rygg, fast handslag och ett välkomnande leende. Vi sätter oss utan några större ceremonier vid gaveln till boningshuset medan solen kastar sina sista värmande strålar över oss. Snart serveras läsk och kex för att följas med båda kaffe och te och dadlar. Det råder inga tvivel om att vårt besök är önskat, och runt oss samlas såväl barn som barnbarn.

I palestinska mått mätt är Abu Jamal Abu Taima med sina 50 dunams en storbonde. Men så har han också många munnar att mätta. Tre generationer, 71 personer. Det var trångt under Eid, sa han med ett leende som mer vittnade om stolthet än om bekymret med att göra plats för alla. Men så började vi diskutera förutsättningarna för att föda denna stora skara och leendet försvann.

Åren mellan 1995 och 2001 var något av en guldålder. Han odlade då en mängd olika produkter, hade växthus, och en betydande inkomst från det han lät exportera. Sedan började bekymren, och detta långt innan Hamas kom till makten. Hans marker ligger intill den israeliska gränsen, och allt eftersom de utökat buffertzonen sväljs allt mer av hans mark av den. Inom zonen finns inte längre några olivträd eller andra fruktträd, och 2003 jämnades hans växthus och det dåvarande boningshuset med marken av israeliska bulldozers.

Hans marker ligger intill den israeliska gränsen, och allt eftersom de utökat buffertzonen sväljs allt mer av hans mark av den. 2003 jämnades hans växthus och det dåvarande boningshuset med marken av israeliska bulldozers.

Allt han kan odla där nu är vete just för att den grödan inte behöver skötas i samma utsträckning som andra grödor. Och det är just vete han hoppas få sått när regnen börjar i november; konstbevattning tillåter inte ockupationsmakten, de förstör varje försök till att dra ut bevattningsrör inom området.

Det han kan odla numer räcker till att hålla familjen mätt, men mer blir det inte. Innan olivträden förstördes i buffertzonen gav de 70 dunkar olivolja, av de som är kvar blev det i år sex. Ingen export av det han kan odla tillåts längre, det blir heller inte de mängderna då växthusen är borta och det inte ges möjlighet till konstgödsling eller konstbevattning.

Till det kommer bränslebristen, och när det ges möjlighet att få tag på bränsle ligger priset på det dubbla än innan smugglingstunnlarna till Egypten raserades. Detta leder till att en del varor blivit billigare, som dadlar, just för att de inte längre tillåts exportera dem, medan andra grödor som är mer resurskrävande att producera blir dyrare för konsumenterna.

Konstbevattning tillåter inte ockupationsmakten, de förstör varje försök till att dra ut bevattningsrör inom området.

Sedan tunneln mellan Gaza och Israel upptäcktes har de israeliska styrkorna blivit än mer aggressiva. För endast ett par dagar sedan blev en herde beskjuten trots att det var uppenbart vad han gjorde där. Och vi förstår alla hans förhoppning att vi och andra aktivister som är i Gaza för att på plats visa vår solidaritet i praktisk handling även denna säsong kommer att vara med vid sådd och skörd klädda i gula västar. Utan dessa livvakter är det fara för livet att beträda åkermarken.

En fråga växer sig allt starkare inom mig och som jag till sist ställer. När nu situationen bara ser ut att bli allt värre, önskar du då att dina söner en dag kommer att ta över efter dig? Jag blir tvungen att ställa den två gånger, formulera om den något då han inte ser ut att förstå vad jag menar. En palestinier lämnar inte sin mark utan vidare, förklarar han tålmodigt, den ger liv. Jag har ingen önskan att vara i centrum för politiska eller strategiska intressen, jag har bara hamnat där. Allt jag vill är att odla min mark och försörja mig och min familj. Och om vi lämnar marken, vad händer då? Kommer Israel att flytta fram sina positioner, tränga ihop oss ytterligare? Det får inte bli ett nytt Nakba, jag har ett ansvar inte bara för min familj utan även för Palestina.

Nakba, eller den stora katastrofen, är benämningen på den fördrivningen och flykten av de uppskattningsvis 700 000 – 750 000 palestinier från det som kom att bli Israel efter delningsplanen av Palestina och det efterföljande arabisk-israeliska kriget 1948. 660 byar eller fler avfolkades, varav cirka 500 byar utsattes för militära utrensningar. En stor del av dem som fördrevs hamnade i något av de åtta flyktinglägren i Gaza som existerar än idag.