Dan Jönsson besöker ett delat land där konflikten tycks ha frusit fast i ett fredligt status quo. Hur kunde det bli så? Och vad är det FN-soldaterna vaktar? Är det kanske så att läget passar stormakterna alltför väl för att vilja hitta en lösning?

Det pågår en fotbollsmatch i Ingenmansland.

Genom taggtråden som omger den vallgravslika buffertzonen i Nicosia syns, strax bakom ett av FN-styrkans höga övervakningstorn, en konstgräsplan där spelarna rör sig som röda och gula plastfigurer i det gröna. Så här års gör torkan att det mesta annars går i dova gråbruna nyanser, så den färgstarka fotbollsmatchen lyser upp och tanken slår mig att det skulle kunna vara det ingenmansländska landslaget som spelar, en samling idrottsmän från överallt och ingenstans som råkat fastna mellan gränserna, men det är det förstås inte.

Det finns – än så länge – ingen sådan nation.

Ändå tänker jag att om en sådan motsägelsefull gemenskap vore möjlig någonstans skulle det kanske vara här. Tidigare samma dag har jag tillbringat ett par timmar i Pyla några mil österut längs det som kallas Gröna linjen. Pyla, eller Pile på turkiska, är en sömnig liten by belägen just vid foten av den bergskedja som delar nord och syd, mitt i den FN-kontrollerade zonen men där vardagslivet pågår som om inget hänt, samtidigt på både turkiska och grekiska. Vid torget radar kaféerna upp sig framför FN-basen och där jag sitter har jag utsikt bort mot både kyrkan och moskén. Från den turkcypriotiska militärposteringen på kullen bakom skolan slår de rödvita fanorna i vinden.

Den som aldrig upplevde det delade Berlin har i Nicosia en sorts lättversion, nära nog komplett med igenmurade gator, hotfulla vakttorn och varningsskyltar.

Men även i det delade Nicosia (Leukosia, Lefkosa) går det alltså att få syn på dessa öar av skenbar idyll mellan barrikaderna. Den som aldrig upplevde det delade Berlin har i Nicosia en sorts lättversion, nära nog komplett med igenmurade gator, hotfulla vakttorn och varningsskyltar, beväpnade soldater, muralmålningar och propaganda.

Under ytan däremot är mycket annorlunda. Gränsen är skarp, men porös: över de tre passagerna i centrum tar sig både grek- och turkcyprioter utan större krångel, på någon minut. Ingen blir skjuten vid den gröna linjen. Här pyr ingen explosiv konflikt mellan två antagonistiska världssystem.

Eller? Vad är det annars den betyder, denna gräns? Vad står den för, vad är det FN-soldaterna vaktar? Egentligen?

En av dessa soldater sitter just och tar igen sig på flaket till sin pickup alldeles nedanför den turkcypriotiska gränskontrollen vid Ledra Palace, det berömda lyxhotell som vid krigsslutet 1974 hamnade mitt i stilleståndslinjen och sedan dess fungerar som högkvarter för FN-styrkorna i Nicosia. Tvärs över gatan, granne med ett utbränt hus där sandsäckarna fortfarande ligger staplade i fönstren, finns något som heter Home for Cooperation, ett kafé och allaktivitetshus som sedan 2011 drivs av en ideell kulturförening som verkar för att överbrygga misstron mellan öns två republiker. Vid ett av gatuserveringens bord sitter en grupp kvinnor från Tyskland, vad jag förstår på besök hos sina turkcypriotiska rötter; vid ett annat sitter en FN-tjänsteman och bläddrar koncentrerat bland sina papper. Jag slår mig ner vid fönstret med två flaskor öl, en turkisk Efes och en cypriotisk Keo. Just här är nog den enda plats på ön där båda sorter finns att köpa.

Denna sommar är det femtio år sedan Cypern delades. Eller hur man nu ska beskriva det som skedde; splittringen var i själva verket redan då ett faktum sedan länge. Samtidigt står det så kallade internationella samfundet än idag enat bakom övertygelsen att det som hände egentligen aldrig ägde rum. Cypern är enligt all internationell juridik fortfarande ett enat land, och den turkcypriotiska statsbildning som i snart ett halvsekel de facto etablerat sin administration över nästan halva ön existerar inte.

Det är som om historien själv tagit timeout och satt en stor parentes runt allt som har med Cypern att göra. Ön tycks fångad i en form av FN-flaggad tidsloop, en märklig dubbelbottnad situation där principer och realiteter ständigt kortsluter varandra. Eftersom Cypern – det vill säga Sydcypern – är medlem av EU medför den officiella synen på historien att alla cyprioter, även de knappt 300 000 som bor i den norra, turkcypriotiska delen, måste betraktas som EU-medborgare.

I teorin åtminstone. I praktiken är de givetvis något annat.

Frågan är vad.

Cyperns delning verkställdes definitivt i juli-augusti 1974. I en kupp orkestrerad av den dåvarande grekiska militärjuntan störtades den ortodoxe ärkebiskopen Makarios, landets president sedan självständigheten 1960, något som fick Turkiet att i en blixtsnabb offensiv under kodnamnet Operation Attila landsätta trupper som i två invasionsvågor med några veckors mellanrum tog kontroll över bortåt halva ön.

I verkligheten hade spänningarna mellan de grekiska och turkiska befolkningsgrupperna byggts upp under lång tid, delvis som resultat av en medveten politik från den brittiska kolonialmakten.

Men denna händelseutvecklingens plötslighet var skenbar. I verkligheten hade spänningarna mellan de grekiska och turkiska befolkningsgrupperna byggts upp under lång tid, delvis som resultat av en medveten politik från den brittiska kolonialmakten. Enligt denna så kallade ”communalism” skulle de grek- och turkcypriotiska gemenskaperna hållas åtskilda, med de koloniala myndigheterna som medlande instans. Politiken kunde dock inte hindra att motsättningarna växte och redan i slutet på femtiotalet resulterade i våldsamma konflikter, som när britterna drog sig tillbaka eskalerade ytterligare. Julen 1963 var inbördeskriget nära, turkiska styrkor mobiliserade längs landets södra kust och britterna fick ingripa på nytt. Den ”gröna linje” som än idag delar ön uppstod när generalmajor Peter Young med en grön penna markerade det han ansåg vara en lämplig gräns mellan de grekiska och turkiska gemenskaperna.

Att generalmajor Youngs gröna linje ännu ett halvsekel senare bildar gräns mellan nord och syd är ingen slump. I själva verket blir knappast någonting av utvecklingen på Cypern efter självständigheten begripligt om man bortser från den gamla kolonialmakten – och i förlängningen dess ännu mäktigare bundsförvant USA.

Cypern blev en brittisk koloni 1878, i ett relativt oblodigt övertagande från det sönderfallande osmanska imperium som under dessa decennier delades upp mellan de västeuropeiska stormakterna med visionära, resoluta penndrag som i sin tur alltsedan dess gett upphov till det ena skoningslösa kriget efter det andra. Den senaste i denna tröstlösa rad av etniska rensningsaktioner utspelas just nu på den palestinska Gazaremsan, bara ett geografiskt stenkast härifrån. Men på Cypern har konflikten frusit till något som på ytan liknar något slags fungerande, närmast fridfull vardag. Varför?

Men på Cypern har konflikten frusit till något som på ytan liknar något slags fungerande, närmast fridfull vardag. Varför?

En förklaring är att det status quo som rått sedan 1974 i grund och botten tjänar stormakternas intressen ganska väl. Officiellt är förstås alla angelägna om en permanent lösning. Ända sedan sjuttiotalet har fredssamtalen och fredsplanerna avlöst varandra, medlarna har kommit och försvunnit, då och då har en återförening tyckts alldeles om hörnet – riktigt nära var det med den så kallade Annanplanen för tjugo år sedan, som utmynnade i en folkomröstning – men varje gång har det stupat på detaljer, eller som i just det fallet: ett grekcypriotiskt nej.

Under tiden har de provisoriska realiteterna sakta men säkert normaliserats. Den turkcypriotiska självständighetsförklaringen 1983, följd av den grekcypriotiska EU-ansökan något decennium senare har skapat nya institutionella ramverk som lär göra det mycket svårt att återgå till någon etniskt blandad enstatslösning.

Och sedan gränsen öppnades 2003 fungerar alltså vardagen längs Gröna linjen rätt smärtfritt. Om än med vissa egenheter – sommartid befinner sig exempelvis nord och syd i skilda tidszoner, och Nordcyperns internationella isolering har gjort att alla västerländska multinationella företagssymboler bokstavligen lyser med sin frånvaro.

Dessutom har den turkcypriotiska republiken blivit den ofrivilliga slutstationen för många migranter från särskilt södra Afrika som trott att även norra Cypern var en del av EU. Den zimbabwiske författaren Tinashe Mushakavanhu har i ett fängslande reportage skildrat detta ”Afrika i Europa” – som en av hans landsmän i exil beskriver upplevelsen av att ha fastnat i detta samtidshistoriens limbo.

Det är som vanligt, inser han: ”Vem du är avgörs alltid av var du är.”

Naturligtvis. Och i det storpolitiska spelet är dessa obetydliga mänskliga brickor knappast något som påverkar besluten. Att Cypern – hittills – undgått en palestinsk eller ukrainsk katastrofsituation har troligen att göra med att öns strategiska läge precis vid porten till Levanten gjort insatserna alltför höga. Än idag besätter den gamla brittiska kolonialmakten två stora områden på sydkusten för militära ändamål, dem är ingenting man tänker släppa ifrån sig, och ända sedan den turkiska invasionen för ett halvsekel sedan har envisa rykten hävdat att delningen blev möjlig först genom ett intensivt bakgrundsarbete från de brittiska och amerikanska underrättelsetjänsterna, som oroades av Makarios alltmer självständiga utrikespolitik.

Sista ordet i den historien är inte sagt. Men dokument och vittnesmål tyder på att teorierna har fog för sig; det vore knappast heller första gången stormakter försöker härska genom söndring. Makarios själv vilar numera i sin klippgrav i de otillgängliga Troodosbergen, under stram soldatvakt – och i Nicosias ingenmansland slutar fotbollsmatchen just som jag passerat genom gränsposteringen på norra sidan. En vanlig pojklagsträning visar det sig: barnen och deras tränare packar ihop och passerar ut i vardagen igen, förbi den vilande FN-soldaten på sin militärpickup. En ny generation, som aldrig känt någon annan verklighet än ingenmanslandets, buffertzonens, pariastatens.

Ingenmanländare, buffertsöner. Paria?

Nästa halva sekel börjar här.