Jag predikar inte, utan vill diskutera med jämlikar. När Arvidsson beskriver värdet av att vi i koloniträdgårdens samkväm minns drömmarna om Coop, är jag inte så säker på att det tänder socialistisk glöd, utan lätt blir en form för eskapism, skriver Daniel Ankarloo i en replik.

Det är alltid spännande att läsa Stefan Arvidssons texter. Hans text i anledning av min kritik av boken Nordisk socialism är inget undantag. Jag vet heller inte om Arvidsson faktiskt är oenig med mig i sak. Han verkar mer vilja problematisera mitt inlägg utifrån stilistiska överväganden. Är det så smart att försöka övertyga människor genom sofistikerad marxism? Och dras vi inte till socialismen av tro, hopp och ideologi i minst lika hög grad som av teori? Handlar Dragsteds bok och min kritik av den överhuvudtaget om en åsiktsskillnad och inte mer om olika uppfattningar om när man ska tala hur, om ”predikokonst”? I ljus av Arvidssons frågor vill jag här förklara, det jag menar är teorins funktion för den socialistiska rörelsen. I kontrast till de perspektiv, Arvidsson för fram i sin text.

Jag vet heller inte om Arvidsson faktiskt är oenig med mig i sak. Han verkar mer vilja problematisera mitt inlägg utifrån stilistiska överväganden.

Arvidssons teologiska referenser till ”predikokonst” och ”sakristior” är i sammanhanget problematiska, som referenspunkt för en debatt om socialismens kärna. Ty, teologin söker sig bortom det jordiska i försök att förstå en högre makts intentioner, för att kunna leva efter dem. Teologins fält är per definition det oförståeliga, för oss ofullkomliga. Teorin däremot är det sätt på vilket vi människor kan förstå att förverkliga våra egna intentioner, för att i praktisk frihet – här i det jordiska – kunna leva efter dem. Så även om det är retoriskt elegant att kläda socialismen i teologins språkbruk, är det alltavgörande att teori och teologi är väsensskilda varandra. Teologen vill få oss att se ljuset. Teoretikern kan hjälpa oss att själva skapa det. Här bidrar Arvidssons ”predikokonst” inte till förståelsen – men fördunklar den.

Teologen vill få oss att se ljuset. Teoretikern kan hjälpa oss att själva skapa det. Här bidrar Arvidssons predikokonst inte till förståelsen – men fördunklar den.

Arvidsson förväxlar också, i sin text, skäl (motivation) och grund (fundament). Teorins roll är inte att förstå skälen till att någon kommer till en socialistisk övertygelse, men att utforska fundament för socialismens förverkligande. Fundament som finns i kapitalismens egen utveckling. Skäl och grund sammanfaller sällan. Skälet till att jag själv är socialist, som jag nog delar med de flesta, är indignation. Över kapitalismens ojämlikheter och orättvisor, över hur det arbete som borde ge mening blir meningslöst. Men, det är ett otillräckligt fundament att försöka bygga ett nytt produktionssätt på. Känslor av orättvisa är inte i sig förståelse, men det som ett teoretiskt fundament kan lära oss att förstå och därmed finna realistisk lösning på.

Motiv kan förklara varför individer blir socialister. Men teori ska förklara hur socialismen är möjlig, eller till och med nödvändig. Arvidssons invändningar mot min retorik i sammanhanget missar därför målet. I ett teoretiskt arbete diskuterar vi hela den socialistiska rörelsens fundament. Inte mina eller andras skäl till att omfamna den. Och vi skriver teoretiska inlägg, i syfte att försöka klargöra – inte predikningar som ska ”vinna själar”.

Motiv kan förklara varför individer blir socialister. Men teori ska förklara hur socialismen är möjlig, eller till och med nödvändig.

Arvidsson hamnar också snett när han tillskriver mig uppfattningen att ”alienation ska bli en ny retorisk gravitationskraft” samt parollen: ”Mår du kasst? Då behöver du ett nytt produktionssätt”. Jag har inte sagt något av det. Alienation handlar inte om hur vi mår, utan om att vi som människor i kapitalismen har blivit objekt för en produktionsapparat: ”kapitalet” – i stället för att vi som aktiva subjekt styr oss själva.

Marx använder ordet ”Veräusserung” (avyttring) på tyska för att beskriva detta fenomen, där vi inte styr produktionsapparaten, den styr oss så att vi blir ”bihang till maskinen”. Maskinerna, tycks det, är inte objekt, vi använder – men framstår som subjekt som styr vårt arbetstempo och ”riskerar att ta våra jobb”. ”Arbete” är inte längre en spontan mänsklig aktivitet – men måste först skapas, för att sedan bli ett objekt som vi har eller inte har. Vilket begrepp som ”job-creation” och ”arbetslös” påvisar. Kapitalismens form för den objektskapelse som sedan – likt ett fristående subjekt – styr oss alla är just ”varan”.

Som teori kan därför alienation bättre förklara det bibliotek och den Coop-butik, som Dragsted och co. beskriver som socialistiska öar. Böckerna är förvisso gratis i biblioteket för låntagarna och Coop-butiken har medlemmar. Men arbetet för de anställda där är alienerat, eftersom det är ett objekt som de har sökt, fått, som bäst kan få behålla, och sedan mista igen – precis som för alla andra på arbetsmarknaden.

Böckerna är förvisso gratis i biblioteket för låntagarna och Coop-butiken har medlemmar. Men arbetet för de anställda där är alienerat, eftersom det är ett objekt som de har sökt, fått, som bäst kan få behålla, och sedan mista igen.

Min kritik av Dragsted är att han inte ens i tanken kan överskrida denna alienation. I ett begrepp om statens och ”ekonomins” makt som något som vi människor måste skyddas mot, ligger underförstått erkännandet att det inte är vi själva som utövar makten, utan den utövas av någon/något annat, som vi har avyttrat den till.

Och det är det som är den marxska kritiken mot både liberalismens teori och praktik (där all politisk makt avyttras till staten) och mot alla former för socialism som bygger på varuproduktion, där produktionen kommer att styras av de ”marknadskrafter”, vi således har underkastats. Ingen av dem ger människan friheten och makten genom sig själv. De avyttrar den. Och efter det, precis som när vi i religionen har förlagt makten och härligheten till Fader Vår, är allt vi kan göra att bedja. Och det är också ett dåligt fundament att bygga våra förhoppningar om socialismens förverkligande på.

Att makten inte bokstavligen avyttras till Fader Vår, utan till den ”mirakulösa” marknadsmekanism, som av Dragsted prisas för sin ”geniala förmåga, att koordinera produktion och distribution”.¹ Och till politiker och byråkrater i staten. Det spelar mindre roll. Avyttringen av makten till någon annan extern makt, tas för given. Om målet är mänsklig frihet, är modellerna från Dragsted och co. således långt från ”pragmatiska”.

Så jag ber inte. Och jag predikar inte. Jag resonerar. Jag diskuterar inte oförklarliga mysterier i ett prästerskap tillsammans med andra över menigheten stående individer. Jag debatterar, med likställda kamrater.

Så jag ber inte. Och jag predikar inte. Jag resonerar. Jag diskuterar inte oförklarliga mysterier i ett prästerskap tillsammans med andra över menigheten stående individer. Jag debatterar, med likställda kamrater. Teoretiska frågor handlar om hur vi i gemensam rörelse i denna värld av omänsklig ofrihet och ojämlikhet, kan skapa den frihet och jämlikhet som vi eftersträvar. Så lyss inte, kamrater, när Ankarloo reder ut begreppen, som Arvidsson föreslår. Tala med mig i stället, så vi tillsammans bättre kan förstå, som grund för att förändra världen.

I all sin retoriska elegans, riskerar Arvidsson att reducera socialismen till att bli menighetens fromma förhoppning om att finna nåd och frälsning i en annans kraft, där makten och härligheten finns. Dit teologin har förlagt den. En menighet som vi präster ”i sakristian” i våra predikningar dessutom inte ska utsätta för den socialistiska teorins bryderier. Vi ska, menar Arvidsson, till och med ”hålla käft” om det.

I sammanhanget kommer jag därför att tänka på två amerikanska socialister. Den ene är Hal Draper (1914-1990) som är känd för sin teori om att den avgörande skiljelinjen inom socialismen är den mellan dem som står för en ”socialism från ovan”, där folket ska befrias av andra (parlamentarikern och byråkraten, eller ännu värre: partidiktaturen) och de som står för en ”socialism nerifrån”, där arbetsklassens befrielse är dess eget verk.

Dragsteds teoretiska modell är socialism från ovan. Där agerar folket stödtrupper till hans egenhändiga planer, som ska genomföras per dekret inom den redan existerande statens ramar.

Dragsteds teoretiska modell är socialism från ovan. Där agerar folket stödtrupper till hans egenhändiga planer, som ska genomföras per dekret inom den redan existerande statens ramar. Här är det parlament och byråkrati som inför socialismen, genom lagar och fördelaktiga lån till de ”demokratiska”, varuproducerande företagen. Socialismen från ovan vill ”vinna själar” för detta projekt. Socialismen nedifrån förlitar sig på folkets egen rörelse. Folket är socialismens aktörer, icke stödtrupper.

Marx själv påtalade år 1875 denna avgörande skillnad med: ”Att arbetarna /…/ arbetar på att omstörta de nuvarande produktionsbetingelserna /…/ har ingenting gemensamt med bildandet av statsunderstödda kooperativa föreningar. Vad emellertid de existerande kooperativa föreningarna angår, har de värde endast för så vitt de är arbetarnas eget verk och är oavhängiga och inte beskyddade av vare sig regeringen eller bourgeoisin.”²

I mina böcker Kris i välfärdsfrågan (2005), Välfärdsmyter (2010) och i uppsatsen ”Välfärdens ontologi – ett klargörande” i Socialistisk debatt (2007) har jag visat hur kampen för offentlig välfärd på liknande sätt kan användas i rörelsen för en socialism nerifrån. All offentlig välfärd som är resultatet av vår egen rörelse är av yttersta vikt för oss. All skänk ”från ovan” är som bäst likgiltig och som sämst skadlig för rörelsen. Den offentliga välfärdssektor som Dragsted missförstår som ett redan realiserat ”ickekapitalistiskt produktionssätt” här i Norden, är snarare ett strategiskt fält för kampen för socialism.

All offentlig välfärd som är resultatet av vår egen rörelse är av yttersta vikt för oss. All skänk från ovan är som bäst likgiltig och som sämst skadlig för rörelsen.

Så även om offentlig sektor inte är socialism, kan tillkämpade segrar i kampen för välfärden vara del av den rörelse mot kapitalet som till slut kan förverkliga socialismen. Offentlig sektor bevisar inte en redan existerande socialism. Men en pågående kamp för välfärden bevisar existensen här och nu av den rörelse som i framtiden kan förverkliga den. Ett perspektiv på frågan som också har grund i socialismens egen idéhistoria, hos Marx, Anton Pannekoek, Rosa Luxemburg och även Gustav Möller. Men som inte ens nämns i boken Nordisk socialism.

Arvidsson menar det säkert inte, men hans tal om predikstolar antyder närmast bokstavligen en socialism ”från ovan”. Där befolkningen just blir en ”menighet” av ”själar” som ska ”vinnas”, men som i övrigt inte ska initieras i de överväganden som exklusivt hör ”prästerskapet i sakristian” till. Men, att i en upplyst demokrati kommunicera teori i offentligheten, närmast som om den riktade sig till en menighet, bestående av analfabeter, leder helt fel. Inte minst i en socialistisk rörelse.

Den andre är Eugene V. Debs (1855-1926) som sade sig vägra att vara en arbetarledare för andra. Det gjorde han med motiveringen, att om vi väntar på att någon, likt Moses, ska leda arbetarna ut ur kapitalismen och in i ”det förlovade landet”, så kan någon annan leda dem ut igen: ”I would not lead you into the promised land if I could, because if I led you in, some one else would lead you out”.³ Socialismen är en rörelse för människans egen befrielse som förutsättning för sin egen allsidiga utveckling. Byggd på hoppet om en bättre värld. Men också människans egen kraft – inte nåd och frälsning från det som är hinsides.

Vi ska naturligtvis inte avfärda idéer, drömmar och förhoppningars betydelse för socialismens förverkligande. Men dess fundament kan inte finnas där. Att vi önskar oss socialism bör inte reducera socialismen till rent önsketänkande.

Så när Arvidsson beskriver värdet av att vi i koloniträdgårdens samkväm minns drömmarna om Coop, är jag inte så säker på att det tänder socialistisk glöd, utan lätt blir en form för eskapism.

Så när Arvidsson beskriver värdet av att vi i koloniträdgårdens samkväm minns drömmarna om Coop, är jag inte så säker på att det tänder socialistisk glöd, utan lätt blir en form för eskapism. Det är också mitt bestående intryck av Dragsteds bok. Som teori är den av ringa värde för vår rörelse. Som bäst fungerar den som tröst (på danska ”en snuttefilt”), med dess budskap, att vi inte ens behöver vänta på socialismen (”det förlovade landet”) – den är redan ”här i Norden”. Vi ska bara ha lite mer av den. Dragsteds budskap är måhända inte opium för folket, men väl en tripp för socialister, som fått allt svårare att bibehålla hoppet.

Men vi kan inte fly verkligheten. Däremot är jag övertygad om att vi tillsammans i grunden kan förändra den. Av oss själva, för oss själva, med varandra. Till just det verket behövs teori. Inte teologi. Så läs, kritisera och avvisa mig som teoretiker bland alla andra – inte som ”teolog i sakristian”. I ett samtal, där vi alla är jämlikar. Inte uppdelade i prästerskap och menighet.