Palmemordet är fortfarande inte löst. Utredarna gav upp - det gör inte Gunnar Wall. Varje månad publicerar han det senaste i Palmefallet.

Det har hänt många gånger under de år som gått – att det kommit proklamationer om att mordet på Olof Palme är uppklarat och gärningsmannen identifierad.

Och givetvis hade det varit skönt om det visat sig att någon haft rätt. Men hittills har det inte skett. Det tyngsta försöket – i alla fall när det gäller ren och skär och framgångsrik maktutövning – var förstås när åklagaren Krister Petersson pekade ut ”Skandiamannen” Stig Engström.

Han lade helt enkelt ner utredningen. All polisiär spaning avbröts direkt. Case closed – utan att vare sig någon domstol eller någon försvarsadvokat var inblandad.

Petersson medgav visserligen att bevisningen som fanns mot Engström inte skulle ha räckt till åtal om denne levat. Men åklagarens olika formuleringar under den TV-sända presskonferensen när han meddelade sitt nedläggningsbeslut visade samtidigt att han bestämt sig för att vara tvärsäker om sina slutsatser. Mest uppenbart var det när han viftade undan att utredarna inte lyckats spåra något mordvapen och motiverade det med orden: ”Med tanke på vad som sedermera händer så säger vi att han måste ha haft ett vapen i handen aktuell kväll.”

Utpekandet kom i väldigt många människors ögon att framstå som en flopp. Dagens Nyheters ledarsida konstaterade krasst: ”I stället för klarhet i skuldfrågan fick vi ett monument över ett polisiärt fiasko.”¹

Det var med andra ord rätt givet att debatten om mordet skulle fortsätta även efteråt. Men denna debatt kom förstås i en viss mening att bli rätt akademisk eftersom polisen inte gjorde något för att utreda ens ganska sensationella nya uppgifter som kommit fram efter nedläggningen. Ett sådant exempel var när Svenska Dagbladet mot slutet av 2021 i en serie artiklar kunde berätta om en man som tidningen kallade ”ingenjören”.

En vecka efter mordet hade denne skrivit ett anonymt brev till dåvarande finansministern Kjell-Olof Feldt. I brevet påstod han sig företräda en organisation som låg bakom mordet på Palme. Själv kallade han det inte mord, utan ”avrättning”. I brevet fanns också två tomhylsor till just den sortens patroner som motsvarade de kulor som hittats på Sveavägen – sådana som var avsedda att användas i en revolver av typ .357 Magnum.

Teknisk utredning av tomhylsorna visade att det inte kunde uteslutas att de kom från dödsskjutningen vid Dekorima. Men avsändaren blev inte identifierad och hördes aldrig av Palmeutredarna. Det var i stället två ”privatspanare” som många år senare kunde tipsa Svenska Dagbladet om vem som låg bakom det märkliga brevet. Tidningens journalister tog tag i tipset och ”ingenjören” erkände för dem att han var brevskrivaren men bedyrade samtidigt att han inte mördat Palme. Hans påståenden på den punkten försvagades dock av en besvärande detalj: att han saknade alibi.

Eftersom har var i livet hade det varit en lätt sak att öppna utredningen igen och undersöka honom närmare. Men Krister Petersson sa nej. Mordet var färdigutrett.

Det ska omedelbart sägas att det inte finns några kända bevis för att ”ingenjören” var Palmes mördare trots ett antal bekymmersamma indicier. Faktum är att den som följt utredningen under årens lopp är väl medveten om att det dykt upp många rätt så ovanliga personer som förefallit högst tänkbara som gärningsmän. Men de är just för många: högst en av alla dessa kan ha skjutit det dödande skottet.

På sista tiden har en sådan person, en man som brukar kallas Christer A, blivit lite extra uppmärksammad som möjlig Palmemördare. Det är ett gammalt spår som nu fått lite liv igen.

Christer A bodde i Stockholms innerstad. Han tyckte inte om Olof Palme. Han var omvittnat psykiskt instabil. Och han var registrerad ägare till en magnumrevolver men lämnade aldrig in den för provskjutning. Till sist när polisen envisades uppgav han att han sålt sitt vapen till en okänd person i Kungsträdgården.

I likhet med Stig Engström lever han inte längre. Under en period av depression tog han sitt eget liv. Det skedde dramatiskt nog i samband med att polisen sökte upp honom sedan hans bror larmat om att han var orolig för att det inte gick att få kontakt med Christer.

Journalisten Jon Jordås har för några veckor sedan kommit ut med en bok om Christer A. Den har fått viss uppmärksamhet, kanske delvis för att den har den anspråksfulla titeln Den sista boken om mordet på Olof Palme.²

Jordås vill presentera Christer A som sannolik Palmemördare och redovisar de indicier han hittat. (De flesta, men inte alla, av dem har varit kända sedan tidigare.)

Värdet av dessa indicier kommer säkert att diskuteras i detalj i olika forum ett tag framöver, bland annat på min egen blogg.

Jag tror det är bra att så sker. En sådan debatt är om inte annat en påminnelse om att mordgåtan faktiskt inte löstes den där sommardagen när Krister Petersson lade ned utredningen.