I förra numret av Parabol skrev Reza Chitsaz om enstatslösningen. Hur skulle en sådan se ut i praktiken? Vi kan titta på byn Bil’in på Västbanken, där israeler och palestinier arbetar tillsammans för fred, skriver Johanna Wallin.

Det kan tyckas mer än utopiskt att samtidigt som ett folkmord pågår föreställa sig en framtid där palestinier och israeler lever i fred och frihet. Men desto större anledning att vända blicken mot dem som visar i handling hur en sådan framtid kan byggas. Den som kallar sig Israelvän och med det menar att till varje pris försvara den israeliska regeringens förbrytelser, behöver byta bekantskapskrets.

Det finns en scen i dokumentärfilmen Bil’in habibti, av den israeliske filmaren och aktivisten Shai Pollak, som skildrar en demonstration i byn Bil’in på Västbanken.¹ Det är 2005 och Rani Burnat, som är förlamad och rullstolsburen efter att ha blivit skjuten i nacken av en israelisk prickskytt precis i början av den andra intifadan, tar initiativ till att samla personer med olika slags fysiska funktionshinder i en manifestation. De hålls varje fredag i Bil’in, i protest mot att byns mark har stulits för att ge plats åt muren som Israel bygger på Västbanken och åt bosättningen Modi’in Illit på andra sidan om den.

Sedan protesterna inleddes har otaliga bybor gripits och skadats, senare ska också flera dödas av den israeliska armén, som använder demonstrationerna som en stridsövning och går till angrepp med tårgas och automatvapen. Trots massiva repressalier vägrar byborna ge upp. Med sin humor, kreativitet och uthållighet ger de kraft och riktning till kampen mot ockupationen, och inspirerar andra samhällen att gå samma väg. Protesterna i Bil’in skildras även i den enastående Oscarsnominerade dokumentären 5 Broken Cameras av Emad Burnat och Guy Davidi.²

När de första skottsalvorna avfyras överger Shai Pollak sin roll som filmare, springer mot soldaterna och skriker åt dem att sluta skjuta. Han tilltalar ett befäl med förnamn och påpekar att han filmar.

Den här fredagen går de israeliska styrkor som patrullerar stängslet som skiljer Bil’in från bosättningen omedelbart till angrepp. När de första skottsalvorna avfyras överger Shai Pollak sin roll som filmare, springer mot soldaterna och skriker åt dem att sluta skjuta, “Det är människor i rullstol här!” Han tilltalar ett befäl med förnamn och påpekar att han filmar, “Ni ser inte bra ut, ni sköt precis på människor i rullstol.” Arméns reaktion blir att förklara demonstrationen upplöst och byborna beordras att återvända hem.

Senare blir Shai utskälld av befälet – som tar för givet att det är Shai som har organiserat demonstrationen – för att soldaterna tvingats skjuta mot rullstolsburna människor. Rasande spottar han ur sig: “Detta är höjden av cynism, att ta hit funktionshindrade. Fullkomligt cyniskt, jag har aldrig sett något så smutsigt.”

Jag återkommer till den här scenen gång på gång när jag försöker få grepp om det som sker parallellt med att Israels förbrytelser mot palestinierna blir alltmer uppenbara för allt fler. Israels allierade i västvärlden blir ertappade med dubbla måttstockar och istället för att leda till självrannsakan verkar det göra många ursinniga. Kanske är det den egna självbilden som raseras. Den slags arrogans som gör det möjligt att, som befälet i Bil’in, rikta ilskan mot dem som håller upp spegeln, blottas lite varstans just nu.

Det internationella samfundet har för länge sedan frikänt Israel från de skyldigheter som den internationella rätten ålägger en ockupationsmakt, och undantagit dess statsledning från många andra principer som påstås bära upp den mänskliga gemenskapen. Att det tillämpas olika måttstockar för olika stater gäller förstås inte bara Israel. Men kriget mot Gaza har på ett nästan övertydligt sätt exponerat dubbelmoralen i den västvärld som gör anspråk på att vara fanbärare av högtstående kulturella och moraliska värden.

Efter erkännandet av staten Palestina 2014 tog det år av avbön och eftergifter innan Sverige bokstavligen släpptes över tröskeln hos den israeliska statsmakten. Att hamna i onåd igen vill ingen och då får man kompromissa.

Det är ingen chock att den svenska regeringen med sitt stödparti (som vill vara ‘en stark röst för Israel i Sverige’) inte har någon avsikt att ta avstånd från vare sig krigsbrotten i Gaza eller den konstanta, statligt sanktionerade terrorn mot palestinier på Västbanken. Politiska och ekonomiska avvägningar har gjort det mer prioriterat att hålla sig väl med Israel även för tidigare regeringar. Efter erkännandet av staten Palestina 2014 tog det år av avbön och eftergifter innan Sverige bokstavligen släpptes över tröskeln hos den israeliska statsmakten. Att hamna i onåd igen vill ingen och då får man kompromissa med sina folkrättsskyldigheter när det kniper.

Men de andra? De som under sju månader ägnat sig åt att föra tillbaka diskussionen till en fasansfull lördag i oktober, som om historien började och slutade där. De som fortsätter hävda att Israel utövar självförsvar gentemot en instängd befolkning helt under dess kontroll, som inte bara attackeras urskillningslöst från luften och marken utan också svälts ut. De som förfäras mer av slagord i demonstrationer än av att minst 35 000 Gazabor är döda, 70 000 skadade, alla centrala samhällsfunktioner raserade, en och en halv miljon människor befinner sig på flykt och mödrar tvingas söka bland likdelar för att kunna identifiera sina döda barn.

Folkmordsförsvararnas bräckliga egon, skulle man kunna raljera över. Men frågan är allvarligt menad: Hur går den inre dialogen hos dem som kallar sig Israelvänner och med det menar att försvara en högerextrem regering med fascistiska ministrar? Hur långt är det möjligt att blunda för kränkningar av den internationella rättsordningen på en skala som ingen, förutom den som aktivt viker undan blicken, kan undgå att se? Eller är det okej när det drabbar palestinier?

Borde inte en riktig vän istället göra sitt yttersta för att stötta de krafter i det israeliska samhället som menar att förtrycket av palestinier är destruktivt också för israeler, att fred vore bättre också för israeler?

Borde inte en riktig vän istället göra sitt yttersta för att stötta de krafter i det israeliska samhället som menar att förtrycket av palestinier är destruktivt också för israeler, att fred vore bättre också för israeler? En rättvis fred, som är något annat än lugn och ro för ockupationsmakten. De finns och de har försökt påkalla omvärldens uppmärksamhet i många decennier.

I det klimat som råder i Israel efter oktober är de färre och mer marginaliserade än till och med under den andra intifadans våldsammaste dagar på tidigt 2000-tal. Flera välkända fredsaktivister dödades i palestinska väpnade gruppers attacker i oktober, många fler förlorade anhöriga och vänner. De som ändå håller fast vid att den vansinniga våldsspiralen måste sluta här och nu, har aldrig behövt stöd så mycket som idag.

Att israeliska fredsaktivister kallas landsförrädare för att de exponerar vad ockupationen och kontrollen över palestinierna i realiteten innebär, är inget nytt. Men nu utsätts krigskritiska röster för politisk förföljelse på en ny nivå. Allra mest drabbar det palestinier med israeliskt medborgarskap, men även judiska israeler blir avskedade och arresterade på grund av inlägg i sociala medier som sörjer civila offer i Gaza.

De som framhärdar i att Israel ska behandlas som en demokrati, trots att rättigheter och möjligheter är etniskt villkorade för såväl medborgarna som befolkningen i det ockuperade området, gör gott i att lyssna till de mest tongivande israeliska människorättsorganisationerna.

Bland dem finns Breaking the Silence, före detta soldater som vittnar om militärens övergrepp mot palestinierna, Mesarvot och andra nätverk för israeler som av samvetsskäl vägrar göra värnplikt, B’Tselem, som dokumenterar statens, arméns och bosättarnas brott och som anser att Israels behandling av palestinier är apartheid, New Profile, som arbetar mot den militarisering av det israeliska samhället som de anser är självdestruktiv, Women in Black, som i drygt trettio år varje vecka hållit tysta gatumanifestationer i Israel mot ockupationen, Combattants for Peace och Parents Circle, som samlar israeler och palestinier med erfarenheter av våld och förlust av nära anhöriga, Zochrot, som dokumenterar och sprider kunskap om fördrivningen av palestinier i samband med Israels bildande 1948, Who Profits Research Center som kartlägger israeliska och globala bolag som tjänar stort på förtrycket av palestinier, The Israeli Committee Against House Demolitions, Rabbis for Human Rights, Yesh Din, Coalition of Women for Peace, Ta’ayush och Anarchists Against the Wall, som närvarar i palestinska samhällen som utsätts för arméns och bosättarnas våld, Standing Together, Free Jerusalem och Voices Against War som samlar judiska och palestinska medborgare i Israel för ett slut på kriget i Gaza och för en rättvis fred. Listan kan göras mycket längre.

Traditionellt har majoriteten av fredsrörelserna velat se ett judiskt Israel bredvid en palestinsk stat. Andra har med tiden övergett tvåstatslösningen till förmån för en vision om en demokratisk stat. Ytterligare andra menar att diskussionen förblir teoretisk tills ockupationen och förtrycket av palestinierna upphör.

Målet för de flesta av dessa organisationer och nätverk är ett slut på ockupationen och en hållbar fred där israeler och palestinier kan leva i säkerhet. Synen på hur vägen dit ska vandras och hur den framtida freden i praktiken ska manifesteras, skiljer sig åt. Traditionellt har majoriteten av fredsrörelserna velat se ett judiskt Israel bredvid en palestinsk stat. Andra har med tiden övergett tvåstatslösningen till förmån för en vision om en demokratisk stat i det historiska Palestina med lika rättigheter för alla medborgare. Ytterligare andra menar att diskussionen om en, två eller fler stater förblir teoretisk tills ockupationen och förtrycket av palestinierna upphör. De har gett upp tron på att förändringen ska komma inifrån och uppmanar omvärlden att sätta press på Israels ledning. Det går inte längre att vänta på att förutsättningarna ska bli bättre, det internationella samfundet måste tvinga fram ett slut på ockupationen som en förutsättning för förhandlingar.

I samtal med israeliska organisationer som i sitt opinionsbildande arbete vänder sig till omvärlden framkommer ofta samma dilemma – att de blir ett slags alibi för palestinier. Den misstro (läs rasism) som genomsyrar inställningen till palestinier gör att deras röster i sig själva sällan räcker. Genom israeliska organisationer och individer legitimeras palestiniernas erfarenheter av “konflikten”, som Israelvännerna gärna kallar ockupationen. Men alibin eller inte; faktum är att just nu, när möjligheten till kreativt politiskt tänkande kanske är som allra mest begränsad, är det fredsaktivisterna – palestinska och israeliska – som har visionerna och verktygen för en annan verklighet.

I Bil’in och andra liknande byar har ett fredsbyggande pågått i snart två decennier, på alla sätt motarbetat av den israeliska staten. Det är där förutsättningarna för en verklig samexistens mellan israeler och palestinier skapas.

Det är där Bil’in kommer in, som ett slags mikrokosmos av ockupationens konsekvenser och som en inspirationskälla. I Bil’in och andra liknande byar har ett fredsbyggande pågått i snart två decennier, på alla sätt motarbetat av den israeliska staten. Det är där förutsättningarna för en verklig samexistens mellan israeler och palestinier skapas. Inte samexistens på det normaliserande, poserande sätt som tyvärr ofta är fallet i initiativ där maktasymmetrier mellan ockupant och ockuperad ignoreras. De aktivister från Israel som tar sig på slingriga vägar in till Västbanken, gör det i solidaritet. De skapar också den i princip enda kontaktytan mellan palestinier från ockuperat område och civila israeler. Där möts palestinier och israeler inte i någon illusion av att vara jämlikar men de står sida vid sida mot ett allt brutalare förtryck.

Som skildras i Bil’in habibti var det inte direkt med öppna armar de israeliska aktivisterna togs emot när de först började dyka upp. På goda grunder undrade många varför de var där. Kunde de vara agenter, ute efter att ta reda på information eller splittra byborna? Men med tiden uppstod förtroende mellan personer från den ena och andra sidan muren, som inte längre bara träffades vid protesterna på fredagseftermiddagarna. Aktivister sov över i byarna för att vara på plats när armén kom tillbaka nattetid för att hota och frihetsberöva dem som deltagit i protesterna.

I Bil’in habibti blir filmaren Shai Pollaks bror Jonathan träffad i huvudet av en tårgasbehållare under en demonstration. Det var knappast första och inte heller sista gången Jonathan skadats i konfrontationer med den israeliska armén och han har också gripits otaliga gånger. När han åtalades 2023 begärde Jonathan att inte ställas inför rätta i israelisk civil domstol utan i israelisk militärdomstol, vilket alla palestinier gör och där drygt 99 procent av fallen slutar med fällande dom. I ett uttalande sa han att det finns en regim som de facto kontrollerar hela området mellan floden och havet, och så länge en del av den regimen är en militärdiktatur, där vissa invånare är andra klassens medborgare (palestinier med israeliskt medborgarskap) och andra saknar de mest grundläggande demokratiska rättigheter (palestinier i ockuperat område), måste hela regimen behandlas som en militärdiktatur. Han vägrade följa reglerna i ett system riggat till hans fördel.

Jonathan och Shai var bland de första israelerna som kom till Bil’in. Mohammed Khatib, en av centralfigurerna i Bil’in habibti, berättar i filmen att han tyckte att de israeliska aktivisterna, som kallade sig anarkister, var märkliga. De såg ut som punkare, var slarvigt klädda och okammade. Det var då det, säger Mohammed till Shai och skrattar, “Nu har jag själv inte duschat på en vecka.”

Bil’in habibti skildrar den klaustrofobiska tillvaron för palestinier i ljuset av ockupationsmaktens utstuderade, systematiska våld. Men faktum är att några av de mest hoppfulla stunder jag upplevt i Palestina har varit i byar som Bil’in. När jag fick vara med på Ranis bröllop till exempel, och säkert hälften av bröllopsgästerna var israeler. Eller en vanlig fredag efter en demonstration när tårgasröken lagt sig och lugnet föll över Wajis veranda, där hemgjord falafel langades runt till de kvarvarande aktivisterna medan det pratades om annat än ockupationen.

Bil’in habibti är, som titeln antyder, en kärleksförklaring till en by och dess invånare. I slutscenen ​​diskuterar Rani och Shai skillnaden i betydelse mellan I love you och I like you och Rani säger till Shai att om I love you betyder mer än I like you, så älskar han utan tvekan Shai. Shai svarar, på arabiska, “Jag älskar dig också Rani. Jag älskar Waji och Mohammed. Jag älskar Bil’in. Jag älskar det palestinska folket.” Medan eftertexterna rullar diskuterar Ranis pappa, Waji, var i byn som Shais hus ska byggas.

Verkligheten i Palestina och i Israel är förstås mycket mer mångfacetterad än vad som ryms i en dokumentärfilm, eller i en text. Den ska inte skönmålas, allra minst nu när motsättningarna är som mest knivskarpa; mellan palestinier och israeler och inom båda samhällena. Men den som letar efter vägar framåt behöver leta på rätt ställen. När tillvaron är som svårast måste hoppet sökas hos dem som vill ha motsatsen till den politik som lett hit.