Brevformen eller den epistolära romanen har tillämpats med stor framgång av Madame de Sévigné, Montesquieu och Rosseau. I Månadens brev publicerar vi ett öppet brev - till ett ex, en statsminister eller någon du sett på gatan.

Hej.

Istället för att fråga genom samtal har du kontinuerligt och systematiskt tagit dig friheten att riva ner negativet flertalet gånger i efterföljderna av min konstaktion.

Jag var bedrövad över krigsbrotten som begås i det sedan länge ockuperade Palestina och bestämde mig för att hänga ut den palestinska flaggan på vårt ateljéhus’ fasad. Jag ville inspirera andra att våga visa solidaritet med det palestinska folket. Jag hängde också en abstrakt pappersversion av flaggan, ett negativ av originalflaggan, inne i ateljéhuset.

Som armenier vet jag att det är skildrandet, dokumenterandet av folkmordet som gör det till folkmord. Vilket det är.

Jag möts av dig och en annan ateljégranne som står i hallen där negativet brukar hänga.

Ni har tagit bort negativet och i dess ställe hänger en jättefin välkomstskylt.

Båda två skriker när jag hänger tillbaka negativet under välkomstskylten.

Ni skriker och gormar hela tiden och alla mina försök till att påbörja en mening avbryts.

Samtidigt beskriver ni mig som oresonlig,

När jag är färdig, river du ner båda.

Den paternalistiska tonen övergår från ”Den tog dig bokstavligen tre sekunder att skapa” (om negativet), till nedlåtande ”några kolbitar” om ett annat verk i korridoren.¹

Det handlar om din absoluta ovilja till dialog.

Jag minns knappt vad som sades. Jag var chockad över aggressiviteten, även om jag är bekant med just din aggressivitet, var ni ju två personer.

Näven åker upp och ner och du vrålar ”Det ska vara helt tomt här, ingen anslagstavla, ingen konst. Ingenting. Det ska vara HELT RENT”.

Målmedvetet hämtade du sedan en anslagstavla, puttade den på min målning som hänger på andra änden korridoren.²

Tänk om du faktiskt hade haft sönder min målning, har du lekt med tanken? Det har jag, varje gång jag gått till ateljén.

När du går hem kliver du över negativet som du rivit ner på golvet.

”Någon kan komma hit och skjuta oss om de inte tycker likadant” säger ateljégrannen när du lämnat ateljéhuset.

Med den logiken, måste vi självcensurera och inte längre dansa i rosa, för tänk om någon kommer till ateljékorridoren och ser att hela korridoren är full av rosa dansare och förstör allt som kan uppfattas som bögigt?

Vad är alternativet?

Detta pågår i månader och du har alla med dig, både det tyngsta tysta medgivandet och de självgoda gälla rösterna.

Varje gång du har rivit ner negativet i det dolda har du möjligtvis tänkt att det är en personlig vendetta mot mig.

Du kanske har lösgjort själva flaggan och din handling och tänkt att nu är rättvisa uppnådd.

Jag fotograferar varje tillfälle, för mig är konstaktionens efterspel del av verket.

Poängen med det här konstverket Exulansis var att göra vad jag kan. Man skulle kunna se aktionen som skapandet av en verklighet där flaggan hängs upp.

Med andra ord, det är alltså verkligheten där du tar ner flaggan och dess negativ.

Ryktet säger att det är mitt eget fel, påstår ateljégrannen som gormade vid din sida. Anklagelser om att jag är si och så. Historien har växt till något där du är den med rena händer.

Visst är det bekvämt, man skulle varit smart nog att framställa sig som den som har moralen på sin sida. Men så kommer det aldrig bli med mig eftersom jag inte är helt hundra på om jag inte alltid tänker helt hundra.

Jag kan fatta dåliga beslut, men är inte för bra för en dialog. Jag brukar be om ursäkt.

I ateljéhusets gruppchat råder tyst medgivande till den aggressiva förstörelsen av negativet och attacken på målningen.

Det är många som läser men ett fåtal som svarar.

Du säger ingenting i chatten. Indirekt råder din omnipotens. Jag tycker det är fegt.

Det framförs åsikter om att jag är omdömeslös som gör en sådan aktion. Det framförs åsikter om att vi inte skulle ha ”politisk konst” i korridoren.

Det framförs även åsikter om att jag skulle överdriva. Jag ska hålla fin ton, vara si och så eftersom ni bara vill arbeta i era ateljéer i lugn och ro, som att jag inte skulle vilja det…

Vi har haft konst i korridorerna i flera år trots ett vagt förslag om att fråga innan man sätter upp konsten. Men plötsligt är det som att ett beslut redan är taget.

Jag föreslog att vi skulle kunna ha ett gruppmöte där vi diskuterar huruvida vi ska ha konst i korridorerna eller inte. Det får knappt gehör. Även det är fegt.

En annan anledning till att det skulle vara bra att ha ett gruppmöte är att den andra ateljégrannen säger sig tala för alla. Med vilken rätt? Det är verkligen inte bra för någon.

Alla människor i ett ateljéhus tycker de facto inte likadant. Är det egentligen omöjligt i borgerliga Uppsala?

Det tisslas men det sägs inget med substans. Man måste inte krysta fram en åsikt bara för att.

Vissa iklär sig en åsikt i det ena rummet och i det andra rummet tycker de helt tvärtom. Man måste inte heller ha massa åsikter om saker som man inte har någon information om.

Du låtsas som att det regnar.

Det som händer är att de som anser sig välja en bekväm och neutral ståndpunkt förväntar sig att de som har en annan åsikt ska anpassa sig till en slags skenhelighet. Då skulle allt bli bra.

Det paketeras som en slags välvilja, men det är ett paternalistiskt vi-ska-förklara-för dig.

Den sunda reaktionen är oviljan att vara i de sammanhang som inte vill lyssna, men vill förbjuda åsikter och förneka dess existens.

Hur otroligt isolerade är inte vi som motsätter oss ockupationsmakten Israel.

Historien är ett verktyg med vilket du kan se på samtiden och kan se samband.

Ofta är det maktförhållandena som leder till dom val vi gör och dom val vi inte gör.

Det handlar om att odla en slags ansvarskänsla genom att minnas (påminnas). Det är en stor press på din existens.

Det kommer alltid vara en provokation om man ifrågasätter imperativ och andras bekvämlighet.

I grupper där konkurrensen är hög, blir att sätta sig emot ett skenbart stort risktagande.

Man befinner oss i en beroendeposition. Det handlar om nödvändiga kontakter som man inte vågar sätta dig emot eftersom dom skulle kunna ge en möjligheter, uppdrag, jobb.

Istället slickar man röv och vågar inte motsätta sig.

Du är inte van vid att få kritik. Då uppfattar du den som angrepp på din person.

När man utövar makt känner man sig sällan privilegierad, tvärtom, man upplever en slags ofrihet och med det följer stöveln som sparkar neråt.

Det anses helt rimligt att mina konstverk rivs ner och förstörs, men det är inte du dvs. vandalen som misstänkliggörs, utan tvärtom.

Som till exempel examensarbetet av en studerande på Art, Activism och Civil Engagement på ARTS, Finland.

Det handlar om en performance där det stod ”Aalto Students For Palestine” med klistermärken på golvet. Verket vandaliserades av skolan själv innan examensarbetet hann presenteras. Skolan får inte längre nämna ordet Palestina.

Det är ingen konspiration. Det handlar om en process.

Inom den tyska vänstern är den avgörande gränsen för om man är vit, om man stöttar ockupationsmakten Israel eller inte.

Att okritiskt stötta Israel ger en person status i en kultur där det anses vara coolt att tillhöra den vita överhögheten.

Jag är antirasist, men jag är även drabbad av rasism. Jag drabbas av rasism för att jag rasifieras, alltså för att min omgivning är rasistisk.

Oavsett har jag flera bakgrunder. Vill inte göra avkall på den ena bakgrunden för att var trogen den andra… den tyska eller för den skull, den svenska.

Idén om att vi inte skulle kunna leva tillsammans är rasistisk i sig. Samtidigt, jag är inte iranier, hur mycket ni än skulle vilja det. Jag är armenier, jag tillhör en minoritet. Jag tycker att landgränser fyller ett syfte.

Det är då det blir omöjligt för mig att inte vara politisk.

Man behandlar oss som man behagar, men vill ändå ha tillträde till oss. Man frågar oss om vägen, men utesluter oss.

Den i maktposition kan röra sig obemärkt och när vi som lever under nåd känner att våra gränser inte respekteras är det vi som förväntas flytta på oss.