Anslutningen till NATO och DCA-avtalet är praktfiaskon såväl säkerhetspolitiskt som demokratiskt, skriver tre medlemmar i Solidaritet.
Natoanslutningen motiverades med Rysslands anfallskrig mot Ukraina och att Sveriges säkerhetsläge drastiskt skulle förbättras om Sverige övergav sin alliansfrihet och istället underordnade sig kärnvapenalliansen Nato och USA:s strävan efter världsherravälde. Men istället för säkerhet och demokrati har det blivit precis tvärtom!
USA:s och EU:s sanktioner mot Ryssland och ständiga upptrappning av kriget har misslyckats och bara lett till att alltfler dödas och till en enorm materiell förstörelse av infrastruktur och städer. Närmare en miljon människor har dödats hittills, ingen vet säkert, och en tredjedel av Ukrainas befolkning är på flykt, antingen till andra länder eller inom Ukraina. Inget tyder på att kriget kommer att kunna avgöras på slagfältet och Ukraina tvingas ständigt resa runt i världen och tigga pengar och utrustning för att kunna fortsätta kriget. Kriget påverkar Europas ekonomi negativt och enorma resurser satsas på upprustning och på militärt stöd till Ukraina.
Sverige kommer enligt Regeringskansliet att ha bidragit med över 100 miljarder redan nästa år. Samtidigt går vår sjukvård, skola och omsorg på knäna.
Sverige kommer enligt Regeringskansliet att ha bidragit med över 100 miljarder redan nästa år. Samtidigt går vår sjukvård, skola och omsorg på knäna. Sedan Sveriges inträde i Nato har Ukraina uppbackat av USA anfallit Ryssland och bedriver numera anfallskrig mot Ryssland. I dagarna får vi höra i medierapporteringen att USA gett klartecken till de första amerikanska långdistansvapnen mot Ryssland och att avancerade amerikanska personminor ska få användas. Och dessa anfall har nu inletts redan.
Självklart kommer Ryssland att svara på det och rustningsspiralen fortsätter och risken trappas upp för att kärnvapen sätts in. Grattis Sverige, bra jobbat, eller?
Natoanslutningen föregicks inte av någon som helst demokratisk förankring. Två hundra års alliansfrihet och fred spolades snabbt bort då Socialdemokraterna rakt av böjde sig för borgerliga hot om att göra Natoanslutningen till en valfråga. Utan någon som helst möjlighet till folklig insyn och debatt hastade förra Socialdemokratiska regeringen fram sin ansökan om svenskt medlemskap i Nato.
Turerna blev många och förnedrande då skurkstater som Turkiet och Ungern krävde få igenom svenska eftergifter såsom attacker mot svenska medborgare, exempelvis kurder i Sverige.
Turerna blev många och förnedrande då skurkstater som Turkiet och Ungern krävde få igenom svenska eftergifter såsom attacker mot svenska medborgare, exempelvis kurder i Sverige. Svenska folket fick inte komma till tals då i stort sett alla större medier la locket på så länge anslutningsprocessen pågick. Ingen som helst folkbildning, kritisk granskning eller kritiska röster släpptes fram gällande Natos och USA:s prioriteringar sedan andra världskriget.
Däremot var det fritt fram för företrädarna för Försvarsmakten och ja- sägar-partier över hela linjen från S till SD att yttra sig och uttrycka stöd för den pågående processen. Dåvarande ÖB Micael Bydén och nuvarande försvarsminister Pål Jonson (M) öppnade ogenerat upp för framtida kärnvapen på svensk mark.
I och med Nato-anslutningen har Sverige nu en krigsmakt och säkerhetspolitik som prioriterar hur ett kärnvapenkrig ska ”hanteras” i stället för att hålla fokus på hur ett kärnvapenkrig ska undvikas genom alliansfrihet och diplomati! Det är som att vi alla ska förbereda oss för det kollektiva självmordet då kärnvapen helt plötsligt blivit en del av verktygslådan!
Ett demokratiskt bottennapp på väg mot ett helvetescenario var när Sveriges moderata utrikesminister åkte till USA i december förra året och undertecknade ett extra militäravtal med USA, det s.k. DCA-avtalet (Defence Cooperation Agreement). Ett avtal som ger USA och dess försvarsmakt näst intill obegränsade rättigheter i Sverige och över svenskt territorium.
Trots att avtalet innebär en inskränkning av svensk suveränitet klubbades detta raskt igenom utan balanserad debatt i Riksdagen, utan någon hänsyn tagen till svensk grundlag och utan någon demokratisk process då kritiska remissvar nonchalerades. DCA-avtalet innebär att USA får tillgång till 17 svenska militärbaser, kan lagra vapen och även kärnvapen på svensk mark. Sverige har ingen möjlighet att kontrollera vad USA har för vapen på sina baser eller ombord på sina bombplan och krigsfartyg. Amerikanska lagar gäller för alla amerikaner, så inga brott kan hanteras utifrån svenska lag och i svensk domstol. Det finns mängder av brott på USA:s över 800 militärbaser runtomkring världen då amerikaner begått våldtäkter, fylleri, trafikolyckor, inbrott, skadegörelse och stölder mm.
Sverige har ingen möjlighet att kontrollera vad USA har för vapen på sina baser eller ombord på sina bombplan och krigsfartyg.
De 40 000 insamlade underskrifterna med krav på folkomröstning varken noterades eller besvarades innan beslutet om amerikansk militär i Sverige klubbades. Några fredsförespråkare i Riksdagen och regering eller i andra beslutande organ kunde inte noteras även om V och Mp och två politiska vildar röstade nej till avtalet. En sådan fejkad samsyn för inte tankarna till demokrati, utan snarare till diktaturländer där alla trampar i takt och oppositionella tystas.
Hanteringen av Natomedlemskapet och DCA-avtalet är ett demokratiskt haveri. Men det tar inte slut här för det väntar fortsatta inskränkningar när lagar och regler behöver ändras. Amerikansk militärmakt ska inte få påverkas av svenska lagar och regler och allt de vill göra ska underlättas från svensk sida. I exempelvis miljöbalken ska det göras undantag som försämrar miljöskyddet så att ärenden om ökad miljöpåverkan från militär verksamhet kan hanteras av regeringen utan att riksdagen får hålla en debatt eller vara med och fatta beslut. Dessa försämringar kommer vi svenskar bli varse när dricksvatten, fiske, buller, transporter och luft kommer att påverkas, och våra levnadsförutsättningar försämras i de områden där USA väljer att husera.
Samtidigt antas nu nya lagar och författningar som innebär att kritiska medborgare kan komma att anklagas för spioneri eller för att störa den ”allmänna ordningen”. Det har redan blivit känsligt att kritisera länder och allianser som Sverige har ett samarbete med – särskilt USA och Nato. Lagstiftningens främsta effekt blir troligen inte ett stort antal dömda journalister – effekten inom media blir i stället den självcensur som medier kommer att anamma och den kritiskt granskande journalistiken kommer kraftigt att begränsas. Lagstiftningen innebär snarare i första hand stor påverkan på klimat- och miljöaktivister samt fredsvänner och antiimperialister.
Makthavare som stödjer terrorstaten Israel utmålar entydigt fredsaktivister som säkerhetshot och agenter för Putin, Hamas etc.
Makthavare som stödjer terrorstaten Israel och som är för en fortsättning på och utvidgning av kriget i Ukraina utmålar entydigt fredsaktivister som säkerhetshot och agenter för Putin, Hamas etc. Precis som motståndare till DCA under riksdagsdebatten om detsamma i juni kallades för desinformatörer och den efterfrågade folkomröstningen antyddes vara ett hot mot rikets säkerhet. Det demokratiska utrymmet för folkrörelser krymper på ett mycket illavarslande sätt. Så våra frågor till makthavarna men även till hela folket i Sverige är följande:
Lisbeth Henriksson, Erik Höjer och Andreas Falk
Medlemmar i Solidaritet
I Parabol 10/24 frågade sig John Lapidus varför SVT:s grävjournalistiska flaggskepp Uppdrag granskning aldrig gör något som skrämmer, retar upp eller ens bekymrar den ekonomiska eliten i det här landet. Nu svarar Uppdrag Gransknings Axel Björklund med en rad exempel på granskningar av den ekonomiska makten – flera av dem har lett till stora åtal.
Uppdrag granskning gör aldrig ”något som skrämmer, retar upp eller ens bekymrar den ekonomiska eliten i det här landet”, står det i Parabol.
Jag noterar en fascinerande brist på räknekunskap hos ekonomiforskare Lapidus.
I november i fjol publicerade vi ”Cypernläckan”, som avslöjar hur skattemedel göms i snillrika bolagsupplägg utomlands. Vi kunde där avslöja hur Sveriges största skattesmitare genom tiderna, skönhetsmiljardären Bengt Ågerup som har en skatteskuld på 1,6 miljarder kronor, gömmer stora tillgångar på Cypern. Dagen efter vår publicering frystes Ågerups tillgångar i bland annat Sverige och Cypern. Tingsrätten beslutade även att frysa bankmedel och andra tillgångar som ingår i Bengt Ågerups trust på Bahamas.
Vi kunde där avslöja hur Sveriges största skattesmitare genom tiderna, skönhets-miljardären Bengt Ågerup, gömmer stora tillgångar på Cypern.
I februari i år publicerade vi ”Ministrarnas cv” och ”Regeringens flygplan”, som ingående granskade regeringsföreträdarnas glidande med såväl sanning som statsflyg.
I ”Dubaisvenskarna”, publicerad i maj, granskade vi hur svenska kriminella – både från gängmiljön men också ur gruppen som begår så kallat ”white collar crime” – gömmer stora tillgångar i Förenade Arabemiraten.
”Uppdrag granskning vill inte stöta sig med överbetalda direktörer och Svenskt Näringsliv”. Public service låter ”alltid de största hajarna gå fria”, står det i Parabol.
Det är anmärkningsvärt att artikelförfattaren inte har följt det som kallats ”århundradets rättegång i svenskt näringsliv” där en av norra Europas mäktigaste direktörer och tillika Swedbanks före detta VD, Birgitte Bonnesen, dömts till fängelse för grovt svindleri som en direkt följd av Uppdrag gransknings program om penningtvätt.
Slutligen är jag fast övertygad om att det är journalister som ska avgöra vad som är viktigt att granska i varje given stund och att, även om det alltid är välkommet med såväl kritik som hejarop, man nog bör vara tacksam över att debattörer inte har avgörande inflytande över landets undersökande journalistik.
Axel Björklund
Projektledare och ansvarig utgivare
Uppdrag granskning
Vänsterpartiet tar inte tydlig ställning i Palestinafrågan, utan har börjat okritiskt följa västvärldens förhållningssätt. Dessutom jämställer partiföreträdare judendom och sionism, vilket är en farlig och antisemitisk hållning. Nu måste det bli ändring, skriver fem långvariga medlemmar.
Vi som undertecknar det här brevet har under lång tid varit medlemmar i Vänsterpartiet från norr till söder. Vi blev vuxna och formades till politiskt tänkande människor i och kring Vänsterpartiet under 1980-talet. Antiimperialism, kampen mot apartheidsystemet i Sydafrika och stödet till befrielserörelserna i “tredje världen” var tidigt självklara inslag för oss och för partiet. Vi lyfte fram och stödde organisationer som PLO och ANC. Den internationella solidariteten var, som det hette, “arbetarklassens kampenhet”. Vi tog tydlig ställning mot antisemitism, eftersom det var en självklar del av den antirasistiska kampen.
Antiimperialism, kampen mot apartheidsystemet i Sydafrika och stödet till befrielserörelserna i “tredje världen” var tidigt självklara inslag för oss och för partiet under 1980-talet.
Ändå var det redan på den tiden en obligatorisk anklagelse som framfördes till den som kritiserade Israels bosättarpolitik, eller lyfte fram palestinska flyktingars rätt att återvända till ett fritt Palestina. Anklagelsen kom som ett brev på posten från proisraeliska och sionistiska grupper i Sverige och i andra länder i västvärlden. Den väpnade antikoloniala befrielsekampen och motståndet mot politiskt förtryck och rasism brännmärktes också som terrorism i såväl apartheidstaterna Israel och Sydafrika som i stora delar av västvärlden.
Det var inget som fick oss att vackla. Vi stödde i många fall den väpnade antiimperialistiska kampen. Vi såg att den var berättigad och ibland den enda framkomliga vägen, vilket också i efterhand framstår som en rimlig analys och ett riktigt ställningstagande.
Vi oroas av att Vänsterpartiets ledning
– blir alltmer otydlig i sitt förhållningssätt till den koloniala bosättarstaten Israels förtryck mot det palestinska folket.
– tenderar att följa med i den allmänna trenden att relativisera antisemitism genom att medvetet förväxla den med begreppet antisionism.
– okritiskt och utan reflektion följer med i västvärldens definitioner och förhållningssätt till det pågående folkmordet i Palestina.
– tycks sakna en grundad och självständig analys (som är värdig partiets historia) av över 75 års etnisk rensning, apartheidpolitik och det nu pågående folkmordet i Palestina.
– inte tydligt tar ställning för palestiniernas rätt till väpnat motstånd mot den brutala israeliska ockupationsmakten, vilken med all önskvärd tydlighet har visat att den har för avsikt att förinta allt palestinskt samhällsliv både på Västbanken och i Gaza.
Det är en märklig ordning att vi som parti numera anpassar våra samarbeten efter USA:s och EU:s terroristetiketter. Vi gjorde för länge sedan självständiga bedömningar när vi stödde ANC och PLO. Det kan vi göra även idag! Ett sådant ställningstagande har ingenting med revolutionsromantik att göra. Det skulle i stället kunna betraktas som en nödvändig följd av det faktum att västvärlden har gett Israel carte blanche till folkmord och etnisk rensning liksom att alla vägar till förhandlingar enligt folkrättsliga principer har stängts.
Det är en märklig ordning att vi som parti numera anpassar våra samarbeten efter USA:s och EU:s terroristetiketter. Vi gjorde för länge sedan självständiga bedömningar när vi stödde ANC och PLO.
Vänsterpartiets sätt att hantera borgerliga mediers försök att stämpla palestina-aktivism som antisemitism och terroristkrameri är okunnigt och tendentiöst. Med lite välvilja kan vi förstå motiven bakom agerandet och att det bottnar i en strävan att till varje pris hålla partiet kvar innanför ringmurarna av konsensus. Det är inte alls svårt att förstå denna taktik. Det är på många sätt enklare att påverka inifrån sägs det. Det blir lite mindre jobbigt då. Men någon gång kommer det ögonblick då kompromissen har blivit så stor att själva meningen med partiet går förlorad. Vi befinner oss vid denna punkt nu i just denna fråga.
Är det så att Vänsterpartiet inte klarar av att stå emot krigshetsande och rasistiska medier som förvandlar den förtryckta ursprungsbefolkningen till förtryckare och apartheidstaten till offret? Är det så att vi inte mäktar med att entydigt ta avstånd från det sionistiska koloniala projektet? I så fall kan vi med sorg konstatera att det inte finns något politiskt parti i Sveriges riksdag som fullt ut och konsekvent försvarar det palestinska folkets rättigheter.
Vi har dock inte gett upp hoppet riktigt ännu. Vi hoppas att vi tillsammans återigen kan göra Vänsterpartiet till ett parti som vågar riskera sitt anseende i borgerliga medier och rakryggat står upp för de värderingar som är en av orsakerna till att vi överhuvudtaget existerar som parti och till varför våra hjärtan bultar så hårt för den internationella solidariteten: människovärde, jämlikhet och antirasism.
Undertecknare och partimedlemmar sedan länge:
Jonas Sjölander, Eslöv
Lars Hammarlin, Båstad
Reine Svensson, Karlskrona
Urban Stoltz, Skellefteå
Anders Emanuelsson, Umeå
Replik. I förra numret av Parabol skrev journalisten Erik Lindberg texten Lobbade Socialstyrelsen för könslagen? om en ohelig allians mellan Socialstyrelsen och transaktivister. Detta efter att Socialstyrelsen lagt upp en ny webbsida om könsdysfori, vilken publicerades bara minuter innan en riksdagsdebatt om den nya könslagen som klubbades igenom tidigare i år. Sidan tycktes slå hål på flera delar av kritikernas resonemang, men innehöll felaktigheter som dragits tillbaka efter att lagen klubbades igenom, menade Lindberg. Nu svarar Socialstyrelsens Anders Berg på anklagelserna.
På Socialstyrelsens webb publiceras sådant som det finns ett allmänt intresse om. Bakgrunden till webbplatsen är att frågan om vården vid könsdysfori har varit intensivt diskuterad, att myndigheten får många frågor och myndigheten bedömde att det fanns skäl att samla information på ett ställe. Socialstyrelsen tog vid tillfället inte fram ny information utan presenterade redan befintliga uppgifter på ett mer lättillgängligt sätt.
Som med all information som läggs upp på Socialstyrelsens hemsida görs avvägningar och bedömningar kring innehåll och publiceringar så att innehållet ska förstås och vara på en rimlig detaljnivå. Ofta redigeras innehållet både innan och efter för att möta detta behov. Det gör vi fortlöpande med allt material på vår webb.
Socialstyrelsen har vid tillfället inte haft någon dialog med några externa organisationer kring innehållet på hemsidan. Vi har däremot mottagit synpunkter på att bemöta upplevda felaktigheter i debatten från två organisationer, Transammans och RFSU, men inga möten har hållits om detta.
Att Socialstyrelsen har kontakt med och arbetar nära de som faktiskt har erfarenheter från vården, det vill säga patientföreträdare och andra, är inte något konstigt. Det är ett arbetssätt som vi har och vill ha i de områden som vi arbetar med. Det är något som vi har mycket erfarenheter av och kommer att fortsätta med.
Anders Berg
Enhetschef på Socialstyrelsens avdelning för kunskapsstyrning för hälso- och sjukvården
Kriget mot Palestina har pågått i nio månader. Samtidigt växer motståndsrörelsen världen över. Vad behövs för en varaktig fred och rättvisa och vad kan motståndsrörelsen göra bättre?
Hör Parabols utrikesredaktör Francisco Contreras samtala med Parabols skribenter Nadja al-Malki, organisatör och ombudsman, Yaser Alshobaky från Palestinska akademikers förening och RFA, samt Parabols chefredaktör Kajsa Ekis Ekman.
Jon Hörnquist, Francisco Contreras och Ekis: Nuvarande världsordning är under press. Västvärldens hegemoni utmanas från många håll, bland annat från BRICS och det globala syd men också från folkliga rörelser som nuvarande globala Palestinarörelsen.
Två som skrivit om detta i Parabol är skribenten John Hörnquist och Parabols chefredaktör Kajsa Ekis Ekman. Hör dem samtala med Parabols internationelle redaktör Francisco Contreras.
Utan förvarning undertecknades försvarsavtalet mellan Sverige och USA den 5 december 2023. Avtalet benämns Defence Cooperation Agreement (DCA). Under våren 2024 avser Sveriges regering förelägga riksdagen avtalet för beslut med iakttagande av de författningsändringar som krävs.
Det är vår skyldighet att för det överrumplade svenska folkets räkning ställa frågan om avtalets laglighet gentemot grundlagen. Det handlar om att på sjutton platser i landet stationera militär trupp med vapen, stridsfordon, flyg- och flottenheter tillhöriga USA och befriade från skatter, avgifter och varje form av kontroll. Detta inkräktar på och upphäver svenska folkets djupaste rättigheter: kontrollen över det egna territoriet.
Avtalet omfattar 30 artiklar, där det dominerande inslaget är att svenska skattebetalare ska finansiera så gott som samtliga USA:s verksamheter, ge USA:s militärpolis rätt att agera i närliggande svenska samhällen och ge frihet från rättsligt ansvar för brott begångna av USAs soldater.
I Artikel 1 hävdas att avtalet överensstämmer med folkrätten, vilket knappast kunde ha varit sant ens om förutsättningarna hade varit korrekt beskrivna. Där sägs också att USAs militär ska respektera svenska lagar och förpliktelser, bl.a. om lagring av vapen i Sverige. Men USA har ofta betonat att dess styrkor aldrig uppger vilka vapen de för med sig. Alltså falska förespeglingar.
I Artikel 3 ges USAs styrkor full förfoganderätt, rörelsefrihet och ensamrätt till vissa anläggningar. Dessutom upplåts avgiftsfritt privat mark, privata anläggningar som vägar, flygplatser och hamnar. Sverige betalar.
Artikel 4 ger USA exklusivt tillträde till lagrade vapen utan någon svensk insyn.
Och enligt Artikel 7 får Sverige inte heller kontrollera pass eller visa för in- och utresor för USAs militära och civila personal.
Artikel 11 ger USAs styrkor obegränsad rätt att avgiftsfritt i luft, på mark och vatten resa in och ut och inom landet utan att kontrolleras. Inga reservationer görs för den omfattande miljö- och klimatpåverkan som sker. Ett enda av USA:s attackplan drar 88 liter flygbränsle per minut. Stridsvagnar drar minst 50 liter diesel per mil i terräng, något mindre på landsväg, som dock förstörs.
Artiklarna 16-22 och 28-29 beviljar USA alla upptänkliga skatte- och avgiftsförmåner i en tid då Sverige inte ens förmår vidmakthålla vård, skola och omsorg eller ens ordning på gatorna.
Om ett sådant avtal alls kan komma ifråga måste folket få tid och möjlighet att förstå avtalets innebörd, ta ställning och yttra sig i en folkomröstning. Vid ett eventuellt om än osannolikt ja måste avtalet ställas mot grundlagens deklarationer om folkets suveräna rättigheter, vilka inte kan ifrågasättas.
Varje tänkbar förändring av grundlagen måste prövas av två på varandra följande riksdagar med mellanliggande val. Detta är desto mer angeläget som avtalsförfattarna i avtalets artikel 12 självsvåldigt avsäger folket dess jurisdiktion: ”… avstår Sverige härmed i kraft av sin suveränitet sin företrädesrätt att utöva straffrättslig jurisdiktion över medlemmar av de amerikanska styrkorna”.
I ingressen säger sig författarna och USA inse ”behovet av att öka sin gemensamma säkerhet, bidra till internationell fred och stabilitet, fördjupa försvars- och säkerhetsområdet samt utveckla sin förmåga att motstå väpnade angrepp.” Man anser sig också kunna konstatera ”att amerikanska styrkors närvaro bidrar till att stärka Sveriges och regionens säkerhet och stabilitet.”
Dessa påståenden styrks inte av någon redovisning av vad som framkallar behovet att stärka säkerheten och detta särskilt genom USAs militära närvaro. Varje svensk vet redan vad som åsyftas: förväntad militär aggression från Ryssland och i förlängningen från Kina, Iran m.fl. – länder som har ett annat politiskt system än vårt.
Det senaste seklets militära historia pekar tydligt i motsatt riktning. Västländerna har fortsatt sin koloniala strävan till civil och militär maktutövning i världen. Idag hävdas denna av USAs uppfunna ”regelstyrda ordning”, vilken västländerna oftare hänvisar till än till den av FN-familjen stiftade internationella rätten. Ändå presenteras den regelstyrda ordningen som en allmängiltig demokratisk strävan till fred.
Tyvärr finns i avtalet inte en enda antydan om fredlig diplomati och strävan efter avspänning eller samarbete, vilket länge varit Sveriges kännetecken tillsammans med folkrörelsernas kamp för fred och nedrustning. Nu gäller sanktioner och krigshets.
DCA är ett kuppartat självmordsprojekt, en förljugen låtsaslek med allas vår säkerhet i vågskålen. Dess varaktighet skrivs i Artikel 30 till tio år, med möjlighet att omförhandla. Ett åtminstone symboliskt åtal vore på sin plats mot den regering som undertecknat avtalet.
Erni & Ola Friholt
Fredsrörelsen på Orust
Brevet är del ur ett remissvar som författarna skickat till regeringen. Läs hela här.
Göteborgs kommun bojkottar ryska varor. Men att göra samma sak med israeliska är tydligen inte en “kommunal angelägenhet.” Varför tar inte Vänsterpartiet, som sitter i stadens styre, initiativ till detta, undrar Pia Jacobsen, Ingrid Frejd och Tor Härnqvist.
Söndagen den 18 februari talade Vänsterpartiets kommunalråd Daniel Bernmar på en Palestinademonstration på Gustav Adolfs torg. Vänsterpartiet utgör, tillsammans med Socialdemokraterna och Miljöpartiet, styret i Göteborg. När Daniel Bernmar får frågan av Göteborgs-Postens journalist om det är en bra idé att kommunen bojkottar israeliska varor, svarar han “Vi får se om det finns en möjlighet att göra på det viset, om ett sådant krav kommer till kommunen”.
Saken är den Bernmar, ett sådant krav har redan inkommit till kommunen. I slutet av november förra året närmare bestämt. Förslaget förkastades av tjänstemannen som bemannade Göteborgsförslagets mejl. Det vill säga innan det ens gick till behandling av politikerna.
Det hela är en märklig historia. Vårt Göteborgsförslag blev nämligen refuserat med motiveringen att “förslagets innebörd, dvs ett sådant förbud, inte är en kommunal angelägenhet”. Och beslutet: “staden har ej rådighet”.
Det märkliga i historien handlar om att vårt förslags själva yrkande är helt snarlikt det beslut som Göteborgs stad, genom Inköps- och upphandlingsnämnden, fattade i juni 2023 kring det amerikanskägda Mondelez som efter Rysslands folkrättsvidriga invasion av Ukraina fortsatte driva verksamhet i Ryssland.
Undersökning och kartläggning kan tydligen kan utföras av förvaltningen när det gäller ryska företag, men inte israeliska?
Då beslutade man att stadens verksamheter inte längre skulle befatta sig med varor från Mondelez. I det fallet så sade också Eva Ternegren (MP), ordförande i nämnden även att “förvaltningen kommer också att undersöka om det finns fler produkter som står [på] svarta listor och kommer att fatta principbeslut i denna fråga när kartläggningen är gjord”.
Vad vi förstår så handlar avvisandet av vårt Göteborgsförslag alltså om att vi varit så luddiga och inte pekat ut ett enskilt företag. Det är för att vi menar att alla israeliska företag borde bojkottas av Göteborgs stad. Att invånarnas skattemedel inte ska stödja någon del av den israeliska krigsapparaten. Undersökning och kartläggning kan tydligen kan utföras av förvaltningen när det gäller ryska företag, men inte israeliska? Visst kan vi sätta oss och gå igenom offentliga dokument från nämnden för Inköp och upphandling och peka ut ett enskilt företag om det underlättar arbetet för att driva igenom en bojkott.
Om nu Göteborgs stad “köper in varor för 26 miljarder per år” och invånarnas “skattepengar ska inte gå till att köpa produkter från svartlistade företag som indirekt understödjer Rysslands ockupationskrig i Ukraina”. Då menar vi att skattepengar inte heller ska gå till företag som understödjer Israels folkmord på palestiner. Svårare än så är det inte.
För oss blir det svårt att förstå hur Vänsterpartiet inte själva, genom att man sitter i stadens styre, tagit initiativ i en så viktig fråga.
För oss blir det svårt att förstå hur Vänsterpartiet inte själva, genom att man sitter i stadens styre, tagit initiativ i en så viktig fråga. Att man inte redan undersökt de verktyg man har för att avsluta alla överföringar av göteborgarnas skattepengar till israeliska företag. Tanken att Bernmar själv kan lyfta frågan om en kommunal bojkott av Israel finns uppenbarligen inte på kartan. I verkligt agerande är det tydligt att Palestinasolidariteten saknar en röst i stans kommunfullmäktige. Vi ställer helt enkelt frågan: Hur ser Vänsterpartiet på kommunal bojkott av israeliska varor?
Vi vill också ge ett ytterligare medskick till Bernmar och övriga i Göteborgs stads styre, att ta en diskussion med “en av stadens större aktörer” på fastighetsmarknaden, Wallenstam, som hyr ut lokal till det israeliska vapenföretaget Elbit Systems. Wallenstam har ju ändå som man skriver på sin webbplats ett “nära samarbete med staden”.
Pia Jacobsen
Ingrid Frejd
Tor Härnqvist
Kommunistiska Partiet Göteborg
Lördagen den 16 mars fick en korsning på Östermalm i Stockholm ett nytt namn. Där sitter nu en gatuskylt med texten “Fria Palestinas plats.”
Det är korsningen utanför Israels ambassad, och bakom aktionen står ett antal aktivister från Tidningen Proletären.
Nima Shirali från Parabols filmteam var med och filmade aktionen. Filmen kan ses på Parabols instagramkonto här.
– Det är en anspelning på Fria Ukrainas plats utanför ryska ambassaden, säger Proletärens kulturredaktör Artur Szandrowski, som hängde upp skylten tillsammans med redaktionskamraten Erling Bronsberg.
– Det är först och främst en solidaritetsgest med folket i Gaza. För oss är det självklart att stå upp för Palestina, speciellt nu under det pågående folkmordet. Vi hoppas andra tidningar också har modet att ta ställning. Vi vill också peka på det enorma hyckleriet, som i princip alla politiker och medier har uppvisat, i förhållande till den totala uppslutningen för Ukraina efter Rysslands invasion.
– Sist men inte minst hoppas vi göra sionisterna borta på ambassaden och alla högergubbar och Östermalmskärringar riktigt förbannade, avslutar Artur Szandrowski.
Skylten sitter vid korsningen Storgatan-Strandvägen, ett stenkast från Israels ambassad.
Månadens canclare: Per Andersson, Affärsområdeschef Vuxna på Jensen Education i Stockholm.
Anledning: Avskedade lärare på grund av hennes politiska åsikter.
Politisk fråga: Israel/Palestinakonflikten.
En lärare i engelska och svenska som andraspråk på Jensens SFI-skola i Stockholm har sagts upp då hon har uttryckt åsikter om kriget i Gaza. Läraren har på sin fritid skrivit inlägg på ett twitterkonto där hon reflekterat över konsekvenserna av kriget i Gaza. Hon själv är född och uppvuxen i Gaza och har sin familj där.
Tidningen Bulletin uppmärksammade twitterkontot och skrev en artikel som påstod att läraren “hyllar Hamas slakt av judar.”1 Några inlägg med den formuleringen fanns dock inte på lärarens twitter.
Jensens affärsområdeschef Per Andersson uttalade sig i Bulletins artikel.
Han sade: ”Det vi kan säga är att Hamas är en terrororganisation som nyligen har gjort sig skyldig till en avskyvärd massaker på civila judar i Israel. Skulle en medarbetare/lärare på JENSEN uttrycka stöd för en terrororganisation eller sprida desinformation om terrordådet ser vi som arbetsgivare allvarligt på detta och kommer vidta åtgärder.”
Läraren kallades till möte med rektor Johanna Lokeheim. Hon försäkrade läraren att vad de anställda gjorde på sin fritid var inte skolans sak. Vidare sade Lokeheim att läraren var uppskattad av eleverna och att hon fick skriva vad hon ville på sina privata konton i sociala medier.
En vecka senare kallades läraren till ett nytt möte. Nu meddelade Lokeheim och Andersson att hon inte längre skulle få arbeta kvar på skolan. De krävde att hon skulle säga upp sig, vilket hon till slut gjorde i en sekretessbelagd överenskommelse med facket. Läraren fick ingen varning.
Per Andersson, läraren hade fått beskedet en vecka tidigare att hon fick twittra om vad hon ville. Hur resonerade ni då ni plötsligt ändrade åsikt? Har läraren fått stöd och psykologsamtal efteråt?
– Hej. Vi kommenterar inte enskilda medarbetarärenden i media, varken nuvarande anställda eller tidigare.
Vi på Parabol ser att du visst har kommenterat just detta ärende i tidningen Bulletin. Där har du uttryckt politiska åsikter och dessutom sagt att ni planerar att vidta åtgärder om en medarbetare har en annan politisk åsikt än dig i frågan. Vi undrar nu om ni har något skrivet om Hamas eller Palestina/Israelkonflikten i er värdegrund?
– Jag har inga fler kommentarer än redan givna. Vi kommenterar aldrig våra medarbetare, varken nuvarande eller tidigare.
Varken Per Andersson eller rektor Johanna Lokeheim går med på att svara på fler frågor från Parabol.
Läraren själv säger:
– Vad som sårar mig mest är när de sa till mig att jag var en säkerhetsrisk. De vet att jag är en omtyckt lärare. Jensen Education har varken varnat eller förhandlat med mig om vad jag får skriva på sociala medier, tvärtom sa de att det var en privatsak. Det jag twittrat handlar om ockupationen. Jag har inte alls skrivit de där sakerna Bulletin påstår.