Guatemala. Maria Perez Vicente, 7 år, bor i Chuitzalic I, San Pedro Jocopilas, Quiché. Regionen har närmare 90 procent mayabefolkning och är ett av de hårdast drabbade områdena av kronisk undernäring i Guatemala. Hon har tre syskon och samtliga är undernärda. Maten består av tortillas, bönor, lite pasta, ris och örter. Tre gånger i veckan delar familjen på två ägg. Det är aldrig tillräckligt.

Vad är det som händer, Neidy Morales från den guatemalanska bondeorganisationen CCDA
(Höglandets Bondekomitté)?

Guatemala är ett av världens mest våldsamma länder, men i skuggan av det blodiga och mest uppenbara våldet pågår ett annat typ av våld. Hungern. Hälften av våra barn lider av kronisk undernäring. Bland ursprungsbefolkningen är åtta av tio barn konstant hungriga. I vissa områden så många som 90 procent av barnen. Vi tänker ofta på Afrika när vi pratar om undernäring. Men Guatemala är långt värre än de flesta afrikanska länder.

Varför svälter barnen?

2,5 procent av de privata jordägarna kontrollerar 65 procent av den odlingsbara jorden. Deras monokulturer och den export-baserade ekonomin har bidragit till att Guatemala är Centralamerikas starkaste ekonomi. Trots detta ökar undernäringen och fattigdomen i takt med den växande ekonomin. Från 55 procent fattiga 2014 till 59 procent i de senaste mätningarna från 2020. Detta är givetvis inte en naturlag utan en konsekvens av politiska och ekonomiska beslut genom vårt lands historia. Vi ber inte om några matleveranser eller allmosor. Vi vill kontrollera jorden för att komma åt grundorsakerna till hungern. Men då krävs en jordreform, för om du vill stoppa hungern måste du försvara jorden, territoriet och rätten till mat.

Vem är skyldig?

Listan kan göras lång. Men det enkla svaret är nyliberalismen och den modell för så kallad utveckling som tvingats på oss. Den ekonomiska modellen har istället lett till ökad hunger och fattigdom samtidigt som några få blivit mycket rika. Den historiska ojämlikhet som systemet bygger på är baserad på monokulturer, utländskt ägande av mark och exploatering av våra resurser. I förlängningen är det politikerna som håller oligarkin och de utländska markägarna om ryggen som ska hållas ansvariga för att barnen hungrar. Det är företagen och deras paramilitära styrkor som tvångsförflyttar familjer som ska hållas ansvariga. Det är den kapitalistiska modellen som ska hållas ansvarig. En modell så ineffektiv att det paradoxalt nog är de människor som producerar merparten av maten som har minst tillgång till den.