Studentrörelsen kräver att samarbeten med israeliska universitet ska upphöra. Flera professorer och lektorer har hakat på. Men är det inte i själva verket ett sätt att flytta fram de egna positionerna och skaffa sig kulturellt kapital? frågar sig Catrin Lundström och läser bojkottrörelsen utifrån Bourdieu.

Parallellt med det fasansfulla kriget i Gaza har frågan om akademisk frihet seglat upp på agendan i Sverige. Forskare och intellektuella på olika sidor av konflikten har ventilerat sin oro för bristande yttrandefrihet och politisk styrning. Studenter och lektorer från ett flertal lärosäten har i olika upprop krävt att institutionella samarbeten med israeliska universitet ska upphöra. Rapporten Boycott, Divestment, and Sanctions Report for Swedish Universities, som släpptes i augusti 2024 av Workers and Students in Swedish Academia for Palestine (WASSAP), kräver att svenska universitet och högskolor 1) avslutar alla formella samarbeten med israeliska universitet och andra medskyldiga institutioner, och parallellt 2) etablerar samarbeten med palestinska universitet, samt bistår med stöd till fördrivna palestinska akademiker och studenter genom att erbjuda dem en plats att studera och arbeta vid svenska universitet. Denna yrkan har fått medhåll i flera upprop i media från bland annat Lunds, Uppsalas och Göteborgs universitet.

Samtidigt vittnar en grupp forskare knutna till Göteborgs universitet om en utbredd tystnad kring lärosätets pågående samarbeten med Israel. Forskare från samma universitet har flera gånger slagit larm inför att den så kallade Gazaplatsen i Göteborg utrymdes den 21 november för att lämna plats till Liberalernas motståndsmanifestation på området dagen därpå.

Parallellt har enskilda akademiker som uttalat sig i media anklagats för att välja (fel) sida. Andra för att inte välja sida. Statsvetaren och Mellanösternexperten Anders Persson anklagades för att ha ”blod på sina händer” och fick sitt arbetsrum på Linnéuniversitetet vandaliserat med barntröjor och barnstrumpor i blodröda färger. Forskaren Natalie Bloch fick antisemitiska hatmejl med davidsstjärnor, israeliska flaggor och anklagelser om ansvar för döda barn i Gaza till sin universitetsmejl efter att ha skrivit i tidningen Expressen. Både judiska och palestinska föreläsare har behövt säkerhetsförstärkning runtom i landet har fått vänja sig vid säkerhetsförstärkning och polisbeskydd i samband med föreläsningar.

Redan innan kriget startade hade dåvarande utbildningsminister Mats Persson (L) initierat sin aviserade mission mot den så kallade ”cancelkulturen” inom akademin, vilket motiverade en utredning från Universitetskanslersämbetet UKÄ. Undersökningen Akademisk frihet i Sverige. Regeringsuppdrag om lärosätenas arbete med att främja och värna akademisk frihet, som presenterades i maj 2024, visade dock att endast 10 procent av de svarande såg intern likriktning och annan normanpassning i de akademiska miljöerna som de största problemen. Den stora utmaningen var snarare politisk styrning. Men själva grundfrågan om akademisk frihet sattes på agendan genom en mängd påföljande seminarier och poddar.

Såväl den akademiska friheten som konflikten mellan Israel och Palestina har av olika skäl fått en distinkt höger-vänsterprägel. Högern vill stävja vad de ser som vänsterns tendens att cancellera allt och alla som de uppfattar har ”fel” åsikter, och vänstern anklagar ledande aktörer inom akademin och regeringen för likgiltighet inför vad Amnesty International nu benämner som ett pågående folkmord.

På universitetsfältet har det utdragna kriget kommit att smälta samman med kampen om den akademiska friheten och striden om hur denna ska definieras. Begreppets innebörd problematiserades redan 2022 av Lena Martinsson, som under rubriken ”Är akademisk frihet patriarkal?” frågade sig om definitionen i sig håller på att omstöpas till (ännu) en patriarkal antigenusmobilisering, med grupper som Academic Rights Watch (ARW) i spetsen.

ARW:s frihetsagenda har inte sällan uttryckts genom kritik mot all slags jämställdhetsambition för litteraturlistor, tjänstetillsättningar och ansökningar, i syfte att ”sätta sig över etablerade liberala betydelser av akademisk frihet och ställa krav på eller få bort just dessa forskningsfält från universiteten”, skriver Martinsson i Kulturella Perspektiv.¹ Akademisk frihet blir här synonymt med att sopa undan idéer om jämställdhet.

Men för Palestinarörelsen handlar akademisk frihet som sagt om målet att dekolonisera universitetet och ta avstånd från de israeliska universitetens inblandning i ockupation, bosättning och, ytterst, folkmord.

För egen del fick frågan om akademisk frihet en oanad vändning, då jag gjorde ”misstaget” att påtala frånvaron av genusaspekter i båda sidors agerande i en artikel där jag manade läsarna att även ”sörja” (med Judith Butlers begreppsapparat) den israeliska kvinnan som låg livlös under segervissa Hamasmän på ett lastbilsflak på bilder från den 7 oktober. Jag tyckte helt enkelt att det fanns utrymme för den komplexiteten – inte minst här i Sverige. Och ingenstans kan sexuellt våld betraktas som antikolonial kamp.²

Föga anade jag vilka reaktioner artikeln skulle generera. Vid sidan av en storm av kommentarer och mer eller mindre förtäckta hot från för mig helt okända människor, förklarade ett flertal universitetsanknutna forskare på sociala medier att de var ”chockade” och ”förtvivlade” över min text i denna ”plågsamma tid” och undrade om jag ”menade allvar”. Det sades att ”alla” redan sörjde den israeliska kvinnan, samt att det inte fanns några ”bevis” för våldtäkterna, och jag fick veta att min text kunde tolkas som en del av medias propagandamaskin som legitimerade ”människors död” i Gaza, vilket i sin tur ledde till ett antal brytningar av arbets- och vänskapsförbindelser och uppdrag.

Det räckte alltså med 902 ord i en tämligen perifer nättidskrift för att den geopolitiska striden skulle flyttas till mitt privatliv tillika mitt arbetsliv, vilka inte sällan smälter samman för akademiker.

Två veckor efter publiceringen av artikeln fick jag genom ett mejl förstå att jag med omedelbar verkan skulle avsluta ett forskarutbildningsuppdrag, efter närmare tio år. Till mejlet, som damp ner på skärtorsdagens eftermiddag, bifogades en färdigifylld blankett där jag avsade mig uppdraget. Jag förutsattes skriva under och returnera blanketten så att beslutet kunde tas i institutionens styrelse.

Det fick mig att undra två saker. Hur kunde en utrikespolitisk fråga väcka så starka känslor hos forskare som till vardags varken forskar om ämnet eller har familj eller andra band till regionen? Och hur kunde stödet för akademisk frihet kombineras med avskiljning från forskarutbildningsuppdrag efter en, i mitt tycke, tämligen lågmäld analytisk artikel?

Sedan dess har jag följt främst Palestinarörelsens engagemang i frågan om de sexuella övergreppen den 7 oktober – som flera fortfarande tycks anse är överdrivna eller rentav osanna. Med utgångspunkt i denna pågående aktivism kommer jag nu närma mig företeelsen utifrån ett måhända kyligt sociologiskt perspektiv, som kan uppfattas åsidosätta ett genuint internationellt deltagande, baserat på verklig moralisk upprördhet och (upp)riktiga politiska ståndpunkter.

För med en sträng sociologisk blick kan man ibland undra om kampandan hos de utpekade aktörerna enbart berör Saken i fråga, eller om det också står i förbindelse till livet och relationerna här hemma. Alltså, politiskt drivna forskare är kanske inte rakt igenom helt altruistiska, utan drivs möjligen också av ett egenintresse i att legitimera sina positioner i relation till det fält och den klass de ingår i, för att tala med sociologen Pierre Bourdieu.

Kampen med stort K handlar med den blicken inte odelat om vad som pågår utanför de egna väggarna och landets gränser, utan kanske i lika hög utsträckning om (makt)relationer här och nu, med avsikten att genom Kampen passa på att öka värdet på det kulturella och vetenskapliga kapital som dessa forskare har till sitt förfogande. En akademiker som tar ”rätt” ställning i ”rätt” fråga, kan med ett sådant synsätt få både uppmärksamhet och erkännande i den miljö hen befinner sig visavi andra inom samma fält.

Ett socialt fält är för Bourdieu ett system av relationer mellan specialiserade agenter och institutioner som strider om fältspecifika värden som de betraktar som gemensamma. På det vetenskapliga fältet intas dessa relationer av konkurrerande universitet (och dess interna hierarkier), tidskrifter (också de rankade), strängt titelbestämda tjänster (innehållande mer eller mindre forskning), med mera. Och det är alltså inom detta fält som forskande akademiker orienterar sig och konkurrerar om erkännande ifrån andra.³

För att kunna delta i spelet om dessa värden har institutionerna till uppgift att kvalificera agenterna genom att ”betala” för den insats som olika, relativt autonoma, fält efterfrågar i någon form; i vetenskapens värld vanligtvis en doktorsexamen. Att orientera sig på fältet är a och o för forskare som är fångade i den akademiska världens myriader av skrivna och oskrivna regler för spelets spelande och spelare. Men på grund av inre egenheter som är specifika för varje socialt fält, kan det vara svårt för deltagarna inom ett specifikt fält att göra sina värdesystem begripliga för utomstående, som kanske inte ens kan skilja på akademiska titlar som doktor och docent (och att blanda ihop dessa är sannerligen att svära i kyrkan eftersom de är förknippade med strikta hierarkier).

Det viktigaste erkännandet på respektive fält kallar Bourdieu fältspecifikt symboliskt kapital. Aktörer med denna typ av värderade tillgångar och egenskaper har den sortens anseende och auktorisation som präster har för att predika i kyrkan. Det symboliska kapitalet är alltså lite mer svårfångat än enkelt formulerade meriter. Faktum är att meriter – i form av citeringar och publiceringar – och symboliskt kapital inte ens alltid behöver överlappa varandra på det akademiska fältet.

Universitetslärare tillägnar sig symboliska tillgångar genom en mängd olika slags kapital inom universitetsvärlden (som alltså inte ens alltid uppfattas eller är kända för utomstående, därav autonomin). Vägen till det åtråvärda symboliska kapitalet är exempelvis en hög ställning inom universitetssystemet – som professor eller dekanus; kapital knutet till vetenskaplig makt – som vetenskaplig ledare eller ansvar för en vetenskaplig tidskrift; kapital knutet till vetenskaplig prestige – som att sitta i de externa forskningsråden, få vetenskapliga utmärkelser, arbeten översatta till främmande språk, och delta på internationella konferenser, liksom antal citat; kapital knutet till intellektuellt anseende – som kan vara särskilda omnämnanden, men också framträdanden i media, att skriva i intellektuella tidskrifter, få böcker utgivna i pocketutgåva, eller sitta i intellektuella tidskrifters redaktionsråd; samt kapital knutet till den politiska och ekonomiska makten, som exempelvis att utforma en svensk kanon eller ansvara för en statlig utredning. Det är förstås aldrig fel att sitta i Svenska Akademien eller för den delen Kungl. Vitterhetsakademien eller Kungl. Vetenskapsakademien.³

Om vi betraktar samhälls- och humanioraforskning som ett relativt autonomt vetenskapligt fält inom vilket forskare, liksom studenter och doktorander, orienterar sig och konkurrerar om erkännande, kan vi också förstå vilka slags värden som de agerande på fältet förhåller sig till. Bourdieu, som kom från en lantbrukarfamilj på Frankrikes landsbygd, såg tidigt att det inte enbart var viktigt med internationella publikationer i Web of Science för att uppnå status. Det var likväl viktigt att synas i mer eller mindre ansedda icke-akademiska medier liksom att göra anspråk på (mer än mindre evidensbaserad) moralisk giltighet, där ett politiskt och intellektuellt ställningstagande kunde vara avgörande för forskarens fortsatta erkännande i och utanför forskarvärlden.

Vad handlar då den politiskt engagerade forskarens kamp om, utifrån ett Bourdieuskt perspektiv? Står kampens ens i relation till de subalterna aktörer som de upphöjda akademikerna – de som Thomas Piketty har kallat brahminvänstern – säger sig strida för?⁴ Nja, det är inte självklart. Den viktigaste motsättningen rör sig nämligen inom den dominerande klassen – där universitetsanställda ingår – och mellan den fraktion som baserar sina positioner huvudsakligen på innehav av kulturellt kapital – genom utbildningsnivå – och den fraktion som tillhör det ekonomiska maktfältet.

Den här dominerande klassens två mest extrema grupper är, enligt Bourdieu, universitetsprofessorer (gärna vid de gamla lärosätena) och ledarna för de stora företagen. Det är mellan dessa grupper som motsättningen mellan kulturellt och ekonomiskt kapital ständigt återkommer, om än indirekt, som en ”horisontell” axel i det sociala rummet; och denna kamp handlar om att öka värdet på ett kapital i förhållande till det andra.⁵ För, säg Wallenbergs, kan det vara nog så viktigt att tillägna sig en del av det kulturella kapitalet, medan det för utbildningsfältet helt enkelt handlar om att öka värdet på det kulturella kapital, som de arbetat så hårt för, i förhållande till det ekonomiska kapitalet, så att värdet på dessa närmar sig 1-1, i stället för 1-3.

Inte sedan protesterna mot Vietnamkriget har en så enad, och långvarig, front stått upp mot ett krig (protesterna mot Irakkriget var omfattande men kortvariga). Det är en viktig omständighet, eftersom det symboliska kapitalets moraliska giltighet – som den livaktiga Palestinarörelsen är beroende av – liksom vetenskapligt kapital i övrigt, formas i förhållande till både nationella och internationella relationer på universitetsfältet.

Om det går att identifiera ett maktcentrum inom humaniora och samhällsvetenskap, så ligger det förmodligen nära Harvard, Yale och Princeton. Dessa internationellt kända forskare kan sägas ingå i det ”intellektuella fältet”; ett fält för akademiker som upphöjts till författare och stora tänkare. Att stridslinjen har sitt epicentrum inom den amerikanska universitetsvärlden ger alltså extra bränsle på det akademiska och det intellektuella fältet.

Det faktum att de mest prestigefulla universiteten i USA, med några av världens mest berömda politiska akademiska röster, så som Angela Davis, Judith Butler, Nancy Fraser och Cornel West (som startade partiet Justice for all i valet 2024) i förgrunden, har tagit stark ställning för Palestina spelar förstås in här, trots – eller just för – att de befinner sig i centrum av den imperialism som anti-imperialisterna säger sig vilja bekämpa. Eftersom de amerikanska akademikerna redan är konsekrerade inom det vetenskapliga, liksom det intellektuella fältet, kan närheten till USA skänka en form av legitimitet till oss mer perifera aktörer här i Sverige.

Politiska forskare som vill åt det åtråvärda symboliska kapitalet gör bäst i att liera sig med mäktiga agenter på fältet; alltså de dominanta tänkarna på fältet. För att förstå hur en dylik praktik går till vill jag lansera begreppet subjektsrelaterade åsiktspositioner. Innebörden av detta begrepp är att åsikter formas i relation till andra människor, snarare än till sakfrågan. För att ”tycka rätt” gör man klokt i att lägga sig i linje med den åsikt som mäktiga personer på fältet ger uttryck för. Inte enbart för att ”tycka lika”, utan även som ett sätt att stärka sin egen ställning genom närheten till dessa viktiga agenter. Det är med andra ord relationen till andra subjekt, eller agenter, som avgör vilka synsätt man bör ta till sig – även om man inte sällan säger sig tala för en underordnad motståndsposition.

För den typen av navigering är det viktigt att hålla reda på vad professorn med särskilt ansenligt symboliskt kapital står i en fråga, och sedan ställa sig på samma sida. Alltså så nära prästen i ambon som möjligt. Subjektsrelaterade åsiktspositioner är således en dubbelriktad handling, där den med erkänt symboliskt kapital kan smitta av sig på andra som uttrycker samma syn, samtidigt som de erkända symboliska tillgångarna stärks än mer.

Det är också därför striden om den erkänt ”rätta” åskådningen blir så avgörande.

Fast, borde man inte ta avstånd från USA med tanke på dess imperialistiska historia och ställning, liksom dess samtida agenda och stöd till Israel? Nej, så enkelt är det inte. Snarare tenderar centrum för såväl kritik som kapital (i Bourdieus mening) dras till en och samma plats. Det gäller nämligen att både vara lierad med maktens fält, samtidigt som man står i opposition mot detsamma, i ett slags återcentrering av den symboliska makten, med en kraft som Bourdieu skulle likna vid ett magnetfält. Denna motsägelsefulla tyngdkraftslogik medför att en person som till exempel publicerar skarp kritik mot USA-imperialismens ”satans mördare” ena veckan mycket väl kan åka på konferens till landet veckan därpå, utan att förlora sin air av radikalitet.

Men även om det är avgörande att stödja sig mot stjärnor som Judith Butler och Angela Davis är urvalet av aktörer och subjekt kanske än viktigare i det egna landet, där fältet är mindre och mer finslipat. Att dela åsiktsposition med ”rätt” forskare (liksom att ta avstånd från ”fel” forskare) inom den svenska akademin är definitivt ett mer omedelbart och precist sätt att positionera sig i relation till den symboliska makten inom det egna fältet (med förhoppningar om framtida tjänster genom tillskansat socialt kapital). En amerikansk akademiker som är betydelsefull för en själv, har ju inte nödvändigtvis samma dragningskraft på andra forskare, ens inom samma disciplin, och är heller inte till så stor hjälp för det framtida arbetslivet i Sverige.

Symboliska tillgångar är särskilt viktiga för yngre forskare. Studenter och doktorander som ännu inte har hunnit skaffa sig legitimitet som forskare, men som siktar på en framtida karriär, måste vara vaksamma på hur de orienterar sig i denna snåriga värld, och se till att orientera sig mot de dominerande aktörerna inom fältet, för att kringgå andra, mer tidsödande, investeringar, så som att få in artiklar i högt rankade tidskrifter (vilket inom universitetsvärlden numera i och för sig gärna underordnas andra värden så som nätverkande) eller inhösta externa forskningsmedel. Den mest uppenbara vägen till magnetfältets mitt är naturligtvis släktskap och intimrelationer, vilka det också myllrar av i akademin.

För anställda på universitetet har spänningen mellan kollegor inom akademin blivit alltmer explosiv ju längre kriget pågått – vilket förvisso är helt naturligt med tanke på situationens allvar. Det är förmodligen därför som kampen ibland tar sig oklara uttryck, utan någon som helst förmodad inverkan på krigets utveckling, så som i exemplet med Perssons arbetsrum, alternativt genom hot mot judar som föreläser om helt disparata och separata ämnen, vilket sammantaget har lett till att akademiker med judisk bakgrund helt eller delvis dragit sig undan olika sammanhang eller sagt upp sig från sina tjänster.

Det mest synliga stödet för Palestina inom akademin har manifesterats i studentockupationerna på olika campus, såsom Gazaplatsen i Göteborg, Lundagård och utanför Kungliga tekniska högskolan (KTH) i Stockholm. En intressant inblick i denna krets gavs i avsnittet ”Studentintifadan” i podden Apans anatomi, där Mathias Wåg intervjuade två studenter ur ”Gaza Solidarity Encampment” på KTH. Förutom några referenser till hotfulla ”sionister” och vittnesmål om rasismen mot i synnerhet män med bakgrund i Mellanöstern, låg fokus för samtalet så gott som helt på relationerna mellan aktivisterna; mellan unga och gamla deltagare, mellan studenter med olika bakgrund och gentemot högskolans företrädare. Studenterna berättade att de aldrig skulle glömma allt som den här tiden hade gett dem, vilken varm gemenskap de hade skapat, och hur mycket de hade lärt sig om livet i lägret av sina nya ”kamrater”. Någon analys eller syfte i förhållande till själva grundfrågan delgavs inte lyssnaren.

Få genomgångar av Palestinarörelsen, eller för den delen av kriget eller konflikten mellan Israel och Hamas, har erbjudit något särskilt intressant könsperspektiv. Kanske blev ämnet tabu efter de, minst sagt, problematiska könsaspekterna av Hamas attack den 7 oktober, vilka framträdande feminister, så som tidigare nämnda Davis och Butler, viftade bort som ”pinkwashing” respektive ”motstånd”.

Med hjälp av sociologerna Dana Kaplan och Eva Illouz, som beskriver hur kvinnor och män tillgodogör sig olika former av sexuellt kapital, kan man hitta verktyg för att ta sig an könsfrågan inom sociala rörelser i allmänhet och denna rörelse i synnerhet. De två kvinnor som Wåg intervjuade verkade varken särskilt insatta i frågan eller ha någon egentlig koppling till regionen. Men att kvinnor ändå engagerar sig i sociala rörelser är helt avgörande för att rentvå kampen som sådan, utifrån Kaplan och Illouz – något som inte är oviktigt i just detta fall, med tanke på hur män (och kvinnor) har kämpat för att tvätta bort de sexuella dimensionerna av 7 oktober, genom att exempelvis hävda att muslimska män inte våldtar på grund av sin religiösa och moraliska övertygelse.⁶

Sexuellt kapital är, i linje med Bourdieus övriga teorier, relationellt. Och här går det givetvis inte att bortse ifrån heterosexualitetens kraft – som den feministiska juristen Catherine McKinnon menar står i paritet med kapitalismens utsugning av arbetare – som grund för exploateringen av kvinnor. Kaplan och Illouz är främst intresserade av sexuell frihet som en form av kapital i relation till kapitalismen och den heterosexuella marknaden – motpolen till denna form av sexuellt kapital är incels; det vill säga de som hamnar utanför hela marknaden.⁷ Själv är jag mest nyfiken på det förkroppsligade sexuella kapitalet och hur det kan användas bortanför konkreta sexuella relationer.

Med avstamp i Kaplan och Illouz teorier kan kvinnor sägas ha två funktioner inom Palestinarörelsen (och i synnerhet i ljuset av våldtäkterna den 7 oktober); dels som ”utsmyckning” för att få männen att framstå i bättre dager, dels som ”ordenstecken” eller statussymbol som tilldrar andra mäns uppmärksamhet. För detta ändamål är det synnerligen viktigt att rörelsen attraherar vita kvinnor, eftersom de förkroppsligar ett skönhetsideal som signalerar renhet och oskuld i ett slags ”moralisk-estetisk hierarki”. För kvinnorna själva kan närvaron förstås generera gångbart sexuellt kapital på den heterosexuella marknaden som varandes del av en kamp som i allra högsta grad involverar män.

På andra sidan spektret finns icke-vita kvinnor som inte ingår i gemenskapen, eller rentav uppfattas arbeta emot den. Det mest framträdande exemplet på denna position är nog journalisten Inas Hamdan på Sydsvenskan, som gjort en rad obekväma avslöjanden av vänsterpolitiska företrädare som ertappats med antisemitiska uttalanden på demonstrationer för Palestina.

Hamdans texter väckte ramaskri bland Palestinaaktivisterna i Malmö. Förutom ett 50-tal demonstranter, som efter ett reportage skanderade slagord utanför Hamdas hus, riktade den tidigare Lundadoktoranden Victor Pressfeldt, under rubriken ”Inas Hamdan – Reporter med dold agenda”, hård kritik i Magasinet Konkret mot Hamdan genom att angripa hennes brist på objektivitet. Hamdan pekades ut som ”en nyckelperson i rapporteringen om Palestinademonstrationer”, men som på grund av tidigare uttalanden på plattformen X inte uppnådde den ”objektivitetsstandard” som man kunde förvänta sig av journalister, menade Pressfeldt. Hamdan hade bland annat kallat sig ”sionist” i en argumentation för en tvåstatslösning på plattformen X (vilket ganska många menar är nödvändig för att få till stånd en palestinsk stat). Hamdan hade, utifrån sin palestinska bakgrund, också hävdat att hon föredrog ett land där kvinnor har rättigheter och homosexuella accepteras, framför ett land och en kultur där motsatsen råder.

Om vi ser Pressfeldt som en relativt junior aktör på det akademiska fältet måste vi samtidigt fråga oss om den omtalade kritiken mot Hamdan även kom med en form av symboliskt erkännande för en ung nybliven doktor på ett fält där de världsomspännande studentprotesterna och de lokala företrädarna som tagit ställning mot Israels krig (vilket i sig är helt riktigt) fungerar som magneter för unga forskare som behöver positionera sig inför framtiden. Utfallet mot Hamdan gav rimligen en helt annan nivå av uppmärksamhet än en vanlig doktorsavhandling i historia, i detta fall, förmodat skulle ge.

Att en vit man utmålar en icke-vit kvinna (med bakgrund i regionen i fråga) som någon form av imperialist på grund av hennes ställningstagande för kvinnors rättigheter är naturligtvis iögonfallande. Men på grund av Sakens legitimitet och de objektiva relationerna inom fältet – i form av universitetstillhörighet och andra relationer på fältet – kan ett ställningstagande som detta ge en form av symboliskt kapital som övertrumfar de förkroppsligade positionerna i förhållande till ras och kön. Plötsligt blir Hamdans historia, erfarenheter och kunskaper som (palestinsk) minoritet, liksom hennes journalistiska arbete, irrelevant i förhållande till Kampen (som i denna analys inte enbart utspelar sig i den stora, vida världen, utan även på det begränsade akademiska och intellektuella fältet). Samtidigt som doktorandens moraliska ståndpunkt i Palestinafrågan genererade ett slags symboliskt kapital på det egna fältet – skedde det intressant nog på bekostnad av en representant för ”folket” han sade sig kämpa för.

Den som har läst ända hit undrar kanske vad poängen är med att skriva om relationerna i Sverige och västvärlden, när ett urskillningslöst krig rasar i Gaza. Det är en helt rimlig fråga, inte bara för den som utgår ifrån att aktivisters kraft enbart handlar om att skapa en bättre värld. Men med Bourdieus blick syns det mig att striden även pågår inom och mellan de dominerande klasserna, med de kapitalformer de har tillgång till. Genom en sådan lins upphör inte våra liv och de maktrelationer vi är inbäddade i att existera – kriget till trots. Kanske rentav tvärtom. Det är nu de akademiska relationerna framträder som allra tydligast, och det är nu som en verklig kraftmätning mellan olika aktörer, liksom en omorganisering av dess relationer, är möjlig.

Ska vi då helt sluta att bry oss om det som pågår omkring oss? Nej, det vore förstås beklagligt. Men när det starka engagemanget uttrycks genom implicita bestraffningar, (över)tydliga positioneringar och (miss)riktade politiska handlingar på hemmaplan, framstår det troligt att det ligger något i teorin om det viktade egenintresset. Och för de akademiker som verkligen vill förändra världen är det nog bra med ett minimum av självinsikt och reflektion.