Maria Fredriksson läser en nyutkommen bok om kvinnor som valt att skaffa barn via donator och reflekterar över frånvaron av barnperspektiv. Var går gränsen mellan att vara självisk och att vara egoistisk?

Maria Hagströms Självstående: mamma på egen hand har undertiteln Mamma på egen hand och jag tycker att det saknas ett frågetecken. Kanske boken borde heta Ensamrådande – mamma på eget bevåg?

Självstående är en reportagebok med personliga inslag i vilken författaren varvar fakta med intervjuer och egna reflektioner och anekdoter. Hon talar med kvinnor i samma eller liknande situation som hennes, men även med personer som blivit till genom donator-IVF samt med forskare med expertis på ämnet reproduktiva metoder (IVF, adoption och surrogat). Vilket stöd har kvinnorna i sina nätverk, vilka statliga subventioner finns?

Jag läser med en medelålders medelklassig barnlös adopterad kvinnas ögon och känner mig ömsom förstående, ömsom provocerad av de medverkande kvinnornas resonemang. Å ena sidan relaterar jag till viljan att vara självständig, å andra sidan provoceras jag av det som jag uppfattar som ett slags osjälvständighet. Jag förundras över hur en av mammorna uttrycker förvåning över att möta kritik sitt reproduktiva val; om man medvetet bryter mot djupt rotade normer bör du inte bli förvånad över att möta kritik och om ditt självstående innebär att du gör val åt någon som saknar en röst så får du faktiskt acceptera att bli kallad egoistisk. Ska du vara självstående får du kanske stå för att du är självisk.

Som adopterad känner jag igen jämförelser mellan scenarier som jag inte längre är lika säker borde ställas bredvid varandra i en diskussion om familjebildning. Ja, det finns många som växer upp utan sina biologiska föräldrar och det går bra. Innebär det att biologiska band är oviktiga och längtan efter sådana ska avfärdas?

Ja, det finns många som växer upp utan en far och som inte säger sig sakna en sådan. Innebär det att fäder är oviktiga och att man inte ska kritisera den som aktivt väljer bort en närvarande far?

Ja, det finns många som växer upp som utan syskon och som trivs med det och syskon innebär inte per automatik livslångt stöd. Dessutom finns det mängder med människor som har dålig eller ingen relation med sina syskon. Är det argument i en diskussion om alternativa reproduktionsmetoder?

Jag uppfostrades till att inte tycka att biologiska band är viktiga. Jag hörde att det är själviskt att vilja ha biologiska barn. Jag lärde mig att inte kalla kvinnan som burit och fött mig min riktiga mamma och jag sufflerades i hur jag skulle prata om adoption.Man får inte prata om adoption som handel, man får inte prata om adoption som reservplan, man får inte prata om adoption som välgörenhet, man får inte prata om adoption på något annat sätt än det som dikterats av experterna, det vill säga mer eller mindre självutnämnda adoptivföräldrar som lutar sig mot forskning utförd av adoptivföräldrar. Rätten att välja ord och känslor togs ifrån mig; som barn är du i sanning omyndig.

Jag fick ett manus och regisserades att uppföra pjäsen ”Lycklig adopterad” på en scen framför en barnlängtande publik som sedan spred mitt gospel. ”Tänk, en adopterad som själv vill adoptera – bättre betyg kan väl vare sig adoptivföräldrarna eller valet att adoptera få?” För inte alltför många år sedan spelade jag upp den föreställningen i tid och otid, lika beredvilligt som okritiskt och jag hävdade med bestämdhet att mina ord var mina ord och att jag stod helt fritt (självstående?) från yttre påverkan så som uppfostran och förväntningar. ”Jag kan ju bara tala för mig själv” upprepade jag som ett mantra varje gång jag ombads prata om adoption. Idag undrar jag om jag verkligen talade för mig själv eller om jag talade för de som adopterar.

Jag bläddrar fram och tillbaka i boken för att få någon form av grepp om vad författaren vill säga. Är det ett stolt manifest eller ett ängsligt rättfärdigande? Boktiteln är kreativ men för mig något förbryllande. Vari ligger egentligen det så självstående? Och jag funderar över skillnaden mellan självstående och

ensamstående. En kvinna som väljer att lämna barnens far – är hon självstående eller ensamstående? En kvinna som väljer att skaffa barn med en man vars enda fadersinsats är en sats (pun intended) – varför är hon självstående, inte ensamstående? Om du som självstående mamma som skaffat barn via donator förlorar jobbet och tvingas gå ner i lön för att få ett nytt jobb på annan ort och därmed flyttar ifrån ditt nätverk av andra självstående mödrar – är du fortfarande självstående eller har du plötsligt blivit ensamstående? Om du smäller i väggen, blir utförsäkrad, blir allvarligt sjuk…

Som klyschan säger så vet ingen vad som kommer att hända. Det vi kan göra är en riskanalys för att förbereda oss för alla eventualiteter. När det handlar om att skaffa barn så vet jag inte om jag tycker att en önskan om att få vara själv ska gå före i riskanalysen och som adopterad vet jag att man inte alltid kan lita på vad barn – små såväl som stora och till och med vuxna – säger om sin egen tillblivelse. Du må vilja vara själv men du utsätter ett barn för en ökad risk för att bli ensam.